Aruba

Alla bofasta på Aruba kalla sin ö för "One Happy Island" och ler samtidigt stort. På något sätt känns det äkta. Alla verkar glada, till och med över att ha oss turister där. För trots att de flesta öbor med stor turism vet att de skulle ha stora sysselsättningsproblem utan alla dessa turister, är det inte alla som tycks trivas med dem. 

Vi har tillbringat tre dagar under ett parasoll och läst. Jag har äntligen läst ut min bok som jag har dragit på alldeles för länge. Vi har simmat i havet och promenerat i sandbrynet i solnedgången. Om man var romantiskt lagd skulle man kunna säga att vi har haft en otroligt romantisk semester. Eftersom ingen av oss är lagda åt det håller, konstaterar vi istället att det har varit avkopplande, mysigt och skönt att tillbringa tid tillsammans på en vacker plats.

En snorklingstur har vi även hunnit med. Två och en halv timme på en katamaran med två stopp. Snorklingen kan inte jämföras med Maldiverna men helt OK. Vi snorklade bland annat vid ett vrak från 40-talet, vilket var riktigt häftigt. 

Båtturen lyckades att slutgiltligen få åtminstone mig att förstå att jag numera tillhör gruppen Medelålders och inte Ungdomar. Jag, Magnus och några till i vår ålder eller äldre, klämde ihop oss i mitten av båten för få skugga, medan alla yngre än oss sträckte ut sig i den gassande solen. Först på vägen hem igen, när solen inte längre stod så högt, vågade vi oss ut. Är det visheten som tillkommer med åldern eller tål man värmen sämre?

Maten var förvånansvärt bra. Två gånger åt vi i staden Oranjestad och en gång på stranden. Som vanligt var det extra krydda att prova på de lokala kommunikationerna. Första gången vi skulle ta bussen in till Oranjestad, stannade en gul minivan, modell folkabuss, vid busshållplatsen. På framrutan satt texten "Yellow Buses Aruba" och "bussen" var redan mer eller mindre fullproppad. Vi såg lite tvivlande ut, men busschauffören ropade på oss. - Yes, this is the bus, jump in! 

Vi och två andra europeer trängde oss in i bussen och betalade. Avgiften överensstämde med vad de på hotellet hade sagt. Bussen var så trång att Magnus och en annan passagerare fick sitta framme vid busschauffören. Vi åkte därefter in mot staden och allteftersom folk ville hoppa av, ropade de till chauffören. Trots att det var trångt, på gränsen till komiskt, gick resan bra och vi kom dit vi skulle. Nästa gång vi skulle åka med bussen, kom en stor vit, helt normal buss och tog betalt efter samma taxa. Vem det än var som körde den gula bussen, hade han lyckats hitta ett eget sätt att tjäna pengar på. 

Restaurangen på stranden, hette Passions och hade uppenbarligen spetsat in sig på par. Vita draperade stolar och bord, utplacerade direkt i sanden, upplysta av facklor (samt lite hjälp av någon form av julbelysning). En ensam pianist spelade romantiska 80-talshits vilka dedikerades till de olika gästerna. Skräckslagna lyssnade vi inför varje ny sång om han tänkte tillägna I just called to say I love you till just oss. Som tur var slapp vi såväl dedikering som Stevie Wonder. Men jag erkänner, det var faktiskt riktigt mysigt.