Polar Prize

Olika jobb ger olika fördelar. En av fördelarna med mitt jobb är att jag blir inbjuden till Polarprisgalan. Vissa hos oss blir även bjudna till banketten på kvällen, det blir inte jag. Men en stunds strålande underhållning i Konserthuset är inte fy skam det heller.

Det hela börjar med en promenad på den röda mattan utanför Konserthuset. Hela vägen utefter mattan står fotografer och nyfikna förbipasserande. De nyfikna blickarna och kamerablixtarna riktas dock aldrig mot mig. Det räcker inte att bara gå på en röd matta, man bör vara känd också. Eller mycket extravagant. Jag är ingetdera.

Vi som sitter på de lite sämre platserna på balkong, är redan från början förpassade till övre regionerna. Men även där bjuds det på bubbel. Parkettgästerna bjuds kanske på tilltugg också, det vet jag inget om. Min plats var i alla fall helt OK, jag såg såväl artister, huvudpersoner som kungligheter bra. 

Jag tror att First Aid Kit var bäst. Igen. Men Timbaktu och Loreen var inte dåliga de heller. För att inte tala om den cellospelande septetten. Roligast är att se reaktionerna från pristagarna. First Aid Kit fick stående ovation från Paul Simon. Det är nästan i samma klass som Patti Smiths tårar.

Ärenden

Min vardag är så inrutad att man skulle kunna tro att det går en räls från Vasastan till Gärdet som är omöjlig att kliva av. Oavsett om jag transporterar mig med cykel, bil eller buss är min väg i stort sett densamma. Desto roligare är därför de gånger jag lyckas slita mig från rälsen och ta andra vägar.

I dag hade jag bilen till jobbet och ingen tid att passa hemma på kvällen. Resten av familjen skulle ändå inte vara hemma före åtta. Ett utmärkt tillfälle att uträtta ärenden i city således. Eftersom klockan var närmare halv sju hade stockholmstrafiken lagt sig och det fanns gott om billiga parkeringar mitt i stan.

På en timme hann jag med allt jag skulle med god marginal. Det är ingen trängsel i butikerna mellan halv sju och halv åtta på kvällen kan jag meddela. På ett kick var jag därefter hemma utan att ha drabbats av vare sig bilköer, parkeringskaos eller trängsel.

Gammal vänskap

Jag ser henne i ögonvrån inne på macken. Omedelbart känner jag igen min gamla vän sedan ungdomsåren och det känns som om tiden har stått stilla. Mannen framför mig i kön köper varmkorv, vilket gör att kön bakom mig växer. Att hoppa ur kön känns inte aktuellt så länge jag ser att hennes ärende i kassan bredvid tar lika lång tid som mitt.

Till slut har mannen framför mig fått sina två varmkorvar med räksallad och jag kan uträtta mitt ärende. Min vän i andra kassan är fortfarande inte färdig med sitt och jag ställer mig en bit bakom och väntar.

Efter en stund kan jag inte bärga mig längre utan sträcker mig fram och knackar lätt på axeln. Precis som jag hade känt igen min vän i ögonvrån uppstår inte en sekunds tvekan i hennes blick. Vi omfamnar varandra varmt och vet inte var vi ska börja. Femton år är en lång tid att rekapitulera.

Min man ringer otåligt och undrar varför vi har fastnat inne på macken och min vän har en hyrbil att ta hand om. Som tur är finns numera sociala medier som kan återförena oss utan att behöva blanda in telefonnummer och adresser. Snart hoppas jag att vi kan ses på tu man hand och få prata ut ordentligt.

Träskor

Nu har det gått tio dagar sedan sist och vi har varit fullt upptagna med att komma i ordning "på landet". Vi har haft en diskussion om vad vi ska kalla vår nya tillflyktsort för - sommarstugan, Höl, torpet, landet -  och vi tror att det blir det sistnämnda. Någon har sagt att det är ett Stockholmsfenomen att kalla sin sommarstuga för "landet", men jag vet inte om det är sant.

Eftersom vi har tagit över huset med lösöre har vi bara behövt flytta in. Nu har vi under två helger sakta rensat ut några prylar vi inte vill behålla, men de flesta sakerna har vi valt att ha kvar. I alla fall så länge. Framöver bör vi ta tag i Ateljéhuset lite mer ordentligt. Visst är det lockande med en ateljé, men handen på hjärtat, hur många gånger kommer vi att stå där och måla? Min förhoppning är att vi kan ha det både som lockande gäststuga och som "kreativt rum" i framtiden.

Det första jag köpte till huset, redan innan vi flyttade in, var ett par träskor. Första paret på cirka 30 år. De använder jag nu varje gång jag är här och de är helt perfekta för sitt ändamål.

Första helgen

I går besökte vi vårt nya sommarhus för första gången. Som vårt alltså. Det var helt underbart att gå omkring i sommarsolen och utforska våra små hus. Eftersom vi även har köpt lösöret är det bara att flytta in. Visst kommer vi att byta ut, ta bort och lägga till en hel del, men det kan vi göra i vår egen takt.

I morgon blir det första gången vi stannar över natten. Vi har packat ner lakan, handdukar och annat nödvändigt. Vad vi egentligen behöver ha med oss vet vi nog först efter att ha tillbringat en helg därute. Nu hoppas vi på bra väder så att vi slipper utforska vår nya by i regn.

Cyklister

Om två veckor flyttar mitt kontor från Gärdet till Södermalm och redan nu beger jag mig dit titt som tätt på diverse möten. Helst och bäst förflyttar jag mig med cykel även om man denna sommar när som helst kan överrumplas av regn. 

Min cykelväg till Gärdet går till största delen genom bostadskvarter utan cykelbanor, vilket är helt OK eftersom gatorna är små och bilarna få. Vägen till Södermalm är helt annorlunda. Dit cyklar jag på cykelbanor och där är jag långt i från ensam, även om jag har den mesta trafiken mot mig. 

Jisses vad folk cyklar mellan City och Södermalm. I dag när jag lämnade Söder strax för klockan 17 var det så trångt i det mötande körfältet att jag nästan blev utträngd från mitt. 

Det är fantastiskt roligt att betrakta alla mötande cyklister. Kan det finnas ett mer varierande klientel än cyklister? För att inte tala om cyklarna. Mer än någonstans väljer man vem man vill vara när man kliver på sin cykel. Utom om man är en 46-årig kvinna med cykelhjälm. Då är man en tant hur man än försöker vara något annat. Men det kanske det kan vara värt.

Loppis

Klockan är strax efter 11 på förmiddagen när vi anländer till Rosenhill i min lilla röda bil, Lilla O, mannen och jag. I bakluckan har vi 50 mangaböcker, 15 barnböcker, lite leksaker och ett gäng urvuxna flickkläder.

Vi är definitivt inte först på plats, snarare bland de sista, men vi får ändå en skaplig plats mitt på gräsmattan. Lite oroligt noterar vi att alla andra har bord med sig som de lastar upp sina prylar på. Ofta inte ens bara ett bord, utan flera. Men hur ska vi kunna veta? Det här är vår första bakluckeloppis, faktiskt vår första loppis överhuvudtaget. 

Med hjälp av bilens hatthylla skapar vi ett improviserat bord för delar av våra varor. Resten fördelar vi ut i bilens baklucka så att de ska synas så bra som möjligt och det blir inte så tokigt ändå.

Efter en stund börjar även kunderna anlända till platsen och vi lyckas sälja en hel del av våra böcker. Men precis när vi tror att det ska ta fart ordentligt kommer regnet. Proffsen tar fram sina presenningar medan vi får lasta in allt i bilen igen. Tyvärr blir det så lerigt att även om det slutar regna efter ett tag, går det inte att bygga upp ett bord på nytt.

Vi håller ut nästan ytterligare två timmar efter regnets ankomst och lyckas sälja en docka till vår närmaste granne, men mer än så blir det inte. Dagens största vinst är nog den mc-hjälm i barnstorlek vi köper av ett intilliggande stånd för 75 kronor. 

Men det är alltid kul att prova på nya saker och det hela är mer ett kul äventyr än en lönsam affär.

Tween

Vi har numera en äkta tween hemma. Hon är nio år och ena stunden en riktig mystjej och andra ett prepubertalt monster. Utåt sett är vår dotter ett mönsterbarn. Underbart social, verbal och påhittig. I hemmets lugna vrå är det ofta helt andra tongångar. Omotiverade utbrott avlöser varandra och tonen är mer gnällig än glad. 

Eftersom jag har osedvanligt dåligt minne kan jag inte erinra mig om hur de numera näst intill vuxna barnen betedde sig som tweens. Jag tror mig minnas åren mellan nio och tolv som en tid av lugn och ro. Det är nu som barnen kan klara sig mer på egen hand, men vara hemma på kvällarna. Men det kan vara en efterkonstruktion.

Finns det någon regel som säger "besvärlig tween, harmonisk teen"? Visst gör det väl det?

Förväntan

Nu är semestern slut och i dag är första dagen på jobbet avklarad. Jag har alltid tyckt om hösten. Det är då allting börjar - ny årskurs, nytt sundare liv, roligare vardag, intressantare helger eller vad som än är i behov av förnyelse.

I år är det extra speciellt eftersom vi får tillträde till vårt nya sommarhus den 15 augusti. Hela sommaren har egentligen varit en enda lång nedräkning till detta datum. Det var länge sedan jag var så förväntansfull inför något.

Vanligtvis brukar förväntningar leda till besvikelse och det kan mycket väl vara så även denna gång. Vi kanske inte alls är så lämpade sommarstugeägare som vi tror. Vår plan att byta restauranger och caféer mot vin på bryggan i solnedgången kanske inte alls slår väl ut. Men det återstår att se. Än så länge njuter jag av förväntans sötma.