Tuesday, February 19, 2013

Hjärtat i Vasastan

Vår Lilla O har startat en egen tidning tillsammans med en klasskamrat. Eftersom de inte har tillgång till eget tryckeri à la Varg nosar och jagar har de valt att göra en tidning i bloggform istället. Tidningen heter Hjärtat i Vasastan och ska handla om deras närmiljö.

När jag var liten gjorde vi också tidningar av olika slag, men eftersom inte heller vi hade tillgång till eget tryckeri fick vi aldrig så många läsare. Kanske lika bra det i och för sig eftersom jag har för mig att vi hittade på det mesta som stod i tidningen.

Lilla O och hennes kamrat är seriösare än så och har gett sig ut i verkligheten för att göra reportage. Först ut är vårt stamfik Brunkebergs Bageri.

http://hjartativasastan.blogspot.se

Sunday, February 17, 2013

Turandot

Min man och jag har premiärabonnemang på Stockholmsoperan. Jag hör själv att det låter väldigt brackigt och visst finns det konventionella inslag. Men det finns också något underbart magiskt över en premiärkväll på Operan.

Att publiken är uppklädd förgyller mer än det avskräcker och vill man kan man se att det finns utrymme för alla. Man kan också välja att se etablissemanget i smoking och pärlhalsband, men då ser man inte hela bilden.

Huvudattraktionen är nu inte publiken utan föreställningen och det är kittlande att gå på en premiär. Både hos publik och ensemble finns det mer förväntan vid den första föreställningen är den tionde.

I helgen var det dags för Turandot av Puccini, en opera jag aldrig har sett förut. Vi var båda hänförda av föreställningen som har Nina Stemme i titelrollen. Mest imponerande var dock lilla Yana Kleyn i rollen som Liù. Operans mest kända örhänge, Nessun Dorma finns det nog ingen som har undgått även om man inte lyssnar på opera till vardags.

Om schlager är socker är opera knäckebröd, vilket innebär att det kanske inte smakar så gott vid första tuggan. Men för varje provsmak vill man ha lite mer samtidigt som det där sockret inte lockar lika mycket i längden.

Formalitet

I jobbet har jag ganska mycket kontakt med det tyska språket. Min egen tyska är sedan länge bortglömd, men så mycket förstår jag att de alltid kallar varandra vid efternamn när de pratar sitt modersmål. Trots att de kan kalla varandra vid förnamn då vi alla pratar engelska. Mycket märkligt kan tyckas, vilket jag också har påtalat. Förklaringen är språket har jag fått höra. Det går inte att i tyska språket komma runt denna formalitet.

Vid de tillfällena är jag glad att vi har lagt bort titlarna för länge sedan i svenska språket, men det händer att jag faktiskt saknar dem. Det finns tillfällen då ett förnamn känns för personligt, vilket skapar ett tomrum. Inget annat alternativ finns än att inte använda något tilltal överhuvudtaget.

Ett affärsmöte kan vara ett sådant tillfälle. Det kan kännas alltför familjärt att vid första mötet tilltala någon vid förnamn och det finns situationer när ett tilltal behövs. Till exempel vid en direkt fråga.

Ett annat sådant tillfälle slog mig förra helgen. Sonen var här hemma med fyra kompisar, varav jag inte har träffat två av dem speciellt många gånger. Om de hade behövt vända sig till mig med en fråga och jag inte hade uppfattat tilltalet, är jag övertygad om att de hade känt sig obekväma med att kalla mig vid förnamn. I USA är det självklart att tilltala kompisarnas föräldrar med Mr och Mrs de första gångerna, vilket faktiskt möjliggör en kontakt.

Dessa två exempel visar att vår informalitet ibland kan skapa ett avstånd istället för närhet. Men om alternativet hade varit att vara lika formella som tyskarna, lever jag nog hellre med detta vakuum.

Monday, February 11, 2013

Utbildning

Om jag inte trodde att det var helt lönlöst hade jag skrivit ett brev till vår utbildningsminister. Att vår skola inte fungerar i dag är nog alla överens om och jag tror att det arbetas hårt på utbildningsdepartementet just nu för att göra något åt det. men görs det rätt saker?

För det första, sluta ändra om hela tiden. På hundra år har vi haft fyra olika betygssystem. Det betyder att ingen generation har förstått sina egna barns betygssystem. Ju mer bortkollrade föräldrar är från hur det fungerar i skolan, desto mindre stöd kan de vara till sina barn. Vilket osökt leder in till nästa punkt.

Tillåt föräldrars insyn tills barnen har gått ut gymnasiet, i alla fall tills barnen har flyttat hemifrån. I dag utestängs föräldrar från skolkrapporter, utvecklingssamtal och varningar så fort barnen har fyllt arton. Att pojkar har sämre betyg än flickor när de går ut gymnasiet är allmänt känt. Kanske hade dessa pojkar behövt en extra knuff från sina föräldrar? Som det är i dag kan man på examensdagen få reda på att ens barn inte ens har godkända betyg i alla ämnen.

Jag tror att grunden på resultat i skolan är höga förväntningar från lärare och föräldrar. Vi måste våga tro att barn kan förstå svåra texter, lösa komplicerade tal och sätta sig in i avancerad teknik. Därför måste vi föräldrar ha höga förväntningar på skolan. Inte nöja oss med det vi får.

Thursday, February 7, 2013

Torsdag kväll

Torsdag kväll är nog den bästa kvällen på hela veckan. Det är som da'n före dopparedan, man har allt gott framför sig och det mesta stöket avklarat. Fredag är jeans- och mysdag på jobbet. I alla fall för min del. På mitt jobb kan man ha jeans på sig alla dagar, men jag har en egen disciplin som säkerligen bara jag har noterat.

När inte maken är hemma tar jag ingen cappuccino på Brunkan innan jobbet, som vi annars brukar försöka hinna med. Men i morgon bitti ska jag och Lilla O dit eftersom hennes skola börjar först klockan nio.

På jobbet har jag bara två möten inplanerade och så ska jag gå hem tidigt. Lilla O har teater på fredagar som börjar 16.45 så senast kl 16 måste jag gå från jobbet. Det är en underbar anledning till att komma hem i tid en fredag. Efter teatern ska vi mysa med storebror och det är verkligen inget vi är bortskämda med. Honom ser man inte mycket av annars, om han inte vill låna bilen vill säga.

Men nu är det bäst att jag går och lägger mig så att inte dålig nattsömn grusar min sköna fredag.

Tuesday, February 5, 2013

Haggadah

+/- 0 Jag tror att jag behöver en plan.

I morse åkte maken till NYC på jobbresa, vilket innebär att även jag jobbar mer. Nu är klockan 23.15 och jag vet att jag måste gå och lägga mig omedelbart för att få de timmars sömn jag så väl behöver.

Jag orkar nog inte ens läsa min bok ikväll, vilket i och för sig är bra. Läsningen har kommit till det stadiet att jag börjar oroa mig för att den ska ta slut. Först tog det hundra sidor att komma in i den snirkliga historien, men sen tog det fart och jag har blivit djupt involverad i historien om en haggadah från Sarajevo.

Läs People of the Book av Geraldine Brooks den som vill veta mer. Jag tror att den här boken kom in i min bokhylla från min svägerska via min svärmot. Helt plötsligt fanns den där och jag njuter, förfasas och bedåras.