Brevbäraren

Numera har jag fått en helt ny förståelse för det gamla skämtet om brevbäraren. Brevbäraren är faktiskt den enda man jag träffar i min vardag. Nu träffar jag inte honom så ofta heller, men jag skulle kunna, om jag passade på att gå fram till dörren när han kommer med posten.

Alla andra jag träffar, förutom min familj, är kvinnor. Mammorna och barnflickorna vid skolbussen, lärarna vid Olivias skola, andra mammor som följer med på utflykter i Olivias klass, instruktörerna på gymet, väninnorna jag fikar med mm mm.

Under hela mitt liv har jag haft en jämn könsuppdelning omkring mig, bortsett från åren i stallet. Där gick det ungefär 100 flickor på en pojke, men det är några år sedan jag hängde där. Jag trivs bra med en god balans mellan könen. Det skapar energi och kreativitet. 

Än så länge kan jag inte säga att jag lider av bristen på manligt umgänge i min vardag, men jag har noterat den. Om ett år kanske jag tar uppdelningen för given och helt har glömt bort glädjen i samvaron med det motsatta könet.

(Min man räknas inte in i detta, honom tänker jag fortsätta att umgås med).