Baseball

De mest osannolika Yankee Stadium-besökarna - den svenska mamman med sin i och för sig högst amerikaniserade dotter - kliver spända av förväntan av tåget vid Yankees–East 153rd Street. Det är fredag kväll, solen skiner, flaggorna är hissade och stämningen är på topp. Människor ringlar som en jämn ström från stationen till den närliggande stadion.

Trots lång kö till säkerhetskontrollen kommer mamman och dottern snabbt fram till sina exklusiva "Field level"-platser. Övriga i sällskapet har inte anlänt än men det är inga problem att spendera tiden genom att studera allt spektakel. Lagom till att matchen ska börja har mat och dryck inhandlats och resterande sällskap har anlänt.

Den enda amerikanen i sällskapet gör sitt bästa för att förklara vad som händer och efter ett tag börjar även mamman och dottern att få lite grepp. En snabb slutsats är att det inte händer så mycket och att det som händer tenderar att göra så precis när blicken är någon annanstans. Slagmännen missar mer än de träffar, så att säga.

Matchen slutar 8-2 till Yankees fördel och mamman och dottern återvänder nöjda hem med tåget. Några nya baseballfanatiker föddes inte denna kväll, men de blev inte avskräckta heller.

Snabbuppdatering

Våren är en intensiv period för såväl djur som människor. Så mycket som jag har tänkt skriva om och så har det blivit ingenting. Mindre än en tumme kan man lugnt säga. Men om jag gör en snabbuppdatering om den senaste tiden kanske jag kan vara på banan igen.

Det första som hände var årets Dobbs Ferry School Foundation Gala. Då samlas det in extrapengar till skolan genom lotterier och auktioner. Vårt bidrag blev att bjuda högst på en "Pizza Lesson and Dinner" som en av våra vänner erbjuder. Totalt skramlades det in cirka $50,000.

Därefter kom min storasyster och hennes nyblivne make och hälsade på. De stannade en vecka för att sedan bege sig vidare till Kalifornien. Bland mycket annat hann de med att se Lilla O i The Curse of the Cobras Kiss (Lilla O dyker upp cirka 7:50 minuter in i föreställningen). Pjäsen framfördes av skolan under ämnet Theatre Art och är inte att jämföra med en vanlig skoluppsättning eftersom alla har rätt att välja detta ämne. Rollerna fick de däremot genom auditions och Lilla O blev tilldelad huvudrollen något hon inte hade siktat på. Vi föräldrar var naturligtvis omåttligt stolta.

Mer teater blev det senare under veckan då vi såg Wicked på Broadway, vår bröllopspresent till det nyblivna brudparet. En lysande och superprofessionell föreställning på alla sätt. Därefter hade vi Memorial Day Weekend med en extra ledig dag och sedvanlig BBQ hos några vänner.

Lilla O har även hunnit med tre dagar i Washington D.C. på skolresa, något som egentligen förtjänar ett separat inlägg. En skolresa på amerikanskt vis är inte detsamma som på svenskt. Lite snabbt kan nämnas genomlysning av samtligas bagage efter alkohol och droger, läkarintyg för att få ta med sig huvudvärkstabletter, endast oöppnade matförpackningar som snacks och inhyrda säkerhetsvakter utanför hotellrummen.

Mycket annat har vi hunnit med men nu är vi i alla fall lite mer i fas.

Vardagsunderhållning

Efter en lång och kall vår har sommaren slagit till med besked. I två dagar har vi haft över 30 grader varmt och sedvanlig fuktighet. Temperaturväxlingar på 15 grader upp och ner kan inte vara bra för någon. För den som har glömt hur det känns med 30 graders värme i en storstad, kan jag meddela att det är som att gå omkaplsad av en värmefläkt. Inte alls behagligt.

Vanligtvis arbetar jag i stan tisdagar och onsdagar men denna vecka hade jag bytt onsdag mot torsdag av olika skäl. Mitt på dagen var jag tvungen att bege mig ut på stan för att genomföra några småärenden.

Bland annat var jag på apoteket där mannen i kassan bredvid mig beklagade sig över att han minsann alltid var tvungen att visa legitimation när han var slätrakad men aldrig när han var orakad. Exakt vad han handlade vet jag inte, men antagligen cigaretter vilket man fortfarande säljer på Walgreens. Åldersgränsen för tobak är 21 i NYC. Expediten protesterade och menade att hon minsann såg skillnad på folk oavsett om de var rakade eller inte, medan kunden hävdade (skämtsamt och vänligt) att han handlade hos henne flera gånger i veckan och hon frågade bara om legitimation när skägget var borta. Själv hade jag stor behållning av diskussionen och hade svårt att slita mig därifrån.

New York City är en stad full av ständiga små sitcomepisoder.

Ölprovning

Efter en skaplig vecka vädermässigt möts vi av hällande regn på lördagsmorgonen. Inte för att det kommer som en överraskning, vädret gör sällan det här, men det blir inte roligare för det. Speciellt inte om det finns planer för dagen som inkluderar utevistelse.

Min (maken är bortrest) plan för dagen är Captain Lawrence Brewing's Födelsedagsfest. Våra svenska vänner i Sleepy Hollow har tagit initiativet och samlat ihop ett gäng som tillsammans ska besöka vårt lokala mikrobryggeri. Man betalar en slant och får sedan provsmaka alla ölsorter detta lilla craft brewery har att erbjuda.

Förutom ölprovning bjuds det på underhållning i form av liveband och mat finns att köpa till. Bortsett från att vi på medelåldersvis klagar den höga volymen är det kul att komma ut och se en helt annan miljö och helt andra typer av människor än vi träffar på till vardags. Öl är inget jag kan hälla i mig mängder av, men de delar även ut små smakprov så att jag kan smaka mig igenom åtminstone några olika sorter. Den riktiga festivalkänslan infinner sig dock inte på grund av det makalös trista vädret. (Den hängivna festivalbesökaren mumlar nog något här om att regn är vanligare än solsken på de riktiga rockfestivalerna, men vad vet jag om det? Jag är inte en av dem)

Hela eftermiddagen går åt till öldrickning samt vimmel och dagen fullbordas med Inomhus-BBQ i Sleepy Hollow. Där slutar kvällen som vanligt med att vi diskuterar Trump vilket får oss alla känna som om undergången är nära för den västerländska civilisationen.

Böcker

När jag var ung slukade jag böcker. Först kom hästböckerna, Britta och Silver, Jill, Annika och Turk, sen kom romantiska böcker såsom Borta med Vinden, Angelique, Erica Jong och Selma Lagerlöf, vilka följdes av mer varierad och nutida litteratur.

Trenden bröts vid 26 års ålder då Stora Lilla F dök upp i mitt liv och jag dämpade läsningen för ett tag. Stundtals försökte jag, men svårigheten att balansera mitt hängivna läsande med en liten pockande bebis blev för svår så jag valde bebisen.

Sedan dess har jag naturligtvis läst böcker, men nu är jag tillbaka i full skala igen. Äntligen har jag tid och ork att avsätta så mycket utrymme som behövs för att jag ska blir absorberad av vad jag läser. Bland annat pendlar jag två dagar i veckan till Manhattan och tågresan tar 35 minuter. På Metro North får jag oftast sittplats vilket ger nästan 30 minuters läsning i vardera riktning. Precis den skjuts som behövs för att jag ska bli uppslukad av min bok.

Senast i raden är Freedom av Jonathan Franzen. En mycket bra bok som jag tror även slår hans storsäljare The Corrections. Han är som man kan tro svenskättling och låter en av sina karaktärer i Freedom vara detsamma. Som bakgrund till ättlingens flytt till USA nämns bland annat följande om Sverige:

"There had been a lot not to like about rural Sweden - compulsory military service, Lutheran pastors medling in the lives of their parishioners, a social hierarchy that all but precluded upward mobility..."

Som tur var har vi kommit en bit på vägen ifrån detta, men ibland kan det vara bra att påminnas om var vi kommer ifrån. Det här är precis det som jag tycker om med böcker. Som med inget annat får de mig att tänka, känna, undra och samtidigt lära mig nya saker varje dag.

Neuberger Museum of Art

Några minuter innan jag kommer fram till parkeringen får jag ett textmeddelande från min granne att hon är framme och väntar i museets foajé, "det är ganska svårt att hitta" tillägger hon. Hur svårt kan det vara att hitta till ett konstmuseum ute i förorten, tänker jag lite överlägset, Google Maps funkar ju i alla lägen.

Väl framme på parkeringen förvånas jag över att såväl parkering som museibyggnad är så stor. Jag befinner mig ändå norr om White Plains, mitt i Westchester County, inte på Manhattan. Jag textar min granne att jag är framme på parkeringen och snart ansluter i foajén. Därefter börjar jag leta efter entrén. Sakta börjar jag inse att denna stora byggnad inte alls är museet utan ett universitet med en mängd byggnader. Själva museet är bara en liten bisyssla som de har gömt någonstans i detta enorma betongkomplex.

Efter att ha frågat mig fram tre gånger når jag äntligen fram till entrén och jag får tyst för mig själv be om ursäkt för att jag ifrågasatt min grannes lokalsinne. Neuberger Museum of Art visar sig vara ett litet, men intressant konstmuseum med en stor avdelning afrikansk konst av outgrundlig anledning. Bäst var argentinaren Leandro Erlich, med sina fantasifulla installationer. Den av svarta dukar övertäckta konsten förstod vi oss däremot inte riktigt på.

Filminspelning

Vår grannstad Hastings-on-Hudson drar in goda extrainkomster genom film- och TV-inspelningar. Om det bara är stadens goda marknadsföringsstrategi som har skapat denna hype eller om även stadens utformning bidrar vet jag inte.

Häromdagen var det åter fullt pådrag i staden.  På Broadway (som går hela vägen från Manhattan, rakt genom våra Rivertowns)  stod en hel rad med teknikbussar och när jag åkte genom staden fick jag ta del av hur det går till när man filmar folk som åker bil.

Tänk bärgningsbil, riggad med ett gäng kameror och softboxar, som drar en bil med ännu fler kameror på. Tyvärr var jag inte tillräcklig snabb för att ta bild på spektaklet. Dessutom vill jag inte verka sensationslysten så även om jag hunnit hade jag nog inte gjort det.

Med tanke på var teknikbussarna stod, tror jag att det var ytterligare avsnitt av TV-serien Divorce med Sarah Jessica Parker som filmades. Paret i serien bor på den gatan jag passerar de gånger jag promenerar från tåget. I dag när jag gick förbi var det dock idylliskt lugnt.

Födelsedagsmiddag

Efter en lång och kall vår har vi, lagom till helgen, tillfällig värmebölja i Dobbs Ferry, med 27 graders värme och sol. Plötsligt har alla träd blommat ut i såväl prunkande grönska som flor och vi får en föraning om den annalkande tropiska sommaren.

Lilla O:s födelsedag ockuperades av dansträning och läxläsning varför vi har planerat att fira födelsedagen lördag kväll istället med middag på Manhattan. I sista minuten hittar vi dessutom biljetter till New York City Ballet som för närvarande har Here/Now Festival, en hyllning till kompaniets koreografer de senaste 30 åren.

Vi börjar kvällen med middag på Red Farm på Upper West Side. Ett ställe vi ofta besöker om vi inte har andra förslag. God mat och ej bokningsbart, vilket innebär att man får bord bara man är ute i god tid. En annan specialitet är fantasifulla och läckra drinkar.

När middagen är avslutad promenerar vi tolv kvarter söderut till Lincoln Center. Kvällsluften är ljummen och människorna yrvakna efter att så hastigt och lustigt väckts ur sitt vinteride. På David H Koch Theater serveras vi fyra korta baletter av Christopher Wheeldon. Inte det mest inspirerande jag har sett, men underhållande och aptitligt.

Morgonstress

Morgonstress är universellt och troligen även tidlöst. Hos oss har vi två olika tider att förhålla oss till, Lilla O:s skola som börjar 8:43 och mitt tåg som går 8:09 (endast tisdagar och onsdagar). Däremellan ska vi klämma in vårt morgonkaffe på Antoinette's. Maken åker vanligtvis bil till jobbet och är lite mer flexibel.

Lyckas vi komma iväg före 7:33 sparar vi in nästan fem minuters bilresa eftersom vi då lyckas hamna före istället för efter skolbussen. Att hamna bakom en skolbuss innebär att behöva stanna var 100:e meter och vänta tills alla barn har klivit på, eller av om det är eftermiddag. Inga bilar får åka förbi en skolbuss i någon riktning. Allt för barnens säkerhet.

Allra mest stressad var nog mannen på Grand Central härom morgonen som valde att springa uppför rulltrappan som gick nedåt istället för att köa i den knökfulla stillastående rulltrappan. Han klarade det galant med halva Grand Central som åskådare.

Twin Peaks

Det finns många sätt att bonda med sina barn och de varierar också över åren. För Lilla O och mig är det TV-serier som gäller för närvarande. Länge har Once Upon a Time varit i fokus (vi är på säsong 6 vilket säger en del), men på sistone har Lilla O dragit in mig i Riverdale. En serie som baseras på Archie Comics, eller Acke som vi sa på min tid.

Mycket i serien Riverdale har fått mig att tänka på Twin Peaks, inte minst Mädchen Amick som spelade Shelly i Twin Peaks men nu har blivit medelålders och spelar mamma till Betty. I år är det 27 år sedan som Twin Peaks sändes i Sverige första gången och för min egen del har nog få TV-serier givit lika långvarigt positivt intryck.

Allt detta har gjort Lilla O nyfiken på den gamla klassikern och vi har nu hittat en ny serie att följa tillsammans. Än så länge har vi klarat av första avsnittet, en pilot på 1,5  timme, och vi är helt enade om att fortsätta titta. Jag minns inte varenda karaktär, men allt eftersom de dyker i rutan väcks minnen till liv. Kvalitetsmässigt står den sig bra, även om tempot och färgerna är annorlunda mot dagens serier.

Lämpligt nog har Mark Frost och David Lynch gjort en tredje säsong som har premiär den 21 maj i år där många av de ursprungliga skådespelarna dyker upp. I alla fall här i USA finns Twin Peaks på Netflix, så det är bara att sätta igång och fräscha upp minnet innan nästa säsong kommer.

French Honor Society

Som jag har skrivit om tidigare tycker den amerikanska skolan om att premiera ambitiösa och duktiga elever. Hur många varianter på belöningar det finns vet jag inte, men Lilla O är sedan tidigare med i National Junior Honor Society och nu är det även dags för French Honor Society. Precis som för National Junior Honor Society sker invigning med pompa och ståt inför föräldrar, vänner och rektor.

I Lilla O:s franskaklass är cirka 16 av 22 barn med i French Honor Society så någon exklusiv klubb är det inte. Frågan är väl snarare varför man har en klubb överhuvudtaget i skolan som exkluderar sex barn? Proportionerna ser inte riktigt likadana ut i klasserna för italienska och spanska och en snabbtitt på eleverna i de olika klasserna indikerar att studiemotiverade elever tenderar att välja franska. Vilket kan vara en, om än skral, förklaring.

Ceremonin blandades upp av musik, två pojkar som spelade piano och en pojke på cello. Varför endast pojkar framförde musik vet jag inte. Troligen för att flickorna har kommit längre i utvecklingen och tycker att det är fånigt att spela på en ceremoni som denna.


Det som slår mig är hur många begåvade musiker som finns i den grupp av 58 elever som befinner sig på scenen (franska, italienska och spanska har gemensam Induction Ceremony). Förutom de tre som uppträder, känner jag ytterligare minst sex elever i gruppen som skulle kunna ha uppträtt med cello, piano, violin eller sång med den äran. Och då känner jag inte så många barn på skolan.

Ofta pratar vi om den kommunala musikskolans värde för det svenska musikundret. Men det är nog ett minne blott. I jämförelse med en välsituerad public school i Westchester, står den sig slätt.

Nystart

Efter mer än fyra månaders uppehåll tänker jag göra ett nytt försök. Pausen var inte planerad och inte heller nystarten så vi får ser hur det går. Mitt minne är dåligt och mina inlägg fungerar som en extern hårddisk där jag kan förvara händelser och tankar varför jag bör skriva oavsett om någon läser eller ej.

Stay tuned.