Long Island

Det är Rosh Hashanah och barnen har två lediga dagar från skolan. För dem som inte kan de judiska högtiderna kan jag berätta att Rosh Hashanah är det judiska nyåret. I New York State har alla Public Schools stängt i två dagar för att fira detta.

Vi var lovade soligt väder och en dagstemperatur på drygt 20 grader. För oss svenskar är 20-gradig värme lika med sommar och jag och barnen hade därför bestämt att fira det judiska nyåret genom att hylla sommaren. Vi gick upp tidigt, klädde oss i vita sommarklänningar (inte Rasmus) och satte oss i bilen utan att äta frukost. Vårt mål var New York-bornas främsta sommarutflyktsmål, Long Island.

En timme senare nådde vi vårt första mål, Long Beach på Long Island. Vi sökte upp en av stadens diners och beställde in en gigantisk frukost. Vi åt pannkakor, våfflor, ägg, bacon, korv och skinka. Alla åt i och för sig inte allting, men efteråt kändes det så.

Efter vår grandiosa frukost åkte vi vidare till huvudattraktionen, Jones Beach. En oändlig sandstrand utefter Long Islands södra kust, med den ovanliga egenskapen att den är tillgänglig för oss alla. Den 30 september behöver man heller inte trängas med så många andra och parkeringen är gratis.

Vi sprang efter vågorna, samlade snäckor, kastade frisbee och satt i våra användbara och sköna sportstolar. Trots att solen inte riktigt tog sig igenom molnbanken, var det varmare än en svensk försommardag. Eftersom badvakterna har gått hem för säsongen och vågorna är livsfarliga är det förbjudet att simma i vattnet. Hade så inte varit, hade vattnet varit inbjudande att bada i. Inte alls kallt.

Efter ett par timmar på stranden drog vi vidare till Brightwaters och åt en lika stadig lunch som frukost. Väl hemma igen orkade vi inget annat än att titta på Peter Sellers i Alice i Underlandet. Filippas kompisar ska vara utklädda enligt detta tema på Halloween och Filippa behövde lite inspiration. Någon middag behövdes inte.

För den som undrar var Magnus befinner sig (jag vet att några undrar vad han håller på med hela dagarna), är han på tjänsteresa i Florida hela veckan.

Rockefeller State Park Preserve

Olivias och min eftermiddagsutflykt till Rockefeller State Park Preserve förra veckan:

Papiermacher

Olivia har "Art" i skolan. Vem har bestämt att svenska skolbarn ska ha "Bild"? "Teckning" som det hette när jag började skolan, är inte heller så spännande. Men Bild? När man kan ha Konst? Konst är kreativt, intressant, utmanande, lockande, svårt, roligt och vackert. Men Bild, vad är det? Platt, ointressant och fantasilöst. 

I dag har jag varit med på Olivias Konstlektion och hjälpt barnen att göra pumpor i papiermacher. Det är fantastiskt att se ordningen som råder i klassrummet. Barnen har Konst i ett särskilt Art room och innan de får gå in i klassrummet samlas de på led utanför. Barnen går sedan in en och en, efter att läraren har klappat dem på huvudet. Jag antar att klappen är ett sätt för barnen att vänta på sin tur.

Alla barnen samlas lugnt och sansat på mattan och hälsar en och en på fröken. Sedan är det föräldrarnas tur. Vi är fyra mammor som är inkallade som extrahjälp. Olivia får berätta för klassen att mitt efternamn är Paulsson (hon säger det så tyst att jag får fylla i). Därefter säger hela klassen unisont: "Good morning Mrs Paulsson". Endast efternamn används på vuxna i den amerikanska skolvärlden.

Barnen får titta på när läraren tillverkar "Häxbrygden" som de kallar papiermacher-smeten och får även känna på och beskriva mjölet och saltet. De sjunger en häxsång tillsammans medan läraren högtidligt rör i brygden. Så fort barnen ska vara uppmärksamma säger läraren: "Stop, look and listen" (eller någonting ditåt) vilket alla barnen repeterar sjungande i kör. Intressant att se.

När det är dags för tillverkningen är vi vuxna ansvariga för varsitt bord med fyra barn vid varje. Jag kan inte komma ihåg när jag tillverkade något i papiermarcher senast, men det är underbart kladdigt. Vi smetar tidningsremsor och häxbrygd på papptallrikar som nästa vecka ska förvandlas till oranga pumpor. 

Lektionen går alldeles för fort, jag skulle kunna tillbringa hela dagen där inne. Både för att få fortsätta kleta papiermacher på papptallrikar och för att få iaktta Olivia i sin klass.

Sverigebesök I

I helgen har vi haft vårt första Sverigebesök. Vänner till Magnus hade tillbringat tre dagars semester på Manhattan och behövde ett par dagar på sig att kyla ner kontokortet innan hemresan. När de kom, trodde jag ett tag att de planerade att flytta in, men insåg senare att det var tre dagars intensiv shopping de släpade in i vårt hus.

På lördagen gjorde vi misstaget att ta med våra vänner till vår finaste galleria här i Westchester, Westchester Mall i White Plains. Har man väl blivit biten av shoppingflugan är det näst intill omöjligt att sluta och vi återvände hem med ytterligare ett dussin kassar. Ett par av påsarna var faktiskt mina och Magnus. Dessvärre ingenting till Olivia, vilket hon var mycket upprörd över. Livet kan vara mäkta orättvist ibland.

Vi hann även med en tur till Stew Leonard's, vilket jag tidigare har skrivit om. Där är Halloweenskyltningen i full gång, med pumpor och halmdockor i alla möjliga storlekar. Jag insåg att jag redan har börjat tappa den svenska blicken. Inte förrän våra svenska vänner tog fram kamerorna och började fotografera utbudet insåg jag det exotiska i synen.

Texas Beef Brisket Chili

Denna blogg är tillägnad Annette, för att det är Texas och för att vi båda uppskattar att laga mat i flera timmar. Jag ber om ursäkt för inslaget av amerikanska ord på ingredienserna, men jag vill inte riskera att översätta fel.

Efter att under en timmes tid på fredag morgon inhandlat alla ingredienser på Whole Foods, är det dags. För första gången ska jag ge mig på att laga mat efter ett amerikanskt recept. Än så länge har jag begränsat mig till mina gamla hederliga svenska rätter. Men Texas Beef Brisket Chili kan jag inte motstå, från tidningen Bon Appétit.

6 ounces bacon skivas och steks på medelvärme i en stor gryta. När baconen börjar få färg, tillsätts två gula lökar, fint hackade. Blandar sedan i 5 pound Flat-cut Beef Brisket, skurna i 2-3 inches stora kuber. Rör runt i grytan försiktigt så att köttet steks på alla sidor. Därefter ställs grytan åt sidan.

Hackar 6 vitlöksklyftor och blandar tillsammans med 2 matskedar chilipulver, 1 matsked ancho chili, 2 teskedar kumminfrön,  1 tesked torkad oregano, 1 tesked mald koriander samt salt och peppar. Tillsätter blandningen till grytan tillsammans med 1,5 burk "fire-roasted" skivade tomater, 1 flaska mexikansk öl, 1 burk grön chili och rejält mycket hackad färsk koriander. Rör ordentligt och kokar upp grytan. Grytan sätts in ugnen, uppvämd till 350 grader Farenheit. 

Grytan ska nu koka under lock i ugnen i två timmar. Därefter utan lock i en timme. Sist tillsätts 4 cups bitar av butternut squash. Kokar i ytterligare 45 minuter.

Doften från grytan som står i ugnen hela eftermiddagen är helt underbar. Hur det smakar vet vi inte än, eftersom grytan nu står i kylen och drar åt sig smaken ytterligare. I morgon blir det chili till middag med tillbehören skivad avocado, röd lök, riven Monterey Jack cheese och varma tortilla bröd.

(Egentligen ska torkad ancho chili användas, men det hittade jag inte)

Utomhus

I Sverige säger vi, "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder". För oss svenskar är det av högsta vikt att barnen på dagis är ute många timmar varje dag. I skolorna måste barnen vara ute på rasterna oavsett väder. Jag tror att först från och med högstadiet har barnen rätt att hänga i korridorerna på rasterna. 

Här i USA finns det dåligt väder, punkt. Självklart ska barnen inte vara ute på rasterna om det regnar eller om temperaturen går under 0 C. På High School är det inte ens en fråga, de har inga raster. Lunchrast i och för sig. För övrigt är det inte mer än fyra minuter mellan varje lektion. Jag vet inte hur det ser ut på Pre-schools eller Daycare, det kan hända att man där har en annan inställning. Men i Kindergarten är de garanterat inte ute idag, när det regnar.

Varför är det så viktigt för oss svenskar att vara ute? Beror det på vinterns mörker? Vet vi att vi måste passa på att vara ute när det går och därför även är ute när det egentligen inte går? På varje dagis pågår den ständiga diskussionen mellan föräldrar och personal. "Barnen är väl ute tillräckligt?"

Vädret är i och för sig mer intensivt här än i Sverige. Speciellt i New York sa en före detta Los Angeles-bo till mig i morse, när vi väntade på skolbussen i regnet. När det regnar, regnar det verkligen och den fuktiga luften gör kylan ännu mer påtaglig än vår torra kyla i Sverige. 

Men jag tror ändå att vår inställning, som allt annat, bottnar i vårt lutherska arv. Det ska vara lite motigt.

Wave Hill

Som den hemmafru jag numera är, tycker jag att det räcker med två aktiviter per dag. I dag har jag haft tre och nu är jag helt slut.

Förmiddagen spenderade jag tillsammans med min underbara granne Mrs T på en av dessa dolda juveler som alltid finns i en storstad, men som du inte vet om, om du inte känner någon på plats. Wave Hill är ett gammalt lantgods med en fantastisk trädgård som sedan 1960-talet ägs av New York City. Godset ligger med utsikt över Hudson River i den rika delen av Bronx, Riverdale. Förutom trädgården, finns dessutom en cafeteria och ett galleri.

På eftermiddagen var det dags för Olivias balett. Hon är bedårande i sina rosa balettkläder och med knut i håret, men tyvärr vill hon inte låta fotografera sig. 

Efter middagen hade Dobbs Ferry High School Back to School Night. För att göra en lång historia kort, har jag i två timmar och 20 minuter rusat mellan åtta olika klassrum och lyssnat på lika många lärare som berättar om sin undervisning. Att tänka på att barnen gör detta sex timmar om dagen, fem dagar i veckan, gör att jag blir ännu mer imponerad av dem.

Guggenheim

Det kulturella utbudet i New York är oändligt. Troligen finns det fler museum, teatrar, biografer och gallerier än i någon annan stad i världen. Min konsumtion av denna oändlighet har hittills varit pinsamt liten. En konsert med Suzanne Vega är nog det enda hittills. 

Nu har det blivit dags att ändra på det. I dag var jag tillsammans med två andra svenska hemmafruar (jag skulle också kunna säga en finanskonsult och en bolagsjurist, men det är bara delvis sant, eftersom båda för tillfället är tjänstlediga) på Guggenheim och tittade på en utställning av Louise Bourgeoise.

Louise Bourgeoise är en dam på 98 år, född i Paris, men bosatt i New York sedan 1938. Främst är hon känd för sina skulpturer och installationer. Någon kanske kommer ihåg jättespindeln i Wanås Slottspark 2007? Det är Louise Bourgeoise verk.

Eftersom jag lämnar Olivia vid skolbussen klockan 8.05 och hämtar henne igen kl 14.05, har jag inte så mycket tid på mig. Speciellt inte med tanke på att restiden tur och retur till Manhattan är 75 minuter och tågen bara går en gång i timmen från Grand Central Station till Dobbs Ferry mitt på dagen. Men tre timmar effektiv tid räcker till en utmärkt kopp kaffe i gott sällskap och en rundtur på Guggenheim. Ibland behövs inte mer än så för att själen ska må bra.

Dessutom har vi en underbar vy från tåget, vilket gör att även själva resandet blir en del av nöjet. Hela tågresan går utefter Hudson River, ändå fram till Harlem 125th Street och sedan är man snart framme vid Grand Central Station.

Abercrombie & Fitch

Alla som har varit i USA de senaste åren, har med största sannolikhet kommit hem med en tröja med något av orden Abercrombie & Fitch på framsidan. Företaget har funnits i över 100 år och varit börsnoterat sedan 1996, men i mitt medvetande är det förhållandevis nytt. Nu är det ett fenomen.

Vi har en butik i White Plains, men den är ganska diskret. Flaggskeppet ligger på Fifth Avenue och är allt annat är diskret. I dörren möts man av fantastiskt vackra unga män och kvinnor som hälsar en välkommen. Vissa dagar har de unga männen dessutom bar överkropp. Jag kanske skulle tillägga, när man väl kommer fram till dörren, eftersom det ofta är kö utanför butiken, bara att få komma in.

Redan 100 meter innan man kommer fram till butiken, möts man av en tung parfymdoft som får damtoaletterna runt Stureplan att blekna. Personalen går nämligen runt och sprutar Abercrombies egen parfymlinje på kläderna. I butiken spelas musik på högsta volym. Förhoppningsvis behöver man inte fråga personalen något, man kommer ändå inte att höra vad de svarar. Kläderna kan beskrivas som en fräckare version av Ralph Lauren. Preppy New England men med fransar i kanterna. 

På något sätt kan man inte annat än förföras av konceptet. Trots att allt är så utstuderat och lätt att genomskåda, trots att parfymdoften är hemsk och musiken fånigt hög, vill man ändå handla där.

Stew Leonard's

Fyra kilometer härifrån, i Yonkers, ligger en affär som heter Stew Leonard's (www.stewleonards.com). Denna affär har allt som den nostalgiska amerikanen söker. Affären är byggd som en enorm gammal lada, med silo och allt. Även insidan är inredd som en lada med trähyllor för maten. Lite samma känsla som Cajsa Warg på Söder, men tio gånger större. Här och där i lokalen finns små avsatser, där dockor, stående bland höbalar, spelar gamla slagdängor. De har eget bageri, gör sin egen mozzarella och har en gigantisk avdelning för färdiglagat. Grönsaks- och köttdiskarna är enorma, men övriga stapelvaror finns endast i begränsat urval. Man kan därför inte bara åka till Stew Leonard för att handla. 

I New York Times i helgen var det ett reportage om att handla mat i Westchester County (där vi bor). En kvinna uttryckte det som att hon har två jobb. Ett i City på dagarna och ett där hon handlar mat till familjen. Minst fem olika butiker ansåg hon sig behöva besöka varje vecka för att fylla familjens skafferi. Jag har inget jobb i City och för min del räcker det med två, kanske tre olika affärer i veckan. Om en stor del av amerikanarna nöjer sig med enkel fast-food till middag, finns det en stor grup, speciellt här i New York, som är mycket noga med vad de äter. 

På Stew Leonard's kan man även köpa blommor och just nu framförallt Halloween-dekorationer. Eftersom jag tycker att det verkar alldeles för tidigt att börja med Halloweendekorationer redan 22 september, har jag hört mig för lite. Den 1 oktober tycker många är en bra gräns för att börja dekorera för Halloween. Det tycker jag låter bra och vi nöjde oss med nya höstblommor till trädgården.

På stadens gator

Det finns nätter då mamman lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig kvinna.

Igår var en sådan natt. Efter att ha tvättat av hemmafrudammet och klivit in i citystassen begav jag mig av mot den stora staden. Jag och en gammal vän från Sverige skulle träffas för att äta och ta en drink. Han har jobbat ett år här i New York men flyttar hem igen om några veckor. Magnus var också medbjuden men han var upptagen på annat håll. Tur att det finns tonårsbarn i huset, som gärna ställer upp som barnvakt.

Kvällen var perfekt. Precis lagom varm så att vi kunde sitta ute och äta. Den värsta turistsäsongen har lagt sig och gatorna befolkades huvudsakligen av cityfolk på väg hem från jobbet. Maten var god även om servitören var underlig.

Efter middagen tog vi en drink på en rooftop bar på 5th Avenue, 230 Fifth. Trots att det började bli kyligt ute, speciellt uppe på 20:e våningen, var det fullt av folk ute på taket. Det var en underbar känsla att sitta ute i den mörka natten, med Empire State i bakgrunden och sippa på en Mojito.

Snart var det dock dags för Askungen att bege sig hem med tåget igen. Lagom till att klockan slog tolv och förtrollningen bröts, var jag åter tillbaka i Dobbs Ferry.

Lucy

Onsdag morgon, kl 8.30 på New York Sports Club i Dobbs Ferry.

När hon var yngre brukade de säga att hon såg ut som Lucy i Dallas. Hon tyckte att det stämde ganska bra. Precis som Lucy var hon liten, kurvig och hade långt blont hår. Nu vid 58 års ålder, kände hon sig lika ung och snygg som förr, men det hände allt mer sällan att män påpekade att hon såg ut som Lucy. Det berodde kanske mest på att ingen längre kom ihåg vem Lucy var. Eller berodde det på att det långa blonda håret numera var ganska kort och tunnt.

Inför dagens dansklass hade hon valt kläder med omsorg. Den turkosa tenniströjan med tillhörande kjol gjorde sig bra mot hennes blonda hår. 

Dansa hade hon alltid tyckt om. Rytmisk och med snabba fötter brukade hon slänga sig in i såväl salsa som cha-cha-cha. Till och med Line Dancing när hon hälsade på sina släktingar i Texas. Men det här med instruktör var besvärligt. Varför måste någon därframme tala om för en vilka steg man ska ta? Sakta förflyttade hon sig ut till kanten och därefter bakåt i lokalen. Hon hade alltid tyckt om att visa upp sig och står man längst bak är det ingen som ser. Men å andra sidan kan hon få göra sin egen koreografi.

Back to School Night

Igår var det Back to School Night på Springhurst Elementary School, Olivias skola. Back to School Night innebär inte en kväll av återföring för gamla elever och någon Homecoming Queen utses inte. Back to School Night är helt enkelt föräldrarmöte, men för flera klasser samtidigt. 

Vi fick först träffa Olivias ELL-lärare som berättade hur de arbetar med barn som inte pratar engelska hemma. ELL kallas ibland också ESL och betyder English Learning Language eller English as Second Language (något ditåt i allafall). Varje vecka får Olivia sex timmar extraundervisning på engelska. De träffas i en liten grupp och eftersom alla barnen har begränsad kunskap i engelska, vågar de prata mer obehindrat än när de är i klassrummet.

Därefter träffades alla föräldrarna i matsalen och Springhursts underbart glada rektor höll tal på amerikanskt manér. Roligt och underhållande alltså. 

Sist samlades vi i klassrummet och fick träffa fröken, skriva upp oss på aktiviteter och höra hur de arbetar på dagarna. Jag anmälde mig som serveringshjälp på End of Year Picnic och Thanksgiving. Man kunde också köpa sig fri, genom att införskaffa diverse prylar till festerna. Men eftersom jag inte riktigt vet vad en Cupcake är eller hur en Thanksgivingmiddag egentligen går till, tog jag det säkra före det osäkra.

WNYC

Jag har äntligen hittat en radiokanal att lyssna på. Som den P1-nörd jag är, har det varit svårt att hitta något intressant att lyssna på här. Men det visade sig inte alls vara svårt. Inte när man vet var man ska leta.

Magnus svågers bror har skrivit en bok, som han signerade på ett café i Tarrytown i söndags. När vi var där pratade vi även med en av hans vänner. Hon berättade om en bokrecension hon hört på radion. Jag reagerade direkt och bad henne skriva ner radiostationens namn. En radiostation som recenserar böcker är precis vad har sökt. 

Stationen heter WNYC och är en Public Service-kanal (såklart). Numera är 93,9  alltid på i bilen och det är underbart med intellektuellt New York-prat, istället för den enformiga musiken som spelas på andra kanaler. Denna vecka har allt varit helt fokuserat på finanskrisen på Wall Street och dess effekter på stundande val. Man kan även lyssna online, om någon är intresserad: wnyc.org.

Hemläxor

Olivia har fått sina första hemläxor från skolan. Dels ska hon lära sig sin egen id-kod på fem siffror för att kunna köpa mat i skolans matsal (om hon inte lär sig koden, hjälper hennes lärare henne. Hon blir inte utan mat) och dels ska hon lära sig "The Pledge of Allegiance". 

Alla före detta utbytesstudenter vet naturligtvis vad det är. Kanske alla andra också? Det kanske bara var jag som inte visste? Jag berättar i alla fall.

Varje morgon börjar skoldagen på samma sätt för alla barn i amerikanska skolor. Det kanske bara gäller Public Schools, jag är inte säker. Troligtvis inte. Stående vid skolbänken, med handen på hjärtat och blicken fast på den amerikanska flaggan läser barnen "The Pledge of Allegiance" (ungefär "Trohetseden"):

"I pledge allegiance to the flag

of the United states of America

and to the Republic

for which it stands,

one Nation under God,

indivisible

with liberty and justice for all."

I Sverige har vi problem med nationalistiska ceremonier. De uppfattas som uteslutande snarare än förenande. Här är de självklara och inbegriper alla. Även oss som kom hit för två månader sedan. 

Jag tror att vi i Sverige glömde bort att ersätta morgonbönen när den försvann, med något annat. Nu är det försent. Att försöka införa någon form av ceremoni i klasserna i dag, skulle bli som när Birgit Friggebo sjöng "We shall overcome" i Rinkeby. Vi får nog förbli utan morgonritual.

Dobbs Ferry Festa

I slutet av 1800-talet attraherades många rika New York-bor till Dobbs Ferry med omnejd, där de byggde stora sagolika egendomar. Dessa egendomar drog i sin tur till sig många italienare som här fann arbetstillfällen inom stenhuggeri. Fortfarande karaktäriseras Dobbs Ferry av många familjer med italienska rötter.

När Dobbs Ferry har sin årliga festival/marknad kallas den därför Dobbs Ferry Festa. I går var det dags för denna återkommande tillställning och vi var naturligtvis där. Festen kan beskrivas som en klassisk gatufest med stånd, öl- och matförsäljning och levande musik. Mest minnesvärda var bandet med medlemmar i övre medelåldern som spelade riktigt riktigt tung blues-rock. Sångaren såg ut som en kompakt version av Freddie Wadling. Underbart att se och höra. 

Barnen träffade på flera klassamrater och även vi mötte en del bekanta. Det kändes bra efter så kort tid här i staden. 

Olivia var mest nöjd med sin ansiktsmålning.

Syltburkar

I vår fantastiska Hardware store som jag tidigare har berättat om, finns precis allt man kan önska. I går upptäckte jag att vi saknade en mycket viktig sak, om vi någonsin önskar kalla oss amerikaner. Nämligen en Sport Chair. Jag kallade det först för Camping Chair, men det visade sig vara helt fel. 

Minst två Sport Chairs har alla amerikanska familjer. Inte så konstigt egentligen eftersom barnens sportarenor saknar läktare. Då tar man helt enkelt med sig sin egen stol, därav namnet. Numera innehar Familjen Paulsson två stycken Sport Chairs.

I vår Hardware store noterade jag en annan sak. Ett helt parti med vad jag först trodde var syltburkar, men som visade sig vara tomma syltburkar. Var i Sverige går man om man vill köpa ett flak tomma syltburkar till sin plommonsylt? 

Hur kommer det sig att det land som har fått flest Nobelpris samtidigt så ömt vårdar de gamla traditionerna? Jag får inte riktigt ihop det, men troligen finns det ett samband.

Våra Sport Chairs invigdes slutligen i kväll när Filippas lag vann med 1-0 över Valhalla, i hällande ösregn.

Olivias playdate

För första gången har Olivia varit på playdate med en amerikansk vän. Olivias busskompis hade bjudit in på lite eftermiddagslek för barnen och småprat för mammorna. Hur de kommunicerar vet vi inte riktigt, men kul har de.

Äntligen match

Efter Filippas två inställda matcher var det äntligen dags för Rasmus. Det var hemmamatch och den kvinnliga delen av familjen var självklart på plats för att heja. Ett tag var vi lite oroliga att publiken skulle utebli, men de mer rutinerade föräldrarna dök upp precis i lagom tid till att matchen skulle börja.

Matchen slutade 3-1 och Rasmus bidrog med ett snyggt inlägg till ett av målen. 

Och så en bild till Patrik:

Irvington

Dagarna blir aldrig tråkiga här. Inför mitt liv som hemmafru såg jag framför mig hur jag skulle leva som i en amerikansk film. I filmer jobbar de aldrig utan har alltid tid med så mycket annat. Precis så är det faktiskt. Det kanske inte skulle bli en speciellt spännande eller rolig film, men med rätt skådespelare och regissör kanske en OK feel-good film.

I går var jag och Olivia i vår grannstad Irvington för att köpa balettkläder. Olivia ska, trots att hon för tre månader sedan inför vårens dansavslutning deklarerade att hon aldrig ska gå på dans mer, börja på balett. I Irvington gjorde vi fyra stopp: balettshopen, skobutiken, vinbutiken samt ett café. 

I balettshopen fick vi höra hur ägarinnans dotter helt plötsligt inte längre vill gå till skolan. Hon har precis börjat ettan och gråter på morgnarna för att slippa gå. Enligt läraren är det inget särskilt som har hänt utan hennes reaktion beror på den stora omställningen mellan kindergarten och ettan. Samtidigt som vi fick höra detta, sålde hon på oss alldeles för små tights och skor som jag måste åka tillbaka och byta idag.

Skoaffärens ägarinna visade sig ha bott i våra kvarter här i Dobbs Ferry och visste precis vilket hus vi bodde i. De hade även bott i Zürich i några år och hon berättade hur omöjligt det är att lära sig tyska i Schweiz med alla deras olika dialekter. Jag tror faktiskt att hon har en poäng där. Därifrån fick vi med oss ett par underbart fina rosa höstskor till Olivia, precis i lagom storlek.

Enligt rykten ägs vinbutiken i Irvington av en man från Göteborg. Butiken fick varor samtidigt som vi tog vår titt och var därför överfull av kartonger. Jag och Olivia såg oss omkring i butiken samtidigt som mannen i butiken plockade med sina varor. Eftersom han inte sa ett ord till oss under hela tiden vi var i butiken (det var lite väl rörigt med alla kartonger så vi köpte aldrig något), tror jag faktiskt att han var svensk.

Vi avslutade vårt besök i Irvington med en cappuccino på ett av stadens caféer. När vi lämnade stället frågade den unga mannen bakom disken om jag var nöjd med kaffet. Han berättade att han utgick ifrån att vi var från Europa och européer brukar vilja ha mer skummad mjölk än amerikaner och skummet ska ligga ovanpå espresson. Han hade försökt göra min cappuccino efter denna europeiska standard. Jag intygade att kaffet hade varit mycket gott och det blev han glad för.

Efter denna lilla utflykt åkte vi till Dobbs Ferry High School för att köra Filippa till matchen, som visade sig vara inställd.

Kreativt skolarbete

Barnen har nu gått i skolan i en vecka. Olivia är glad varje dag hon kommer hem med skolbussen och hon säger att det är roligt i skolan. Alltefter som eftermiddagen går blir hon mindre glad, men med tanke på hur otroligt utmanande hennes skoldagar är, är inte det så konstigt. Hon är naturligtvis utpumpad.

Filippa och Rasmus har långa dagar. Skolan slutar fem över tre, därefter hinner de precis byta om i skolan för att  ta sig till den dagliga fotbollsträningen. Eftersom de spelar en "b-sport" som soccer får de hålla till på en fotbollsplan långt ifrån skolan. Skolans plan är upptagen av football. Till skillnad mot i Rasmus lag är Filippa den enda i sitt lag som cyklar mellan hemmet, skolan och fotbollen. De går under beteckningen "The Biking Swedes".

Vanligtvis kommer de hem från fotbollsträningen runt halv sex och nästan dagligen har de tre olika läxor till dagen efter. Efter middagen är det därför numera endast läxläsning som gäller.

Jag är imponerad av de kreativa utmaningar de ställs inför. Under den senaste veckan har Filippa fått skriva om vad hon tycker att en amerikansk nationalsång ska innehålla och i en essä fått argumentera utifrån boken Slakthus 5 (sommarens läsning) om Ernest Hemingway har rätt i sitt citat: "Never think that war, no matter how necessary, nor how justified, is not a crime". 

Rasmus har fått skriva en dikt om sig själv (utifrån en given ram) och en essä om vilka två personer han skulle vilja träffa i himlen. Niornas sommarläsning var Mitch Alboms bok "The five people you meet in heaven". Detta är något jag tycker att vi borde se mer av i den svenska skolan. Eller är det jag som numera har tid att se det?

I dag skulle hela Rasmus fotbollslag ha slips och skjorta på sig i skolan för att hedra sitt lag. Han var så snygg när han gick till skolan i morse.

Religion

När man bor i USA är det svårt att undgå tankar om religion och dess betydelse. Rasmus sa häromdagen att han är väldigt oreligiös. Även om jag förstod vad han menade, lät det så trist och tomt när han sa det. Först sa jag till honom att han inte bör uttrycka sig på det sättet här i USA. Det kan lätt missförstås och låta onödigt provocerande. Dessutom är han faktiskt kristen, hur oreligiös han än känner sig.

Sedan tänkte jag lite till och sa till honom att jag inte alls tycker att han är oreligiös. Att vara religiös kan vara att man tror på det som är rätt och att man har en vilja att göra det rätta. Sedan har vi packeterat denna vilja och tro på olika sätt och ibland har vi lite olika åsikter om vad som är rätt. 

Troligen är jag influerad av Elizabeth Gilberts bok Eat, Pray, Love, men jag tycker inte att de etablerade kyrkorna ska ha monopol på religionen. 

Mobiltelefoner

Ytterligare en punkt på listan kan äntligen bockas av. Filippa och Rasmus har fått mobiltelefoner (och jag har fått en ny).

Vi ville vänta tills skolan började, för att reda ut om någon särskild operatör var vanligare än andra. I vår grannstad Irvington har alla på hela skolan Verizon och då är det inte så lämpligt att själv komma med AT&T. Att ringa inom operatören kostar nämligen ingenting. 

I Dobbs Ferry visade det sig gå lika bra med såväl Verizon som AT&T vilket jag var extra glad för. Endast AT&T har nämligen iPhone, och en iPhone ville jag ha. 

Att köpa mobiltelefon, när man också ska lägga upp nytt abonnemang, går nog aldrig fort, vilket land man än befinner sig i, men efter ett par timmar var vi äntligen försedda med varsin mobiltelefon. Eftersom vi är nya i landet och saknar kredithistoria, fick vi lägga upp en ansenlig deposition, men den ska vi förhoppningsvis få tillbaka om ett år. 

Nu kan jag äntligen nå barnen igen. Tänk så van man är att alla alltid har mobiltelefoner.

Körskola

För att vi ska få genomföra vår uppkörning och förhoppningsvis få våra amerikanska körkort, måste vi först genomgå en femtimmars kurs i körsäkerhet. Jag hade bokat in oss båda på en körskola i White Plains och lördag morgon kl 7:45 infann vi oss på skolbänken. 

Läraren, med den klassiska bakgrunden körskollärare/baseball- och footballscoach, visade sig ha varit med förut och visste precis varför detta medelålders par dök upp bland alla High School-studenter. Han lovade att i första hand terrorisera de yngre i publiken med frågor, vilket åtminstone jag var tacksam för.

Tillsammans med några informationsfilmer med Don Johnson i huvudrollen, lyckades vår coach med konststycket att göra fem timmar körsäkerhet riktigt underhållande. 

Barnen hade under tiden varit tillsammans med våra svenska vänner i Tarrytown och hunnit med både agility (som publik) och bad. Kvällen avslutade vi fyra vuxna på en mycket trevlig restaurang i grannstaden, Harvest-on-Hudson (www.harvest2000.com/hoh/) medan alla fem barnen åt pizza och tittade på film hemma hos oss. Trots att det ösregnade ute och stormen Hannah hade börjat visa sig, hade vi en mycket trevlig kväll.

Väderrapport

Hela augusti var förvånansvärt svalt. Vi uppfattade vädret som behagligt, men alla New York-bor var förundrade över "kylan". Nu är det tvärtom. Det är 5 september och temperaturen ligger runt 30 grader på dagarna. 

Återigen är jag tillbaka till segheten jag upplevde i juli. Allt jag gör känns som en ansträngning. Men i morgon väntar vi stormen Hanna med tillhörande regn. Hon befinner sig just nu utanför Florida och väntas passera New York i morgon kväll. 

Vi följer noga utvecklingen på www.noaa.gov för att se om den nu tropiska stormvarningen övergår till orkanvarning. 

So far, so good

Första skoldagen avlöpte väl. Olivia kom hem med skolbussen på utsatt tid, strax efter 12, glad och nöjd med sin första skoldag. När skolbussen hade kommit fram till skolan hade hon gråtit lite. Hon hade blivit osäker på om hon verkligen var på rätt plats. Hon kände inte igen sig. Hennes lärare hade då kommit och tagit emot henne och allt kändes bra igen. Men en flicka hade gråtit hela dagen.

Filippa och Rasmus var mer än nöjda med sin skolstart. De var överväldigade av hur trevliga och öppna alla människor hade varit. Vi får nu glädjas åt denna smekmånad, när såväl elever och lärare är nyfikna och förlåtande. Förhoppningsvis kommer språkutvecklingen underlätta eventuella motgångar när smekmånaden är över.

I morse skrev jag ut min första check på cirka 18 år. Jag kan inte riktigt komma ihåg när de försvann, men jag tror att decennieskiftet -60/-70 är en vattendelare. Är du född på 70-talet har du nog aldrig skrivit en check i Sverige. Rätta mig om jag har fel. I vilket fall som helst vet jag inte om jag fyllde i den rätt. Därefter hörde vi skolbussen som var alldeles för tidig och jag och Olivia fick springa. Men hon hann.

Tyst i huset

Filippa skulle ha börjat gymnasiet i Sverige och med alla klasskamrater utspridda över hela Stockholm är hon inte ensam i det nya. Alla svenska 16-åringar upplever just nu samma osäkerhet och möter nya vänner, lärare och miljöer. Filippas första skoldag började tyvärr inte på bästa sätt, när hennes stora plastpåse med alla nyinköpta pärmar, rasade av cykeln redan efter första svängen. Jag hoppas att jag räddade henne lite genom att slänga mig in i bilen och köra påsen till skolan.

Rasmus har lämnat en själsfrände och ett stort gäng tjejer hemma i Engelbrektsskolan. Han är den som lämnar och alla andra är kvar. Däremot är alla i hans nya klass lika nya i High School som Rasmus är. De andra känner varandra sedan tidigare men mycket i skolan är nytt, även om High School och Middle School ligger på samma skolområde.

För Olivia är det första riktiga skoldagen någonsin. Hon slängs in i en ny miljö, ett nytt språk och nya människor utan mer skyddsnät än fantastiskt trevlig och professionell skolpersonal. Med pigg blick och kavata steg klev hon ombord på skolbussen. Som resesällskap har hon en grannflicka som också börjar Kindergarten och som jag tror upplevde detta ännu mer skrämmande än vad Olivia gjorde. Ärligt talat har jag sällan sett Olivia så här tuff i ett avsked.

Hair - ett misslyckande

Nu är det nog dags att erkänna mitt misslyckande. Vi fick aldrig några biljetter till Hair i Central Park.

Bakgrunden är att en subventionerad friluftsteater varje sommar spelar musikalen Hair på utomhusteatern The Delacorte Theater i Central Park. Biljetterna är gratis och efterfrågan naturligtvis stor. Till saken hör också att jag såg Parkteaterns uppsättning av Hair (-99), tre gånger.

Efter att ha tagit reda på så mycket som möjligt, planerade jag allt i minsta detalj. Filippa och jag skulle försöka få biljetter. De andra skulle ändå inte ha vett att uppskatta det hela. Jag bokade parkering åt bilen, packade matsäck och tog med mig alla barnen in till Central Park. Eftersom jag ville slippa bilkö åkte vi in till stan strax efter nio. Biljetterna släpptes kl 13. 

Allt flöt bra. Kön var gigantisk när vi kom fram, men enligt experterna var det inte kört. Jag och Filippa köade medan Rasmus och Olivia ritade, åt och åkte sparkcykel. Vi hade en ganska bra dag i Central Park, mitt i allt väntande. Vi hade ett långt och trevligt samtal med en ung man bakom oss i kön, som visade sig bo i Dobbs Ferry. Hur sannolikt är det? Efter mycket väntande lyckades vi till slut få plats på väntelistan. Med en plats på väntelistan är sannolikheten stor att man får biljetter till kvällen så vi var naturligtvis glada. 

För att göra en lång historia kort, fick vi biljetter till kvällens föreställning men föreställningen ställdes in på grund av regn. Troligtvis den enda föreställningen på hela sommaren som har ställts in av den anledningen. Blöta och besvikna fick vi åka hem. Den enda trösten var att även Dr Dick Solomon (John Lithgow) från Tredje klotet från solen, också fick åka hem genomblöt.

Nästa försök hade ett annat upplägg. Jag lämnade alla barnen hemma och åkte in tidigare. 1,5 timme tidigare anlände jag till parken bara för att hamna på i stort sett samma plats som tidigare. Denna gång hade jag inte samma tur och hamnade inte ens på väntelistan.

Nu spelas Hair ytterligare två veckor, men med alla barnen i skolan och Olivia som kommer hem redan 12.20 de första veckorna blir det svårt att få till ytterligare en heldag i Central Park. Men nästa sommar kommer jag definitivt att försöka igen.

Staples

I morgon är det skolstart och idag är det stora inköpsdagen. Jag nämnde tidigare Olivias inköpslista och bävade inför de andra barnens. Varför jag, som är lite av en kontorsmaterialfetischist, skulle bäva inför att få spendera hundratals dollar på Staples vet jag inte. Jag tar tillbaka allt.

När vi väl hade utrett hur man köper "Loose Leaf Paper" och vad en "Marble Composition Notebook" är för något, var det bara att slå sig lös i trängseln och slänga fram det stora kreditkortet. Kvittot kan vi använda som halsduk i höst.

Labor Day

Det är första måndagen i september och hela familjen är ledig. Vi är inbjudna till kvarterets pool av våra grannar Mr och Mrs T. De har bott i sitt hus i 40 år, är båda i 70-årsåldern, älskar opera och att resa. Eftersom de precis har kommit hem från en resa till Island bjuder vi in dem på en kopp förmiddagskaffe innan badet, för att få höra om resan.

Mr och Mrs T:s summering av Island är: fantastiskt landskap, lika vacker som reserverad befolkning och hutlöst dyrt.

Efter badet hinner vi med en snabb lunch innan det är dags för nästa sammankomst - poolparty hos några av våra svenska vänner. Hela eftermiddagen tillbringar vi vid deras pool tillsammans med fyra andra svenska familjer. De bjuder på öl, vin, läsk, snacks, frukt och inte minst ett underbart sensommarväder. Barnen badar oavbrutet i två timmar medan vi andra utbyter erfarenheter om skolstart, var man hittar skandinavisk mat och kvaliteten på amerikanska hus.

Så här intensivt socialt umgänge kan jag inte minnas att vi hade i Sverige.