Jul

Två vuxna, tre barn (varav två mer eller mindre vuxna), två katter och årets julklappar lyckas vi få in i bilen. Det är dagen innan julafton och hela familjen ska åka till Charlottesville, Virginia för att fira jul. Enligt Google Maps ska resan ta sex timmar, men då har uppenbarligen inte hänsyn tagits till alla andra bilar. Snarare nio timmar senare kommer vi fram och då har vi bara unnat oss två korta pauser.

Under hela resan har vi haft regnet som sällskap och i Charlottesville är luften nästan tropisk - varm och fuktig. Julstämningen ligger inte riktigt på topp och efter nio timmar i en trång bil gör inte vårt humör det heller.

Maken, jag och katterna bor på hotell fem minuter från svägerskan där resten av familjen ska bo. Valet mellan att låta katterna bo i en trång bur på ett katthem i fyra nätter à 40 dollar natten kontra fyra nätter på hotell à 169 dollar var förvånansvärt lätt. Tänk vad lite man vet om sig själv innan man tar in ett husdjur i sitt hem.

I Charlottesville hinner vi med traditionsenlig julafton (svensk) och juldag (amerikansk), misslyckat biobesök (inga biljetter), vinprovning, ölprovning, promenader och krogbesök. Efter fyra regniga dagar är det återigen dags att tränga ihop oss i bilen för att tillbringa nio timmar på vägarna. Resan börjar svajigt med en sned kattbur och upprörda känslor men efter ett tag lugnar det ner sig och vi håller nästan sams resten av resan.

Bat Mitzva

Vi har nu klarat av vår första Bat Mitzva och jag kan lugnt konstatera att om en konfirmation firades på samma sätt hade jag alla gånger valt att konfirmerat mig. Eftersom jag bara har erfarenhet av just denna Bat Mitzva kan jag inte bege mig på att berätta hur de generellt går till, bara om just den här.

Dagen delades upp i två delar, ceremonin på förmiddagen och festen på kvällen. Däremellan kunde Lilla O ägna sig åt repetitioner inför söndagens dansuppvisning. Man behövde inte vara med på ceremonin, men vi ville  lära oss så mycket som möjligt om den här judiska traditionen och valde att vara med.

Templet där ceremonin skulle äga rum ligger bara fem minuters gångavstånd från vårt hus så vi promenerade dit i god tid iförda bästa söndagskostymen (fast det var lördag). Byggnaden är modern med en ljust och vackert sal. Vi fick alla varsin bok så att vi kunde följa med i ceremonin. Trots att vi inte kunde några av sångerna och att vissa delar skedde på hebreiska, var vi alla berörda över den personliga ceremonin. Till skillnad från en konfirmation är denna stund endast till för ett barn vilket ger stort fokus på en 13-åring.

Klockan 4 på eftermiddagen var det dags igen. Då samlades vi hos värdparet för att åka gemensam buss till Harlem Yacht Club på City Island. City Island ligger längst inne i Long Island Sound och hör till Bronx (trots namnet på båtklubben). Någon gång ska jag åka dit i dagsljus för det är en helt egen värld mitt i storstan.

Därefter började en fest utan dess like och som jag har svårt att förklara i ord. Jag tror inte heller att fotografier hade gjort tillställningen rättvisa. Det här var en fest med stort F för både barn och vuxna. Den började 5:30 och slutade klockan 10. Däremellan hann vi med mingel med allt man kunde önska sig både att dricka och äta, fotografering med valfri bakgrund, pingis, shuffleboard, middag och sist men inte minst dans.

Dansen var en historia för sig. Frågan är ju hur man får 12-13-åringar och vuxna att dansa tillsammans på en fest. Svaret är enkelt - man har inte bara en discjockey utan dessutom professionella underhållare som drar in alla människor på dansgolvet och får alla att göra gemensamma danssteg. Som grädde på moset ser man till att alla har roliga hattar och lysande attiraljer som piggar upp på dansgolvet.

Summa sumarum en magisk tillställning, från början till slut.

Lucia

En gång om året äter vi frukost i vardagsrummet istället för köket och det är på Lucia. Då tänder vi ljus, tittar på Luciafirandet på TV och äter nybakade frallor. Eftersom vi var på julfest på lördagkvällen försökte jag få dispens från Lilla O gällande hembaket denna gång, men se det gick inte. Är det Lucia ska det vara hembakat, så är det. Det var bara att ställa sig att baka innan festligheterna på lördagkvällen.

Med Lucia på en söndag blev morgonen lite senare än vanligt och när vi väl åt frukost var det fullt ljust ute. De levande ljusen kom därför inte riktigt till sin rätt här där vi har dagsljus även i december, men lite stämningsfullt blev det ändå.

Efter frukost promenerade vi till Antoinette's där vi intog vårt kaffe i solen. Svårt att tro att det är 13 december. Förra året var det vinter vid den här tiden har vi fått veta.

På eftermiddagen hade vi bjudit hem en blandning av svenskar, amerikaner och engelsmän på Luciafika och barnen lyckades arrangera ett eget luciatåg. Inte tillräckligt många av barnen kunde sångerna, varför det fick bli Spotify i bakgrunden istället. Tyvärr tog jag inga bilder men det gjorde Anna så ni kan se hur det såg ut här.

Skridskoåkning

Vi har haft några händelserika dagar, vilket är förklaringen till att det har hänt desto mindre på bloggen. Till helgen hade vi svenska vänner på besök och förutom de vanliga sevärdheterna hann vi även med skridskor i Bryant Park.

För att inte behöva stå i alltför lång kö, lämnade vi Dobbs Ferry redan före åtta på lördagsmorgonen och prick halv nio var vi på plats i Bryant Park. När vi väl hittat ingången fick vi trots den tidiga morgonen köa en stund innan vi blev insläppta.

I Bryant Park kostar det inget att åka skridskor förutsatt att man har sin egna med sig, vilket vi hade. Eller rättare sagt, barnen hade. Trots detta är det inte bara att snöra på sig grillorna och åka. Först måste i vanlig ordning papper skrivas på där vi friskriver oss rätten att stämma om något skulle hända.

Till slut var i alla fall barnen på isen och vi vuxna kunde njuta av morgonsolen som började titta fram.

Holiday Party på MoMa

Som en vuxen Pippi Långstrump anländer jag till MoMa, iförd cocktailklänning och knallröda Doc Martens. Inget i hela världen kan få mig att röra mig utomhus i höga klackar och jag gillar mina kängor. Jag börjar tro att jag har goda förutsättningar att bli en färgsprakande kulturtant när tiden är mogen.

Gästerna delas upp i grupper om cirka tio personer i varje och tilldelas varsin guide. Vi som redan har varit på utställningen med Picassos skulpturer, får se samma utställning med helt nya, mer initierade, ögon. Som vanligt tänker jag att man alltid ska ha guide när man går på konstutställningar.

Efter rundturen som ger mersmak, samlas vi i MoMas intima festvåning där vi bjuds på fantastisk mat och ännu mer fantastiska viner. Tur för mig att mat och vin serveras i behagliga portioner då klänningen stramar som en korsett. Ingen risk att man åt för mycket på 1700-talet även om man hade kunnat, tänker jag.

Kvällen avslutar vi med en promenad förbi Saks fifth Avenue och Rockefeller Center för att beskåda julprakten, något vi är långt ifrån ensamma om. På amerikanskt vis är vi hemma i god tid och utan alltför mycket alkohol i kroppen, trots att olika viner serverades till varje måltid.

Hanukkah

Söndagen den 6:e december börjar Hanukkah 2015 och pågår fram till den 14:e december. Exakt vad som görs dessa dagar vet jag inte riktigt, men jag vet att man (barnen?) får en present om dagen i åtta dagar.

Enligt ett av våra grannbarn som har judisk mamma och protestantisk pappa och därmed firar båda, är Hanukkah ett säkrare kort vad gäller presenter. Vill man verkligen ha något är det bättre att önska sig det till Hanukkah än till jul helt enkelt.

Olja är en symbol för Hanukkah på grund av att endast ett krus olja räckte i åtta dagar efter segern över grekerna. Därför äter man mycket friterad mat under de åtta dagar som högtiden varar. Vi fick igår tillfälle att delta i denna, för oss, främmande tradition. Grannar på vår gamla adress bjuder varje år till Latkes Party och vi hade den äran att bli inbjudna även denna gång.

Kvinnan i familjen är författare och har bland annat skrivit en bok om sin son med Duchennes muskeldystrofi, en sjukdom med en medellivslängd på 27 år. Vi träffade sonen igår, som i dag måste vara runt 30 år och han såg ut att leva gott, vilket kändes trösterikt. Numera skriver hon istället på en bok om sin yngsta son som genomgår könsbyte. Ett ämne som måste kännas betydligt mer hanterbart än en dödlig sjukdom, men ändå högst intressant.

Lucia Trade Award

Efter en minst sagt körig eftermiddag sitter jag på tåget mot stan för andra gången samma dag. Denna gång iförd paljettklänning. Maken är inbjuden av en bank att närvara vid Svensk-amerikanska Handelskammarens årliga Lucia Trade Award och även jag får följa med.

Tillställningen äger rum på The Pierre, ett hotell på 5:e avenyn intill Central Park och lokalen är fylld av smokingklädda herrar och uppsnofsade damer. Mycket traditionellt kan man snällt sammanfatta det hela.

Vi har plats vid bankens bord och jag är trevligt placerad mellan min egen man och Mr Big:s bror,  även Global Head Corporate Banking & Lending i banken vi har blivit inbjudna av. Som vanligt tycker jag att det är alldeles för mycket störande tal och för lite tid till samtal med bordsgrannar. Till desserten bjuds vi på luciatåg som tyvärr förstörs av att jag inte uppskattar solisten, men alla kan inte gilla allt. Lite julstämning får vi i alla fall och Niclas Dellham framför O Helga Natt föredömligt. 

Kvällens reflektion är hanteringen av vinet till middagen. Om ett femstjärnigt hotell i Sverige hade bjudit på trerätters middag hade garanterat även lämpliga viner valts ut till respektive rätt. Här går servitören omkring med en flaska vitt och en flaska rött och frågar oss innan maten vad vi önskar. Eftersom jag inte vet vad som ska serveras, sneglar jag på min man vad han har valt och väljer samma. Det visar sig att vi därmed förväntas dricka rödvin till små lax- och tonfiskrosor, vilket inte känns riktigt rätt. 

Min tolkning av detta är att det fria valet är viktigare i USA än att det blir bra. Vi löste det hela genom att kalla till oss servitören för att även få ta del av det vita vinet. Kvällen räddad och allting gott.

Kort möte

Mannen på bänken i shuttlen mellan Times Square och Grand Central pratar i början ganska lugnt till kvinnan bredvid och jag tror att de känner varandra. Han berättar om sina nerver som om de är helt separerade från hans egen person och inte kan kontrolleras. 

Efter en stund blir mannen aggressiv och anklagar kvinnan för att hon stör honom. Kvinnan inser att det är bättre att fly än illa fäkta och ställer sig i mittgången där även jag har parkerat. Jag ger henne ett ögonkast och höjer på ögonbrynen. 

"Så det här är vad man möts av" säger kvinnan, som släpar omkring på en resväska. Jag frågar om hon precis har kommit hit och hon berättar att hon just har klivit av tåget från Rhode Island. "Lite skillnad från New York City", säger jag. "Själv är jag från Sverige så det här är inte min vardag heller".  

Kvinnan visar sig vara född och uppvuxen i New York City så hon är luttrad. Och Sverige har hon varit i. Lugnt och städat land, men mycket sprit, är hennes sammanfattning. "Särskilt i norra Sverige" säger jag fördomsfullt. "Kanske, men jag var i södra delen" svarar hon. 

Precis innan vi anländer till Grand Central berättar hon att hon befann sig i tunnelbanan i Paris under terroristattacken. Inget kan vara värre än det sammanfattar hon och våra vägar skiljs åt. 

Chopped Junior

En av Lilla O:s bästa kompisar har varit med i Chopped Junior och för er som inte förstår digniteten kan man jämföra det med att ens bästis är med i Idol. Det är riktigt stort och igår var det dags för programmet att sändas.

Kompisen hade bjudit hem alla sina kompisar på Viewing Party (har jag inte sagt att man tar alla tillfällen i akt för fest här?) medan vi vuxna fick bänka oss framför TV:n hemma. Programmet går ut på att de tävlande får en korg med ingredienser de måste ha med i valfri rätt och de har även tillgång till ett välfyllt skafferi att komplettera med. Alltid är en av de fasta ingredienserna någonting udda, såsom en Worm Lollipop i varmrätten.

Barnen som är med är fantastiskt duktiga och vi hade stora förväntningar på Lilla O:s kompis. Hon älskar att laga mat och har fått privatlektioner av en kock under flera månader (visst säg det - only in America...). Trots detta blev det en tuff match för vår lilla tjej. Spänningen var stor när hon skar sig blodig under varmrätten och förlorade flera värdefulla minuter. När hon därefter droppade vatten i olja vilket kan få förödande konsekvenser trodde vi att loppet var kört. Vad vi tittare inte fick se var hur hon då nästa bröt ihop och lämnade tävlingen.

Men såsom i en Hollywoodfilm, reser sig den nästan utslagna hjältinnan och tar hem tävlingen med hjälp av en näst intill perfekt efterrätt. Stämningen bland kompisarna på Viewing Partyt var naturligtvis uppsluppen värre och även jag fick smaka av champagnen när jag hämtade upp dottern.

Leftover Party

Dagen efter Thanksgiving är vi bjudna på Leftover Party hos några vänner här i Dobbs Ferry. Eftersom alla, såsom vi, har hela kylskåpet fullt av matrester har de skapat en tradition där de bjuder in alla de känner på knytis med temat rester. En helt briljant idé och väldigt amerikansk. Jag har i alla fall aldrig varit på något liknande i Sverige.

Här i Dobbs Ferry tar man alla chanser till att bjuda in till socialt umgänge, men utan större krav eller konventioner. På fem månader här i USA kommer vi att ha varit på fler tillställningar än vi brukar vara på ett år i Sverige.

En annan särprägel på dessa tillställningar är att folk går hem tidigt. När vi lämnar Leftover Partyt klockan nio är vi nästan sist kvar. Ingen risk att det dricks för mycket eller att man inte kommer upp ur sängen dagen efter.

Thanksgiving

Förra gången vi bodde i USA var vi bortbjudna på Thanksgiving där vi kunde slå oss ned vid dukat bord, lyckligt ovetande om vilket hårt arbete som hade föregått vårt besök. Den här gången skulle vi själva stå för middagen och med både syster och bror med respektive på besök väntades en riktig familjemiddag.

På grund av vår bristande erfarenhet ägnade vi onsdagen endast åt att inhandla mat och förbereda förrätten, Squash Soup. Hade vi vetat bättre hade betydligt fler moment förberetts dagen innan. Resten av dagen ägnades istället åt att leta gräslig jultröja åt svågern, fynda cashmere på TJMaxx och trevligt middagsbesök på Maud's Tavern i grannstaden Hastings-on-Hudson.

Dagen D, Thanksgiving Day, började med en löprunda för min del innan jag i godan ro påbörjade matlagningen. Kalkonen är en bisak på Thanksgiving lyckades vi förstå genom att googla på Classic Thanksgiving Menu, det viktiga är alla smårätter vid sidan om. Och Stuffingen inte att förglömma.

Med god hjälp av svågern lyckades jag med nöd och näppe knåpa ihop en skaplig Thanksgivingmeny i lagom tid. Majsbrödet som vi hade planerat, skippade vi. Det hade blivit på tok för mycket mat och alltför tidskrävande. Men kalkon, stuffing, green been casserole, cranberry sauce, glaserade morötter, två sorters potatismos och amerikansk äppelpaj lyckades vi få ihop.

Nu fanns ju ingen amerikan vid bordet att utvärdera äktheten, men vi svenskar tyckte att det smakade utmärkt. Även om jag var totalt slut efter all matlagning.

Mary Poppins

En av Lilla O's bästa vänner i skolan är med i ett lokalt teatersällskap och höstens projekt har varit Mary Poppins. Vännen spelar en stor roll i form av dottern i familjen och vi vill naturligtvis inte missa ett tillfälle till lokal underhållning.

Vi har köpt biljetter till fredagens föreställning och det blir till att bege sig direkt från dansklass i Sleepy Hollow till Irvington Town Hall Theater.  Föreställningen är tre timmar lång inklusive paus och de har inte sparat på något. Ett liveband står för musiken och i sotarnumret på Londons tak bjuds det på strålande steppdans.

I det här landet finns en helt annan musikaltradition än vi är vana vid hemma. Precis samtidigt som vi ser Mary Poppins i Irvington visar Dobbs Ferry Middle School musikalen Legally Blond i skolans aula. En föreställningen Lilla O ser på lördagen medan jag förbereder kvällens fest.

Här finns så många duktiga sångare och dansare i vår direkta närhet. Visst finns det fantastiska artister i Sverige också, men i New York är musikalen en del av livet. Att Broadway är en gata som sträcker sig hela vägen från Manhattan till Sleepy Hollow gäller både bokstavligt och bildligt.

Torsdag kväll

Regnet öser ner och det är becksvart när jag kliver av tåget. New York City må vara en stad av ljus, men våra Rivertowns har valt en lite mörkare linje. Här lyser gatubelysningen med sin frånvaro vilket gör min hemresa på cykeln i ösregnet inte bara olustig utan även livsfarlig.

Väl hemma slänger jag i mig lite soppa tillsammans med Lilla O och tar sedan bilen till skolan där de har Blood Drive denna vecka. Om jag anmäler mig som blodgivare får Lilla O extra poäng i skolan, så trots mina tidigare ganska trista erfarenheter av blodgivning har jag lovat att bege mig dit.

Precis innan jag hoppar in i bilen får jag ett sms från en granne om jag har lust att hänga med på Vegan Cooking Class i Dobbs Ferry samma kväll. Jag svarar att jag inte kan på grund av att jag ska till skolan och lämna blod.

Väl framme i skolan fyller jag i en lång blankett som jag överlämnar till sköterskan. Hon ser på mina svar att jag har kryssat ja på frågan om jag har bott mer än fem år i annat land än USA och ber att får veta vilket. Hon kontrollerar Sverige på sin lista och konstaterar att jag tyvärr inte kan lämna blod på grund av att det fanns galna-ko-sjukan i Storbritannien på 90-talet. Exakt vad det har med mig som svensk att göra inser jag att hon inte kan svara på. Istället packar jag ihop mina saker och tackar för mig. Trösten är att Lilla O åtminstone får hälften av sina extrapoäng bara för att jag har försökt. En extra bonus för mig att jag slapp utsätta mina svårstuckna vener för denna utmaning.

På vägen hem meddelar jag grannen att jag visst har en fri kväll, blodgivningen gick snabbare än väntat. Dyngsura anländer vi till Vegan Cooking Class och får lära oss hur man säkerställer sitt proteinintag när man äter vegetariskt och jag blir lite sugen på att bli lite mer vegetarisk i mitt liv.

Tillbaka i arbetslivet

Min tid som hemmafru på heltid är nu över. Sedan ett par veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Finance Manager på Hyper Island US. Kontoret ligger i Soho vilket innebär mer än en timme till jobbet. Å andra sidan kan jag jobba hemifrån också, vilket jag kommer göra cirka en tredjedel av tiden. 

Just nu sitter jag på 7:47-tåget in till stan för att ha möte kl 9. Eftersom maken är i Sverige får Lilla O klara sig själv både till och från skolan i dag. Det hade inte varit några problem alls om det inte hade varit för hennes gigantiska packning. Varje dag släpar hon cirka tio kilo fram och tillbaka till skolan. Hennes ryggsäck är dessutom lite för liten så hon får inte plats med allt.

Eftersom vi tenderar att bli lite senare de morgnar maken inte är hemma fick jag lite bråttom på slutet och kunde inte hjälpa henne, utan var tvungen att rusa iväg. När jag väl sitter på tåget och tänker skicka ett sms för att höra hur det har gått, upptäcker jag att jag har glömt min mobil hemma.

Allt jag kan göra på min mobil kan jag göra på min dator, förutom att jag behöver tillgång till wifi. Min dag kommer nog därför att gå bra ändå (när jag väl är på kontoret), men just nu är jag totalt frikopplad från resten av världen och det känns lite läskigt. 

Uppdatering

Efter en veckas uppehåll finns naturligtvis massor att berätta om, men jag börjar med det viktigaste - min födelsedag.

Jag väcks klockan sex på morgonen av Maken och Lilla O som sjunger vid min säng. Precis när tonerna av Ja må hon leva klingar ut, hoppar de två stora barnen in i sovrummet - taada - och jag skriker rakt ut. Helt oförberedd är jag på denna överraskning och den första tanke som far genom huvudet är hur de har kunnat komma hit klockan sex på morgonen.

Det visar sig att de har sovit hos en kompis till Stora Lilla F i grannstaden Tarrytown och tagit taxi hem till oss på morgonen. Vi är inte så bra på överraskningar i vår familj, vilket gjorde det hela ännu mer överraskande. Alla har verkligen lyckats hålla masken under de senaste veckorna.

Hela dagen går i födelsedagens tecken och jag njuter varje sekund över att bli uppassad. Lunch intar vi i Piermont (utan Lilla O som är i skolan) och middag på Blue Ribbon Brasserie i Soho med hela familjen samlad. En helt perfekt 50-årsdag på alla sätt.

A Long Walk to Water

Min plan är att läsa de böcker som Lilla O får som uppgift att läsa i skolan. Först ut är boken A Long Walk to Water av Linda Sue Park. Boken handlar om två barn i Södra Sudan och baseras på en verklig historia.

Pojken Salva flyr från sin by på grund av kriget och lever sedan elva år i olika flyktingläger. Vid 22 års ålder får han chansen att komma till en familj i USA där han inte bara får en ny familj utan även utbildning.

Sin utbildning använder Salva till att återvända till Sudan och hjälpa byar med att borra brunnar (www.waterforsouthsudan.org). En egen brunn innebär att flickorna inte behöver använda all sin tid till att gå för att hämta vatten utan kan istället gå i skolan.

Detta kanske är ett perspektiv som ska in i den svenska flyktingdebatten? Genom att ge flyktingar möjlighet till utbildning ges de kunskaper och kraft att återvända till sina hemländer för att återuppbygga det som har raserats. Hade Salva fått stanna kvar i Kenyas torftiga flyktingläger hade han kanske aldrig haft kunskapen eller kraften att genomföra sitt projekt.

Nya bekantskaper

Vi har hittat ytterligare en svensk familj i Dobbs Ferry. Eller rättare sagt, några av våra grannar har introducerat oss till en annan svensk familj. Nästan svensk i alla fall. Mannen är svensk och kvinnan är halvsvensk.

I söndags var vi hembjudna på kaffe/vin tillsammans med våra grannar. Även våra grannar är en mix. Kvinnan är ur-new-yorker från Queens men mannen är från England. Vädret var fantastiskt och vi promenerade tillsammans upp till svenskfamiljens hus genom guldgula alléer.

Lilla O blev överförtjust i det försvenskade huset. Framförallt badrummen som var vitkaklade med Mora Inxx-blandare. Långt ifrån den amerikanska retrostandarden. Vi blev överförtjusta i att få inkluderas i deras varma gemenskap. Mannen i vår familj som precis har blivit NFL-biten kunde dock inte briljera med sina kunskaper. I det här umgänget var det europeisk fotboll som gällde.

Trots att det är en bit in i november kunde vi sitta ute på altanen med vår förtäring och njuta av utsikten över Hudson River.

Danstävling

Hela lördagen går i dansens tecken. Lilla O har sitt första framträdande på Broadway och vårt hus skälver av nervositet. Egentligen rör det sig om en danstävling och den äger rum på Symphony Space, en teater som råkar befinna sig på just Broadway. Men vid 95:e gatan, inte runt Times Square om vi ska vara petiga.

Dagen ägnas åt repetitioner, sminkning och rampfeber. Först på sen eftermiddag tar vi bilen till Manhattan där vi möter upp resten av truppen. Vi föräldrar har en timme på oss innan insläpp varför jag, maken och en annan mamma går till Vino Levantino i kvarteret intill för en drink. En mycket trevlig bar som vi ska lägga på minnet.

Mamman visar sig arbeta som jurist på Madison Square Garden och hon berättar att hennes man inte kan närvara på grund av att han är i Kalifornien och spelar med Art Garfunkel. Vilket för in diskussionen på Art Garfunkels försvinnande i Stockholm. Vi får i och för sig inte veta mycket mer än vi redan vet, men kvalificerat skvaller är alltid kul. Efter en mycket trevlig timme är det dags för oss att återvända till teatern och inta våra platser.

Våra tjejer gör mycket bra ifrån sig, med tanke på deras korta tid som dansare. Några utmärkelser blir det inte, men det har vi heller inte räknat med. De flesta medverkande hade betydligt mer erfarenhet. 44 uppträdande och tre timmar senare återvänder vi hem med en dödstrött men glad 12-åring i baksätet.

Hemväg

Min blivande arbetsplats ligger i Soho (jag kommer att återkomma till detta så fort alla papper är klara) och vägen hem är ganska lång om man bor i Dobbs Ferry. Troligtvis är det nyhetens behag, men att åka kommunalt i New York är betydligt roligare än i Stockholm.

Tunnelbanestationen Houston Street är i och för sig allt annat än vacker, men New York City:s specialitet är att göra det fula vackert. Dessutom kan man roa sig med att titta på alla färgglada människor.

Vid Times Sq - 42 St är det byte och där bjuds alltid på musik i mer avancerad form. Ett tvåmannaband som låter som fem sjunger John Lennon och jag förundras över alla dessa fantastiska röster som inte får större publik än förbipasserande människor på en tunnelbaneperrong.

Väl framme vid Grand Central spelar en äldre man samma John Lennon-sång fast på såg och på min tågstation är det filminspelning. Kan vara samma filminspelning som pågår i våra svenska vänners kvarter.

Min sista etapp hem går utefter Hudson River och utsikten skiftar med årstiderna men är alltid lika vacker.

Säker stil

Det fina med sociala medel är att man kan får se saker i sitt flöde som man annars garanterat skulle ha missat. Nord & Francke till exempel. Sannolikheten är ganska liten att jag skulle börja läsa Sydsvenskan, särskilt när jag bor här.

Tur för mig att Facebook finns, eftersom Kristin Nord har skrivit årets bästa krönika. Ingen borde få köpa Säker stil av Ebba von Sydow och Emilia de Poret utan att först läsa Kristin Nords krönika. Vill man fortfarande köpa boken så vet man i alla fall vad man ger sig in på. Nu måste jag ärligt säga att jag inte har läst boken som sågas i krönikan. Men jag utgår från att det som återges i artikeln är sant, eftersom jag aldrig kommer att lägga pengar på att köpa boken. Är det inte sant lovar jag att göra en pudel vid annat tillfälle.

Sverige behöver inte fler guideböcker i hur vi ska bli ännu mer skandinaviskt likriktade. Vi behöver böcker som talar om att det är OK att vara annorlunda. Att alla svenskar älskar New York är en stor paradox. Hur kan vi älska denna färgglada smältdegel när vi hemma bara vill blanda oss i mängden? Det går inte att smälta in i New York för det finns inget att smälta in i. 

Anledningen till att den här krönikan biter sig fast i mig är att en del av mig också vill ha Säker stil. Jag vill också vara vackert sval med smala jeans, vit skjorta och beige kashmirtröja över axlarna. Men böcker av det här slaget kommer alltid få mig att känna mig otillräcklig och otillfredsställd. Hur jag än anstränger mig kommer jag aldrig vara lika snygg som de. Jag kommer att få en fläck på skjortan, min mage kommer att skava över byxlinningen och mina fötter avskyr pumps.

Snart 50

Nästa vecka fyller jag 50 år, vilket nog är det jämnaste man kan fylla. Min plan var att jag skulle vara i lysande form på min 50-årsdag och det började ganska bra. För precis en månad sedan sprang jag åtta kilometer och mådde bra hela tiden. Sedan dess har det bara gått utför.

Förutom mina allmänna knä- och fotkrämpor har jag dessutom haft en förkylning i snart tre veckor som totalt har förhindrat mig från att motionera. Senaste gången jag sprang var den 15 oktober och mitt mål att springa en mil innan min födelsedag känns lika avlägset som min 20-årsdag. Enda trösten  är att knän och fötter känns ganska återhämtade.

Som grädde på moset har vi hela huset fullt av Halloweengodis. Hur mycket jag än bestämmer mig för att inte äta något, slinker det ändå ner en liten bit då och då. Min dröm om att vara den absolut bästa versionen av mig själv den 12 november har alltså reducerats till att jag kommer att vara den mest sanna versionen.

Och varför inte, ibland kanske det räcker? Dessa underbara visdomsord fick jag från en bekant i går:

"The beauty of 50 is the advantage of age/wisdom and still you do have youthful energy.  It's a great combo...  For a woman, I think our 50's are the best years of our lives."

Helt plötsligt kändes det lite bättre inför nästa vecka.

Stolt

Till frukost lyssnar vi på WNYC här hemma, vilket är det närmaste P1 vi kan komma. Visst skulle vi kunna lyssna på  P1-Morgon här också, men det känns inte bra. För det första är programmet flera timmar gammalt och för det andra känns det bara fel helt enkelt.

I morse pratades det plötsligt om Seinabo Seys nya skiva. Vi fick även höra några fragment av en intervju som gjordes i september i podcasten Soundcheck. Självklart blir vi som svenskar stolta när man lyfter fram en annan svensk, men med vilken rätt kan man undra?

På vilket sätt gör det mig bättre att Henke Lundqvist är en lysande målvakt och Seinabo Sey en fantastiskt låtskrivare och sångerska? Jag är fortfarande lika usel på skridskor och sjunger alltjämt sämre än mediokert.

En annan, inte lika retorisk, fråga är hur stort ett område kan vara för att skapa denna känsla av samhörighet? Ju mindre enhet, desto större stolthet, så mycket tror jag man kan konstatera. Om Seinabo Sey hade varit min syster hade jag varit helt galet stolt om jag hade hört henne på radio i New York.

Seinabo Sey är i vilket fall en viktig förebild på många sätt. Hon representerar så mycket som är bra och har samtidigt så mycket emot sig. Hon är inte bara en kvinnlig låtskrivare i en manlig värld, hon är dessutom färgad och överviktig.

För den som vill lyssna på intervjun med Seinabo Sey i amerikansk radio, kan lyssna här: Soundcheck.org.

Höstlov

Vilken intensiv vecka vi har haft. Efter trampolinäventyret har vi hunnit med The Great Jack O'Lantern Blaze, hockey på Madison Square Garden (Henke Lundqvist stod i mål och Rangers vann), shopping, promenad, fika på Antoinette, barbecue, gatufest i Dobbs Ferry och såklart trick-or-treat. Våra vänner har även hunnit med att besöka Frihetsgudinnan och Ground Zero men det hoppade vi andra över denna gång.

Trots att vi har gjort så mycket är det lika mycket vi inte har hunnit med. Ständigt dessa val som måste göras. Jag önskar att vi hade hunnit med mer Manhattan, längre middagar och fler promenader. Men då hade vi varit tvungna att ta bort något annat och det hade vi absolut inte velat.

Så sorgligt att tänka på att vi inte kommer att ses på väldigt länge nu. Nästa gång vi ses kommer jag att vara urgammal (fyllt 50), Lilla O kommer att vara tonåring och Tuffe L kommer att ha framtänder.

Glad överraskning

Det är lite körigt nu. Min lugna hemmafrutillvaro har plötsligt förvandlats till något som skulle kunna likna svensk stress. Nej, nu överdriver jag. Ganska långt ifrån faktiskt, men tillräckligt snärjigt för att jag inte ska hinna med att skriva.

Passande nog, nu när vi har besök, hade Lilla O halvdag i skolan i går. Vi hämtade upp henne utanför skolan klockan 11 och begav oss ut på jakt efter Halloweenkläder. Efter ett par timmar i Party Store hade tre barn försett sig med varsin utstyrsel och vi intog lunch på ett närbeläget hak. Där berättade vi för barnen att vi mammor hade bestämt att alla skulle åka på "Leaf watch" på eftermiddagen. Barnen protesterade starkt men vi var stenhårda. Nu har vi köpt kläder till dem, nu är det deras tur att göra vad vi vill.

Trots protester hoppar alla in i bilen och vi beger oss till Mount Kisco, en stad cirka 30 minuter från Dobbs Ferry. Vad barnen inte vet är att vi har bokat in dem på Rockin' Jump, ett paradis för studsmattebarn. När vi närmar oss Mount Kisco berättar vi att vi inte bara ska titta på löv, vi ska även besöka ett lövmuseum. Gissa om barnen håller på att falla i bitar i baksätet. Lilla O är inte ens förvånad, hon är van att utsättas för allt möjligt tråkigt. De andra barnen är inte riktigt lika härdade och blir totalt knäckta.

När vi parkerar bilen ser Lilla O skylten med Rockin' Jump och utbrister "Åh, ett trampolinland, kan vi inte gå dit sedan". "Vi får se" replikerar jag och tar sikte på just det. När det går upp för barnen att det är faktiskt dit vi ska och inte till ett lövmuseum, skriker Lilla O rakt ut. Lyckan är fullständig.

Stockholmsveckan

Vecka 44 är New Yorks Stockholmsvecka, bortsett från att det inte spelas någon tennis. Men just den delen är å andra sidan marginaliserad även i Båstad. Eftersom hösten är bästa årstiden i New York har jag full förståelse för att många väljer att åka hit just nu. Men - visst hänger det ett "men" i luften här - det blir lite körigt för oss som bor här. För vi vill ju träffa alla som kommer hit.

Som tur är har besökarna spridit ut sig lite. Våra första övernattande besökare kommer sent i kväll så söndagskvällen kunde vi vika åt Lilla O:s bästa kompis i Silverdal. Vi hade bokat bord på en italiensk restaurang nära deras hotell i SoHo och tog bilen in. Det tar lite tid att ta sig ner till södra delen av Manhattan när man som vi bor norrom, men å andra sidan är det kul att se andra delar. Oftast fastnar vi på Upper West bara för att det är enklare.

Kompisens föräldrar är också ett resande folk liksom vi och de har bott både i San Fransisco och Jakarta med sina barn. Det ger ett band mellan tjejerna och Lilla O kan känna att hon inte är den enda som utsätts för detta onda av sina föräldrar.

Efter en trevlig middag var det dags att vända hemåt för att göra läxor som försummats under helgen. Här förekommer inte regeln "inga-läxor-eller-prov-på-måndagar".

(Jag vet att jag borde ha fler bilder här, men jag är alldeles för dålig på att ta kort när det gäller. Försök till bättring utlovas.)

Pumpkin Fair

Som jag har sagt tidigare är Halloween ingenting man tar lätt på här. I slutet av september börjar det pyntas i trädgårdarna och överallt finns pumpor till försäljning. Med bara en vecka kvar till Dagen D har upptrappningen börjat.

I dag har det till exempel varit Pumpkin Fair här i Dobbs Ferry. En aktivitet som drar till sig hela staden av antalet bilar att döma. Både Lilla O och jag hade anmält hos som volontärer efter att ha fått ett par desperata mejl från skolans föräldrarförening om att hjälp söktes.






Lilla O uppdrogs att vara Pumpkin Sitter, vilket innebar att hon vaktade inhandlade pumpor medan deras ägare strosade klart på området. Själv hamnade jag i Food Court, med bakad potatis som specialitet. Min partner var en kvinnlig träslöjdslärare från El Salvador med stor passion för svenska deckare och vi hade så trevligt att vi ibland glömde bort våra kunder.

Dames at Sea

Strax efter halv tolv kvitterar jag ut Lilla O från skolan med hjälp av en liten vit lögn. Jag vet att man inte ska lära sina barn att ljuga, men ibland är det bättre att inte vara helt ärlig. Visst kan jag säga att min dotter behöver gå tidigare från skolan för att vi har fått gratisbiljetter till en show på Broadway, men det låter bättre att säga att hon ska till doktorn.

För att spara tid tar vi bilen in till Manhattan och efter 45 minuter anländer vi utan större besvär till det parkeringsgarage på 42:a gatan jag har sett ut som lämpligt. Kan man annat än älska valet parking? Det är inte ens dyrare än om vi två hade tagit tåget fram och tillbaka.

Vi hämtar upp våra gratisbiljetter till förhandsvisningen av Dames at Sea på Helen Hayes Theatre på 44:e gatan och hastar därefter iväg till Hells Kitchen för lunch innan föreställningen börjar kl 14. Vi vet absolut ingenting om föreställningen vi ska se. Biljetterna har vi fått kvällen innan av Lilla O:s danslärare och vår tid har snarare gått åt till att planera vad vi ska säga till skolan än att läsa om föreställningen.

Dames at Sea visar sig vara en klassisk Broadway show med mycket sång och dans. Premiären är dagen efter och i publiken befinner sig inte bara vi och ett gäng damer utan även recensenter och regissören. Pjäsen är en parodi på 30- talets musikalfilmer och vi förstår nog inte alla antydningar och  hintar, men låter oss ändå underhållas fullt ut.

Sophämtning

Här i Dobbs Ferry kommer sopbilen två gånger i veckan. Precis som i Sverige (om man bor i hus alltså) ställer vi ut vårt sopkärl vid vägkanten tidigt på morgonen. Men där slutar likheten.

Sopbilen som kommer till vårt hus är en liten lastbil med öppet flak och det är en one man show. Lastbilen stannar framför sopkärlet, föraren kliver ur, går fram till kärlet och tömmer det högt över planket som omgärdar flaket. Därefter hoppar han in i bilen och upprepar proceduren vid nästa hus. När flaket är fullt åker han till någon uppsamlingsplats och tömmer för att sedan fortsätta sin tur.

I vissa avseenden känns USA som ett u-land och Sverige som ett futuristiskt mönstersamhälle. Inom andra områden, till exempel universiteten, är det Sverige som är kusinen från landet. Jag upphör aldrig att förvånas över de enorma skillnaderna mellan högt och lågt som finns i det här landet.

FaceTime

En oväntad konsekvens av vår flytt är att jag har kommit närmare mina stora barn, även om de nu bor 600 mil bort istället för 60. Även tidsskillnaden är ett mindre problem än man kan tro eftersom 20-åringar har en annan dygnsrytm är nästan 50-åringar.

I Sverige fick telefonsamtal med möda klämmas in mellan jobb och aktiviteter. Stora Lilla F beklagade sig över att hon aldrig fick beklaga sig över att hennes mamma ringde för ofta som hennes vänner gjorde. Nu när jag har all tid i världen känner jag att jag kan bli en sådan mamma, en som ringer för mycket och är lite tjatig.

Eller ringer och ringer, naturligtvis använder vi FaceTime. Det är lätt att se modern teknik som självklar, men jisses så bra det är. Utan någon extra kostnad alls kan jag prata med mina barn på andra  sidan Atlanten hur länge jag vill. Och se dem samtidigt. Tänk om min mormor hade haft den möjligheten när hennes sjökapten till man svepte över världens hav under stor del av deras äktenskap.

MoMA

En av Dobbs Ferrys många fördelar är naturligtvis närheten till New York City. Med bil tar vi oss till Upper West Side på mindre än en halvtimme, vilket är snabbt i den här staden där trafiken alltid gör sig påmind.

På lördagen gör vi just det, tar bilen in till stan för att besöka Museum of Modern Art, strosa lite och avsluta dagen med ett restaurangbesök. Lilla O är måttligt förtjust i dessa museibesök men tvingas med av sina hemska föräldrar.

Vi kommer till MoMA på eftermiddagen när fler går därifrån än kommer vilket ger oss skapligt med utrymme. Någon tycks inte ta till vara på utrymmet då en av Picassos Giacomettiliknande statyer vajar oroväckande en stund. Visst hade det varit en extra krydda om den hade ramlat omkull, men det gör den inte. Som tur är kanske.

En annan intressant tilldragelse är den blinda mannen med följeslagare som har tillåtelse att känna på de olika skulpturerna åt honom. Jag vågar inte gå närmare för att tjuvlyssna på hennes beskrivningar även om jag hade velat.

Efter lite strosande tar vi oss till Broadway och 77:e gatan för att besöka RedFarm, en modern kinesisk restaurang med gott rykte utan möjlighet till bordsbokning. Alltför gott visar det sig. Klockan är inte en sex när vi kommer dit och väntetiden för ett bord är redan mer än 45 minuter. Lite för lång tid för oss men som tur är lyckas vi få bord på NiceMatin istället inte långt därifrån.

I New York City går man ut och äter en lördagkväll och vill man äta på ett bra ställe gäller det att vara ute i god tid. För ej bokningsbara restauranger bör man vara där när de öppnar. Det borde vi ha lärt oss.

Pre-licensing course

Ganska exakt sju år och en månad senare sitter vi på skolbänken igen. Återigen är det dags för Pre-Licensing Course för att kunna ta körkort i New York State. Vi är elva personer och minst sex olika nationaliteter.

Vår lärarinna är en bastant dam i 60-årsåldern som inte alls passar in i stereotypen körskolelärare. Hon är dock riktigt underhållande och även denna gång är kursen över förväntan. Fokus är på säkerhet i olika former och vi får se filmer med folk som berättar om sina tragiska erfarenheter av sms:ande och alkohol i samband med bilkörning. Förhoppningsvis har dessa filmer samma inverkan på de yngre deltagarna på kursen som de har på oss äldre.

Med tanke på hur vårdslöst på gränsen till dumdristigt många kör i den här staden måste det vara ganska tröstlöst att vara körskolelärare. De predikar om trafikregler, säkerhet och omdöme samtidigt som de kan se utanför fönstret hur omdömeslösa och ovarsamma många trafikanter är. Inget gott betyg till deras skrå.

Städning

Egentligen hade jag inte tänkt skriva om det här eftersom ämnet kan vara känsligt i Sverige. Å andra sidan måste jag våga vara ärlig på min egen blogg. Så nu kommer det. Jag tycker inte om att städa och jag är inte speciellt bra på det.

Så var det sagt. Inte så märkvärdigt kan man tycka, vem tycker om att städa? Men det kommer mer. Jag har haft städerska hemma under många år och efter mindre än tre månader är jag redan less på att städa själv. För att föregå allas tankar, säger jag det själv. Jag är bortskämd och privilegierad.

I det här landet är det annorlunda. Här anses det som allas skyldighet att köpa tjänster så att alla människor får möjlighet att göra rätt för sig. En tanke som passar bra in i mitt bortskämda och privilegierade liv. Jag tror att det är dags för mig att hitta städhjälp.

För övrigt är det fantastiskt vackert i Dobbs Ferry just nu. Temperaturen ligger runt 15 grader på dagarna och solen skiner. Löven börjar sakta skifta i gult och rött. Nackdelen med att jag har bytt ut promenader mot löpning är att jag njuter mindre av omgivningen. Men ibland går det inte att undgå det vackra.

Morgonkaffe

- Man kan identifiera en europé på gymnastikskorna, säger mannen som hänger vid bardisken på vårt morgonfik. Européer har Adidas och amerikaner har Nike, fortsätter han och nickar mot Makens oklanderligt vita Adidas.

Samtalet hoppar från gymnatikskor till andra skillnader mellan Europa och USA, såsom mobiltelefonanvändande till exempel. Vi konstaterar att USA var minst tio år efter Europa på det området.

Därefter berättar han om sin omvända klassresa. Hur han var uppväxt i ett brownstone på Macdougal Street i Greenwich Village, granne med Bob Dylan men nu bodde i Hastings-on-Hudson. Vi vet ju att det inte är den billigaste platsen att bo på, men allt är naturligtvis relativt.

Innan vårt kaffe är urdrucket har vi fått veta en hel del om mannen med den slitna Williamströjan, men knappt fått en syl i vädret själva. På väg därifrån konstaterar vi att livet i en förort till New York City bjuder på helt andra saker än livet i Vasastan.

Columbus Day

Vi är riktigt tråkiga föräldrar, pappan och jag, i alla fall om man frågar Lilla O. Ingenting av det som kan förväntas av roliga föräldrar lyckas vi infria. Vi tittar varken på Idol eller Let's Dance, tycker inte om tacos, har inte fredagsmys (på rätt sätt) och är allmänt dåliga på att leka.

För att kompensera våra brister beslöt vi att ägna Columbus Day åt berg- och dalbanor. Cirka 14 mil från Dobbs Ferry ligger Six Flags Great Adventure med bland annat världens längsta och högsta berg- och dalbana, Kingda Ka, och världens näst längsta berg- och dalbana i trä, El Toro.

Tyvärr var Kingda Ka stängd större delen av tiden, men det fanns öppna attraktioner så att det räckte och blev över. Som jämförelse kan nämnas att Fritt Fall på Gröna Lund är 80 meter högt, motsvarande på Great Adventure är 126 meter. El Toro är 1,3 kilometer lång och 53 meter som högst. Balder på Liseberg är 1,1 kilometer och 36 meter som högt. Kort sagt, vi hade alla möjligheter att plocka poäng som föräldrar, ett tillfälle vi inte försatt. Även om jag hoppade över par av attraktionerna bara för att säkerställa att alla delar i kroppen skulle sitta kvar vid hemfärd.

Kronan på verket var Slingshot. En variant av Bungee jump där två personer (läs Lilla O och Pappan) sitter i en korg mellan två gummiband. Som en kanonkula skjuts korgen upp nästan 70 meter rakt upp i luften. Helt galet om man frågar mig, men Lilla O var lyrisk och vi har plockat några poäng att leva på ett tag.

Möte

När jag går uppför trappan till tunnelbaneplattformen hör jag hur damerna i 70-årsåldern framför mig pratar finlandssvenska med varandra. Jag tänker att de nog inte är turister, att de nog bor här. För att vila mina trötta fötter sätter jag mig på bänken på perrongen och inväntar tunnelbanan. De finlandssvenska damerna gör detsamma.

Damen närmast vänder sig till mig och kommenterar på engelska de jobbiga trappstegen. Jag nickar och nämner samtidigt att jag är svensk. Åh, utbrister hon, vi är finlandssvenskor från Helsingfors. Men jag har bott i New York sedan 1967, tillägger hon. Min väninna här bor i San Diego men är här för att hälsa på. Vi har känt varandra i sextio år nu. 

Därefter berättar de om den fantastiska Picassoutställningen på Moma de precis har besökt. Jag får veta att om man är medlem får man komma en timme innan och ta del av utställningen innan det blir alltför mycket folk. En broschyr kommer fram för att illustrera hur bra de olika skulpturerna beskrivs. 

Efter några minuter kommer tåget och våra vägar skiljs. 

Körig morgon

Morgnarna är min peak hour. Inte för att det är särskilt stressigt då heller, men det är då mina tjänster behövs. Katterna ska ha mat, Lilla O ska ha lunchlåda, frukost ska tas fram och plockas undan, Pappan kanske ska köras till stationen om det är Manhattandag och Lilla O ska ha sällskap till skolan. 

Om det är springdag brukar jag bege mig ut så fort Lilla O är avlämnad, vilket jag gjorde idag. Redan från början hade jag bestämt mig för att ta en kortare runda än vanligt idag eftersom jag ska skulle ta tåget till Manhattan 10:20, men den skulle bli ännu kortare än jag hade tänkt. 

Efter en kilometer ringer nämligen Lilla O och säger att hon har glömt sina gympakläder, hinner jag komma med dem? (Hon ber faktiskt om ursäkt för att hon ringer mitt i min löpning) Gympan börjar prick. OK, säger jag, möt mig vid ingången fyra minuter i. Jag vänder omedelbart för att vara på den säkra sidan men tänker att jag har gott om tid och kan cykla direkt till stationen när jag har lämnat hennes kläder 9:54. 

4,5 kilometer senare når jag hemmet och telefonen ringer igen. Var är du? frågar Lilla O desperat i luren. Hhm, svarar jag, klockan är ju bara nio, jag trodde du sa tio. Det blev ett missförstånd det här, men jag är hos dig om fem minuter, är det OK? Det är bättre än inget och jag slänger mig svettig och dan i bilen och beger mig till skolan. 

Lilla O får sin gympapåse inom åtminstone sex minuter och jag kan återgå till mitt ursprungliga schema. Dagens lärdom är att det kan vara bra att vara lite otydlig ibland. Hade Lilla O från början sagt att hon behövde sina gympakläder innan nio hade jag sagt nej, det hinner jag inte. 

Promenad

Strax norr om Dobbs Ferry ligger Rockefeller State Park, ett stort naturområde som numera ägs av New York State. Dit beger vi oss en tisdag för att promenera, jag och en av mina närmaste vänner här. Temperaturen ligger strax runt 20 grader och solen skiner. Vi går utmed Hudson River där Manhattans skyline kan skymtas långt bort. Vi vänder och vrider på våra tolvåringars anpassningsproblem men känner samtidigt en tacksamhet över att vi faktiskt har tid att fundera över vad som är bra och mindre bra i våra barns liv.

Efteråt tar vi lunch på uteservering i Tarrytown och tittar runt i några av stans spännande second hand-butiker. 

Om ni någon gång ställer er frågan - men vad gör hon hela dagarna egentligen? Nu vet ni. 

Okunskap

När jag var tonåring och vänner omkring mig kom hem från sina utbytesår i USA hade alla alltid någon gång fått den där frågan som fick oss att skratta. Frågan kunde ha många skepnader - Finns det isbjörnar i Sverige? Finns det TV? Sol? Alla dessa frågor som vittnade om en okunnighet som fick oss att dra slutsatsen att alla amerikaner är obildade om sin omvärld.

Häromdagen fick Lilla O den där frågan av en skolkamrat - Finns det skolor i Sverige?

Det är ju skrattretande och komiskt, men efter att ha lyssnat på Seinabo Seys sommarprogram inser jag att vi svenskar nog inte är mycket bättre. I alla fall inte när det kommer till den afrikanska kontinenten. Bara det att vi tenderar att se Afrika som ett land.  Om vi betraktar vår egen okunskap om enskilda länder i Afrika, kanske det inte är så konstigt att barn i USA inte vet så mycket om lilla Sverige?

För övrigt är min generella reflektion att New York-bor vet osedvanligt mycket om svensk kultur. I går var det till exempel en lång artikel om Henning Mankell i New York Times i samband med hans bortgång. En person som faktiskt har försökt sprida kunskap om den stora kontinenten Afrika.

Matte igen

Hur kan det komma sig att två föräldrar som båda gillade matematik i skolan får ett barn som inte gillar det alls? Kan det ens vara så eller hittar hon bara på för att det inte passar en tjej med författardrömmar att tycka om matte? Hon är förvisso ganska trovärdig i sina uttryck måste jag tillstå.

Med konstens alla regler försöker jag förmedla min syn på matematik. Att det är roligt, spännande och intressant. Sedan försöker Pappan göra samma sak. Det hela slutar med att vi alla tre skriker på varandra i ren frustration över den andras oförmåga att lyssna och förstå.

Om jag ska få henne att förstå att matte kan vara kul, behöver jag nog först förstå vad som ligger bakom motståndet. Inte bara avfärda det som trams. Helt plötsligt blev det här en utmaning för mig också, inte bara för Lilla O.

Inbjudan

Vi snirklar oss fram på småvägar som vi sällan besöker här i Dobbs Ferry. Vi vet att GPS:en inte kommer att leda oss hela vägen fram, men vi vet inte riktigt vad vi kan vänta oss. Husen vi passerar är betydligt större än de vi har i våra kvarter. Och de är inte små de heller.

Efter en stund står det 77 på en grindstolpe och vi kör in på en lång kurvig uppfart utan slut. Bakom en krök kommer vi äntligen fram till ett gigantiskt hus i Tudor style. Husets ägare har uppenbarligen en faiblesse för Halloween och uppfarten är pyntad med skelett, kranier och pumpor.

Bakgrunden till varför vi befinner oss ute i det okända är ett mejl jag fick för ett par veckor sedan:

"Hi, I am L's mom who is in O’s class.  We were new last year to Dobbs, having moved from San Francisco, and know what it is like to move to a small community with many folks having been together since kindergarten. We would to invite  you to meet for a coffee/yogurt afterschool or meet in the evening if better for work schedule."

En sak är säker, ett mejl som detta får man inte i Sverige när man är nyinflyttad. Självklart tackar jag ja och här står vi nu.

Vi blir snabbt insläppta i värmen där jag serveras vin och Lilla O får utforska det stora huset tillsammans med dottern. Mamman i familjen är lika trevlig och lättsam som man kan tro efter hennes initiala mejl. Mindre än två timmar senare återvänder vi hem till läxläsning och middag med en festinbjudan för oss alla tre i bagaget senare i oktober.

Energi

Under de senaste fyra åren har jag jobbat väldigt intensivt. I stort sett varje dag under dessa år har jag varit uppkopplad såväl elektroniskt som mentalt. När man befinner sig mitt i den typen av tillstånd känns det helt normalt och kan dessutom i bästa fall ge mycket energi. Lagom till midsommar stängde jag av datorn och sedan dess har jag varvat ner så många varv att jag nästan går på tomgång.

Nu tycker jag att det är dags att dra igång maskineriet igen, men det går lite trögt. Tillståndet tomgång  saknar växel, det säger sig självt. En dag utan specifikt uppdrag kan sluta i en dag då inget händer, inte ens det som borde hända. Då är det fantastiskt att ha en vän i närheten som behöver hjälp. Hela dagen får en annan innebörd om man vet att man behövs lite senare på eftermiddagen.

Och i dag har jag återupptagit löpningen efter en veckas vila. Det ger också energi. Nu är det bara hoppas på att foten inte har tagit för mycket stryk så att jag inte behöver ta så här långa pauser framöver.

Americanah

Av någon anledning tog den lång tid att läsa, Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Vissa böcker är mer mättande än andra och måste förtäras långsamt. Det betyder inte att de är sämre, snarare tvärtom. Men nu har jag läst ut boken om Ifemelu som flyttar från militärdiktaturens Nigeria till USA.

Ifemelu säger i boken att hon blev svart när hon flyttade till USA, innan dess existerade inte rasfrågan i hennes liv. På samma sätt tror jag att jag blir svensk när jag flyttar från Sverige till ett annat land. I Sverige tänker jag inte en enda gång på att jag är svensk och därför gör som jag gör. I USA tänker jag varje dag på att jag gör och tänker som jag gör för att jag är svensk.

Å andra sidan formas alla våra identiteter i reflexionen av andra människor. Om jag levde i ett samhälle helt utan män, skulle jag aldrig fundera över att jag var kvinna. Jag antar att det är därför männen på Industrivärden aldrig har ägnat en tanke åt att de alla bara är män som ser likadana ut. Om de avvikande är för få kommer de bara att framstå som abnorma och bekräfta bilden av den kostymklädda mannen som normal.

Festa igen

Efter att ha varit borta från Dobbs Ferry i sex år, förväntar vi oss att allt ska vara som det var när vi flyttade härifrån. Och det är det. Stop and Shop är utbyggd, men ganska sig likt, hardware store ligger kvar på Main Street och det är samma gamla gubbar som agerar skolpoliser. Men det finns också sånt som har förändrats. Brother's Market där vi köpte fisk har ersatts av Walgreens, Boo Café har bytt namn och ägare och notarien på Main Street som lyssnade på svenska psalmer har flyttat.

En annan sak som är precis som vi kommer ihåg är Dobbs Ferry Festa, vår stads årliga gatufest. Som sig bör kan man förse sig med ät- och drickbart, det bjuds på musikunderhållning och traktens föreningar marknadsför sig. Precis som förra gången strosar vi runt och tittar storögt på alla människor som plötsligt dyker upp i vår lilla stad. Lilla O träffar på några vänner från skolan och glider runt bland festligheterna såsom tolvåringar gör som har lämnat leken men ännu inte hittat alternativen.

Bäst var St Christopher's Drumline. Ett gäng ungdomar från traktens skola för barn med särskilda behov. Skolan vänder sig främst till barn i New York City och demografin skiljer sig väsentligt från skolan i Dobbs Ferry. Oavsett vilka särskilda behov dessa barn har, kunde de definitivt dansa och spela trummor.

Ålder

Helgen inleddes med middag hemma hos oss tillsammans med två svenska kollegor till Maken samt respektive. Är man hemmafru är det en fröjd att bjuda hem folk en fredag. Hela dagen kan användas till att planera, handla, duka och laga mat. Det som tidigare ordnades under stress på vägen fram och tillbaka till jobbet blir en heldagsaktivitet.

Mitt under middagen slår det mig att ingen av våra gäster sannolikt är äldre än 35 år och jag försöker betrakta mig själv i deras ögon. Ett par i 50-årsåldern (snart) i ett stort hus i en respektabel förort. Två bilar, två katter, ett barn hemma och två barn på universitetet.

Ni vet de här sumodräkterna man kan klä ut sig i som brukar förekomma på svensexor och möhippor? Så känns det att vara 50 år. Som om man har tagit på sig ett gigantiskt skal i form av medelåldersattribut. Under allt det där skalet är det ju bara jag. Och jag antar att det här är bara början. För varje år kommer ytterligare en åldersring att lägga sig runt mitt rätta jag och till slut kommer jag att vara en gammal människa som folk omkring mig kommer att betrakta som just bara det.

Jag tror att jag har en släng av 50-årskris.

Kommentarer

Jag älskar att få kommentarer på min blogg. Det visar att någon läser och kanske tycker något. Jag får ju inte så mycket kommentarer och tänker att det beror på att ingen läser det jag skriver eller tycker något om det jag skriver, vilket är helt fine.

Men nu undrar jag om det inte beror på att ingen klarar av att passera "I'm not a robot"-testet man måste göra innan man får publicera sin kommentar. Vem har kommit på den briljanta idén att lägga upp totalt oidentiferbara bilder som ska identifieras som pajer, vägmärken eller djur? Det är ju ren tur varenda gång jag lyckas få med allt de frågar efter.

Morgonpromenad

I tidigare inlägg har jag beskrivit Lilla O:s väg till skolan och jag måste bara återigen konstatera att den promenaden aldrig blir tråkig. 

I går morse stod vi halvvägs och väntade på en av Lilla O:s gåkompisar. Eftersom trafiken inte är direkt ymnig på trottoaren stod vi mitt på och väntade. Kanske lite slarvigt av oss, men ingen stor sak i mina ögon. Det höll dock inte den promenerande surtanten med om som med missnöjd blick trängde sig mellan oss och därefter gjorde ett tecken mot tinningen till sin väninna. Den där gesten man använde som barn när man tyckte att någon var helknäpp. Här kan man alltså inte bara mötas av Road rage utan även Sidewalk rage. 

I morse hade vi en helt annan upplevelse. Vi går sida vid sida på trottoaren och möter en äldre dam som tittar på oss båda och utbrister med ett leende - Åh ni måste vara mor och dotter! Så söta ni är båda två. 

Ganska enkelt att räkna ut vilken av de båda damerna som är lyckligast. 

Bullerbyn

För att fira att vi har klarat av första etappen mot våra amerikanska körkort (jag är högst medveten om att det egentligen inte är en utmaning att ta körkort i det här landet, men när man måste göra det för andra gången känns det lite motigt) promenerar vi till grannstaden Hastings-on-Hudson och restaurangen The Mill.

Där möts vi av samma servitör som brukar möta oss på vårt favoritfik Antoinette. Han fyller ut sina korta cafédagar med kvällsjobb. Eftersom kvällen är ljummen och skön sätter vi oss ute, utan att inse att vi sätter oss i händelsernas centrum så här en onsdagkväll i september. Det visar sig att områdets kvällsöppna vinbutik befinner sig precis tvärs över gatan och en kvällsöppen vinbutik är som ett vattenhål i skymningen.

Min hudterapeut parkerar sin glänsande Ford Falcon från 1961 på andra sidan gatan och jag får chans att säga hej och påminnas om att jag bör boka ett möte med denna skönhetens gudinna. Samtidigt kommer Olivias kompis mamma förbi för att fylla på cocktailförrådet. Den kanadensiska damen vi brukar möta vid vår förra kvarterspool promenerar med raska steg mot samma mål. Strax kommer den skolbussfärgade skåpbilen med vår 80-åriga granne.

Jag brukar säga att våra kvarter i Vasastan är som en liten by där man ständigt stöter på folk man känner. Men vår by i Vasastan är ingenting mot den Bullerby vi bor i nu och då inkluderas även vår grannstad Hastings-on-Hudson.

DMV

In i det sista pluggar jag inför teoriprovet på Department of Motor Vehicles (DMV). Återigen är det dags för mig att ta amerikanskt körkort och det hela börjar med ett teoriprov. För att få godkänt måste man ha 14 rätt av 20 frågor, men eftersom jag är en inbiten plugghäst tycker jag att allt annat än alla rätt är ett misslyckande.

I god tid svänger jag upp framför DMV i Yonkers men upptäcker snart att alla parkeringsplatser så långt ögat når är reserverade för folk som arbetar i byggnaden. Tiden tickar snabbt på medan jag mer och mer desperat snurrar omkring för att hitta någonstans att parkera. Runt hörnet dyker det upp mängder av parkeringsrutor och jag får ett nytt problem att angripa. Jag har bara mynt för 30 minuters parkering, vilket garanterat inte kommer att räcka. Men klockan är nu dags och jag har inget annat val än att betala med det lilla jag har.

Efter en kvart har jag klarat av fotografering, syntest och felfritt teoriprov. Nu är det bara att vänta på sista momentet - att betala och få mitt tillfälliga Lerner Permit. Efter en kvarts skruvande i stolen har jag fortfarande inte fått komma fram till slutdestinationen. Jag hittar då ytterligare en quarter i min väska där vad som helst kan gömma sig. Jag tar chansen och rusar ut till bilen, precis i tid för att se parkeringsvakten lämna min bil med en parkeringsbot instucken under vindrutetorkaren.

Inte mycket annat att göra än att återvända till DMV och låtsas att mitt permit är 45 dollar dyrare än det egentligen är. Ytterligare tio minuter senare lämnar jag Yonkers med ett Intrim Lerner Permit och lite fattigare än jag skulle behöva ha varit.

Tag sale

I vår ständiga jakt på billiga, men inte vedervärdiga, möbler har vi börjat sikta in oss på Tag sales. Eller loppis skulle man väl säga på svenska. Jag vet inte hur vanligt det är att privatpersoner ställer upp möbler för försäljning på sin garageuppfart i Sverige, men här är det inte alls ovanligt.

I helgen var det loppis på vår gata. Det visade sig att grannen längst bort är gammal antikvitetshandlare och vid 80 års ålder håller han fortfarande på. Vi hittade inget av intresse, men när vi beskrev vad vi var ute efter,  berättade han att han hade ett skåp i sitt garage. Inte i garaget på tomten, dock, utan i grannstaden.

Nu kommer momenten som är vår absolut svagaste sida i den här familjen. Att göra den där lilla extra ansträngningen för att nå dit man vill. Det enkla är att bara säga nej, vi måste åka vidare. Men den här gången pushade jag på och det slutade med att Maken åkte iväg tillsammans med den 80-åriga mannen i hans skolbussgula van.

Det hela slutade med att vi köpte en liten rar byffé för $100 och jag är supernöjd. Den är helt annorlunda mot något annat vi har i vårt hem och vi har antagligen ingenstans att ha den när vi flyttar hem igen. Men här gör den sig utmärkt.

Ossining

Söndagar är läxdag här hemma, just nu även för oss vuxna eftersom vi behöver sätta igång med våra amerikanska körkort. Som ett avbrott i pluggandet tar vi lunch i Ossining, en stad två mil rakt norrut. Såsom alla andra städer utefter Hudson River ligger själva stadskärnan väl avgränsat från floden, men mitt i hamnen har man klämt in en liten restaurang.

Tidigare har det varit för varmt för att sitta ute och äta, men nu börjar det nästan bli lite svalt. I alla fall när det blåser, vilket det gör. Men vi får i alla fall den utsikt vi letade efter även om parkeringsplatsen ligger strategiskt placerad mellan uteserveringen och floden. 

Runt Ossining är Hudson River som bredast och det är nästan en sjö som breder ut sig. Åker man ytterligare någon mil norrut smalnar floden återigen av väsentligt. 

Kräftskiva

Efter att ha tillbringat 1,5 månad på landet iförd landetkläder och därefter 1,5 månad i tropisk värme iförd jeansshorts och t-shirt, var det en fröjd att äntligen få klä upp sig. Maken var inbjuden på kräftskiva hos Svensk-Amerikanska Handelskammaren och även jag fick följa med.

Lilla O hade vi lämnat bort till våra vänner i Sleepy Hollow så för henne var det också fest. I hennes värld är det fest så fort hon får komma till hem där det finns andra barn. Tillvaron för ett ensambarn med två inte speciellt lekfulla föräldrar är inte alltid så spännande.

Uppklädda efter koden Jacket and Tie tog vi tåget in till stan och mötte de andra på en bar på 44:e gatan. Det kändes som en evighet sedan jag satt i en bar med bara vuxna människor omkring mig, vilket det antagligen också var. Nu är det inte direkt ett småbarn vi har hemma utan en mycket världsvan 12-åring. Men just nu är det mycket fokus på hennes hemlängtan och på allt annat som inte är bra i hennes liv, vilket självklart ska hanteras och respekteras. Likväl kan det ibland vara skönt att få fokusera på andra, roligare saker.

Kräftskivan bjöd på allt man kan begära på en svensk sådan - kräftor, snaps, öl, snapsvisor och västerbottenost (det bästa av allt). Sedan blev det dans till cover band och alla närvarande tycktes ha samma abstinens som jag. Dansgolvet var fullt i stort sett hela tiden. Sjävklart fick jag med mig ett rejält skavsår hem, men det var det värt.