Sista dagen

Nu sitter vi på flygplatsen och väntar på att vårt plan till Sverige. I morgon väntas registrering på Skatteverket. Vi måste alla fem infinna oss på Skatteverket för att få registrera oss som inflyttade till Sverige.

Själv återvänder jag till Sverige som hemmafru med plan på att börja arbeta när vi är på plats. Med vad vet jag inte, kanske som egen konsult. Rutan "Hemmafru" finns inte i några svenska blanketter. Hos Handelsbanken kom vi inte vidare i deras internetbaserade låneansökan om jag inte fyllde i min inkomst. I Sverige finns fyra tillstånd: studerande, arbetslös, anställd och egen företagare. Jag har svårt att se mig som arbetslös, när jag själv har valt att inte arbeta.

Jag misstänker att jag kommer att ha en del att berätta om vad avser vår flytt tillbaka till Sverige, så häng gärna kvar ett tag till.

Tips

Med lite research och en aning tur behöver man aldrig bli missnöjd när man går på restaurang i den här stan. Några av de ställen vi har besökt de senaste dagarna som jag önskar dela med mig av:

Lure Fishbar på 142 Mercer Street, Soho.

Antique Garage på 41 Mercer Street, Soho.

Landmarc på 179 West Broadway, Tribeca.

Artisanal på 2 Park Avenue, Midtown.

En enkel och bra källa är New York Magazine. Om man följer deras Critics' Pick blir det vanligtvis ganska bra.

New York City

Nu är vi åter tillbaka i New York, efter 30 dagar på resande fot. Under en månads tid har vi bott på 12 olika platser, vi har kört 2 000 miles och flygit 22 timmar. Två saker jag inte skulle vilja ha varit utan under denna resa är:

Eagle Creek packpåsar - en helt fantastisk uppfinning och jag är Maggan evigt tacksam för att hon introducerade mig i packpåsvärlden.

Min iPhone - totalt ovärderligt resesällskap. Den kan användas till att rädda alla sorters problem som uppstår när man reser.

Nu har vi två dagar på oss att insupa så mycket New York som möjligt innan det är dags att återvända till Sverige.

Tidig morgon

Solen går upp bakom oss när vi sitter i bilen klockan sex på morgonen för att bege oss till Maalaea hamn. För att få optimal snorkling här på Maui behöver man bege sig iväg tidigt på morgonen. Under eftermiddagen kommer vinden och snorklingsförhållandena försämras avsevärt.

Klockan sju avgår Ocean Odyssey och vi serveras frukost ombord. Vårt första stopp är utanför den lilla ön Molokini, ett av de mest kända snorklingmålen här på Maui. Vi simmar bland en mängd fiskar och vackra koraller. Olivia är redan innan övertygad om att hon inte ska simma i ett hav där hon inte bottnar, men vi lyckas få henne att kliva i några sekunder i alla fall.

Nästa mål är södra Maui där vi får träffa havssköldpaddor. Har man en gång snorklat utifrån en egen water bungalow på Maldiverna är det svårt att helt uppskatta denna typ av gruppsnorkling, men visst är havet, fiskarna och sköldpaddorna fantastiskt vackra. Olivia är denna gång i vattnet nästan en hel minut. Tyvärr är detta vårt sista stopp och därmed inte någon mer chans för Olivia att använda cyklopet.

Vår sista kväll här på Maui belönas vi med en praktfull solnedgång från vår balkong.

Road to Hana

Road to Hana är ett begrepp och inte en väg på Maui. För att få ut det mesta av denna utfykt finns en CD att köpa där Craig Henderson berättar om allt som finns att se på vägen. Hana är en liten by cirka 50 miles från huvudstaden Kahului och vägen dit kantas av så många vackra vyer och vattenfall att man nästan blir blasé efter ett tag. Dit tog det oss tog det nästan sex timmar medan hemresan bara tog två timmar.

Förutom att vi lärde oss om vilka vattenfall man kan bada i och inte, fick vi också lära oss att nästan alla Mauis fågelarter har dött ut sedan västerlänningarnas ankomst för 300 år sedan. Inte bara fåglarna dog av alla sjukdomar västerlänningarna hade med sig, även den inhemska befolkningen hade svårt att stå emot de västerländska bakterierna. En resa genom USA innebär inte bara french fries och vacker natur utan även en bister insikt i hur mycket av vår värld vi har trampat sönder i upptäcksresandets namn.

Room with a view

Vi vaknar samtidigt som solen går upp och går ut i vardagsrummet för att äntligen få se vår omgivning. Det första vi ser är inte havet utanför, utan Pu'u Kukui, en bergstopp på 1 764 meter över havet. Att jämföra med Kebnekaises 2104 meter. På Pu'u Kukui regnar det mer än 1 000 centimeter per år och platsen betraktas som en av de våtaste på jorden. (Bilden gör inte utsikten rättvisa, mycket mer hav och berg i verkligheten).

Efter att vi har införskaffat frukost, lunch och middag (vi längtar alla efter att få äta hemma istället för på restaurang) tar vi oss ned till stranden där vi provar på body surfing på boggie boards. Så roligt, trots att jag är ganska usel. Till och med Olivia resignerar och inser att det är inte så dumt att bada i havet ändå. Hon förespåkar annars områdets pool.

Kihei, Maui, Hi

Flygresan mellan Los Angeles och Maui tar 5,5 timmar. Mitt ute i Stilla Havet, med lika långt till Japan som till USA landar vi klockan åtta på kvällen. Hawaii ligger strax söder om Kräftans Vändkrets och solen har redan gått ner när vi landar på Kahului's flygplats.

Hittills har allt gått bra. Denna gång var vi i tid till flygplatsen, resan över gick förhållandevis smidigt och hyrbilen var förberedd och klar vid vår ankomst. En liten oro börjar nu gnaga i mig. Här på Maui ska vi bo i en lägenhet, inte på hotell och jag har inte tagit reda på vad som händer om man anländer efter att kontoret har stängt. Klockan är nio på kvällen när vi lämnar Avis och jag inser att kontoret nog kommer att vara stängt när vi kommer fram.

Resan till Kihei där vår lägenhet ligger tar bara en halvtimme och vi anländer till ett nersläckt lägenhetskomplex och ett mycket mörkt kontor. De andra sitter kvar i bilen medan jag går fram till den tomma receptionsdisken. Där står ett telefonnummer man kan ringa efter kontorstid, vilket jag gör. "Vi har tyvärr ingen här med det namnet, du kanske har bokat med den andra agenturen?" Klumpen i magen växer ytterligare när jag slår det andra numret som jag hittar efter ett tag. "Tyvärr, jag kan inte hitta ditt namn här" Nu exploderar klumpen och jag blir kallsvettig. "Vänta förresten, de har stavat ditt namn fel. Här har jag dig." Puuh, vilken lättnad. Jag får koden till skåpet där kuvertet med vår nyckel ligger och vi kan äntligen komma in i lägenheten.

Vårt tillfälliga hem på Maui är en lägenhet med två sovrum, två badrum, vardagsrum och kök. Lägenheten är privatägd och personligt inredd med mörka asiatiska trämöbler och glasbord. Barnens sovrum ligger på ett loft där de har eget badrum. Utanför vardagsrummet finns en terasslik balkong. Hur sikten är utanför vet vi fortfarande inte. I vardagsrummet står den största TV'n jag har sett i ett privat hem. Magnus uppskattar den till 60" men eftersom det är en "Rear projection TV" framstår den som ännu större.

Trötta men mycket nöjda med vår temporära bostad somnar vi så fort A/C'n har gjort sitt och temperaturen i sovrummen har nått behaglig nivå.

Los Angeles

På vårt oplanerde sätt försöker vi boka hotell i bilen på väg mot Los Angeles. Hotellen i Beverly Hills som vi har fått tips om, tycker vi är för dyra. Så fort vår stora familj inte ryms i ett stort rum, alternativt en mindre svit, utan behöver två rum, blir vi vanligtvis ruinerade. I vår Michelin-guide över Californien hittar vi ett hotell i Downtown som faktiskt erbjuder två rum till rimligt pris. Hotellet heter Figueroa Hotel och har funnits sedan 1925. Foajen är inredd i Marockansk stil och poolen i hotellets trädgård är som en orientalisk oas bland alla omkringliggande skyskrapor.

I Los Angeles strosar vi på Rodeo Drive, beskådar ett gigantiskt polisuppbåd, badar i vågor på Redondo Beach, tittar på stjärnor på Hollywood Boulevard och besöker Getty Center. Tyvärr har vi bara 1,5 timme att spendera på Getty Center, ett underbart konstmuseum beläget på ett berg med utsikt över stan. Kommer jag någon gång tillbaka till Los Angeles kommer jag att avsätta betydligt längre tid där. Filippa och Rasmus ser dessutom senaste Harry Potter. Däremellan sitter vi i bilkö. Oavsett tid på dygnet och oavsett rutt, är det kö på vägarna.

Sista kvällen i Los Angeles är det mer fart än vanligt i hotellets bar. Om det är vanligt söndagsparty eller om det är något speciellt just denna kväll, vet vi inte. Baren fylls av uppklädda människor som uppenbarligen inte bor på hotellet. Redan klockan åtta är det fullt på dansgolvet vid poolen. Vi konstaterar en gigantisk kulturell skillnad. Att ett dansgolv i Sverige skulle vara fullt klockan åtta på kvällen, innan solen och ett antal drinkar har gått ner, känns helt osannolikt.

Santa Barbara

Resan mellan San Luis Obispo och vårt nästa stopp, Santa Barbara, tar bara 2,5 timme. I Santa Barbara bor vi på Fess Parkers Doubletree Hotel med utsikt över Stilla Havet. För en gång skulle sitter vi inte i bilen hela dagen utan kan istället ägna oss åt lekar såsom bad i poolen, frisbee och drakflygning på stranden.

,

Olivia har sedan vi började vår road trip lärt sig ett nytt begrepp - luffare. Även i en sofistikerad stad som Santa Barbara finns det gott om luffare och Olivia börjar ställa frågor. “Vad gör luffarna hela dagarna?” Varför är man luffare?”.

Det betstående minnet av Santa Barbara är dock inte luffarna, vilka inte är fler här än i någon annan stad vi har besökt på västkusten, utan havet, stranden, palmerna, pieren, alla trevliga restauranger och det sköna klimatet. Olivia är som vanligt helst i poolen. Enligt henne finns det inget bättre än att bada, helst i en pool.

Big Sur

Trots att vi besökte Oregon’s Coast Aquarium för bara en vecka sedan, bestämde vi oss för att även ta del av det betydligt större aquariet i Monterey. Skillnaden mellan Oregon’s Coast Aquarium och Monterey Bay Aquarium är lika stor som skillnaden mellan Oregon och Californien. Oregon är ödsligt, kargt och otillgängligt. Californien är trångt, välkomnande och storslaget.

Efter besöket, där utställningen om sjöhästar faschinerade mest, intog vi lunch i Carmel-by-the-sea. Denna lilla stad med 4 000 invånare hör till den ganska ovanliga kategorin av amerikanska städer med en helgjuten och genomtänkt stadsplanering.

Därefter var det dags för den långa slingriga turen på US1, utefter Big Sur. Den berömda vägen mellan San Francisco och Los Angeles, där man helst ska beundra den fantastiska utsikten nercabbat och utan bilar varken före eller efter. Tyvärr är saker och ting sällan som i filmer. Bilar hade vi såväl före som efter oss medan utsikten lös med sin frånvaro. Dimman låg tung utefter kusten, vilket är ett vanligt fenomen så här års. Trots detta var det en rolig och oundviklig resa att göra. Inte kan man köra bil mellan dessa storstäder utan att passera US1?

Dagens etapp avslutades på Madonna Inn, det spektakulära hotellet i San Luis Obsispo, där varje rum är inrett i i olika teman. Några tokigare än andra. Eftersom vi anlände ganska sent på dagen, fick vi hålla till god med Oriental Room. Inte allltför galet.

Sammanträffanden

Efter Napa Valley beger vi oss mot San Francisco med Six Flags som delmål. Jag börjar dagen med en tur i Medusa, en av de största attraktionerna och känner mig därefter rätt nöjd. Det är fantastiskt hisnande med dessa gigantiska berg-och-dalbanor, men varför måste de alltid snurra också? Det finns en gammal hederlig träbana också, men den är tyvärr stängd. Annars passar de mig perfekt.

När vi (jag väntar i och för sig utanför, det ryms ändå bara fyra i vagnen) står i kön till en av attraktionerna hör vi plötsligt hur någon ropar på Magnus. I samma kö dyker några av våra Skanska-vänner från New York upp. Vi visste i och för sig att de var i San Francisco-området, men att vi båda skulle välja samma dag för Six Flagsbesök känns helt osannolikt. Vi kunde dessutom ha tillbringat hela dagen inne på detta stora område, utan att stöta på varandra.

Efter att alla känner sig nöjda åker vi vidare mot San Francisco och våra vänner beger sig norrut mot Napa. I San Francisco har vi bokat en svit på ett litet hotell i Cole Valley. Cole Valley är en gammal del av San Francisco där hippirörelsen en gång hade sitt center. Hippies är fortfarande mycket vanliga i dessa kvarter, speciellt koncentrerade på Haight Street och inte särskilt atttraktivt paketerade. Sviten visar sig vara en lägenhet på nästan 90 kvadratmeter och det är underbart att kunna bre ut sig ett tag.

Kväll nummer två i San Francisco sitter jag och Magnus på en vinbar i kvarteret medan barnen är hemma på hotellet. Helt plötsligt står en tjej brevid mig och säger, "Kina?" på bruten svenska. Genast känner jag igen min vän A's amerikanska kusin. Jag visste i och för sig att hon bodde i San Francsico men hade inte tänkt på det på ett tag. Återigen ett helt osannolikt sammanträffande. Det visar sig att kusinen och hennes man just denna vecka bor i några vänners lägenhet i Cole Valley, vanligtvis bor de i en helt annan del av SF.

Vi avslutar vår vistelse i SF dagen efter med en frukost tillsammans med våra bekanta och vi är alla helt förundrade över hur liten världen är ibland.

Napa Valley

Från Eureka till Napa Valley är det cirka 200 miles, fem timmar och 30 grader Fahrenheit. Helt plötsligt är de höga träden utbytta mot rader av vinrankor. Var man än tittar ser man skyltar om olika vingårdar.

Vi hade fått tips om att besöka vingården Montelena och eftersom den visade sig ligga på vägen till vårt motell, passade vi på att åka dit. När vi kom fram visade det sig att det är just den vingården filmen Bottle Shock handlar om. Bara Filippa har i och för sig sett filmen men nu måste vi nog se den allihopa.

Vi provsmakade fem olika viner, bland annat deras prisbelönta Chardonnay. Extra roligt var att tjejen som hjälpte oss med vinerna hade bott i Lund i fyra månader. Just i Lund av alla ställen. När de fem vinerna var urdruckna begav vi oss vidare till El Bonita Motel, där vi alla kunde njuta en stund i poolen innan det var dags för mer lokala viner.

Eureka, Ca

Om man inte bokar något i förväg, vet man aldrig var man hamnar för natten. Lurigast är fredagar och lördagar, eftersom dessa amerikaner utan fem veckors semester försöker göra så mycket som möjligt av helgerna i stället.

Ärligt talat vet jag inte hur fullbokat det var i Eureka denna lördageftermiddag. Vi valde att inte ta reda på det, utan istället ta in på det första trevliga stället vi kunde hitta, trots prislappen. Carter House Inns fanns med i en av de ovärderliga artiklarna jag skrivit ut från New York Times och stället visade sig vara helt oemotståndligt. Eureka är känt för sina gamla vackra vikorianska hus, uppförda av 1800-talets träbaroner och Carter House Inns huserar i ett sådant. Säkerligen byggt av 2000-årigt redwoodvirke.

Att hotellet dessutom lockade med gratis vin och tilltugg klockan sex, gjorde inte stället mindre tilltalande. För att vi inte skulle bli helt ruinerade gjorde vi det smarta draget att låta barnen köpa hem mat från Burger King medan vi själva intog avsmakningsmenyn från hotellets restaurang. En lördagkväll vi alla kunde vara nöjda med.

Redwood

Jedediah Smith var den förste vita mannen som utforskade norra Californen. Hans tvååriga expedition påbörjades 1826 och han var därmed den förste vita mannen som såg de enormt stora och gamla träden, som vi i dag kallar Redwood.

Redwood National Park instiftades 1968. Från 1826, när Jedediah Smith anlände till norra Californien för första gången, till 1968 lyckades den vita människan utplåna 96 procent av världens tillgångar av Redwood-skog. Endast fyra procent finns i dag kvar av dessa giganter som har vuxit och frodats sedan Jesus föddes.

När jag tar del av dessa siffror slås jag av två saker - hur kunde man hugga ner så mycket skog på så kort tid utan att i frågasätta konsekvenserna och vilka ödesmättade åtgärder genomför vi i dag utan att förstå konsekvenserna av?

Förutom Redwood trivs även avdankade hippies i norra Californien. Klimatet är OK, runt 15-17 grader året om, och priserna humana. Aldrig har jag skådat lika många lodisar och lika många ruckel som de timmar vi åker genom södra Oregon och norra Californien. På en timme i Eureka, Californien, ser vi fler hard core-luffare än vi har gjort på ett år i New York City.

US 101

Vägen utefter Oregons kust heter US 101. Tittar man på en karta ser man att vägen följer kustremsan nästan hela tiden. Trots detta åker vi länge utan att se havet. Ibland glimtar Stilla Havet till mellan träden, men under långa sträckor ser vi mest skog. Helt plötsligt öppnar sig naturen och havet, stranden och klipporna visar sig i sin helhet. Jag tycker synd om Magnus som kör och inte kan hänge sig helt åt det vackra landskapet.

Mitt emellan Manzanita och dagens mål Coos Bay, ligger Oregon Coast Aquarium. Där tar vi en paus och tittar på hajar, maneter, rockor, uttrar med mera. Av bekvämlighetsskäl intar vi även lunch där, trots att vi vet att maten på museum här i USA sällan är av någon högre kvalitet. Vi blir högst överraskade när det visar sig att maten var riktigt vällagad och god.

Framme i Coos Bay tar vi in på vårt hotell där vi passar på att tvätta. Coos Bay är inte en speciellt rolig stad och har egentligen inte mer att erbjuda än att den ligger på lagom sovavstånd till vårt nästa mål.

Manzanita

Från Seattle åker vi vidare mot Manzanita, Oregon. Vägen dit slingrar sig över bergen på smala vägar. Hastighetsbegränsningen på vägarna är oftast runt 55 mph men i realiteten är det svårt att åka snabbare än 35. Den resa som GPS:n säger ska ta fyra timmar tar därför närmare fem.

Till slut anländer vi i alla fall till den lilla sommarstaden Manzanita, utefter Oregons norra kust. Stad är kanske att ta i, by är nog mer korrekt. Hotellet som Lonely Planet rekommenderar är fullbokat och vi tar i stället in på Sunset Surf Motel. Benämningen motel är helt korrekt. Byggnaden är sliten och rummen enkla, men hela och rena. Att samtliga rum har fantastisk ocean view förlåter emellertid det mesta.

Till och med som svensk är det något speciellt med en sommarstad där temperaturen i luften sällan är över 20 grader. För att inte tala om temperaturen i vattnet. Den elva kilometer långa sandstranden får en helt annan betydelse än i en sommarstad på varmare breddgrader. Här används stranden till promenader, cykelturer (man kan hyra specialcyklar), drakflygning och andra lekar.

Sista kvällen intar vi middag på Sea Shack Restaurant i Wheeler, en fisk- och skaldjursrestaurang i grannbyn. Här har man inte lika fantastisk havsutsikt som i Manzanita, men å andra sidan är vyn över Oregons trädbetäckta berg lika intagande.

Experience Music Project

Tidsskillnaden är tre timmar mellan Seattle och Charlottesville vilket är tillräckligt för att man ska bli påverkad, men inte så mycket att det förstör dygnsrytmen alltför påtagligt. Man bara vaknar lite tidigare än vanligt.

Vår första dag på västkusten börjar därför ganska tidigt, men vi låter tonåringarna sova lite längre. Fördelen för dem när man åker västerut är att de äntligen kan hänge sig åt sin favoritsysselsättning, att sova. Klockan halv åtta väcker jag dem, med ursäkten att klockan i deras kroppar faktiskt är halv elva.

De missar en del av min väckningsfras och tror att klockan verkligen är halv elva, vilket sätter fart på dem ordentligt. Redan strax efter klockan åtta kan vi därför bege oss ut på stan för att äta frukost. Vår plan är att äta frukost på världens första Starbuck, men när vi kommer dit noterar vi att såväl bord som annan frukost än kaffe saknas och vi nöjer oss med att ha klivit in i lokalen. Frukosten intar vi istället på ett närliggande café.

Efter frukosten tar vi en tur genom Pike Place Market, en av USA’s äldsta Farmers’ market. Trots att denna marknad ofta benämns som en av Seattle’s turistattraktioner, känns den genuin och äkta. Speciellt klockan nio på morgonen när allt är nyupplagt och endast de värsta entusiasterna har hunnit anlända.

Dagens huvudattraktion är Experience Music Project, ett interaktivt rockmuseum, om nu museum är rätt term i sammanhanget. Eftersom vi är tidiga hinner vi även med ett besök på Olympic Sculpture Park på vägen, där en enorm Calder-skulptur är juvelen i kronan.

På Experience Music Project kan man lära sig historien bakom Seattle-födda Jimi Hendrix och annan rockkuriosa, men främst kan man spela alla möjliga instrument - bas, el-gitarr, trummor, keyboard med mera. I biljettpriset ingår även tillgång till intilliggande Science Fiction Museum. För en gång skull har tonåringarna större utbyte av ett museebesök än vi vuxna. Magnus å andra sidan får äntligen användning av sin portabla inspelningsutrustning. Jag antar att det är lika förbjudet att göra inspelningar som att ta fotografera, men det är inte lika uppenbart.

Mot Seattle

Efter lunch är vi återigen ihoppackade och instoppade i bilen. Vår semester börjar nu på allvar och vårt första mål är Seattle. Från Charlottesville till Baltimore Washington International Airport är det cirka tre timmar. Vi har lagt till mer än 30 minuters marginal för att vara säkra på att hinna dit i tid.

Resan till flygresan går helt enligt plan. Ända tills vi har 20 minuter kvar till vårt mål. Då blir det tvärstopp. Självklart har det hänt en olycka precis alldeles innan avfarten på I95 och vi segar oss fram. Sakta, sakta äter vi upp vår marginal och lyckas hinna fram till Car rental returns precis en timme innan planet ska gå. Återlämnandet av bilen går smidigt och bussen till terminalen går nästan på en gång. Vi känner oss ganska safe, även om oron gnager i maggropen hela tiden. Om något går fel nu, hinner vi inte fram i tid.

Framme vid in-checkningen har vi nästa problem. Datorn kan inte registerera oss. Först är det problem eftersom datorn läser mitt namn som Ingrid och inte som Kristina, men det löser vi genom att dra Filippas pass genom in-checkningsdatorn istället. Som tur var är det två av oss fem som har sitt tilltalsnamn som första namn. Trots detta fungerar det inte. Efter mycket knappande av mannen bakom disken, kommer han till slut fram till att det är fel i systemet. Eftersom vi flyger med ett annat flygbolag som i sin tur hanteras av American Airlines, måste han göra några specialknapptryckningar och till slut är vi incheckade.

Nu är det bara säkerhetskontrollen kvar. Varför måste det stå en familj framför oss med allt sitt bagage att ta igenom säkerhetskontrollen? Att stå mitt i kön till säkerhetskontrollen och höra sitt namn ropas ut i högtalaren för att man är sist på planet, är minst sagt stressande. Med andan i halsen rusar vi till gaten och lyckas komma på planet i tid. Vi är inte ens sist på, ett annat par är ännu senare än vi.

Resten av resan går som smort och vi anländer till Seattle klockan tio på kvällen, lokal tid. Vi hämtar upp vår hyrbil som visar sig vara en stor fin amerikansk SUV som jag måste kolla upp namnet på och stupar i säng på Hotel Ändra.

Independence Day

Det blev inte National Air and Space Museum dagen efter heller. Vår plan var att ta bilen ner till museet och därefter fortsätta vidare till Charlottesville. Promblemet var att det var den 4:e juli och redan klockan tio på förmiddagen var området kring The Mall helt avstängt. Hade vi varit bekanta med Washington D.C. hade vi naturligtvis vetat hur vi skulle ta oss runt alltihop, men nu är vi inte det. Vi gav därför upp och begav oss istället söderut till Magnus syster, där vi skulle fira Independence Day.

I Charlottesville har man ingen parad men däremot fyrverkerier. Vår nationaldag firade vi därför med klassisk barbeque hemma på gården och fyrverkerier på stan. Tyvärr hade vi lite för bråttom därifrån och lämnade skådespelet precis innan den stora finalen. Förstod vi på publikens jubel.

Sightseeing i huvudstaden

På grund av vår besvärliga natt blev vi uppgraderade inför nästa. Vi fick en mycket trevlig svit med två våningar, istället för ett litet rum med extrasäng i. Utan att vi ens behövde beklaga oss. Med den servicen kan jag rekommendera The Latham i Georgetown, Washington D.C till alla.

Efter att vi har checkat in i vår nya svit tog vi en taxi till Lincoln Memorial där vi började vår sightseeing. Förutom Lincoln Memorial klarade vi av Vietnam Veteran Memorial och Vita Huset. När det var dags för National Air and Space Museum tyckte vi att kön var alltför lång och sköt fram besöket till morgondagen. I stället besökte vi National Museum of the American Indian där det mest intressanta var en skateboard-uppvisning.

Senare på eftermiddagen anlände Magnus och hans pappa från Sverige och vi intog middag tillsammans på ett franskinspirerat café i närheten av hotellet. Helt OK ställe, men inte perfekt.

Georgetown

Torsdagen tillbringade vi i Lewis Ginter Botanical Garden i Richmond. Trots att jag är ganska usel på blommor är jag mycket förtjust i botaniska trädgårdar. Inte så mycket för att titta på enstaka blommor, utan för den totala rofyllda upplevelsen. Där fanns dessutom en sprinkleravdelning för barnen, precis vad barn behöver en solig dag.

När vi kom tillbaka till Charlottesville efter vår utflykt hann vi precis packa om för att sedan bege oss på vår minitripp till Washington D.C. Det tar cirka 2,5 timme med bil till Washington D.C. från Charlottesville och eftersom vi ändå skulle dit för att hämta Magnus och hans pappa på flygplatsen, tänkte vi passa på att tillbringa ett par nätter i huvudstaden.

Barnen och jag lånade Familjen S's van, för att få plats med alla sex på tillbakaresan. Trafiken var tät till Washington, men inte värre än att det rullade hela tiden. Väl inne i stan flöt trafiken riktigt bra. Jag och barnen checkade in på vårt hotell i Georgetown och gick till en närbelägen modern asiatisk restaurang för att äta.

Bangkok Joe's ligger brevid nya svenska ambassaden i Washington, nere vid hamnen. Efter maten tog vi en promenad i hamnen och spanade in det otroliga nattlivet. Det kändes mer som att befinna sig i en stad vid medelhavet än USA's huvudstad. Stora båtar låg i rader i hamnen, fulla med festande människor. Skillnaden mot en hamn i Italien var möjligtvis inslaget av poliser som pratade med människorna i båtarna. Själv gick jag och önskade att jag var tio år yngre, när Filippa utbrister "om jag bara var 21 år".

Georgetown är egentligen något helt annat än en flashig partyhamn och vi fortsatte vår promenad i de mysiga kvarteren innan det var dags att gå och lägga oss. Mitt i natten vaknade vi alla av att det var vansinnigt varmt i rummet. AC'n hade fått spel och sprutade ut sig varmluft istället för kyla. Dessutom stod den på oavbrutet, inte bara ibland. Vi försökte somna om men det var totalt omöjligt. Istället gick jag ner till receptionen halv tre på natten och de gav oss ett nytt rum, tvärs över korridoren. Sista delen av natten sov jag och barnen i en och samma king size bed. Betydligt svalare och skönare, trots trängseln. Tur att barnen är smala.

Bellair

Bellair i Charlottesville är som en korsning av en bebyggd golfbana och en gigantisk engelsk park. Området har få likheter med Silverdal i Sollentuna. Varje tomt här är nästan lika stor som den gemensamma allmänningen i Silverdal. Kanske finns det ett matematiskt samband mellan storlekar på tomter och kostnaden på trädgårdsarbetare?

Efter middagen tar jag en promenad för att utforska grannskapet. Regnet har precis upphört och solen tittar återigen fram. Kombinationen av värme, regn och solnedgång skapar en mystisk och sagolik känsla när jag strosar på de tomma vägarna. Efter en stund möter jag ett par i motsatt riktning och den trolska atmosfären bryts en aning. 

Det kanske inte är så, att detta påminner om en golfbana. Det kanske är det här man försöker efterlikna, när man skapar en golfbana?