Melodifestivalnostalgi

Så här i Melodifestivaltider har Dan Backman sammanställt en tio-i-topp-lista över svenska melodifestivalbidrag. Med på listan finns klassiker som Diggiloo Diggiley, Picadilly Circus och Bra Vibrationer. Roligast är kommentarerna som visar tydligt att det här med Melodifestalen inte är något som svenska folket ser lätt på.

Utan att bedömma huruvida Dan Backman har gjort en korrekt lista eller inte, är det en riktig nostalgitripp att gå igenom bidragen. Vissa har jag klarare minnen av än andra naturligtvis och samtidigt dyker det upp andra bidrag i minnet. En låt som alltid gör sig påmind för mig i Melodifestivalsammanhang är Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten.

När jag googlar låten slås jag av två saker. Bodde jag verkligen i Hammarbyhöjden våren 1975 eller har jag alltid varit ute och cyklat när jag har förknippat den låten med tiden där? Hur kommer det sig att jag aldrig har förstått att hon sjunger om att förlora oskulden (något inte ens Ann-Christine Bärnsten förstod vid själva framträdandet tydligen)? Att jag inte förstod det 1975 är inte så konstigt, men det är pinsamt att det skulle dröja 34 år innan låtens rätta innebörd blir klar för mig. Helt plötsligt får sången en helt annan, inte alls lika puttinuttig text.

Sociala funderingar

Vid busshållplatsen står en kvinna med sin nioåriga son. Pojken vilar trött sitt huvud mot mamman. Klockan är kvart i åtta på kvällen och kvinnan har troligen jobbat sedan tidigt i morse. Med stor sannolikhet är det inte första gången de står vid busshållplatsen i mörkret. Förhoppningsvis kommer de att vara hemma före halv nio. Det är inte lätt att laga bra och näringsriktig mat när man kommer hem klockan halv nio på kvällen. Inte heller att vara ett stöd i läxläsningen.

Själv är jag på väg till ett möte med Dobbs Ferry Schools Foundation. där vi förbereder för den gala som ska dra in ännu mer pengar till våra redan priviligierade barn. Jag parkerar min stora bil tillsammans med de andra tiotalet SUVarna utanför det stora huset där vi har vårt möte. Värdinnan bjuder på vin med tilltugg och vi planerar hur vi på bästa sätt ska få in så mycket pengar som möjligt på galan.

I opriviligierade områden kommer flertalet av barnen inte i säng förrän runt tio på kvällarna, på grund av att föräldrarna jobbar sent. Ofta med minst två olika jobb. I dessa områden finns inga pengar att hämta genom glamorösa galor. Allt sämre testresultat i skolorna ger allt mindre pengar, enligt det system som kallas No Child Left Behind. Ett motsatt system mot vad vi har i Sverige således.

Trots ett system som så tydligt gynnar de redan gynnande tror jag inte att andelen "klassresenärer" är fler i Sverige än här. Mina iakttagelser av de sociala skillnaderna här i USA har inte förändrat min syn på det svenska systemet eller min politiska tillhörighet. Jag kan bara konstatera att varken Sverige eller USA har hittat ett system som lyckas ta hand om de mindre priviligierade i samhället, varken med No Child Left Behind eller Sveriges sociala välfärdssystem.

Nolita

Jag och A har stämt träff på tåget mot stan. I första vagnen träffas vi såsom överenskommet och A, som kliver på först, har lyckats hitta en plats åt oss var, i det annars fulla tåget. På Grand Central Station byter vi till tunnelbana och kliver av vid Spring Street.

Vårt första mål är Ñ, en liten tapasrestaurang på Crosby Street. Där är det redan fullproppat med folk och vi går vidare till en australiensisk restaurang, Eight Mile Creek, på Mulberry Street. Vi äter god mat till rimligt pris och delar på en flaska vin. Och pratar utan att bli avbrutna. 

Syftet med kvällen är att komma ut och ha lite kul, något vi båda har varit i högsta behov av. Medan vi sitter där inser jag hur roligt där är att bara få prata till punkt. Vi fortsätter därför att prata över en drink på Spring Street Natural innan vi hem tåget hem lagom till tolvslaget.

Galahysteri

DFSF's Gala är om drygt en vecka och det börjar bli hysteri. I dag ska alla donationer vara inne och jag ligger lite efter. Jag träffade donationsansvarig som hastigast i dag på förmiddagen för att överlämna så mycket jag kunde. Tyvärr saknades en del uppgifter och jag fick sitta och skämmas.

Egentligen skäms jag inte så mycket. Jag har gjort mitt bästa utifrån de kunskaper jag har haft. Tyvärr är det där det brister. Mina kunskaper om såväl slutresultatet som vägen dit är alltför bristfälliga. 

En av mina svaga sidor är dessutom att jaga på andra. Jag kan skylla på att det beror på att jag förutsätter att alla gör sitt bästa hela tiden och därför inte tror att det ska behövas. I själva verket kanske det beror på något helt annat. Till exempel att jag inte vill vara besvärlig. Nu har jag i alla fall sonat mitt brott och jagat desto mer.

Förhoppningsvis ska alla uppgifter nu vara överlämnade så att jag utan dåligt samvete kan gå till kvällens förberedelsemöte.

Arbetstillstånd

Mitt arbetstillstånd har kommit och på fredag ska jag börja jobba. Hur mycket jobb det kommer att bli vet jag inte än. Med tanke på all tid jag spenderar utan vuxenkontakt nu när Magnus är mycket i Sverige, är jag glad åt att komma ut lite. 

Eftersom jag vet att jag kommer att ha mindre fritid framöver, tänker jag bara göra sådant jag vill göra fram till fredag. I dag har jag läst det tjocka manuskriptet i flera timmar. Förutom när jag tog en promenad i solskenet eller surfade efter lägenheter. 

Framåt eftermiddagen försvann internet här hemma och kris utbröt. Självklart är det mer än pinsamt att vara beroende av internet, men så är det. Ofta av rent praktiska skäl, t ex för att hitta tågtidtabeller. Tack och lov ordnade det till sig av sig själv.

6 Train

Strax innan lunchtid kliver de på sexans tunnelbana vid Brooklyn Bridge - City Hall. De slår sig ner på en av de tomma bänkarna. Mannen har tjockt svart hår som har blivit lite för långt. Inte så långt att det lägger sig utan fortfarande så kort att det står rakt upp på huvudet. Håret är ännu mer svart än grått, trots att fårorna i ansiktet börjar bli ganska djupa. Flickan i tonåren är förmodligen hans dotter. Hon har svarta Converse på fötterna och långt kastanjefärgat hår. I knät har flickan en skolbok och en spansk tidning. Paret pratar lågmält på spanska med varandra.

Plötsligt börjar flickan att gråta. Inte högt som ett barn eller en ursinnig kvinna, utan tyst och stilla som av sorg. Mannen lägger sin arm om flickan. Han pratar tyst, tröstande och med förståelse. Efter några stationer torkar flickan sina tårar men sitter fortfarande med ansiktet mot mannens famn. Hon pillar förstrött på hans byxben.

Jag sitter mitt emot och funderar på att plocka fram en näsduk till flickan. Egentligen skulle jag bara vilja sätta mig på hennes andra sida och hålla om henne hårt. Vid 42:a gatan kliver jag av och har varken delat ut en näsduk eller en famn, medan paret fortsätter vidare.

Promenad i regnet

På helgerna händer det att jag, Magnus och Olivia (Filippa och Rasmus behöver inte följa med, någon måtta är det på vad vi utsätter dem för) tar en promenad till något av våra favoritfik. I Stockholm hade denna företeelse inte ens varit värd att nämna i en fotnot, men här är det annorlunda. I alla fall de gånger vi väljer att inte promenera på Old Croton Aqueduct. Ingen annan i Dobbs Ferry eller våra närliggande grannstäder promenerar nämligen. Speciellt inte med ett mål, power walking kan gå an. I söndags regnade det dessutom något, vilket gjorde oss ännu mer udda.

Åter från vår promenad körde jag ner Filippa till tågstationen. För första gången skulle hon helt ensam bege sig in till Manhattan. En kompis från Sverige är i NYC hela sportlovsveckan med sin pappa och de mötte Filippa på Grand Central Station. Inte ofta, men ibland kan jag nästan bli avundsjuk på mina egna barn. Tänk att vara sexton år och kunna åka in till Manhattan för att träffa kompisar.

På kvällen var vi alla bjudna på middag till våra svensktalande amerikanska vänner. De bor inte alltför långt från oss i ett hus ritat av en dansk arktitekt. Mycket annorlunda mot amerikansk standard, men tilltalande för oss. Eftersom deras barn inte pratar svenska, pratade vi engelska hela kvällen, med möjligheten att kunna slänga in svenska ord då och då, när engelskan inte räckte till. En underlig känsla.

Med mig hem fick jag manuskriptet jag ska läsa. En ordentlig bunt att ta itu med.

Lössnö

Världens bästa tonåringar kanske klagar lite ibland när jag väcker dem klockan halv nio en söndagmorgon för att besöka något obskyrt museum. De grymtar även lite när jag väcker dem klockan sju på vinterlovet, för att vi alla ska vara i backen halv nio. Trots detta är de först ut genom dörren varje morgon och plockar ut allas vår utrustning ur förrådet.

Sista skiddagen är det riktigt kallt ute. Kylan förstärks ytterligare genom den kraftiga vinden. Eftersom det har snöat hela natten är vi sugna på lite lössnöåkning och trotsar den bitande kölden. Jag och Magnus har dagen innan fått ett tips om hur vi kan få tillgång till en av de stängda backarna bara genom en liten kortare promenad med skidorna och vi tar med oss Filippa och Rasmus på detta äventyr. Trots att klockan bara är nio på morgonen är vi inte först ut i den hemliga backen, men det är ändå kul att plöja genom snömassorna. 

Efter lunch åker jag och Magnus tillsammans med Olivia och det är jätteroligt att se hur mycket hon har utvecklats under veckan. Om hon första skiddagen var en trygg, men långsam traktor i backarna, har hon nu blivit en pigg Mini Cooper.

Klockan tre på eftermiddagen är det dags att återlämna Olivias utrustning och vi tycker alla att det räcker för den här gången. Vi är riktigt nerkylda allihopa. Rasmus har dessutom lyckats ställa sig på huvudet rakt ner i snön när han och Filippa var ute i skogen och körde, vilket inte gör saken bättre. 

Vid femtiden anländer vi till det hotell i Bennington där vi ska sova sista natten på skidveckan. Där trängs vi alla fem i två queen size-sängar och det känns ungefär som om vi är ute och campar.

Ben & Jerry's

Eftersom Olivia ska vara hos Mini Star redan 8.30 på morgonen är det inte mycket till sovmorgnar på den här semestern. Fördelen är att vi är bland de första i backarna. I Sverige tror jag inte ens att backarna är öppna före nio.

I morse var vädret betydligt sämre än tidigare, men ett massivt snöfall hade gjort backarna desto bättre. Vi fick några riktigt bra åk på förmiddagen, men bestämde oss för att göra en utflykt på eftermiddagen. Det är inte riktigt samma sak i backarna när dimman hänger tungt och snön faller oavbrutet.

Efter lunch begav vi oss en timme norrut till Waterbury, Vermont. Där ligger nämligen Ben & Jerry's första fabrik och även den enda fabriken med Factory Tour. Resan blev bättre än vi trodde, då dimman började lätta norrifrån och vi kunde ta del av Vermonts vackra vyer. Det är lätt att förstå varför Familjen Trapp valde att bosätta sig i denna delstat. 

Turen i glassfabriken tog cirka 30 minuter och inbegrep filmvisning, tjuvtitt i fabriken samt provsmak. Visst var det en rolig utflykt, men mycket längre resa än en timme är den inte värd. Med oss fick vi även Chunky Monkey och Strawberry Cheesecake som efterrätt till kvällen.

Snörapport

Ibland glömmer jag bort att vi befinner oss i Vermont, USA och inte i svenska fjällen. Det enda som skiljer är den totala avsaknaden av kalfjäll. Dessvärre är det bara att vänja sig. Vad jag förstår klättrar trädgränsen allt högre upp för varje år.

Olivia går i Mini Stars på förmiddagarna. Det är en kombination av skidskola och barnvakt. Om vi hade velat hade hon kunnat vara där hela dagarna, hela veckan. Vi tycker att 3,5 timme på förmiddagarna är tillräckligt länge. Nu kan jag och Magnus åka fritt i backarna hela morgonen och tillbringa eftermiddagarna med Olivia. Perfekt lösning.

De två första dagarna har vi haft mest sol, men nu har det börjat snöa, ordentligt. Enligt väderprognosen ska det snöa resten av veckan. Väderprognoserna här borta har tyvärr mycket sällan fel. Förhoppningsvis är det bra för skidåkningen med lite nysnö.

Första skiddagen

Mot Pico Mountain

Eftersom vi inte kunde checka in i vår lägenhet i Pico Mountain, Vermont, förrän klockan 4.30 på måndageftermiddagen hade vi inte bråttom att komma iväg. Resan tar dessutom bara cirka fem timmar. Ändå var vårt mål att komma iväg klockan nio på morgonen, vilket vi också gjorde.

När vi åkt en stund på Saw Mill River Parkway norrut, frågade Magnus om jag tyckte att han kunde ställa in farthållaren på 70 miles i timmen, trots att det är en hastighetsbegränsing på 55. "Jag skulle inte göra det, med tanke på alla poliser på vägarna, men du gör som du vill" svarade jag.  

Som den gode maken han är lyssnade han självklart på mig och tackade mig senare hjärtligt när vi passerade den ena stoppade bilen efter den andra. Så var det självklart inte. 

En halvtimme senare åkte vi rakt in i polisens radarkontroll, klockade till 73 miles i timmen. Nu är det upp till Magnus om han vill "plead guilty or not guilty". Om han erkänner sig icke skyldig får han dra det hela till domstol där de sannolikt drar ner straffet, eftersom han inte är straffad sedan tidigare. Frågan är om han orkar dra det hela i domstol?

Vi kom i alla fall fram till slut och hann med en simtur i hotellets pool innan det var dags att checka in. Nu är vi på plats i en stor lägenhet med tre sovrum och två badrum. Betydligt större än vi bokade, vilket vi är mycket tacksamma för. Dessutom har vi wi-fi i lägenheten så att jag kan hålla min blog uppdaterad under tiden.

Valentine's Day

Ända sedan julskyltningen försvann i december har vi haft röda och rosa hjärtan i affärerna. Precis som Halloween är Valentine's Day inte något man ser lätt på. Dock har jag inte sett några rosa uppblåsta hjärtan i trädgårdarna, där går tydligen gränsen.

Förra veckan fick vi instruktion från Elementary School om hur Alla Hjärtans Dagfirandet ska gå till. Barnen får inte bara ge kort till en i klassen. Ger man till en, måste man ge till alla. En regel som känns svensk och rättvis. Detsamma gäller inte i High School, men de är väl stora nog att lära sig att livet inte är särskilt rättvist.

Eftersom Valentine's Day var på en lördag, firade skolan på fredagen. Olivia satt dagen innan och skrev 24 stycken kort. Vi var inte så ambitiösa att vi tillverkade korten själva, som många andra. I skolan åt barnen Cup Cakes och hade Dance Party samt delade ut kort till varandra. De är 20 elever i klassen och Olivia hade med sig ungefär lika många kort hem.

Själva Valentine's Day tillbringade jag och barnen i Soho. Vi åt frukost på en diner på Hudson Street och shoppade sedan i kvarteren runt Prince Street och Broadway. Vi tog även en liten avstickare med tunnelbanan till Union Square för att fylla på med skidkläder inför nästa veckas semester. 

Sen eftermiddag kom min kära man tillbaka från Sverige och även jag kunde få lite kärlek.

Car wash

Dagen börjar med en kaffe på Bo Café med min svensktalande amerikanska väninna. Vi kom överens om att jag ska läsa hennes bokutkast. Boken utspelar sig i Gustav III:s Stockholm och hon vill att jag ska se om boken håller ur ett svenskt perspektiv. Jag har lovat att vara brutalt ärlig, vilket känns utmanande. 

Efter morgonkaffet åker jag vidare till Elmsford för att äntligen få bilen tvättad. Magnus har fått ett tips om en prisvärd biltvätt. Här tvättas bilar manuellt, några automattvättar har vi inte sett skymten av. Inom vissa områden tror jag att detta rika land har mer gemensamt med Sydamerika än Europa.

Jag hittar en tvätt inom området Magnus har beskrivit och kör in gå gården, in i ett annat land och till en annan kontinent. Biltvätten består av en bakgård såsom tagen ur Paris, Texas. Två mycket svarta män står och putsar på några inte alltför nya bilar. Jag känner mig mycket europeisk när jag kliver ur bilen för att fråga om de vill tvätta min bil och hur mycket de vill ha betalt.

Efter att ha ringt och konsulterat Magnus i Sverige, bestämmer jag mig för att låta dem tvätta min bil, även om jag tror att de ger mig ett överpris. En halvtimme senare åker jag därifrån med en nytvättad och dammsugen bil för en kostnad inte mycket högre än en simpel automattvätt i Sverige. 

Planering

"Plans are nothing, planning is everything". Detta gäller i allra högsta grad om man ska tillbringa en dag på Manhattan. Avstånden är alldeles för stora för att man kan driva omkring planlöst.

Sagt och gjort. dagens stadsbesök var planerat i detalj. Tåg 9.47 till Grand Central, promenad till Lord & Taylor på 5th Avenue och 39th Street, därifrån vidare till Moma på 53rd Street via Hallmark på 42nd Street för att införskaffa Alla Hjärtans Dagkort. Aldrig längre bort än Avenue of the Americas, det skulle ta alldeles för mycket tid. Dagen skulle därefter avslutas med en sen lunch på Oyster Bar på Grand Central innan det var dags för tåget hem.

Det började med tåget. Inte gick det något tåg 9.47. Det anlände till Grand Central Station 9.47. Jag hade tittat i fel kolumn. Tåget gick istället 10.24 och jag fick sitta över en halvtimme och vänta på tåget. 

Lord & Taylor däremot gick helt enligt plan, lite för länge bara. Jag lyckades införskaffa ett antal nya klädesplagg samt ett par nya stövlar utan att bryta ihop av min egen spegelbild, även om det var nära. Två och en halv timme senare lämnade jag varuhuset och insåg att det där med Moma bara var att strunta i. Däremot skulle jag hinna med Hallmark och gick 6th Avenue mot 42nd Street. Ingen Hallmarkbutik i sikte och jag gav upp. 

Alla Hjärtans Dagkort inhandlades istället på Grand Central och jag hann med min lunch på Oyster Bar som jag hade tänkt.

Precis i lagom tid kom jag tillbaka till Dobbs Ferry för att hinna handla kvällsmat innan det var dags att hämta Olivia hos sin playdate. Dagen gick inte riktigt enligt plan, men det var ju planeringen som var huvudsaken, inte planen.

Pozole

Visst kan det vara svårt att få tag på svenska ingredienser här, men oftast går det om man letar. Värre är hur jag ska kunna göra en Pozole när vi flyttar tillbaka till Sverige? 

För den som inte vet kan jag berätta att Pozole är en mexikansk soppa men också ett annat ord för hominy, som denna soppa även innehåller. I ordboken översätts hominy med majskrossgryn, vilket jag inte har en aning om vad det är. Här säljs i alla fall hominy på burk i varenda livsmedelsaffär. Jag tvivlar på att det finns på ICA, men jag kanske har fel.

En annan viktig, och lika lättillgänglig, ingrediens i Pozole är "diced fire-roasted tomatoes". Något jag heller aldrig har sett i Sverige. Men det kanske är för att jag aldrig har letat.

För övrigt har vi haft 17 grader varmt och sol i Dobbs Ferry idag. Jag intog mitt eftermiddagskaffe i utemöblerna i solen och det var osannolikt varmt. Tyvärr blir det snart kallare igen, men jag njuter så länge det varar.

Den lilla sjöjungfrun

Midsommarveckan tillbringade vi i Löderup i Skåne. På tomten fanns en pool som barnen lekte i så fort det inte regnade. Alla barnen utom Olivia som tillbringade hela veckan fastklamrad vid poolkanten. 

Vad som har hänt med Olivia under de åtta månaderna som har passerat sedan dess vet jag inte riktigt. Men i samma takt som hennes engelska har gått från obefintig till flytande, har samma utveckling skett i vattnet.

Vi såg tendenserna redan i slutet av sommaren. Varje dag, och då menar jag verkligen varje dag, tjatades det om att vi skulle bada. När utomhussäsongen tog slut var det stor sorg hos den nykläckta men ännu ej simkunniga sjöjungfrun.

I höstas började simlektionerna och nu har det nog vuxit ut simhud mellan tårna. Det finns ingen roligare stund på hela veckan än tisdagar mellan 4 och 4.30. Efter 30 minuter skakar hon som en hund, men lyser som en sol. Hon simmar långa streckor (långa för en nybörjare, kanske jag ska tillägga) på egen hand, både bröstsim och crawl, och är lika mycket under vattnet som över.

För mig kan det inte finnas något tråkigare sportval än simning och jag har svårt att uppmuntra min dotter till en simmarkarriär. Men det är inte min sak att bestämma, vissa saker går inte att motarbeta.

Läsvila

Rasmus och jag har infört en ny rutin här hemma. I dag började vi och först i slutet av veckan kan vi säga om det är en ny rutin eller om det var en engångsföreteelse. 

Efter att Olivia har gått och lagt sig, träffas jag och Rasmus i vardagsrummet och läser tyst för oss själva i en halvtimme. Så är det meningen att vår nya ritual ska se ut. Rasmus är nämligen inte den som slukar böcker av sig själv på sin lediga tid. Han ger sällan böckerna den tid de behöver för att smälta in. Nu behöver han dessutom läsa såväl svenska som engelska böcker parallellt. Själv ser jag det inte som en uppoffring att läsa en halvtimme på kvällen när Olivia har somnat och disken är undanplockad.

Nu när jag har skrivit om det måste jag se till att det blir av även i fortsättningen. 

Vårkänsla

För andra dagen har vi riktigt varmt och skönt i Dobbs Ferry och snön börjar äntligen ge vika. När Magnus och jag kommer tillbaka från vår förmiddagspromenad till Hastings-on-Hudson för att lämna tillbaka gårdagens DVD, är vi så varma att vi tycker att det kan passa med lunch utomhus.

Magnus och Filippa rensar frysen på allt som kan läggas på en grill samtidigt som jag, Rasmus, Olivia och Rasmus kompis J städar utemöblerna och uteplatsen. Tyvärr är solen bara framme ibland under årets första utomhuslunch, men det är ändå riktigt skönt. Hur normalt Rasmus kompis J tycker att det är med en barbeque i februari får vi aldrig veta. 

Casablanca

Vissa dagar går bara åt till att vara fru, tonårs- och småbarnsmamma. Det finns säkert forum för dessa dagar, men min blog är det inte. Därför har jag inte så mycket att berätta om från vår lördag.

Vi hann faktiskt även med två filmer igår, The Visitor och Casablanca. The Visitor är en ny film som jag starkt kan rekommendera. Till och med Rasmus tyckte att det var en riktigt bra film. Casablanca har jag sett så många gånger att jag inte kan räkna, men kan se den lika många gånger till. Varenda scen är en klassiker, Ingrid Bergman är så vacker så man kan gråta och Humphrey Bogart så synisk att han får vilken tonåring som helst att blekna.

Svenskor i spåren

Febrilt, men fruktlöst, söker jag efter Fahnestock Winter Park i navigatorn, samtidigt som jag försöker hålla bilen på vägen. Efter en stund ger jag upp och förlitar mig i stället på den karta jag har skrivit ut från internet. Att köra bil till en ny plats i den här staden utan navigator känns som att köra utan säkerhetsbälte, men jag inser att jag inte har något val.

Resan går bra och jag kommer fram ungefär samtidigt som de andra. Vi är fyra svenskor som ska ge oss ut i spåren på längdskidor denna kalla fredagförmiddag. Samt R nio år, som visar sig vara en mycket tapper liten kille.

Två av oss hyr skidor, varav jag är en. Alla betalar dessutom nio dollar för ett trailpass. Inte heller längdspår är gratis här. När administrationen är avklarad beger vi oss ut i spåren. Vi håller alla samma takt och slänger oss utan att blinka in i spåren märkta "Expert Skiers". Solen får vi tyvärr klara oss utan men det är totalt vindstilla varför vi inte fryser det minsta trots att det är ett antal minusgrader. 

Allt löper på förvånansvärt bra och två timmar senare är vi i mål, med rosiga kinder och tomma magar. Vi intar vår medhavda matsäck i värmestugan och känner oss riktigt svenska när vi plockar fram våra kaffetermosar.

Strax före klockan två är jag tillbaka i Dobbs Ferry och verkligheten, i lagom tid för att hämta Olivia vid skolbussen.

Solnedgång

Jag sitter i bilen på väg mot Manhattan klockan fem på eftermiddagen. Solen går sakta ned bakom Palisades och Hudson River ligger spegelblank. Manhattans siluett är färgad rosa av solnedgången. Ur bilens högtalare strömmar La Bohème på hög volym och jag försöker sjunga med trots att jag inte kan ett enda ord av texten.

Eftermiddagens översvämning är glömd.

Emergency

Olivia hade playdate här hemma igår. Barnen lekte snällt på övervåningen och jag pysslade med mitt här nere. Plötsligt kommer de nerspringande i trappan och skriker: "Emergency, it's an emergency!". 

Jag hör att de menar allvar och springer upp tillsammans med de skrikande och fäktande barnen. De visar mig till badrummet och där ser jag katastrofen. Toaletten har runnit över och de kommer bara mer och mer vattet. Som tur var är det rent vatten som ligger över hela badrummet och sakta sprider sig över trägolvet i hallen.

Snabbt lyckas jag få stopp på vattnet som rinner och även proppen i toaletten. Vattnet slutar att rinna över, men vi har fortfarande en stor sjö i badrummet. "OK, vad ska vi få upp det här vattnet med?" frågar jag barnen retoriskt. "Take a towel" säger Olivias smarta kompis, vilket jag också gör. Fram med stora tjocka frottéhanddukar som snabbt suger upp allt vatten på badrumsgolvet. 

När katastrofen på övervåningen är avvärjd, hör vi nästa. Vatten forsar ner genom taket i köket. Vi springer ner och jag sätter ut bunkar där det rinner som värst. Nu hoppar barnen omkring mig och skriker "You must call someone, you must call someone!" Jag förklarar att läckan faktiskt är åtgärdad och nu kan vi bara vänta på att allt vattnet har passerat genom taket. Huvudsaken är att vi får fångar upp vattnet som hamnar i köket.

Efter en stund slutar det att rinna i köket och vi har nog lyckats fånga upp tio liter vatten i våra bunkar. Än har jag inte vågat tända de lampor i köket som befinner sig precis i läckans öga. 

Hur och när stoppet i toaletten inträffade vet jag inte. Antingen var det tjejerna som orsakade stoppet när de kom hem från skolan och då var det ett snabbt förlopp. Eller var det Rasmus som var orsaken på morgonen och då var det ett mycket långsamt förlopp. Vi får nog aldrig veta och det är väl lika bra det.

Sorg

För en stund sedan fick jag ett mail från Dobbs Ferry Schools Superintendent. I mailet berättade hon att rektorn i Middle School förlorade sin 6-åriga dotter i cancer igår. Jag har aldrig träffat rektorn i Middle School, inte heller hans dotter. Ändå sitter jag nu och gråter över hans sorg.

Jag gråter inte bara över hans förlust utan också över alla andra som dagligen får samma budskap. Trots att vi varje dag läser om svåra förluster i tidningen, blir en händelse i ens närhet en omedelbar påminnelse om livets bräcklighet. 

Tidigare har jag tagit med WH Audens dikt om sorg. Här är en annan känd dikt, av Henry Scott Holland, till rektorns ära, som jag just nu sörjer så med:

Death is nothing at all.  It does not count.  I have only slipped away into the next room.  Nothing has happened.  Everything remains exactly as it was.  I am I, and you are you, and the old life that we lived so fondly together is untouched, unchanged.  Whatever we were to each other, that we are still.  Call me by the old familiar name.  Speak of me in the easy way which you always used.  Put no difference into your tone.  Wear no forced air of solemnity or sorrow.  Laugh as we always laughed at the little jokes that we enjoyed together.  Play, smile, think of me, pray for me.  Let my name be ever the household word that it always was.  Let it be spoken without an effort, without the ghost of a shadow upon it.  Life means all that it ever meant. It is the same as it ever was.  There is absolute and unbroken continuity.  What is this death but a negligible accident?  Why should I be out of mind because I am out of sight?  I am but waiting for you, for an interval, somewhere very near, just round the corner.  All is well. Nothing is hurt; nothing is lost.  One brief moment and all will be as it was before.  How we shall laugh at the trouble of parting when we meet again!

Ännu mer snö

I natt hade det snöat ett par centimeter. Jag har nu lärt mig att tillplattad snö är svårskottad snö och skottade därför bort det lilla snötäcket. Till och med borstade bort det sista snölagret för att undvika halka. 

Efter snöskottningen åkte jag till gymet och under tiden började det snöa igen. Nu har det snöat konstant i 3,5 timme och det ligger betydligt mer än ett par centimeter på marken. Innan det är dags för Olivias simlektion i eftermiddag måste jag därför skotta igen. Behöver jag säga att jag är less på att skotta snö? Man kan tycka att jag gnäller över lite, men vår uppfart är väldigt, väldigt lång.

Mitt tidigare inlägg om att amerikanens brist på vinterkläder beror på att det inte är vana vid kallt väder, stämmer alltså inte. Det måste finnas någon annan anledning till varför de går i lågskor året runt och vägrar gå ut om det är under noll. Jag tror att de bara har valt att vägra anpassa sig till kylan och snön. 

Super Bowl

Eftersom ingen hade bjudit hem oss på Super Bowl Party var vi tvungna att ordna en egen fest. Rasmus hade tagit hem 3D-glasögon från Stop & Shop, vi hade inhandlat öl och läsk samt beställt amerikansk plockmat från Double Day på Main Street i Dobbs Ferry.

Familjen bänkade sig framför TV:n klockan 6PM samtidigt som Magnus åkte för att hämta maten. Vi såg Faith Hill sjunga America the Beautiful och tappra Jennifer Hudson fylla hela stadion med sin version av Star Spangled Banner, innan det var dags för avspark. 

Magnus kom tillbaka med maten lagom till matchens början och vi kunde hugga in på Chicken Wings, Mozzarella Sticks, Chicken Tenders, Potato Skins, Jalapeno Poppers och andra onyttigheter.

I andra pausen var det dags för 3D-glasögonen och hela familjen var beväpnade. 3D-film är ganska överskattat, vilket troligen är anledningen till att det aldrig blir någon storsäljare. Roligare var reklaminslaget med Conan O'Brian för Bud Light.

Mina kunskaper om amerikansk fotboll är obefintliga, men Magnus kunde hjälpa mig så pass mycket att jag stod ut hela matchen och till och med tyckte att det var ganska roligt. Å andra sidan fick jag höra vid bussen i morse att det var den mest dramatiska Super Bowl-matchen på flera år.

The Cloisters Museum and Gardens

I Fort Tryon Park på nordvästra Manhattan ligger The Cloisters Museum and Gardens. I en medeltidsinspirerad byggnad finns en stor samling av europisk medeltidskonst och arkitektur. 

Museets ligger där det gör, tack vare att familjen Rockefeller på 20-talet donerade över 60 acres land till staden New York City, för att upprätta denna klosterimitation som en filial till The Metropolitan Museum of Arts. Dessutom donerade Rockefeller flera hundra acres av land på New Jersey-sidan, för att säkerställa att utsikten från museet skulle vara intakt.

The Cloisters var målet för vår söndagsutflykt och hela familjen följde med, trots starka protester från Rasmus. Han kan absolut inte se vitsen med våra söndagsutflykter. 

Jag kan bara tala för mig själv, men jag tyckte att det var mycket rogivande att vandra genom de klosterlika salarna och titta på vad människan kunde skapa för 700 år sedan. Fantastisk fönsterkonst, underbara bonader och utsökta träskulpturer. Videokonst i all ära, men ingen kommer att kunna se den om 700 år.

Efter museebesöket och lunchen på New Leaf Café tog vi en promenad i Fort Tryon Park och först vid snöbollskastningen på Linden Terrace började Rasmus tina upp.