På räls

Vi har farmor på besök för närvarande, vilket för min del innebär barnvakt. Klockan 2 pm tog jag därför tåget in till staden och utforskade Lord & Taylor. Ett shoppingparadis på tio våningar, som jag tidigare inte besökt. 

En klänning och skinnjacka senare begav jag mig tillsammans med Magnus till stadsdelen Chelsea på Manhattan, närmare bestämt Nionde avenyn, runt 14:e gatan. Vi hade bokat bord på en asiatisk restaurang, Buddakan (www.buddakannyc.com). 

Buddakan är en stor, modernt inredd restaurang, som för tankarna till Asia de Cuba i London eller Buddha Bar i Paris. Samtidigt som vi intog en fantastisk Dim Sum slog det oss att vi, tillsammans med våra bordsgrannar, bildade en livslinje, med borden som livets olika stationer.

Vi var fem bord i rad. Först satt två singeltjejer, uppklädda till tänderna. Laddade inför kvällen och vad den kunde innebära. Därefter paret på sin första date, som blygt och trevande letade efter samtalsämnen. Nästa station var det etablerade, men ännu inte gifta paret. Säkert, men fortfarande med spänning kvar sökte de sig till varandra. 

Nästa anhalt var vårt bord. De gifta paret med barn hemma. Samtalsämnena rör familjen, ekonomin och den närmaste framtiden, såsom "Hur och var tillbringar vi julen?".

Sist i raden kom paret i övre medelåldern i sällskap med sin vuxna dotter och hennes blivande man. Alla trygga i varandras sällskap, mannen har äntligen friat och trycket från föräldrarna har lättat. De ser varandra som vuxna och kan umgås såsom vuxna gör.

För ett ögonblick kändes allt väldigt enkelt och enahanda. Sitter vi alla fast på samma räls, tuffandes fram mellan livets stationer utan några större variationer? Möjligen hamnar vi i en loop ibland och flyttas tillbaka några stationer, men sen fortsätter livet i samma spår igen.