Hela dagen vräkte snön ner och ett tag var jag orolig att våra gäster inte skulle våga sig ut i snöovädret. Under eftermiddagen hade det dock lugnat ner sig och vi kunde på allvar förbereda inför kvällens middag.
"Ska vi inte ringa fråga våra gäster om de har en större kastrull än vi har för att koka humrarna i?" frågade jag Magnus, i god tid innan gästerna skulle komma. "Neej då, det behövs inte" svarade min allvetande man och jag godtog svaret.
Kvällen kom, våra gäster anlände och vi försåg oss med en drink framför den varma brasan i vardagsrummet. Strax var det dags för Magnus att ta itu med de stora djuren. Själv valde jag att stanna kvar framför brasan eftersom jag tycker att det är lite skrämmande att släppa ner levande varelser i kokande vatten, även om jag gärna äter resultatet.
"Kina, den går inte ner i kastrullen!", hör vi snart från köket. Varför agerar jag inte oftare på egen hand? Varför lyssnar jag på min man, när jag vet bättre? Jag rotade bland köksutrustningen och drog fram en oval gryta som var lite bättre anpassad till hummerns form. Det funkade ganska bra. Sedan kom Magnus och S fram till att man kunde klippa av de gigantiska klorna för att få monstret att rymmas i kastrullen.
Till slut var de båda humrarna i alla fall kokta och de smakade utsökt. Kvällen fortsatte i samma anda och trots näst intill uppeldade biffar och överkokt potatisgratäng blev det en lyckad middag.
Champagnen vid tolvslaget var i alla fall perfekt och vi såg på TV:n hur bollen rullade ner på Times Square. Långt in på natten satt vi vuxna framför brasan och sippade på vår champagne med våra barn sovande på sofforna under filtar. Vår värme stängs av på natten och det var ruskigt kyligt så fort man lämnade brasan. Men varför göra det?
No comments:
Post a Comment