River Club

På andra sidan Hudson River ligger den lilla staden Nyack. För att vara så liten har staden ganska mycket att erbjuda. Man kan till exempel åka dit om man inte orkar åka Upstate New York. Stämningen och människorna är i stort sett detsamma. Allt är betydligt mer hippie än i vår stad som är mer New York City än Upstate. Dessutom kan man strosa runt bland antikvitetsaffärer eller fika på Art Café.

Vi brukar dock främst åka dit för att äta lunch på River Club vid Hudson River. Maten är klassiskt amerikansk varken bättre eller sämre än någon annan stans. Detsamma hade kunnat sägas om miljön, om det inte hade varit för närheten till floden. Restaurangen ligger bokstavligen på floden och om vädret tillåter (så här års betyder det att det inte är alltför varmt ute) öppnas panoramafönster mot floden och Tappan Zee Bridge.

Mer skola

Vi är sju nya familjer med barn i sjunde klass i Dobbs Ferry Middle School. Fem av oss nya samlas hos skolans Guidance Counselor för att lära oss hur saker och ting fungerar och för att få ett schema. Alla barn har individuella scheman utifrån vilka val som har gjorts. Klassar existerar inte på svenskt vis utan alla i samma årskurs räknas som en klass. Totalt är det cirka 115 barn i Olivias årskurs.

Dessutom ska barn med engelska som andraspråk utvärderas huruvida de behöver extrahjälp eller inte. Det visar sig att Lilla O gjorde ett test i slutet av kindergarten som hon klarade galant och därmed åkte ut det som kallas English Language Learner. Har man en gång klarat det testet betraktas man av New York State som fullfjädrad amerikan (språkligt sett) resten av livet. Oavsett om man därefter har gått sex år i svensk skola utan extra engelska. Tack och lov är Dobbs Ferry mer flexibelt än vad New York State är och Lilla O kommer ändå att få extra stöd så länge hon behöver det.

Så paradoxalt är det ibland. Jag som tog körkort i New York State för sju år sedan (efter att ha haft körkort i Sverige i 20 år) och därefter har kört bil regelbundet i Sverige måste sannolikt ta om mitt körkort. Medan en femåring som klarar ett test i skolan, betraktas som engelskspråkig livet ut, även om hon inte skulle ha pratat ett ord engelska på sex år.

Mattelektioner

Lilla O ska börja i sjuan här i USA vilket är en klass högre än vad hon hade börjat i om vi bott kvar i Sverige. En logisk konsekvens av att de börjar skolan ett år tidigare här. Eftersom vi tycker att det är viktigt att hon går med jämnåriga och dessutom redan har gått ett år med barnen som börjar sjuan (i kindergarten) är det ett självklart val.

En följd av detta är att hon inte ligger i fas med matematiken. Dels går de snabbare fram här och dels ligger hon ett år efter. Något hennes storebror fick erfara när han började i nian i Dobbs Ferry High School för sju år sedan. Dessutom kompliceras saken av ovanan med den engelska terminologin.

För att det inte ska bli alltför jobbigt när skolan startar. med tanke på att det är ganska mycket annat som är jobbigt när man börjar ny skola i nytt land, pluggar vi matte tillsammans en timme om dagen. Till hjälp har vi Khan Academy, en kostnadsfri websida som lär ut bland annat matematik anpassad till vilken klass man går i. Stort tack till min svägerska som tipsade om detta fantastiska hjälpmedel.

Jag frågade igår Lilla O om hon inte tyckte att det var roligt att lära sig så mycket nytt, men det tyckte hon inte. Bara jobbigt faktiskt. Själv tycker jag att det är riktigt kul och har inte alls något emot våra lektioner.

School supply igen

Så är det dags igen att ge sig iväg på jakt efter school supply. Trots att jag har gjort det här förut står jag ändå handfallen inför den långa listan från skolan. Den enkla vägen är att beställa allt material på våren gemensamt med de flesta andra, men om man som vi inte är på plats förrän i augusti får det bli den hårda vägen.

Här är ett axplock av allt som ska inhandlas. Vi fastnar på "2 Sets Dividers". Det står ingenstans hur många flikar det ska vara. När vi till slut får svar från en av våra vänner säger hon att det bara ska vara en flik. Vad är två dividers med en flik? Är inte det samma sak som en divider med två flikar? Vi undrar fortfarande men låter det bero till skolstart.

Dyrt som attan är det i alla fall. Eftersom många föräldrar faktiskt inte har råd att förse sina barn med skolmaterial finns det särskilda insamlingar. Och tänk, då blir till och med jag lite socialistisk. Kan det kanske vara värt att höja skatten en dollar för de rikaste i staden och låta skolan köpa in skolmaterialet? Det hade i alla fall underlättat för oss förvirrade utlänningar. Men nu är det mesta avklarat. Nästa fråga är hur Lilla O ska få med sig allt till skolan.

New York Hall of Science

Som ett avbrott i vårt ständiga uppackande klämmer vi in ett besök på New York Hall of Science på lördagen. Hall of Science ligger i Queens och motsvarar ungefär Tom Tit eller Universeum. Vi anländer strax före elva på lördagen och det är i stort sett folktomt. Jag antar att det beror på att det ligger lite avsides. Det är inget ställe för Manhattanturister.

Naturvetenskap har aldrig varit min bästa gren och inget jag har haft någon passion för. Just därför passar det här stället mig så bra. De vänder sig inte bara till redan frälsta utan till alla. Främst barn och ungdomar kanske ska tilläggas. Utställningen är lätt att ta till sig, varierad och mycket interaktiv.

Jag känner igen ganska mycket från förra gången vi var där vilket är sex år sedan. Det indikerar att man kanske skulle tröttna efter några gånger, men så pass mycket finns det att göra att vi kan återkomma ett par gånger till utan att ha tråkigt.

Efter besöket åker vi till Astoria, en stadsdel i Queens, för att äta lunch. Jag är positivt överraskad över hur charmigt levande det är. Min förutfattade mening om Queens är att det är rätt trist. Något som visade sig vara helt fel.

Garage och kulturkrock

I vår stad kör man in bilen i garaget. Eller bilarna för den delen om man har fler. I Sverige tror jag inte att jag vet någon som använder sitt garage till att parkera bilen i. Vårt hus har självklart också garage, men på svenskt vis parkerar vi bilarna på uppfarten. Jag vet inte ens om min bil går in i garaget, den ser lite stor ut i förhållande till garageporten. Men Pappans bil går definitivt in.

Frågan är nu om våra grannar tittar snett på oss för att bilarna förfular uppfarten. Det kanske inte är socialt accepterat att INTE använda garaget. Trots att vi har bott här förut, eller kanske på grund av det, känner jag ofta att jag inte kan förfarandet här.

I många situationer kan jag ana att jag står inför en kulturkrock, men jag vet inte vad som är rätt eller fel. Är det OK att dricka vin i parken när det är konsert? (Ja, tydligen). Kan man lämna två tolvåringar hemma själva för att åka till affären? (Ja). Vad tar man med sig när man går bort? (Fortfarande oklart, men tar man vin ska det nog vara två flaskor). Lämnar man dricks på take-away? (Nej, möjligtvis ett par dollar). Frågorna kan fortgå i det oändliga.

Som svensk behöver jag inte ens tänka på vad som är OK eller inte när jag är i Sverige. Det jag gör är rätt oavsett vad andra tycker. Här är jag naturligtvis ursäktad för att jag är utlänning och som tur var möts åtminstone vi européer med stor tolerans, men man vill inte trampa alltför mycket klaveret.

Summer Concerts

Under eftermiddagen får jag ett mejl från en av våra gamla busstoppvänner här i Dobbs Ferry. Hon undrar om vi vill följa med till sommarens sista konsert i parken. Varje onsdag under två månader har Jazz Forum Arts haft konserter i parken med fri entré och ikväll är det säsongsavslutning.

Pappan är sen från jobbet och vill hellre pyssla med den nya grillen än stressa iväg på konsert så det blir bara Lilla O och jag som följer med. Vi parkerar hemma hos vår vän och samåker därifrån i hennes lilla Mini Cooper Cabriolet. Lilla O tittar fundersamt på den enda dörren vid framsätet. "Men hur kommer jag in i baksätet?" Jag inser att vår tolvåring aldrig tidigare har åkt i en bil med två dörrar. Måste indikera något men jag vet inte riktigt vad.

Väl framme ansluter vi till en annan familj från vårt gamla busstopp och slår oss ned med sportstolar och filtar. Våra sportstolar har vi glömt hemma i Sverige, vilket är lite synd eftersom vi aldrig har haft glädje av dem där men här visar sig värdefulla efter bara två veckor. De andra har dock med sig i överflöd och vi får låna.

Kvällen är varm och fuktig, vi pratar mer än vi lyssnar på musiken, dricker rosé och äter snacks. Efter två veckors slitsamt installationsarbete påminns jag äntligen om varför jag så gärna ville flytta tillbaka till denna lilla stad vid Hudson River.

Löpning

Sedan den 1 juli har jag sprungit 19 gånger och totalt 12,2 mil. Eftersom jag inte tycker om att springa är det en mycket stor prestation. Inte ens efter alla dessa mil tycker jag att det är skönt eller kul. Det är något som ska göras, men jag kan erkänna att det känns väldigt bra efteråt.

Trots mitt motstånd har jag förlikat mig med att jag är en som springer och har börjat tycka om den bilden av mig själv. Det som händer är naturligtvis att jag får ont i knät. Varför det händer nu, när jag springer i värme på mjukt underlag, och inte i Sverige, då jag sprang på asfalt, förstår jag inte. I vilket fall är det otroligt irriterande.

I ett desperat försök att få ordning på knät innan jag tappar inspirationen har jag köpt en salva på apoteket som jag inte har en aning om vad det är - Aspercreme. Jag smörjer tre gånger om dagen och tar nu en extra vilodag.  I morgon ska jag försöka springa igen. Denna gång med mina gamla iläggssulor i löparskorna. En av mina löparvänner har sagt att man ska strunta i att det gör ont, så det är väl bara att bita ihop.

The Container Store

Vårt hus är stort men är i vissa avseenden ett tomt skal. Förvaringsmöjligheterna är minst sagt begränsade. Eftersom vår lägenhet i Stockholm är precis tvärtom, ett under av fast förvaring, har vi ingenstans att stoppa undan alla våra saker (läs kläder, pärmar, papper, anteckningsböcker och annat jox).

IKEA är naturligtvis första hjälpen för oss svenskar. På två veckor har vi varit två gånger på IKEA. Jag kan inte ens komma ihåg när jag var på IKEA senast i Sverige. Men sen finns också The Container Store. Är det något man gillar i det här landet så är det att organisera sig och sina saker. Varenda hemmafrutidning bågnar av tips för hur man ska organisera sitt liv bättre. Och sen beger man sig till The Container Store.

I går var vi hela familjen i detta tempel för förvaring och organisation och hängav oss. Nu äntligen kommer vårt liv att komma i ordning.

Tacos

Föräldrar står ofta inte så högt i kurs hos tolvåringar. I alla fall hos oss är alla andras föräldrar betydligt mer rätt än vad vi är. En av mina tillkortakommanden är att jag inte tycker om tacos. Egentligen gillar jag maträtten i sig, men jag tycker inte om prefabricerad mat som säljs i små färgglada kartonger. Innehållsförteckningen på påsen med tacokryddor är heller inte så säljande, med druvsocker som huvudingrediens.

Men eftersom Lilla O har haft en liten svacka de senaste dagarna kom jag på att vi skulle göra tacos, helt från grunden. I Mange Schmidts ambitiösa bok Street food finns recept på både kryddning och på hur man gör egna skal så det var bara att bege sig till affären och inhandla kryddor, majsmjöl och andra tillbehör. Jag kan tillägga att när man flyttar över Atlanten får man inte ta med sig kryddor så vårt förråd är helt tomt.

Att göra egna tacoskal är lite pyssligt men absolut inte omöjligt. Tvärtom var det väldigt roligt och självklart mycket godare än något som kan köpas i små färgglada kartonger.

Nice Matin

Efter tolv dagars förortsliv är det äntligen dags för besök i stan. Lilla O och jag tar bilen in på eftermiddagen vilket tar cirka 25 minuter. Det är i stort sett raka spåret från Dobbs Ferry till Manhattan, utan krångliga av eller påfarter.

Krånglet börjar istället när det är dags att parkera. Förra gången vi bodde här brukade jag boka parkering på Icon Parking men nu har jag fått för mig att det inte behövs. Ganska snart inser jag varför det behövs. Utan förbokning ligger priset för valet parking på mellan 48-60 dollar. Med en kupong som hämtas i förväg kostar det cirka 35 dollar. Men man kan inte göra rätt hela tiden. Det blir till att betala 48 dollar för en parkering på Riverside Drive på Upper West. Egentligen borde jag försöka hitta en plats på gatan, det är säkert möjligt, men där går min gräns.

Lilla O har ärenden till Time Square så vi slänger oss direkt in i turistdjungeln. Därefter strosar vi långsamt (det är varmt) ner mot Empire State Building för att möta upp Pappan. Vi avslutar eftermiddagen på en fransk restaurang på 79:e gatan, Nice Matin. Ett säkert kort om man är i krokarna.

Dobbs Ferry igen

Sex år senare är vi tillbaka i Dobbs Ferry igen. Den här gången planerar vi att stanna i tre år, men den som lever får se. Egentligen vet jag inte om jag ska skriva blogg den här gången. Jag vet inte ens om jag kommer ihåg hur man skriver. Men jag börjar så får vi se hur det blir.

Vi har varit på plats i elva dagar och på den tiden har vi - skaffat mobil-, TV-, telefon- och internetabonnemang, öppnat bankkonton, köpt två bilar, handlat på IKEA, packat upp ett hem (ännu inte klart), nästan skrivit in Lilla O i skolan (ett moment kvarstår) och skaffat lånekort. Till detta kommer allt som krånglar och måste göras om. Dessutom jag sprungit totalt 3,3 mil. Så fick jag det sagt också.

Jag borde också berätta om katterna. Vi checkade in dem på Arlanda i en jättebur med mat, vatten och låda, båda i samma bur. Lite läskigt var det på planet att inte veta om de hade det bra. Om de kunde slappna av någon gång under de nio timmarna, eller om de stirrade omkring hela tiden. Väl framme var det bara att hämta ut dem i specialbagaget. De såg lite omtumlade ut och jamade oavbrutet när vi drog dem i sin stora låda (med hjul) genom terminalen. I tullen frågade de om vi hade någon mat med oss och sedan fick vi gå vidare. Så svårt var det att ta med två katter till Dobbs Ferry.