Halloween

Äntligen är det Halloween och jag är husvakt medan Olivia är på Trick-or-treat med Magnus. De andra barnen är på fest. Jag har köpt ton med godis för att ha att dela ut till alla som kommer hit och ropar "Trick or Treat". Problemet är bara att vårt hus ligger på en återvändsgränd som ingen vet om att den finns. Här finns bara fyra hus och de enda som har barn i rätt ålder är vi. Detta innebär att vi troligen kommer att ha ett ton godis att äta på under det kommande året. Ärligt talat vet jag inte vad jag tänkte på när jag köpte allt godis.

Halloween firas mycket grundligt här i New York, i hela USA antar jag. För Olivia började Halloween-firandet i skolan på eftermiddagen. Alla barnen i Elementary School hade med sig sina dräkter till skolan och bytte om där. Samtidigt samlades alla föräldrar utanför skolan och inväntade den stora paraden. Exakt kl 13.30 kom alla barnen ut från skolan och paraderade runt skolans parkeringsplats. Hundratals föräldrar var där för att dokumentera skådespelet.

Strax efter att barnen kom hem från skolan var det dags för nästa evenemang. Då har man stängt av Main Street i Dobbs Ferry och alla stadens barn samlades för att gå mellan butikerna och fylla sina pumpväskor med godis. Alla barnen och många föräldrar var utklädda.

Kvällen avslutas med den vanliga Trick-or-treat-rundan i kvarteret, den som Olivia är ute på just nu. 

High School-barnen har varit utklädda hela dagen i skolan. Så är även många lärare. På kvällen samlas de hemma hos varandra och har fest eller tittar på skräckfilm. Lite fler detaljer om vad som händer en kväll som denna när man går på High School har jag förhoppningsvis i morgon.

(Filippa ingår som en del i ett "Alice i Underlantet-tema" och Rasmus är The Punisher)

Konversationsutbyte

I boken Eat, Pray, Love av Elizabeth Gilbert, som jag tidigare har refererat till, reser huvudpersonen till Italien för att lära sig italienska. Där annonserar hon efter en konversationspartner att öva på, en italienare som vill lära sig engelska. Självklart hittar hon en ung och stilig italienare som gärna utbyter språkkunskaper med henne.

När jag läste detta skämtade jag om att jag kanske skulle försöka hitta någon som ville öva på sin svenska. I dag har det faktiskt hänt, utan att jag har annonserat. Inte en ung, stilig man, men en mycket trevlig, medelålders kvinna. 

Nu på morgonen har jag varit på ett möte med DFSF för att förbereda inför nästa års Fundraising Gala tillsammans med tio andra Dobbs Ferry-mammor. Då visade sig att en av kvinnorna har bott åtta år i Malmö och faktiskt pratar svenska.

Hon blev överlycklig över att träffa någon att prata svenska med och förhoppningsvis har vi ett utbytesprogram på gång. Det roliga är att hon pratar skånska så egentligen är det min man hon borde öva med. Men hon får hålla tillgodo med min perfekta rikssvenska :-).

Madame Butterfly

Nu är det bara två veckor kvar tills vi ska gå och se Madame Butterfly på The Metropolitan Opera. Det är därför hög tid att börja öva.

Den här gången ska jag gråta vackert. Jag ska gråta som Cher gör i Mångalen när hon ser La Bohème. Tårarna ska sakta trilla ner för kinden, medan resten av ansiktet är totalt oberört. Inte som förra gången jag såg Madame Butterfly. Det är inte vackert att gråta ulkandes. 

Därför har jag tänkt förbereda mig. Om jag samtidigt som jag lyssnar på den vackra musiken, framkallar bilden av hur hon lämnar bort sin son och då abrupt tänker - Det är bara opera, då kanske jag lyckas vänja mig vid tanken.

Eller är det tvärtom. Det är kanske om Chers prestation jag ska tänka - Det är bara film. Ingen kan gråta så vackert i verkligheten.

http://www.youtube.com/watch?v=vlLOWGeLh78

Skolbuss

Olivias busstopp är ovanligt välfyllt. Varje morgon står fyra barn med föräldrar och syskon och väntar på att skolbussen ska komma. Ibland är detta den enda gången på dagen som jag pratar engelska, vilket är ganska skrämmande. Om någon tror att jag kommer att återvända hem till Sverige och prata som en inhemsk New York-bo, kan jag meddela att så är inte fallet. Olivia har redan börjat rätta mitt uttal och jag bara väntar på den dagen hon inte tillåter mig att öppna munnen när andra barn är i närheten.

Denna morgonsamling är också ett ypperligt tillfälle för mig att diskutera kulturella skillnader med andra föräldrar. I morse försökte jag utreda hur barn förväntas klä sig när temperaturen går under 10 grader Celsius. Överdragsbyxor kan de ha när det är snö ute, inte innan. De kommer ändå inte att sätta på sig dem på sin korta rast. Fodrade byxor kan vara ett alternativ. Ombytesskor är inte heller aktuellt. Jag tycker att det skulle vara bra att ha ett par tunnare inneskor med sig att ha i klassrummet, istället för ett par varma stövlar. Så gör man inte här fick jag veta då. 

Det är lustigt vilka småsaker som kan orsaka huvudbry ibland.

Sterling

Tjejer är sämre på att unna sig saker utan sina män, än vad killar är utan sina fruar. Enligt min egen empiriska undersökning. För att motarbeta detta har jag och några av mina vänner ett gemensamt konto. Varje månad sparar vi 200 kronor vardera på detta konto. Då kan det aldrig bli en pengafråga när det är dags att hitta på något kul tillsammans. Eftersom det har varit en del barnafödslar de senaste åren, har vi ändå inte lyckats komma iväg så ofta. Men däremot har vi haft desto mer pengar när vi väl kommer iväg. 

För 2,5 år sedan var vi på Mallorca. Då hade vi inte lyckats åka någonstans på tre år och hade således cirka 7 tkr var i kassan. Nu är det dags igen och vi har kommit på den otroligt smarta idén att träffas här i New York till våren, men att jag använder min del av pengarna till en träff i Köpenhamn i december. En av oss bor nämligen i Köpenhamn och de som bor i Stockholm kan flyga billigt med Sterling. Trodde vi!

Och så går Sterling i konkurs. Hur kan detta hända? För en stund såg jag framför mig att det bara skulle bli två av oss som träffades i Köpenhamn i december. Men så är det inte. Dessa fantastiskt, underbara, handlingskraftiga människor har redan hittat en ny resa med ett mer pålitligt flygbolag (om det nu finns några sådana). Stor eloge och många kramar till er!

Stort hus

Sedan den 7 oktober har vi haft min syster med familj, min svärmor samt min exman med familj på besök. Vi har därmed kunnat konstatera att vårt stora hus sväljer nio personer ganska bra. I går hade vi dessutom ytterligare besök från Sverige, men bara över dagen. Före detta klasskamrater (syskon) till Filippa och Rasmus är i New York på höstlovet och kom ut till oss i förorten och hälsade på. 

Man tror att det ska kännas underligt att träffa vänner från Stockholm här i Dobbs Ferry, men det gör det inte alls. Tvärtom, det känns helt naturligt.

Det som är roligt med alla besök är att vi själva kan se vår omgivning med de ögon vi hade för några månader sedan. Barnen från Masters privatskola i sina uniformer, vår klassiska Main Street, volontärerna som dirigerar trafiken i samband med skolan börjar och slutar och den frapperande vegetationen. Just nu har vi dessutom Halloweenpyntningen i trädgårdarna som i vissa fall är mer än iögonfallande.

Det kommer att kännas mycket tomt här hemma efter onsdag då vårt sista besök har åkt hem och vi bara blir fem i huset igen.

Aruba

Alla bofasta på Aruba kalla sin ö för "One Happy Island" och ler samtidigt stort. På något sätt känns det äkta. Alla verkar glada, till och med över att ha oss turister där. För trots att de flesta öbor med stor turism vet att de skulle ha stora sysselsättningsproblem utan alla dessa turister, är det inte alla som tycks trivas med dem. 

Vi har tillbringat tre dagar under ett parasoll och läst. Jag har äntligen läst ut min bok som jag har dragit på alldeles för länge. Vi har simmat i havet och promenerat i sandbrynet i solnedgången. Om man var romantiskt lagd skulle man kunna säga att vi har haft en otroligt romantisk semester. Eftersom ingen av oss är lagda åt det håller, konstaterar vi istället att det har varit avkopplande, mysigt och skönt att tillbringa tid tillsammans på en vacker plats.

En snorklingstur har vi även hunnit med. Två och en halv timme på en katamaran med två stopp. Snorklingen kan inte jämföras med Maldiverna men helt OK. Vi snorklade bland annat vid ett vrak från 40-talet, vilket var riktigt häftigt. 

Båtturen lyckades att slutgiltligen få åtminstone mig att förstå att jag numera tillhör gruppen Medelålders och inte Ungdomar. Jag, Magnus och några till i vår ålder eller äldre, klämde ihop oss i mitten av båten för få skugga, medan alla yngre än oss sträckte ut sig i den gassande solen. Först på vägen hem igen, när solen inte längre stod så högt, vågade vi oss ut. Är det visheten som tillkommer med åldern eller tål man värmen sämre?

Maten var förvånansvärt bra. Två gånger åt vi i staden Oranjestad och en gång på stranden. Som vanligt var det extra krydda att prova på de lokala kommunikationerna. Första gången vi skulle ta bussen in till Oranjestad, stannade en gul minivan, modell folkabuss, vid busshållplatsen. På framrutan satt texten "Yellow Buses Aruba" och "bussen" var redan mer eller mindre fullproppad. Vi såg lite tvivlande ut, men busschauffören ropade på oss. - Yes, this is the bus, jump in! 

Vi och två andra europeer trängde oss in i bussen och betalade. Avgiften överensstämde med vad de på hotellet hade sagt. Bussen var så trång att Magnus och en annan passagerare fick sitta framme vid busschauffören. Vi åkte därefter in mot staden och allteftersom folk ville hoppa av, ropade de till chauffören. Trots att det var trångt, på gränsen till komiskt, gick resan bra och vi kom dit vi skulle. Nästa gång vi skulle åka med bussen, kom en stor vit, helt normal buss och tog betalt efter samma taxa. Vem det än var som körde den gula bussen, hade han lyckats hitta ett eget sätt att tjäna pengar på. 

Restaurangen på stranden, hette Passions och hade uppenbarligen spetsat in sig på par. Vita draperade stolar och bord, utplacerade direkt i sanden, upplysta av facklor (samt lite hjälp av någon form av julbelysning). En ensam pianist spelade romantiska 80-talshits vilka dedikerades till de olika gästerna. Skräckslagna lyssnade vi inför varje ny sång om han tänkte tillägna I just called to say I love you till just oss. Som tur var slapp vi såväl dedikering som Stevie Wonder. Men jag erkänner, det var faktiskt riktigt mysigt.

DFSF

Nu är jag fått en rejäl kur mot min mamma-skräck. Denna förmiddag har jag nämligen tillbringat på en "nya medlemmar"-möte med Dobbs Ferry Schools Foundation (DFSF). 

DFSF drivs av frivilliga och har till syfte att samla in extra pengar till Dobbs Ferrys tre skolor - Elementary, Midddle och High School. Totalt cirka 1200 elever. Föreningen startade för 14 år sedan och har hittills dragit in 4,5 miljon dollar. Dessa pengar har bland annat använts till ny lekplats för de mindre barnen, en TV-studio till High School och smart boards till samtliga klassrum.

När man tänker på att vi knappt får samla pengar till en gemensam present till lärarna i den svenska skolan, inser man att vi är ganska socialistiska i vårt tänkande ändå.

Vi var sex mammor som träffades nu på morgonen, tre nya och tre gamla. Alla var fantastiskt trevliga, intresserade, uppmuntrande och roliga. Det kändes verkligen som om jag hade hamnat i helt rätt sällskap. 

I morgon tar jag semester några dagar från mitt skrivande, då jag och Magnus ska på semester till Aruba i fyra dagar. Återkommer därefter, utvilad och pigg, med nya intryck.

Från Bó Cafe

I dag åker svärmor hem till Sverige och i morgon kommer min ex-make med familj på besök. Jag har exakt 28 timmar på mig att tvätta och städa inför nästa besök. Därför sitter jag just nu på vårt favoritcafé i Dobbs Ferry, Bó Cafe, och fikar.  Ensam.

Nu ska jag erkänna något fånigt. Jag jagas fortfarande av den galna mamman. 

Det är ungefär som när jag var här för tio år sedan. Vi hade lämnat ranchen i Montana och åkt vidare mot Colorado. Någonstans på vägen såg vi en ranch där vi kunde rida. Eftersom det hade varit dåligt med galopp på ranchen i Montana hörde vi oss för innan, om det erbjöds annat än bara skritt på ridturen. Det gjorde det, fick vi veta. Vi betalade därför och begav oss av. I skritt. På en åker. 

Vi hade tillbringat fem timmar om dagen i en vecka på hästryggen, omgivna av den mest fantastiska natur man kunde tänka sig. Nu ville vi ha lite action. I stället fick vi stilla skritt på en trist åker. 

Eftersom vi hade hört oss för innan, klagade vi naturligtvis och begärde pengarna tillbaka. Då möttes vi av en galen man som skrek och bråkade på oss. I dag kommer jag inte riktigt ihåg allt han sa, men det var mycket obehagligt. Vi hade i två veckors tid mötts av fantastiskt trevliga människor och hade innan detta en genuint positiv bild av amerikanen. Nu var det som om en mask slets av och amerikanens rätta jag visades sig.  Aldrig hade jag bemötts på detta sätt i Sverige. Jag vet att en person inte ska representera ett helt folk. Rationellt vet jag det. Men känslan är en annan.

Precis så känner jag nu. Vakande studerar jag de amerikanska mammorna och undrar om de kommer att slita av sig sin mask och blotta sitt rätta jag så fort jag gör ett litet misstag. 

Sverige på radion igen

I dag intervjuades Inger Arenander från SR's Ekoredaktion på WNYC. Intervjun handlade om hur Sverige hanterar löneskillnader mellan kvinnor och män. Denna fråga är aktuell här just nu på grund av McCains inställning i ämnet.

En av våra grannar, som är australiensare, sa tidigare att Sverige, liksom Australien, får oproportionellt mycket uppmärksamhet i media. Jag börjar bli benägen att hålla med honom.

Inger Arenander hade utmärkt engelska och klarade sig överhuvudtaget bra. Vi behöver inte skämmas för oss. Tyvärr spädde hon en aning på den amerikanska bilden av det socialistiska Sverige, men det får vi nog leva med. Det kan ändå inte bli värre än det redan är.

Whitney

Whitney Museum of American Art har just nu en uställning med Alexander Calders tidiga verk, närmare bestämt åren i Paris 1926-1933. Eftersom Calder är någon som även kan imponera på barn, packade vi in hela familjen plus farmor i bilen och begav oss in till 75:e gatan, denna strålande höstdag.

Det är lätt att faschineras av Calders finurliga leksaker och mobiler, även om just mobilerna på den här utställningen bara var i sin linda. Men det som imponerade mest på mig från dagens utställning var ståltrådsverken. Hur han med en billig, enkel ståltråd lyckas få fram särdragen hos sina modeller, vare sig det är en människa eller en häst. Jag kan verkligen rekommendera alla som har chansen att ta del av Calders verk, att göra det.

Efter dagens kulturella inslag splittrades familjen. Magnus, Olivia och Farmor återvände hem för att ta Olivia till Svenska Skolan. Jag, Filippa och Rasmus gick till Urban Outfitters och införskaffade en höstgarderob till Rasmus. 

New York City är verkligen som bäst just nu. Blå himmel, klar luft och lagom med folk.

Pumpkin Fair

I lördags hade jag premiär som volontär inom PTSA (Parent Teacher Student Association). Springhursts föräldraförening anordnade Pumpkin Fair och vi föräldrar förväntades ställa upp efter bästa förmåga. 

Med risk för att avvika för mycket, vågade jag mig inte på att bidra med bakverk, utan ställde istället upp med min tid på plats. Efteråt var jag glad för mitt beslut när jag kunde inspektera alla avancerade cupcakes. 

Klockan 8 på morgonen var jag där och hjälpte till med att ställa upp bord, sortera blommor till pysselförsäljningen och lite annat smått och gott. Som vanligt vid sådana här tillfällen var det några initierade som sprang som tättingar och vi andra som stod lite handfallna och inte riktigt visste vad som skulle göras. 

Klockan tio började festen och då var min uppgift att sälja mat. Skönt att ha en plats och en tydlig uppgift. På två timmar sålde vi cirka 100 Hot Dogs. Med tanke på att det var timmarna mellan 10 och 12 på dagen, tycker jag att det var bra jobbat. 

De andra i familjen ankom vid 11-tiden och Olivia tyckte att det var toppen att få prova på ponnyridning och titta på roliga djur såsom getter och lamadjur, medan de större barnen hade fullt sjå att se lagom ointresserade ut.

På räls

Vi har farmor på besök för närvarande, vilket för min del innebär barnvakt. Klockan 2 pm tog jag därför tåget in till staden och utforskade Lord & Taylor. Ett shoppingparadis på tio våningar, som jag tidigare inte besökt. 

En klänning och skinnjacka senare begav jag mig tillsammans med Magnus till stadsdelen Chelsea på Manhattan, närmare bestämt Nionde avenyn, runt 14:e gatan. Vi hade bokat bord på en asiatisk restaurang, Buddakan (www.buddakannyc.com). 

Buddakan är en stor, modernt inredd restaurang, som för tankarna till Asia de Cuba i London eller Buddha Bar i Paris. Samtidigt som vi intog en fantastisk Dim Sum slog det oss att vi, tillsammans med våra bordsgrannar, bildade en livslinje, med borden som livets olika stationer.

Vi var fem bord i rad. Först satt två singeltjejer, uppklädda till tänderna. Laddade inför kvällen och vad den kunde innebära. Därefter paret på sin första date, som blygt och trevande letade efter samtalsämnen. Nästa station var det etablerade, men ännu inte gifta paret. Säkert, men fortfarande med spänning kvar sökte de sig till varandra. 

Nästa anhalt var vårt bord. De gifta paret med barn hemma. Samtalsämnena rör familjen, ekonomin och den närmaste framtiden, såsom "Hur och var tillbringar vi julen?".

Sist i raden kom paret i övre medelåldern i sällskap med sin vuxna dotter och hennes blivande man. Alla trygga i varandras sällskap, mannen har äntligen friat och trycket från föräldrarna har lättat. De ser varandra som vuxna och kan umgås såsom vuxna gör.

För ett ögonblick kändes allt väldigt enkelt och enahanda. Sitter vi alla fast på samma räls, tuffandes fram mellan livets stationer utan några större variationer? Möjligen hamnar vi i en loop ibland och flyttas tillbaka några stationer, men sen fortsätter livet i samma spår igen.

Mer konflikter

Man behöver inte resa jorden runt eller delta i utrikespolitiska konferenser för att lära sig hur krig i världen uppstår. Det räcker med att studera sin egen familj. I alla fall om man har tonårsbarn hemma. 

Någon i familjen läser aningslöst högt ur dagens tidning. Artikeln handlar om hur albinos i Burundi mördas för att styckas och säljas i Tanzania. Naturligtvis förfärligt. Någon annan i familjen reagerar mycket starkt på historien och uttrycker sig i kraftiga ordalag om förövarna i fråga. Lite väl kraftiga anser en tredje och börjar i sin tur kalla den andra för förringande tillmäten.

Vips har ett världskrig startats och den aningslösa får istället bli diplomaten som efter bästa förmåga försöker lösa konflikten. 

Vad var det som hände egentligen? Hur kan en historia, så uppenbart förkastlig, skapa en öppen konflikt? Var det den totala bristen på förståelse för främmande kulturer? Eller var den verbala attacken den utlösande faktorn? 

Kanske blir man inte så mycket klokare av att studera de inhemska konflikterna, men man ser åtminstone hur lite det behövs ibland. 

Utskälld

Vilken utskällning jag har fått idag på morgonen. För en gång skull körde jag Filippa och Rasmus till skolan. Vanligtvis går de, eller cyklar. Men eftersom Filippa hade kvar sin cykel i skolan och hade ont i vristen efter gårdagens fotbollsmatch, ställde jag upp. 

För att göra stoppet vid skolan så snabbt och smidigt som möjligt hade jag planerat ut en smart rutt. Skolan ligger på vänster sida av vägen, men om jag svänger höger, stannar, släppar av barnen och kör vidare på bakgatorna, kommer jag ut på en annan väg och kan åka raka vägen hem. Detta var min plan.

Det som hände var att jag istället svängde in på en återvändsgränd. Inte hela världen trodde jag, släppte av barnen och svängde runt för att åka hem igen. Då hände det. Jag blev stoppad av den ilsknaste av alla ilskna mödrar. Hon talade om för mig att jag befann mig på en privat väg och att jag inte hade någon rätt att vara här. Hon körde minsann inte upp på min infart men på hennes infart körde 50 bilar om dagen och höll på att köra ner henne och hennes barn.

Jag försökte komma till tals, för att be om ursäkt och förklara att jag är ny i staden och inte hittar så bra. Tyvärr hade jag inte en chans att bryta igenom hennes svada. Hon avslutade med att hälsa att nästa gång skickar hon polisen på mig.

Tilltufsad och upprörd fick jag åka hem igen. Jag tror inte att hon hade rätt i att det är en privat väg. Vägen är utsatt på kartan och jag såg ingen skylt om infart förbjuden. Troligen var hon bara vansinnigt trött på alla bilar som gör precis som jag gjorde. Själv hade jag mycket hellre tagit en annan väg, även om jag inte hade stött på den galna mamman.

(Om någon oroar sig för hur det gick med min halsfluss, kan jag berätta att det bara var en vanlig förkylning och jag mår mycket bättre nu.)

Piff utan Puff

Sista dagen för min syster med familj här i Dobbs Ferry. Kusinerna är som vanligt uppe först. De tycker att det är onödigt att sova på morgnarna. Deras föräldrar håller inte med, men har inget annat val än att gå upp. 

Filippa, Rasmus och Olivia sover fortfarande. Jag och Magnus förbereder frukost i köket. Då ser jag det plötsligt. Ett djur som springer över matsalsgolvet. Större än en mus, men mindre än en råtta. Jag skriker till. Magnus ser på mig med en blandning av undran och skräck. 

Sussi, Johan och kusinerna sitter i TV-rummet, alldeles intill matsalen. De ser hur det lilla djuret springer in till dem och in under det inbyggda elementet. Samtidigt ser jag att det är en jordekorre. Av någon anledning känns det bättre, än om det hade varit en råtta.

Jakten börjar. Vi stänger till dörrar för att skapa en gång ut till köksdörren, som vi öppnar. Johan får en innebandyklubba av mig och jagar till slut fram det skräckslagna djuret. Vår plan lyckas och lille Piff kutar ut genom matsalen, via köket och till slut ut i friheten.

Jag kan äntligen väcka de andra barnen och morgonen fortsätter som vilken dag som helst.

Lyckad middag

Sedan en vecka är vi nio personer under samma tak. Nio olika åsikter, vanor och idéer. 

Olivia och Wilmer har lekt allt man kan leka utan att behöva använda leksaker, åtminstone inte till vad de är avsedda för. Alla barnen, både stora och små, har skapat med play-doh.

Vi har tillsammans utforskat Manhattan, Brooklyn och Westchester så gott det går med tre små barn, varav en ettåring. 

Barnen har gnällt och gråtit. Vi vuxna har skällt, såväl på varandra som på våra barn. 

Jag och Magnus är på väg in i vår drop-down. Sussi och Johan på väg ur två-barns-chocken. Rasmus har ett viktigt prov i Geometri i morgon. 

Trots allt detta är det underbart att få vara nära sin familj och få umgås tillsammans. Sussi lyckades helt perfekt med kvällens pizza och vinet smakade lika utmärkt.

Naturskönt

Höstkylan är borta och åter är sommarvärmen. Idag åkte vi norrut och tjuvkikade på höstfärgerna. Naturen är målerisk.

Min syster med sambo ser Madonna på Madison Square Garden och vi är barnvakt. De små barnen har somnat och jag tror att jag har fått halsfluss. Fruktansvärt ont gör det.

Williamsburg

En stor fördel med besök från Sverige är att även vi tar chansen och utforskar staden. I lördags åkte vi alla till Williamsburg i Brooklyn, dels för att några av sällskapet önskade besöka Brooklyn Brewery och dels för att vi alla skulle besöka en restaurang vi tycker om. Vi tog bilen dit på eftermiddagen och det gick förvånansvärt smidigt. Inte mycket trafik på vägen dig och lätt att parkera.

Svenskar älskar Williamsburg. Det är hippt, trendigt och väldigt ungt. Jag tycker att det är för mycket. Kanske för att det får mig att känna mig gammal och ohipp, eller så passar det bara inte mig. Inte för att bo i alla fall, ett besök är roligt.

Gatubilden är ett spektakel, krogarna ligger tätt och alla väggmålningarna tilltalar barnen.

Familjeutflykt på Manhattan

Att inta Manhattan med tvillingvagn är ungefär som att köra SUV i en italiensk bergsby. Det går, men det är inte särskilt lämpligt. Hur det är att ta sig fram i New York City i rullstol vågar jag inte ens tänka på. 

Hur barnvänligt man än försöker göra sitt stadsbesök, blir det ändå inte riktigt bra. Allt ska gå snabbt, det är trångt, smutsigt och som sagt, inte speciellt handikappanpassat. Barn tar tid och kräver utrymme. 

Trots detta tror jag att vi i efterhand kan säga att vi hade en bra dag i stan, även om känslorna rusade lite emellanåt. Vi har sett en underbar liten utställning på The Metropolitan Museums tak, Jeff Koons on the Roof, vi har shoppat på Bloomingdale's och barnen har lekt i Central Park.

Trevligast var vår avslutning på The House (www.thehousenyc.com) vid Gramercy Park. En fantastiskt trevlig restaurang, där vi fick vara ensamma i källaren. Perfekt för både oss och övriga gäster. 

Yom Kippur

Dagens lektion i judiska högtider handlar om Yom Kippur, fritt översatt Dag för Försoning. Yom Kippur avslutar "Tio dagar av ånger" som börjar med Rosh Hashanah och är en av de viktigaste och allvarligaste högtiderna inom judendomen. Denna dag innebär bön, fasta och tid för reflektion.

I New York State är skolorna stängda på Yom Kippur och för att vi inte ska störa våra fastande och bedjande grannar har vi tänkt tillbringa dagen på Manhattan. Dessutom har vi besök av min syster med familj och de anser att Manhattan lockar mer än Dobbs Ferry.

Hur det går att tillbringa en heldag på Manhattan med tre småbarn, två tonåringar och fyra vuxna får jag återkomma till.

Igår lyckades jag ta ett kort på Olivia i balettkläder. Hon har ännu inte fått på sig sina dansskor, men förbereder sig här inför sin lektion.

Cupcakes

Olivias klass har idag haft avslutnings- och välkomnsfest för sin gamla och nya lärare. Mitt bidrag till kalaset var 12 stycken cupcakes. Eftersom jag för ett par månader sedan inte ens visste vad cupcakes var för något, var det naturligtvis en utmaning.

Efter att ha införskaffat baking soda, granulating sugar, strössel, icing och frosting satte jag igång med bakningen. Att få till 12 stycken muffins i en muffinsform var lätt som en plätt. Därefter var det dekoreringen kvar. 

Helt utan att ha någon som helst aning bredde jag på vanilla frosting på muffinsen och strödde på strössel. Sist var det icingen kvar som jag hade tänkt lägga som en snygg, dekorativ kant runtom. Då upptäckte jag att jag hade missat en mycket viktig detalj vid inköpet. "Remove cap. Cut end off tube. Attach any Betty Crocker® decorating tip". Den där lilla decorating tip-prylen hade jag missat och mina cupcakes blev inte riktigt så dekorativa som jag hade tänkt. 

Barnen var ändå glada och det blev ett trevligt kalas för fröknarna. Men nästa gång kommer mina cupcakes att glänsa.

Brevbäraren

Numera har jag fått en helt ny förståelse för det gamla skämtet om brevbäraren. Brevbäraren är faktiskt den enda man jag träffar i min vardag. Nu träffar jag inte honom så ofta heller, men jag skulle kunna, om jag passade på att gå fram till dörren när han kommer med posten.

Alla andra jag träffar, förutom min familj, är kvinnor. Mammorna och barnflickorna vid skolbussen, lärarna vid Olivias skola, andra mammor som följer med på utflykter i Olivias klass, instruktörerna på gymet, väninnorna jag fikar med mm mm.

Under hela mitt liv har jag haft en jämn könsuppdelning omkring mig, bortsett från åren i stallet. Där gick det ungefär 100 flickor på en pojke, men det är några år sedan jag hängde där. Jag trivs bra med en god balans mellan könen. Det skapar energi och kreativitet. 

Än så länge kan jag inte säga att jag lider av bristen på manligt umgänge i min vardag, men jag har noterat den. Om ett år kanske jag tar uppdelningen för given och helt har glömt bort glädjen i samvaron med det motsatta könet.

(Min man räknas inte in i detta, honom tänker jag fortsätta att umgås med).

Invandrare

Tre invandrarkvinnor möts över en kopp kaffe någonstans i världen. De ondgör sig över byråkratin, svårigheterna att ordna försäkringar när man inte är en del av systemet och det nya landets opraktiska dammsugare. Snabbt och rappt utbyter de sina åsikter. Inte som när de kommuncerar på det nya språket. Då går det saktare, de måste ibland söka efter ord och missar ofta poänger i andras skämt.

Kvinnorna är välutbildade, välartikulerade och kvicka. I sitt hemland kan de alltid ta sig fram i svåra situationer. Där har de förtroende från omgivningen. I det nya landet behandlas de som vem som helst. Deras språk är enkelt och saknar pondus. 

Men kvinnorna är medvetna om att de inte bör beklaga sig. De har själva valt sin situation. När som helst kan de återvända till sitt gamla liv i hemlandet. De bär inte på hemska trauman från krig och terror. Miljoner människor i världen har inte den förmånen.

Sverigebild

Varje dag diskuteras den finansiella krisen flitigt i alla medier här i USA, såsom jag antar sker även i Sverige. Så gott jag kan följer jag diskussionerna på WNYC, där dagligen olika perspektiv ventileras och många olika röster får komma till tals. Därigenom får jag, överraskande nog, även en insikt i den amerikanska bilden av Sverige.

För några veckor sedan, innan "räddningsplanen" ännu var klubbad, pratas det om det verkligen är förenligt med den amerikanska grundidén att en bank ägs av staten. "Skulle USA bli ett Rysssland, Nordkorea eller Sverige?" Det är första gången jag håller på att köra av vägen, bokstavligt talat. Sverige nämns i samma mening som Ryssland och Nordkorea.

I dag händer det igen. På radion diskuteras Obamas och McCains skattepolitik och helt plötsligt kommer det. "Till och med Sverige, ett av världens mest socialistiska länder, har sänkt sin bolagsskatt från 30 procent till 25." Det faktum att Sverige har haft en bolagsskatt på 28 procent sedan 1994, är inte det som får mig att sätta i halsen. "Ett av världens mest socialistiska länder", är det Sverige? 

Jag antar att det skulle vara ganska bortkastat att i detta ögonblick harkla sig lite och försiktigt påpeka att Sverige faktiskt har en borgerlig regering. Här placeras uppenbarligen Sverige i samma fack som Venezuela, Nordkorea, Kina och Ryssland. Vad är sant? Är jag såsom en indoktrinerad kines, totalt förd bakom ljuset? 

Lördagmorgon

En vanlig lördag morgon hos familjen Paulsson vaknar Magnus alltid först. I början undrade jag vart han tog vägen när han försvann ur sängen runt sju och inte kom tillbaka igen. Nu vet jag att han går ut och springer. Magnus är hopplöst morgonpigg. Å andra sidan är han lika hopplöst kvällstrött. 

Jag ligger kvar i sängen under vårt tjocka duntäcke. Det är kallt nu. Ute är det kanske 10 grader på morgonen. I vårt sovrum är det runt 19 grader. I lägenheten blev det aldrig under 21 grader så för oss är 19 grader riktigt kyligt. 

Eftersom även jag numera går och lägger mig tidigt på kvällarna, går jag sällan upp efter åtta. Det känns bra att förbereda frukost i lugn och ro. Strax före nio kommer Filippa ner. Hon har match klockan 11, men ska samlas redan kl 10. Hela familjen har lovat (hotat?) att komma och titta. Magnus har hittills inte sett en enda av barnens matcher.

Efter en lång frukost är det dags för hela familjen att packa in sig i bilen för att titta på Filippas match. Vi kommer precis i lagom tid för att se Filippa göra dagens första mål. Strax efter gör hon även matchens andra mål. En av åskådarna, en kille i Filippas ålder, frågar om jag är Filippas mamma. Han berättar stolt att han går i samma engelskaklass som Filippa. På så sätt får även han en del av äran.

Matchen slutade 3-2 till Filippas lag och vi kunde pusta ut. Trots den starka inledningen blev det en spännande match.

Misslyckad middag

Det är fredag, vi har hämtat Magnus vid flygplatsen och Rasmus spelar match. Ingen middagsmat passar bättre en kulig höstfredag än hemlagad pizza. Det kräver lagom mycket förberedelse och tar inte alltför lång tid att laga. I vår närmaste butik Stop & Shop finns dessutom färdig pizzadeg att köpa i kyldisken. Inte en rulle som hemma, utan som vanlig hederlig degklump. Perfekt om man inte vill göra sin pizzadeg själv.

Alla ingredienser är således införskaffade, allt är uppskuret och mozzarellaosten är färdigriven. Men när det är dags för själva utbaket kommer jag på att vi inte har några riktiga plåtar. Här tycks inte plåtar ingå i ugnen, utan detta får man införskaffa själv. Vi har därför bara en liten plåt och en större som jag har köpt, men den är större än ugnen och passar inte riktigt.

Jag kommer därför på att vi kan lägga bakplåtspapper på gallret för att lägga pizzorna på. Problemet är bara att det inte är bakplåtspapper jag har köpt, utan det som jag tror är bakplåtspapper, wax paper. Precis som med allt annat finns det olika kvaliteter även på wax paper och jag har lyckats köpa den absolut sämsta kvaliteten av alla. 

Jag gör som jag alltid gör när jag gör pizza, lägger ett lager mjöl på pappret och därefter pizzadegen. Detta fungerade inte alls. Det hela slutade med att pappret fastnade på pizzan som ett extra skal och vi fick riva av det i remsor så gott det gick. 

Stort tack till mina otroligt tålmodiga barn, som utan knot pillade bort papper under hela middagen. Åtminstone de två större barnen. Den minsta var inte riktigt lika förstående. Min och Magnus pizza hade vi gjort på den lilla plåten, så den var utan papper.

Apple picking

Hela hösten har barnen i Kindergarten pratat om, sjungit om och tittat på äpplen. I dag har de äntligen fått känna och smaka på dem. Samtliga Kindergarten-klasser i Springhurst var idag på utflykt till Stuart's Farm i Granite Springs. Där har man odlat äpplen i över 100 år och gården drivs i dag av den sjätte generationen Stuart.

Vi föräldrar uppmuntrades att åka med i mån av tid, vilket jag naturligtvis har. Jag anslöt lite senare på grund av att jag hade uppkörning i White Plains på morgonen. Nu har jag alltså lyckats få ett New York Drivers License, vilket jag är otroligt glad för. Det har legat som en våt filt över mig, att jag måste genomgå detta. Tänk om jag hade missat? Men, nu gjorde jag inte det. Tjoho!

Åter till äpplena. Först fick barnen titta på hur äpplena sorteras efter storlek  och hur de förvaras hela hösten för att hålla sig fräscha till jul. Därefter fick barnen gå ut bland träden och plocka äpplen i en påse. Träden verkligen dignade av frukt. Det såg nästan ut som klasar med jättedruvor. Barnen plockade äpplen tills de inte längre kunde bära sina påsar. Sist åt alla sin medhavda matsäck. 

På farmen kan man även plocka sin egen pumpa och köpa hemlagad sylt mm. En klassisk amerikansk höstutflykt.

Mrs G

Här i Dobbs Ferry frågar ingen vilken kindergartenklass barnen går i, om det är Ka, Kb eller Kc. Istället frågar man vilken lärare de har. Olivia har Mrs G, men egentligen har hon Mrs C. Mrs C fick barn i augusti och har därför varit mammaledig sedan terminens början. Nästa vecka kommer Mrs C tillbaka och Mrs G ska gå tillbaka till sin vanliga tillvaro som pensionär. 

Som svensk blir man chockad över en mamma som går tillbaka till jobbet efter tre månader. I Sverige finns det bara ett sätt att lösa föräldrarledigheten på. Mamman är hemma i 6-18 månader, beroende på om pappan är hemma eller inte. Därefter är det dagis eller möjligtvis dagmamma som gäller. Här kan man vara hemma i tre månader eller 10 år, ha barn på dagis, ha nanny eller både och. 

När Olivia insåg att hennes kära Mrs G kommer att sluta nästa vecka och ersättas av någon hon ännu inte känner, blev hon förtvivlad. Förtvivlad på det hjärtskärande sättet som Olivia med sitt hetsiga humör sällan blir. Långsamma och innerliga tårar trillade ner för kinden. Bedrövad kröp hon upp i min famn för tröst. Jag berättade för henne att alla barnen skulle rita varsin teckning och tillsammans göra en bok med bilder till fröken.

20 minuter senare kom Olivia tillbaka till mig med sin teckning. Jag visste inte ens om att hon hade börjat på den. Hon hade ritat den på baksidan på en annan bild, vilken lyser igenom pappret. Den var inte ritat på ett papper av storleken om 8 x 8 inch, vilket den skulle vara för att passa i scrapboken.  Däremot var det en teckning med så äkta kärlek till den fröken Olivia har haft sina första månader i Kindergarten, att allt det andra inte spelar någon roll. Det går att klippa och klistra lite för att få rätt passform och fågeln på baksidan kommer med på köpet.