Återvinning

Lördag morgon börjar jag helst med ett step-pass på NYSC. Det är inte alltid det sker, men när det väl händer är det fantastiskt. Tänk att man kan må så bra av lite hysterisk motion.

När tränandet är avklarat och alla barnen har masat sig upp ur sina sängar, beger vi oss iväg till en temporär återvinningsstation i grannstaden Yonkers. Vi har med oss två avlagda lampor, en trasig resväska och mängder av uttjänta batterier. 

Så som alltid i det här landet står två personer och tar emot oss vid infarten för att kontrollera våra förehavanden. Det första mannen säger är jag bör komma ihåg att tvätta bort ringen efter GPS-hållaren på kvällarna. Annars kommer det att synas att jag har en GPS och någon kommer att slå sönder rutan för att hitta den. Jag berättar inte att vi inte ens tar bort hållaren på kvällarna, bara själva navigatorn. Att förklara att vi bor på en återvändsgränd som ingen hittar till, känns också som onödig information.

Därefter konstaterar han att jag inte är från Yonkers. "Det stämmer, säger jag, vi är från Sverige". "Från Sverige, åker ni skidor?" Alltid samma fråga. Är det så självklart att man åker skidor bara för att man är från Sverige? Vi har mer snö här än i Stockholm. Men det säger jag inte heller.

Slutligen kommer vi in på anledningen till vårt besök. Han ser frågande ut när jag säger att vi har massa batterier med oss. "De slänger ni bara i vanliga soporna, så länge det inte rör sig om kvicksilverbatterier". "Men i Sverige slänger vi dem i återvinningen, det känns fel att slänga dem i soporna", försöker jag förklara. Men så blir det. Nu ligger alla våra batterier i en sopkontainer i Yonkers tillsammans med den gamla resväskan. Lamporna fick i alla fall en egen kontainer.

Är det bara överkurs att återvinna vanliga hederliga batterier? Eller finns här en enorm förbättringspotential i det amerikanska miljöarbetet?

Kafferep

För första gången är jag hemma hos min 70-åriga granne Mrs T. Jag överlämnar mina hembakade chokladsnittar och ser mig omkring. Huset är en spännande blandning av alpstuga och skandinavisk 60-talsdesign. Överallt hänger stora abstrakta målningar av Mr T och i ett hörn stoltserar Mrs T's magnifika harpa.

Mrs T har dukat upp för kaffe i vardagsrummet och vi slår oss ner i de danska fåtöljerna. Huset är tyst och jag tänker på min farmor och mormor där det också alltid var tyst. Vi diskuterar Obama, Bush, abort, konflikträdsla och resor. Efter två timmar, när jag trodde att det bara hade gått en, är det dags för mig att gå hem igen. 

Med mig får jag några broschyrer om intressanta resmål i New York-området samt ett tips om att besöka New York Philharmonikers genrep för endast $16.

Park Slope

Alla barnen är avlämnade på sina respektive skolor, bilen fulltankad och navigatorn programmerad. Det är dags för dagsutflykt till Park Slope i Brooklyn för att besöka min före detta kollega S.

Enligt GPS:n ska resan ta 45 minuter, men detta förutsätter att man inte stannar vid ett enda rödljus. Nu tar resan 1 timme vilket inte är dåligt mitt i morgontrafiken. Sedan tar det ytterligare 30 minuter att hitta en parkeringsplats. Till slut lyckas jag hitta en liten, liten plats på 13:e gatan där jag klämmer in vår lilla SUV. Tur att man har fickparkerat förut.

S bor med man och tre barn i ett klassiskt brown stone hus på 9:e gatan i Park Slope. Vi börjar med en kopp kaffe och beger oss därefter ut på en promenad med målet Park Slope Food Co-op. För att få handla i denna matvaruaffär måste man vara medlem. Jag får inte ens komma in i affären utan att först bli inregistrerad som besökare. Jag måste till och med legitimera mig. Väl inne i affären får jag bara titta, inte handla något. Det är till och med förbjudet för S att handla åt mig. 

Såsom sig bör i ett kooperativ måste medlemmarna göra rätt för sig. Tre timmars arbete per månad krävs av varje familjemedlem. Sköter man sig inte blir man utslängd. Trots alla stränga regler är kooperativet mycket populärt och affären proppfull.

Efter vårt besök i denna Brooklyn-kolchos (mycket trevlig sådan) tar vi en tur i Prospect Park, en park lika stor som Central Park. Solen skiner skönt och gårdagens busväder är som bortblåst. 

Innan det är dags för mig att bege mig tillbaka till förorten hinner vi med thai-lunch och mer kaffe. Under hela tiden sover S's lilla bebis gott i sin vagn och har inte en aning om våra bestyr. 

Snow Day igen

Ytterligare en Snow Day i Dobbs Ferry. Vädret är mycket förutsägbart här och vi var förberedda på att det skulle kunna hända. I vanliga fall är snow days mer än välkomna hos barnen, men just idag tror jag att de hellre att de hade blivit av med sina prov. 

Lite senare än vanligt masade vi oss upp ur sängarna och noterade att det hade snöat nästan tio centimeter. När vi väl kom ut för att börja skotta hade snöandet övergått till regn. Inte tillräckligt mycket regn för att snön skulle försvinna, bara så mycket så att snön vi skulle skotta vägde ton.

Barnen och jag arbetade på bra och belönade oss själva efteråt med sushi och fika i Dobbs Ferry Downtown.

Nu har vi haft snö sedan i julas och jag börjar tröttna på att skotta. Men med tanke på hur varm solen är på dagarna måste våren komma tidigare här än i Sverige. Jag längtar.

Midterm Exam

Denna vecka är det Midterm Exam i High School. I Dobbs Ferry High School slutar inte höstterminen när jullovet börjar. Jullov kallas det i och för sig inte heller. Ett skolår är tio månader och midterm är exakt efter fem månader, vilket är snart. Men först ska Midterm Exam avklaras.

Varje dag denna vecka har Filippa och Rasmus prov och inget annat. Proven varar bara två timmar och därefter är de lediga. Så lediga som de kan vara, när nästa prov hägrar redan nästa dag. Ändå kan jag se finessen med desssa Midterm Exam. De svarar för cirka 10-20 procent av terminens slutbetyg. Siffran är exakt, men jag kan den inte. Proven avser allt barnen har lärt sig under hela terminen, vilket ger ett tillfälle att knyta ihop säcken. 

Filippa tycker att allt i det amerikanska skolsystemet är bättre än i det svenska. Man skulle därför kunna tro att det är svårt för svenska barn att hävda sig när de kommer hit, de som kommer från ett land utan varken speciellt mycket läxor eller betyg. Men så är det faktiskt inte. Både Filippa och Rasmus ligger precis på samma nivå som hemma, Filippa kanske till och med lite bättre. 

Varför Filippa tycker att skolan är bättre här än hemma, vet jag inte riktigt. Jag tror att det beror på att man här får direkt belöning, när man har gjort bra i från sig. Kanske också för att lärarna har höga förväntningar på sina elever. Hur höga förväntningar vågar vi ha i Sverige, utan att drabbas av andras misstro?

Trafikreflektioner

Trafikens karaktär i ett land säger mycket om landets invånare. I vissa fall ska nog generaliseringen reduceras till staden, snarare än landet. Det finns mycket att säga om trafiken i New York. Här är några reflektioner.

I Dobbs Ferry finns det fler Stop-skyltar än det finns snöskotrar i Ockelbo. I varenda gatukorsning finns minst två, ibland fyra. Även här i USA är regeln att man ska stanna helt vid stoppskyltarna, en regel ingen respekterar. Snart inte ens jag, även om det bär emot min svenska trafiksjäl. Det stora antalet stoppskyltar har totalt urvattnat dess betydelse och jag tror inte ens att de flesta trafikanter vet att de bryter mot en trafikregel varje gång de rullar förbi den röda skylten.

I New York är det alltid tillåtet att köra om på höger sida på motorvägen. I början kändes det skrämmande och farligt att det kunde komma bilar från alla kanter, men nu har jag börjat inse finessen. Trafiken i en stad bestående av cirka 10 miljoner människor är naturligtvis mycket pressad. Denna regel gör att varje fil nyttjas hela tiden. Inte som i Stockholm där endast vänster fil används, eftersom alla tycker att de kör snabbast.

Lag på halvljus på dagtid är en mycket bra lag. Jag förstår inte varför inte alla länder lagstadgar om detta. Ett mycket enkelt sätt att öka säkerheten i trafiken, det är jag övertygad om.

Trafikdårar finns det alltid, men ett land som har en särskild lagstadgad benämning (road rage) för beteendet har nog fler än andra. Inte alltför sällan stöter man här på bilförare som beter sig som cykelbud på Stockholms gator. 

Jag kanske ska skriva en hel bok om detta ämne senare, men nu får det räcka för idag.

Cocktail party

Det tar några vändor innan Magnus kan bestämma sig för var vi ska parkera. Vägen är redan full av bilar och vi vill inte besvära de andra grannarna. Till slut hamnar vår Volvo ändå framför grannens tomt, men då har vi redan insett att ingen annan bryr sig om vad de andra i grannskapet skulle tycka. 

På den långa uppfarten fram till det stora huset i klassisk kolonialstil träffar vi på L med man. De bär på en stor plåt övertäckt med ugnsfolie. Jag tittar på våra tulpaner inköpta i all hast på väg till DFSF's cocktail party och inser att vi nog är fel ute. "Är det vad alla har med sig, mat?" frågar jag L. "Jag visste inte vad som gällde" fortsätter jag lite ursäktande. "Du är ny, du kan göra precis som du vill" säger L käckt och jag intalar mig själv att hon har rätt.

Hemma hos Famlijen K är det redan packat med folk och värdinnan hinner inte för en sekund fundera över vem som har med sig vad. Vi förser oss snabbt med ett glas vin och börjar se oss om efter bekanta ansikten. Cocktail partyn är egentligen Magnus avdelning. Han är fantastisk på att mingla och småprata med allt och alla. Jag vill helst hänga med folk jag känner väl. Här känner Magnus inte någon, medan jag åtminstone har träffat några stycken. Ansvaret blir därför mitt att se till att vi hittar några att konversera med.

Vi hamnar med ett par jag knappt har träffat tidigare, men frun i familjen vet att hennes dotter har spelat fotboll med min dotter. Efter att ha avverkat de första artighetsfraserna kommer vi in på temat Football och Super Bowl. Det hela slutar med att jag klämmer ur mig, vad jag tycker är ett skämt, men det faller lika platt till marken som en stor sten. Precis när jag känner mig som allra dummast, knackar en räddande ängel mig på axeln. Min svensktalande amerikanska vän K har kommit och jag blir överlycklig.

Snart ansluter även K's man E och vi pratar länge och mycket på svenska. Deras svenska är imponerande, särskilt med tanke på att det var 18 år sedan de flyttade där ifrån. Känslan är absurd att mitt i denna amerikanska miljö, prata svenska med två amerikaner. Meningen med ett cocktail party är dock att det ska minglas och vår lilla grupp upplöses till slut. Några ytterligare hinner vi småprata med innan det är dags att åka hem.

Vårt första cocktail party med Dobbs Ferry's elit är därmed avklarat och vi får nog godkänt. Någon mingelstjärna blir jag aldrig, där har jag mycket att lära av Magnus, men det duger åtminstone.

Restaurant Week

Torsdag kväll tar jag bilen in till West Village för att möta Magnus. Trafiken flyter förvånansvärt bra, åtminstone i min riktning. I motsatt riktning flyter det inte alls, vilket saknar betydelse för mig. Denna vecka och nästa är det Restaurant Week i NYC, ett tillfälle vi inte vill missa. Jippot innebär att ett antal restauranger på Manhattan erbjuder en tre rätters middag för $35. 

Jag parkerar bilen på Jane Street, långt västerut i West Village. Därifrån går jag cirka fem minuter till Art Bar för att träffa Magnus. Art Bar ligger på 8th Avenue och har ett rum med brasa och mjuka soffor innanför bardelen. Mycket hemtrevligt och mysigt. 

Från Art Bar promenerar vi några kvarter till Gusto, en italiensk restaurang med "American Bar". Att en restaurang har en "American bar" innebär att det finns en bar i restaurangen. Så enkelt är det. Baren skapar en trevlig mingelstämning även i restaurangdelen. Mycket god mat var det också.

Jag älskar att strosa i West och Greenwich Village. Där är klassisk New York City-känsla, kryddat med en förnimmelse av Europa. Om jag kunde välja att bo var jag ville i hela världen, skulle det stå högt upp på min lista.

Äpple och jordnötssmör

Olivia har en kompis hemma. Jag och kompisens mamma har bestämt att de ska leka varje torsdag. Varannan vecka hos oss och varannan vecka hos dem. Detta arrangemang ger mig en möjlighet att åka till stan och stanna längre än 12. Vilka möjligheter. Men gladast är nog barnen.

När jag skulle servera barnen frukt ville kompisen ha peanut butter på sina äppelbitar. Denna flicka är mycket lite och tunn, mindre än Olivia, och behöver nog all energi hon kan få. Men jag var tvungen att fråga flera gånger om hon verkligen ville ha jordnötssmör på äppelbitarna. Så var det. Man lär sig något varje dag.

Individualism

Två intensiva timmar på Manhattan är i alla fall bättre än inget. Idag hann vi avverka en cappuccino och en fotoutställning på Whitney Museum. 

Tåget och tunnelbanan känns numera nästan lika hemma som Stockholms bussar. Jag har till och med slutat att intensivt studera alla människor omkring mig. I början var jag faschinerad över individualismen hos alla resenärerna, speciellt på tunnelbanan. Alla olika nationaliteter, stilar, personligheter och utstyrslar. Ett tag brukade jag räkna antal blå ögon i tunnelbanevagnarna. Jag fängslades av att helt plötsligt vara i minoritet. 

På kvällen var det dags för ytterligare ett möte med DFSF. Jag är fortfarande lika bortkollrad som förut, men nu har jag i alla fall fått arbetsuppgifter och en samarbetspartner. Får se hur det går.

Sagt av Olivia vid middagsbordet: "När jag vaknar på natten och inte kan somna om, då kommer jag till er för att få kärlek."

Inauguration Day

"Äntligen stod den nye presidenten i talarstolen... Han var ung, hög, smärt och strålande vacker. Om man hade välvt en hjälm över hans huvud och hängt svärd och brynja på honom, skulle man ha kunnat hugga honom i marmor och uppkalla bilden efter den skönaste av atenare."

Vi har i dag alla tittat på den nye presidentens installationstal. I skolor och på arbetsplatser har allt avstannat, såsom vid ett slalomåk i Sverige på Ingemar Stenmarks tid. På radion har ingenting annat avhandlats och jag antar att detsamma har gällt för TVn.

För det mesta skrivs historia i efterhand, men ibland vet man att man är med när det händer. Idag var en sådan dag och förhoppningsvis slutar likheten med Gösta Berling vid de yttre attributen.

Martin Luther King Jr

I dag är barnen lediga från skolan för att hedra Martin Luther King Jr. I morgon tillträder Barack Obama som USA:s första svarta president. En händelse som ser ut som en tanke.

Sluta aldrig drömma.

Brooklyn Museum

Söndag och muséedags. Igen kanske man kan tycka efter gårdagens middag. Men då var det middag på tu man hand, nu är det familjeutflykt. Dagens mål är Brooklyn Museum, beläget i södra Brooklyn. På vägen dit passerar vi den del av Williamsburg som bebos till största delen av ortodoxa judar och helt plötsligt känner vi oss som i en film. Vart vi än tittar ser vi män i mörka kostymer, hattar och skruvlockar. Lika snabbt som de kom, försvinner de igen och vi förstår att vi har passerat en gräns vi inte kan se.

Brooklyn Museum är gigantiskt och storslaget. Vi börjar högst upp med amerikansk konst. Helt ensamma kan vi vandra från sal till sal och insupa amerikansk konst och design från USA's hela korta historia. Utställningen fylls ut med svag, porlande musik man aldrig riktigt inser var ifrån den kommer. Jag hade kunnat vandra flera varv på femte våningen, men stressas på av man och barn.

Efter besöket intar vi lunch på en riktig sylta i Queens. Ett hål i väggen vi har läst om och inte kunde motstå. Klassiska barbequerätter serveras på enklast möjliga sätt i en miljö simplare än en diner. Gott och onyttigt och vi fem delar på rätter som är avsedda för 2-3 personer. Den spansktalande servitrisen frågade många gånger om maten verkligen räckte. Det gjorde den.

The Trustees Dining Room

Redan klockan fem parkerar vi bilen på 87:e gatan, nära Fifth Avenue. Magnus har fått en middag på The Trustees Dining Room i födelsedagspresent av mig och nu ska presenten inkasseras. The Trustees Dining Room är en restaurang i The Metropolitan Museum of Art som endast är tillgänglig för medlemmar. Inte ens vilka medlemmar som helst, utan bara de extra fina medlemmarna. Sådana är inte vi, men såsom ny, vanlig medlem har man rätt att boka bord en gång. 

Eftersom Magnus precis har återvänt från Sverige har jag bokat bord redan klockan 5.30. Vi har en halvtimme på oss innan middagen och passar på att ta en drink på väg till restaurangen. På 84:e gatan hittar vi en bar där vi förser oss med Hot Cider. Efter bara fem minuters promenad är vi redan genomkylda och behöver något värmande.

För att komma till restaurangen måste man passera delar av muséet och därefter ta hissen upp till fjärde våningen. Vi är först på plats och har av någon anledning fått ett av de mer attraktiva borden med utsikt över Central Park. Mörkret gör att utsikten inte blir så anslående, men ljuset från skyskraporna på västra sidan av Central Park gör sig desto bättre.

Efter en Apple Sour Martini tar vi en avsmakningsmeny på fyra rätter med tillhörande viner. Vi börjar med pilgrimsmusslor, därefter en underbar butternut squash ravioli, anka till varmrätt och en Vahlrona chocolat bread cake till efterrätt. Allt mycket gott och i behändiga europeiska portioner. Vi behöver inte känna oss proppmätta när middagen är över. 

På vägen ut passerar vi åter muséets stora salar och får

känna på hur det är att vara näst intill ensamma i de enorma rummen. Kvällen avslutar vi på klassiska Bemelmans Bar, Carlyle Hotels pianobar.  De tio kvarter vi har att gå till bilen från Bemelmans är isande kalla, men vi värms inifrån av att få befinna oss på Upper East Side en vanlig lördagkväll.

Fadäs

Vid middagen i går kväll summerade vi senaste veckans händelser och kommande inplanerade evenemang. Magnus har tillbringat senaste veckan i Sverige och det blir en del att gå igenom när han kommer tillbaka. Plötsligt slår det mig -  Dobbs Ferry School Foundation's Fundraising Gala är den 6 mars. Samma dag som jag har bokat biljetter till Billy Elliot. Hur kan jag ha varit så klantig? 

Eftersom jag (och Magnus, jag vill inte bära hela hundhuvudet själv) två år i rad lyckades boka in resor till Paris på Olivias födelsedag, är jag inte helt förvånad över att jag återigen har lyckats göra en dubbelbokning. 

Biljetterna till Billy Elliot kostar, som jag tidigare har skrivit om, $670. Det är ingenting man bara kastar bort. DFSF's Fundraising Gala hade jag verkligen sett fram emot att få delta i. Inte bara för att jag är med i förberedelsearbetet, utan också för att jag ser det som den yttersta inblicken i den amerikanska livsstilen.

Biljetterna till Billy Elliot var bokade via American Express concierge-tjänst. Det första jag gör i dag på morgonen är därför att ringa dit och försöka boka om biljetterna. Egentligen är denna typ av biljetter inte ombokningsbara, men den hjälpsamma conciergen lyckas utan problem byta våra biljetter till söndagens föreställning istället. Vi får något sämre platser, men å andra sidan är denna förställning klockan tre på eftermiddagen, vilket jag tror passar Olivia bättre än åtta på kvällen. Jag som ojat sig så mycket, helt i onödan. Amex Concierge-tjänst är just nu mina absoluta favoriter.

Student of the Month

Temperaturen i bilen visar på 6 grader Fahrenheit, när vi sätter oss i bilen 7.15 på morgonen. 6 grader Fahrenheit är samma sak som -15 grader Celsius och vi är detsamma som Filippa, Olivia och jag. Äntligen är vi på väg till Dobbs Ferry High School på frukost för månadens Student of the Month. Förra tillfället snöade inne och jag är glad att detta tillfälle inte frös inne, trots det iskalla vädret.

Varje månad utses cirka 10 elever till Student of the Month. Alla lärare har möjlighet att nominera sina elever och kriterierna för att bli utvald varierar. Inte bara exeptionella akademiska bedrifter premieras. Vissa belönas för sina sociala kvalifikationer, för andra är det bara ett tillfälle att få bli sedda.

Filippa är nominerad av sin lärare i Creative Writing. Alla lärare håller tal till sina respektive elever, då de berättar varför de har blivit utvalda. Mr F berättar för oss i publiken om Filippas självklara position i klassen och hur väl hon presterar, trots att hon är den enda junior i denna senior-klass och trots att hon bara har bott i landet i sex månader. Filippas mamma är så stolt att hon blir tårögd.

När frukosten är över kör jag Olivia till sin skola och placerar mig därefter på Bo Café för lite mer kaffe. Där har jag ett trevligt samtal med min bordsgranne, en psykolog i 60-årsåldern, som vet mer om svenska hockeyspelare än jag gör. Det självklara samtalsämnet för dagen är naturligtvis gårdagens incident i Hudson River. Händelsen som kunde ha blivit en katastrof. Istället blev det ett tillfälle för dessa deppade New York-bor att hylla en hjälte. Efter höstens eländiga ekonomiska utveckling och Madoffs stora skandal, behövs en hjältehistoria att samlas runt.

Ledbruten

Min kropp är ledbruten. Hade det bara rört sig om pilatespasset i morse, skulle det ha gått bra. Men all snöskottning, ishackande och pulkåkning har knäckt mig totalt. Speciellt det där med ishackandet. 

Vi har fått så mycket snö den närmaste veckan och eftersom temperaturen går upp och ned som en jojo packar sig snön till is lite här och där. Oftast där man har tänkt gå. För att undvika en stämning har jag därför hackat is på vår uppfart. I morgon fyller jag på förrådet med salt istället.

Winter Concert

Ikväll har Filippa och jag varit på Winter Concert i Dobbs Ferry High School. Filippas vän M spelar cello i skolorkestern, vilket gav oss en god anledning till att besöka konserten.

I såväl High School som Middle School, finns både ett band och en orkester och alla dessa framträdde ikväll. Filippas vän spelar även i en kvartett som framförde ett eget stycke.

Ibland blir jag inte klok på detta samhälle. Ena dagen förfäras jag över kompetensen, servicenivån och inställningen hos charkdisken på Stop & Shop. Andra dagen förtjusas jag av en symfoniorkester bestående av vanliga high school-ungdomar. 

I Sverige upplever vi att det är stor skillnad på Djursholm och Rinkeby, vilket det naturligtvis är. Men inte ens i Djursholm är den kulturella acceptansen lika hög som här i Dobbs Ferry. Då bör tilläggas att Dobbs Ferry absolut inte är New Yorks Djursholm. Här är det helt naturligt att en elev på High School spelar cello i en orkester ena dagen och bas i ett metal band andra.

Samtidigt i en annan del av countyt, bara några miles härifrån, är kunskapsnivån på en betydligt lägre nivå och kultur ett totalt okänt begrepp.

Måste man välja mellan en låg lägsta nivå men oändlig högstanivå eller hög lägsta nivå men låg högstanivå. Går det inte att ha ett samhälle med hög lägstanivå men oändlig högstanivå? 

TV-tittande

Fyra av oss i familjen tittar i stort sett aldrig på TV i veckorna. Jag följer i och för sig Grey's Anatomy men brukar titta på webben i efterhand. Filippa och Rasmus har så mycket läxor, att även om de skulle vilja titta på TV, finns ingen tid. Den femte och yngsta familjemedlemmen däremot, har blivit totalt beroende av TVn. 

Hon tittar på morgonen när hon går upp och skulle jag inte styra upp det hela skulle hon kunna sitta framför TVn från att hon kommer hem från skolan tills hon går och lägger sig. Självklart får hon inte det, men det innebär att jag måste sysselsätta henne oavbrutet när skolan slutar, annars är hon där, i TV-soffan på en gång. Såsom en missbrukare utan självkontroll söker hon sig till sitt stimuli. 

Problemet är att hon inte själv förstår varför hon inte kan få titta på TVn så mycket hon vill. Mina argument bryr hon sig inte alls om, de rinner av som vatten på en gås. Men det är bara till att kavla upp ärmarna och visa vem som bestämmer. Och glömma att kunna göra något annat på eftermiddagarna än att sysselsätta en femåring.

På rull igen

Sammanbiten men målmedveten ringer jag Volvos serviceverkstad 7.35 på morgonen. En automatisk telefonsvarare informerar mig om att jag ska ringa igen när de har öppnat, 7.30. Samma meddelande möter mig 7.40 och 7.45. Därefter ger jag upp för att istället fokusera på att få iväg Olivia i tid till skolbussen.

När Olivia sitter säkert på sin buss och jag återigen är hemma försöker jag igen. Äntligen får jag prata med en levande person i andra änden. En mycket lugn och saklig kvinna försäkrar mig om att bilen visst borde gå att starta, trots att kylarvätskan är låg. Hon rekommenderar mig att prova igen. Får jag bara igång bilen är det bara att köra till macken och köpa kylarvätska i samma färg som befintlig, får jag sedan veta. 

Visst är det så. Bilen startar utan problem. Lampan lyser inte ens längre. Jag kan därefter bege mig till macken, införskaffa rätt vätska och fylla på. Eftersom jag inte ens längre vet hur man tankar en bil, känner jag mig mäkta stolt när jag utan problem kan öppna huven och hitta rätt behållare. Det hade jag rett ut hemma dagen innan.

Dagens ärenden kan sedan genomföras utan större fördröjning.

Coolant

Vår bil har blivit förhäxad. Eller är vi utsatta för sabotage, vilket känns ännu värre. I dag när jag och barnen skulle åka ner till Dobbs Ferrys lilla centrum för att äta lunch, visade bilen på "Low Coolant. Stop engine". Därefter gick det inte att starta bilen igen. När vi tittade efter var behållaren för kylarvätska halvtom. Det ska inte hända på en sex månader gammal bil.

Bildebaclet förde med sig två positiva saker i dag. Hela familjen promenerade ner till stadens centrum för att äta lunch, istället för att ta bilen. Det tar inte mer än 10-15 minuter att gå. Egentligen borde vi alltid gå, men eftersom ingen annan promenerar, känns det konstigt. 

Bra sak nummer två var att jag efter lunchen fick bege mig ut på ytterligare en promenad. Jag behövde kontanter och Citibank finns i vår grannstad Hastings. Använder vi någon annan bank för kontantuttag blir det avgift. Nu sken solen på Croton Aquaduct som går hela vägen bort till Citibank och jag fick en underbar vinterpromenad på eftermiddagen.

Det negativa var att Olivia missade sin svenska skola och att jag måste ändra morgondagens planer för att ägna mig åt bilreparation. Igen. Den här gången känns det ännu värre än sist. Nu behöver jag nog en Volvoverkstad. Jag vet inte vad som känns värst, allt jobb detta medför, eller tanken på hur det har kunnat hända. 

Olivia och The Pledge

Jag har ett tag funderat på hur jag skulle kunna delge er Olivias framsteg med engelskan. Vid dagens middag satt hon och reciterade The Pledge of Allegiance. Jag frågade henne om vi fick filma henne när hon läste trohetseden. Efter lite lirkande och en muta (lekdag med Rasmus) gick hon med på det. Eftersom det gällde att fånga tillfället i flykten, förekommer vissa tekniska brister. Ljuset är bland annat inte det bästa. Men här är det i alla fall.

Frantic

Såväl fredag som lördag kväll har jag och Olivia vältrat oss i filmer. Med Magnus i Sverige och tonåringar på drift, finns det inte mycket annat för oss att göra. Olivia tittar på svenska filmer på datorn med hörlurar och jag tittar på stora TV:n utan hörlurar.

Ikväll har jag sett Frantic av Roman Polanski. När jag såg den på bio 1988 tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Nu kan jag konstatera att jag fortfarande tycker att det är en bra film, men vissa saker ser jag på ett annat sätt i dag. 

Betty Buckley som spelar Harrison Fords fru i filmen, ser ut att vara minst fem år äldre än sin man. Egentligen är det tvärtom. Harrison Ford är fem år äldre än Betty Buckley. I dag ser vi inte så grå och trista kvinnor på film. Jag tror att anledningen till att hon ser så mycket äldre ut än honom, är för att i dag är vi vana vid att alla kvinnliga skådespelare är max 35 år, medan männens ålder skiftar.

Emmanuelle Seigner, som spelar den utflipprade Michelle, har höfter. När försvann höfterna på kvinnorna i filmens värld? Varför måste alla kvinnor på film numera inte bara vara smala, utan dessutom ha höfter som en pojke?

Männen noterade jag inte lika stor skillnad på. Harrison Ford är i och för sig befriande klumpig, vilket man inte ser så ofta. Det var nog unikt även 1988, då han var mitt i sin Indiana Jones-era. Poliserna är i och för sig ännu klumpigare, vilket gör att Harrison Ford till slut ändå framstår som en hjälte.

Dagens reflektion blir att det är nyttigt att ta en titt i backspegeln ibland för att se sin egen samtid i ett klarare ljus.

Broadway

I morse hade jag fortfarande inte hört något från bilmekaniken och jag började få neurotiska tankar om att jag lämnat bilen till fel person. I mitt inre spelades en inte alltför lustig film upp, där jag försöker förklara för Magnus att vi inte har någon bil längre, eftersom jag gett bort den till en söt liten kille nere på Broadway (den går faktiskt hela vägen från Manhattan ut till oss).

Resolut tog jag därför en promenad ner till verkstan efter morgonkaffet. För att det skulle framstå som om jag hade en ursäkt till min morgonpromenad tog jag med mig våra biblioteksfilmer som skulle återlämnas.

Så fort jag närmade mig verkstan kunde jag se att vår bil stod på parkeringen och jag kunde pusta ut. Den lille söte killen berättade att han hade ringt mig igår, men blivit avbruten och därför inte lämnat något meddelande. Vi hade haft tur. Endast två av de sex spikarna hade gjort hål i däcket och han hade kunnat laga hålen utan att behöva byta däcket. $15 ville han ha för besväret. Han fick $20, men det kändes ändå som om jag lurade honom. Han borde lära sig att ta betalt. Nu finns det väl många Corporate Finance-konsulter lediga som kan lära honom hur man gör?

På biblioteket lånade jag en bok med världens 500 bästa dikter. Nu ska här läsas poesi. En svart fläck i min hjärna ska målas i kulörta färger. Än så länge har jag i alla fall tagit ur boken ur väskan.

Om Broadways bilmekaniker är billig är teaterbiljetterna på samma gata desto dyrare. $670 kostade våra biljetter för hela familjen till Billy Elliot som jag bokade idag. Hade jag bokat de dyraste biljetterna hade det gått på cirka $1600. Är det bara turister som är beredda att betala dessa hutlösa priser, eller är det något man gör även som New York-bo? Det är något jag måste undersöka.

Low tire pressure

Efter att ha haft en slappardag (även om jag faktiskt sammanställde våra städavdrag till deklarationen) var det dags för lite ordning och reda igen.

Precis efter att Olivia var avlämnad vid skolbussen tog jag bilen tillsammans med Filippa och Rasmus för att bege mig till ett pilatespass. Eftersom jag nästan kör förbi Filippa och Rasmus skola på väg till gymet hade jag lovat att skjutsa dem för en gång skull. 

När vi kör iväg får jag åter syn på den lampa jag noterade redan i går. Bara att i dag stod det inte "Low tire pressure", idag stod det "Very low tire pressure". Jag förstod att det var dags att ta bilens varningssignal på allvar. I stället för att åka vidare till gymet, körde jag till en bensinmack nära barnen skola för att undersöka saken. Barnen fick gå de sista fyra minuterna.

I vårt vänstra bakdäck hittade jag fem stora spikar. Uppenbart var det något vi hade kört på. När jag rörde på spikarna kunde jag höra hur luften sprutade ut ur däcket. På macken kunde de inte hjälpa mig. Han som jobbade där hävdade att han inte visste någonting om bilar. På vissa punkter skiljer sig inte USA så mycket från Sverige.

Inga problem, tänkte jag, och åkte tillbaka mot stadens bilverkstad. Samma verkstad som hjälpte till med Rasmus cykel när vi flyttade hit. Självklart kunde han hjälpa till, om jag kunde lämna bilen där ett par timmar. 

För första gången på mycket länge är jag därför billös. Jag tog en promenad bort till Bo Café där jag nu sitter och skriver detta. Eftersom jag inte har några stora planer för dagen, ska jag nog klara av att vara utan bil några timmar. 

Blixthalka

Underkylt regn är regn som håller en temperatur under noll grader Celsius. När regnet landar på marken fryser dropparna snabbt till is och bildar blixthalka. Exakt detta händer just nu här i Dobbs Ferry. 

På grund av blixthalkan började skolorna två timmar senare idag än vanligt. På så sätt hinner de salta gatorna innan skolbussarna beger sig i väg på våra slingringa och branta vägar.

Själv har jag beslutat att det är bäst att hålla sig inne. Jag skyller på det farliga väglaget, men egentligen är det bara underbart skönt att ha en slappardag när det regnar is. För första gången på mycket länge gör jag ingenting. 

Huset är städat och smutstvätthögen är under kontroll. Med gott samvete kommer jag att fortsätta att göra ingenting idag. Kanske att jag sammanställer våra städavdrag till den svenska deklarationen. Om jag orkar och om det inte redan är försent.

Kollage

En av Rasmus bästa kompisar, J, var här på middag i dag. Det är spännande att ha ett engelsktalande barn på middag. Vi fyra (Magnus är i Sverige) svenskar måste skärpa oss och prata engelska med varandra hela tiden, samtidigt som den enda engelskspråkiga är mest tyst. Av naturliga skäl. Det är inte lätt första gången man äter middag hemma hos kompisars föräldrar. Är de av annan nationalitet blir det inte lättare. 

För mig är det extra roligt att få ta del av mina barns engelska. Det händer faktiskt inte så ofta.

J är ett underbart New York-kollage. Hans mamma är judinna och hans pappa är italienare. Två klassiska New York-stereotyper i samma familj. Dessutom är hans pappa professionell jazz-musiker. Hur mycket mer New York kan det bli?

WH Auden

Filippa hade som läxa i Creative Writing att presentera vad hon tycker är bra poesi och hon bad oss vuxna om hjälp. Eftersom vi mycket sällan (aldrig om jag ska vara ärlig) har poesiaftnar här hemma och inte heller har hittat något annat forum för att tillgodogöra oss poesi, varken på svenska eller på engelska, var det en klart utmanande uppgift.

Vad vi känner till inom poesi är det vi har uppfattat här och där på vägen -  i skolan, tonsatta dikter, frestelser på SLs bussar och andra mer diffusa kanaler. Ska det dessutom vara något på engelska blir det ännu svårare, trots att jag ofta har lockats mer av engelskspråkiga dikter än svenska.

Vi lyckades klämma ur oss kända namn som Yeats och Keats, utan att ha någon som helst substans bakom. Inte en enda dikt av dessa två kunde vi recitera. Inte heller någon av Syliva Plath, vars namn jag inte ens kom på, men som jag fruktlöst försökte beskriva.

Efter ett tag kom vi fram till WH Auden och hans fantastiska Funeral Blues. Den dikt som har blivit känd för den stora allmänheten genom filmen Fyra bröllop och en begravning och som gjorde denna 90-tals-parentes oförglömlig. Alla människor förtjänar att sörjas på detta sätt:

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message He Is Dead,

Put crêpe bows round the white necks of the public

    doves, 

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;

Pack up the moon and dismantle the sun;

Pour away the ocean and sweep up the wood.

For nothing now can ever come to any good.

 

Space Show

Eftersom vår vistelse här i USA har blivit tidsbestämd, har vi börjat schemalägga en del av vår tid. Söndagar har därmed blivit museumdag. 

Denna söndag besökte vi American Museum of Natural History (AMNH). Alla som har sett filmen Natt på Museet med Ben Stiller vet vilket museum det är. Stockholms Naturhistoriska Riksmuseet har samma ämnesområden. 

På AMNH finns en Space Show som vi besökte. Vi visste inte vad vi hade att vänta oss, det enda vi visste var att showen pågick i 30 minuter. Efter att ha passerat biljettkontrollen blev vi förpassade till ett trångt rum med cirka 10 stycken 24 tums TV-skärmar uppsatta på pelare. Vi blev uppmanade att sprida ut oss. "Is this it?" tänkte vi oinitierade. Ska vi stå här i 30 minuter och titta på små TV-skärmar? 

Efter att en man visat sig på TV-skärmarna och berättat om vad vi skulle få se, öppnade sig dörrarna till den riktiga biosalongen. Det visade sig vara en IMAX-teater med filmduken i taket, som en kupol. Vi slog oss ned, lamporna släcktes och showen kunde börja. En fantastisk stjärnhimmel visade sig och Robert Redfords röst ledsagade oss genom rymdens historia under temat kollisioner. 

Vi fick ser hur månen bildades, hur dinosarierna dog ut, vad forskare tror att de kan göra om en astroid närmar sig jorden och vad som kommer att hända med vår galax om några miljoner år samtidigt som våra stolar vibrerade vid alla kollisioner. Allt producerat så avancerat och professionellt som bara amerikanarna kan. Vi var hänförda.

Självbetjäning

Westchester Mall är en galleria av lite finare sort i White Plains. Gallerior är inte något jag är särskilt förtjust i, men just Westchester Mall är inte så dum.

Successivt försöker man införa självbetjäning på parkeringen i denna galleria. Självbetjäning och amerikanare tycks inte vara något som går riktigt ihop. Man försökte införa detta i den nyöppnade bensinmacken i Dobbs Ferry, men efter cirka en vecka var det "Full service" precis som på den andra macken. Men åter till Westchster Mall. Överallt står stora skyltar om hur betalningen ska gå till. "Glöm inte att ta med din lapp när du går och handlar. Betala i automaterna innan du går tillbaka till bilen".

För oss svenskar är det självklart. I Sverige är vi vana att ta hand om oss själva. Vi packar våra påsar i affärena, vi tankar våra bilar, ställer tillbaka kundvagnen och betalar i automater om så krävs. Här fungerar det annorlunda.

Vid varje automat i parkeringsgaraget i Westchester Mall står en vakt och visar bilförarna hur de ska stoppa in biljetten i automaten. Jag antar att parkeringsföretaget hade sett framför sig att de minskade personalkostnaderna skulle finansiera alla nya fina automater. Så blev det inte riktigt. Inte än i alla fall.

Överraskande ankomst

Klämdagen mellan nyår och trettonhelg jobbade far i huset. Olivia och jag strosade sakta runt i huset utan att få så mycket gjort. Runt nio på morgonen ringde telefonen. "Filippa och Rasmus sitter på planet nu" meddelade deras pappa i andra änden. "Men de ska ju inte komma förrän i morgon" stammade jag fram.

Det hade visst blivit ett litet missförstånd. Deras pappa, som hade bokat hemresan, trodde att de skulle åka till USA i morgon. I själva verket gick planet i dag. SAS har en tjänst som innebär att om du inte har checkat in inom utsatt tid, får du ett meddelande om att ditt plan går snart. Ett sådant meddelande hade skickats till familjen Wieselgren i Lännersta denna morgon och skapat viss panik som följd. 

På ett mirakulöst vis och tack vare högst olovlig körning hann barnen med sitt plan. Bagaget fick de lämna i Nacka, det var inte ens nerpackat än. 

Magnus, som hade tagit bilen för en gång skull, hade som tur var planerat att bara arbeta halvdag och hann precis lagom hem när det var dags att bege sig till flygplatsen för att hämta barnen. Resan hade gått bra och de ankom som de skulle. Själv var jag inte kontaktbar innan jag visste att mina barn var på rätt sida om passkontrollen. Man vet aldrig vad de kan ställa till med. 

Ett litet tillägg till tidigare blog: Eftersom flera har frågat vill jag bara nämna att hummern var död när klorna klipptes av. De dör så fort man stoppar ner huvudet i det kokande vattnet. 

Nyårsdag

Som sig bör har nyårsdagen gått i stillhetens tecken. För att upprätthålla någon form av moral tog vi en promenad i solen. Tre minusgrader i Dobbs Ferry är dock inte detsamma som tre minusgrader i Stockholm och efter 20 minuter var vi totalt genomfrusna. Vi hade emellertid uppnått vårt syfte och kunde ta oss hem igen med gott samvete.

För övrigt har dagen gått åt till Aprilhäxan av Majgull Axelsson. En mer än tio år gammal bok som jag av någon anledning inte har läst tidigare. Ingenting går upp mot en god historia på ens modersmål. Jag är full av vördnad för min ex-kollegas hustru.

Hummer och champagne

Snön vräkte ner när vi for i väg på nyårsaftons morgon till Stew Leonard's för att inhandla kvällens middagsmat. Klockan var inte ens tio på morgonen men affären var redan full av folk. Vi fick tag på det viktigaste inför kvällens middag, två stora levande humrar, samt lite annat gott.

Hela dagen vräkte snön ner och ett tag var jag orolig att våra gäster inte skulle våga sig ut i snöovädret. Under eftermiddagen hade det dock lugnat ner sig och vi kunde på allvar förbereda inför kvällens middag. 

"Ska vi inte ringa fråga våra gäster om de har en större kastrull än vi har för att koka humrarna i?" frågade jag Magnus, i god tid innan gästerna skulle komma. "Neej då, det behövs inte" svarade min allvetande man och jag godtog svaret. 

Kvällen kom, våra gäster anlände och vi försåg oss med en drink framför den varma brasan i vardagsrummet. Strax var det dags för Magnus att ta itu med de stora djuren. Själv valde jag att stanna kvar framför brasan eftersom jag tycker att det är lite skrämmande att släppa ner levande varelser i kokande vatten, även om jag gärna äter resultatet.

"Kina, den går inte ner i kastrullen!", hör vi snart från köket. Varför agerar jag inte oftare på egen hand? Varför lyssnar jag på min man, när jag vet bättre? Jag rotade bland köksutrustningen och drog fram en oval gryta som var lite bättre anpassad till hummerns form. Det funkade ganska bra. Sedan kom Magnus och S fram till att man kunde klippa av de gigantiska klorna för att få monstret att rymmas i kastrullen.

Till slut var de båda humrarna i alla fall kokta och de smakade utsökt. Kvällen fortsatte i samma anda och trots näst intill uppeldade biffar och överkokt potatisgratäng blev det en lyckad middag. 

Champagnen vid tolvslaget var i alla fall perfekt och vi såg på TV:n hur bollen rullade ner på Times Square. Långt in på natten satt vi vuxna framför brasan och sippade på vår champagne med våra barn sovande på sofforna under filtar. Vår värme stängs av på natten och det var ruskigt kyligt så fort man lämnade brasan. Men varför göra det?