Nu är vi iväg

Filippas pojkvän kommer till Tarrytown på tisdagsmorgonen för att säga adjö innan vi åker. Jag känner deras smärta. Att vara ung innebär att det ibland inte finns någon annan lösning än att skiljas åt, trots att kärleken är stark.

Bilresan till Charlottesville, Va tar över åtta timmar, inklusive ett stopp. Resan skulle kunna vara spännande då vi passerar såväl Baltimore som Washington D.C, men det enda vi ser är fyr-filiga motorvägar. Först när vi bara har cirka tio mil kvar till målet minskar trafiken och antalet filer. I och för sig fortfarande två i vardera riktningen.

Vi stannar på The Maryland House för att äta lunch. Stället ser riktigt inbjudande ut från utsidan. En stor nästan ståtlig byggnad i tegel som påminner om en officiell byggnad i en mellanstor stad. Innanför är det som vilken food court som helst. Någon sa nyligen att på rastplatserna får man ett bra tvärsnitt av den amerikanska befolkningen. Det stämmer nog bra.

Trots tung trafik nästan hela vägen kom vi fram i tid till middagen och kusinerna fick även en chans att leka innan det var dags att sova.

Avsked

En hel dag använder vi till avsked. Det är behändigt i en liten stad som Dobbs Ferry eftersom allt och alla finns inom räckhåll. 

Vid avsked vill man alltid låta påskina att man kommer att ses snart igen. Det är svårt när man flyttar till en annan kontinent. Men Dobbs Ferry, NY är tillgängligt. Det hade varit ännu värre om vi hade flyttat från Buffalo, NY. Sannolikheten att man en dag återvänder dit är inte lika stor. Nu håller vi strongt fast vid illusionen att vi snart ses igen.

Saknad

Vad jag kommer att sakna

 - alla underbara människor i Dobbs Ferry, alla som har öppnat sina hem och hjärtan för oss och gjort vår vistelse här så minnesvärd.

 - den vackra, färgstarka och lååånga hösten.

 - Manhattan

 - människors nyfikenhet

 - flexibiliteten och friheten ett liv utan fast anställning ger

 - massa andra saker

Vad jag inte kommer att sakna

 - vår amerikanska tvättmaskin

 - crickets i källaren

 - att bo i någon annans hus

 - att vara språkligt underlägsen

Färdigpackat

Trots att vi inte packar själva och inte heller behöver lyfta en enda kartong, är jag helt slut efter tre dagars packande. Jag antar att det är psykisk utmattande att packa ihop ett helt ett hem och lämna något man inte vill lämna. 

Inte nog med att extranycklarna till huset hamnade i någon flyttkartong. Så gjorde även garageöppnaren. När vi upptäckte detta blev jag ännu mer utmattad. Självklart borde jag ha förberett bättre, men jag tycktes ligga ett steg efter hela tiden.

Mitt i allt flyttstök blev vi inbjudna på kaffe hos våra grannar Mrs och Mr T. Olivia fick äran att spela på Mrs T's vackra harpa. 

Nu är huset helt tomt och vi har flyttat in på hotell i Tarrytown. Olivia är glad för hon kan bada i hotellets pool. För oss andra känns det mest tomt och vemodigt.

Speed dating

I dag har det packats här hemma. Hela köket är nerpackat. Så är även en del av husets nycklar, tror vi, och de sopsäckar jag tänkte slänga allt i, som vi inte kan ta med oss. Så går det när man är oplanerad och förvirrad. 

Eftersom tiden är knapp har vi haft en form av speed dating i dag på eftermiddagen. Först badade vi med några grannar i kvarterets pool. Meningen var i alla fall att Olivia skulle bada, hon som alltid tjatar om det, men hon tyckte att vattnet var för kallt. 

Efter badet åkte vi över till Tarrytown för en skolavslutnings- och födelsedagsfika. Med oss hade vi även en påbörjad champagneflaska som vi delade på tillsammans med kaffet, jordgubbarna och glassen. 

På kvällen var vi hembjudna till några föräldrar till en kompis till Rasmus. Kompisen J, vars pappa är professionell jazzmusiker. Med på middagen var även två andra föräldrar och en bunt ungar som kom och gick under kvällen. Det var kaotiskt, god mat, bad i poolen, kulturutbyte, levande musik och helt enkelt en helt underbar kväll. Egentligen förtjänar denna kväll ett helt eget inlägg med detaljerade beskrivningar av alla färgstarka människor, intressanta samtalsämnen och musikaliska inslag, men jag är alltför trött och ofokuserad för det.

Olivia i skolan

Med två Children's Tylenol i blodet tog Olivia skolbussen för näst sista gången i morse (förutsatt att hon inte blir sämre av detta och måste vara hemma i morgon igen). Febern hade gått ner betydligt från dagarna innan, men hon var inte helt feberfri. Skoldagen var bara tre timmar och hon hävdar att hon mådde helt OK när hon kom hem igen. 

Här hemma börjar det brinna i knutarna inför flytten. I morgon kommer flyttfirman och packar. 

ESBNYC och Fatty Crab

I high school har de inga lektioner sista veckan innan sommarlovet, bara prov. Filippa hade sitt sista prov redan förra veckan så för henne har sommarlovet inofficiellt redan börjat. Rasmus hade sitt sista igår, tisdag. Att de inte har några lektioner innebär lite hjälp för mig på dagarna och jag passade i går på att åka till stan för att göra ett nytt försök i Empire State Building. 

Den här gången var vädret betydligt bättre. Sikten var inte perfekt men helt klart bra nog. De flesta besökare vill inte betala $15 dollar extra för 16 ytterligare våningar utan stannar på 86:e våningen. Med Executive Pass har man rätt att åka hela vägen upp till 102:a, vilket vi gjorde. Där kunde vi i lugn och ro insupa hela New York City. Jag stod länge och bara stirrade ut i varje vädersträck och kände mig mer och mer beklämd över att behöva lämna allt detta. 

Efter besöket var jag förbi Lord & Taylor för att titta på nya skor. På de stora fina varuhusen här i NYC har de en mycket besvärlig ordning när man ska prova skor. Den första expediten som frågar om du behöver hjälp, är din personliga assistent. Inte personlig så att hon/han hjälper endast dig, men du har endast rätt att få hjälp av denna. Om du spankulerar runt i lokalen och hittar ett par skor långt borta från "din" expedit, måste du bege dig tillbaka hela vägen dit där hon/han befinner sig. Detta upplägg driver mig till vansinne. Jag vill kunna få hjälp på en gång av den person som står närmast, inte behöva jaga runt i fem-tio minuter för att hitta Helene. Irriterad och utan skor tog jag tåget hem igen.

På kvällen var det dags för Manhattan igen, då jag och några andra svenskor besökte Meatpacking district för att äta och dricka. Hur trevligt, gott och mysigt som helst. Vi åt på ett ställe som heter Fatty Crab där de serverar modern asiatisk mat. Maten serveras av unga pojkar som alla ser ut som äventyrliga backpackers i Asien.

Feber

Olivia har feber och kan inte gå till skolan. Det är sista skolveckan och hon är djupt bedrövad över att missa sista chansen att umgås med sina klasskamrater. Jag får ont i hjärtat när jag ser hur bedrövad hon är över att inte kunna vara i skolan. Alla dessa gulliga söta barn som hon kanske aldrig mer kommer att träffa. Hur kan man ha en sådan otur att bli sjuk just nu? Om inte febern ger mer sig till i morgon funderar vi på att förse henne med en tablett och skicka iväg henne till skolan i alla fall. Det är ändå bara halvdag. Det får bara inte hända att hon inte får chansen att säga hej då ordentligt.

Graduation

I Dobbs Ferry firas Graduation av High School Seniors på lördag kväll. Vanligare på andra ställen är nog ett mitt-på-dagen-arrangemang, men här har man som sagt valt att förlägga ceremonin på kvällen. Vanligtvis sker tillställningen i Waterfront Park, utefter Hudson River, men på grund av detta ständiga ösregn, var den istället förlagd till skolans gymnastiksal. 

Vi var där för att fira Filippas pojkvän Lukas. Ceremonin höll på i 1,5 timme och bestod av många tal, av såväl elever som lärare och en sång. Huvudrollsinnehavaren från Little Shop of Horrors sjöng "For Good" från musikalen Wicked tillsammans med sin kusin, båda seniors. Med orden

"I've heard it said

That people come into our lives for a reason

Bringing something we must learn

And we are led

To those who help us most to grow

If we let them

And we help them in return

Well, I don't know if I believe that's true

But I know I'm who I am today

Because I knew you..."

grät såväl sångarna, studenterna och föräldrarna floder. Även rekotorns tal var rörande medan superintendent inte förstått att less is more.

Efter att eleverna kastat sina hattar i luften var det dag för familjesammankomst hemma hos Lukas. Inte alltför olikt en svensk studentmottagning.

Midsommarafton

Inget är större och viktigare för en svensk än Midsommar. USA's stora högtider firas med en parad. Varenda liten småstad stoltserar med egna parader flera gånger per år. En parad är inkluderande. Många kan delta och resten kan stå brevid och titta på. En parad utan publik är ingen riktig parad, varför publiken är lika viktig som de som går i paraden. 

I Sverige firar vi våra högtider privat. På Midsommar träffas släkt och vänner, gärna på någons sommarställe. Där vet varenda infödd svensk hur det ska gå till. Vad och när det ska ätas, hur en midsommarstång ska se ut och vilka sånger som ska sjungas när man dansar runt stången. Man kan tossa ihop vilka svenska familjer som helst utan risk för några större krockar i traditionerna. 

Hur inkluderande är det? Om man inte är född i Sverige, inte har några svenskfödda vänner, hur ska man då veta vad som förväntas av en på Midsommarafton? Kommer man ens att känna någon vilja att lära sig? Om detta vet jag ärligt talat inte någonting. I min svenska värld förekommer endast infödda svenskar som alla vet exakt hur en Midsommar ska se ut. Nu när jag själv har varit utlänning i ett år, bör jag nog lära mig mer om hur det är att vara utlänning i Sverige.

Vår egen Midsommarafton firade vi med våra svenska Skanska-vänner på klassiskt svenskt vis (Chicken Satay kanske inte är klassisk midsommarmat, men det var väldigt gott), förutom att vi inte lyckades hitta någonting att bygga midsommarstång av. 

Picknick

På grund av det ständiga regnandet blev den årliga kindergartenpicknicken framflyttad en vecka, till Midsommarafton, som inte är Midsommarafton här. Undrens tid är inte förbi visade det sig när vi denna dag fick en regnfri dag och picknicken kunde genomföras enligt plan. 

Inför denna dag hade alla barnen batikfärgat tröjor, varje klass i sin egen specifika färg. Olivias klass var orange. Egentligen hade de bara förberett färgandet genom att skapa mönster på tröjorna på klassiskt 70-talsmaner. Själva färgandet stod fröknarna för. 

Vi mötte upp barnen i en närliggande park där klasserna anlände truppvis i sina olika färger. Därefter var det bara lek, pizza, kakor och glass för hela slanten i tre timmar. Magnus och jag var tyvärr tvungna att lämna picknicken en stund för att sälja vår bil till Big Dee Volvo, men vi försökte vara med så mycket som möjligt. Nu har vi på två år sålt två bilar som båda bara varit ett år gamla. Inte de bästa affärerna man kan göra. Tur att dollarkursen har gått vår väg åtminstone. 

Vi passade även på att ge våra presenter till Olivias fröknar. De fick varsin bok om Sverige till minne av den svenska lilla tjejen som nu återvänder till sitt hemland med en Brooklyn-dialekt i bagaget. Olivia i sin tur fick ett exemplar av den boken klassen gjorde till fröknarna under Teacher Appreciation Week, som jag skrev om tidigare. Ett perfekt minne.

KitchenAid i regnet

Alldeles för sent kom jag iväg till Bed, Bath & Beyond och Westchester Mall. Jag hade tänkt hinna handla en mängd saker inför vår flytt till Sverige. Allt sådant som man förväntar sig ska finnas i ett hem från USA. Nu hann jag bara med det viktigaste och lite till. Det viktigaste av allt var en KitchenAid hushållsmaskin. En som kostar $260 på Bed, Bath & Beyond med lite rabatt men cirka 5 000 kronor i Sverige. 

Inte nog med att jag kom iväg sent på min shoppingtur, dessutom ringde Filippa och bad att få bli hämtad vid tågstationen. Hon hade spenderat natten på hotell på Manhattan tillsammans med 14 kompisar natten innan. Här är det vanligt att man hyr ett hus eller tar in på hotell natten efter Prom. Eftersom det regnade ordentligt, kunde jag inte annat än att åka hem tidigare än beräknat för att plocka upp de trötta paret. 

Sent på eftermiddagen kom Magnus hem från Sverige. Med sig från flygplatsen hade han den hyrbil vi ska dras med framöver. Vår egen bil är det dags att sälja.

På kvällen skulle vi ha varit med på den årliga ELL-picknicken, men den regnade inne. Ingen kan ana hur mycket det har regnat denna vår. Jag har inget att jämföra med, men enligt uppgift är det högst onormalt med så här kall och regnig vår. Det enda positiva är att inte Olivia tjatar sönder mig om att få gå och bada.  

Jazz vid Hudson River

Onsdag var hemresedag för min syster med familj. Som en sista utflykt följde L med mig till IKEA för att köpa en ny säng till Olivia. Eftersom Olivia kommer att få det minsta rummet i vårt nya hus, är hon lovad en loftsäng. Om vi köper den här i USA kan vi använda den gamla madrassen. Problemet är att vi nu kommer att ha en extra säng, Olivias gamla, utan madrass. Det kanske inte var så smart. Vad gör vi med den nu? Ytterligare en fråga att hantera innan nästa torsdag. Turen till IKEA gick i alla fall smärtfritt och jag passade på att köpa essentiella varor inför fredagens svenska högtid. 

När huset hade blivit tomt var det dags att återigen ta itu med däcken på vår bil. Bara för att vi har tänkt sälja bilen på torsdag har den där lampan som säger "Low tire pressure", börjat lysa igen. Vår lille lokale mekaniker fixade problemet på en kvart och nu håller förhoppningsvis däcken så pass länge att vi kan sälja bilen. Även denna gång var det spik i däcket, men bara en. Inte fem som sist.

Framåt eftermiddagen ringde Filippa från stans blomsterhandel och ville att jag skulle komma dit med pengar. Hon skulle köpa en blomma till sin date på kvällens Senior Prom, men hade glömt pengarna hemma. Det var bara att slänga in Olivia och hennes playdate i bilen och bege sig dit. Inne i blomsteraffären var kön lång. Dagen för Prom måste vara en av årets bästa för blomsterhandeln. Jag fick sedan även äran att köra Filippa till Lukas. I filmerna är det alltid killarna som hämtar upp tjejerna, men i verkliga livet måste man ibland vara praktisk. De var i alla fall otroligt fina båda två.

Dagen avslutade Olivia och jag nere i Waterfront Park där säsongens onsdagskoncerter har börjat. Stadens invånare samlas för att lyssna på jazz, ha picknick och dricka vin. Några av våra vänner från Olivias busstop var där så vi fick gott sällskap.

Många tror att man har så mycket tid som hemmafru, men jag undrar snarare hur man hinner med livet när man jobbar?

Beczac

Inför dagens utflykt samlas vi i skolans ELL-sal på morgonen. Alla ELL-barn från kindergarten till fifth grade ska på utflykt till Beczac Environmental Education Center i Yonkers och jag ska vara med som extra hjälp. Mitt ansvar är en grupp på fyra barn, Olivia samt tre pojkar från hennes klass. 

Tillsammans med de andra barnen promenerar vi den långa vägen till stationen för att ta tåget till Yonkers. Barnen är duktiga, både på att gå och på att lyssna vad jag säger till dem. På tågresan sitter vi fem tillsammans och vi har nu blivit en väl sammansvetsad liten grupp. Olivia beklagar sig vid något tillfälle över att hon bara fick pojkar i sin grupp, men finner sig snart tillrätta. 

Framme vid Beczac berättar en ur personalen om Hudson River och om de fiskar som simmar där. Därefter är det dags för dagens höjdpunkt, notfisket. Alla barnen går ner till Hudson River där de får trä på sig vadarbyxor. Olivia och hennes kompanjon J är först ut, såsom minst i sammanhanget. 

Olivia är helt orädd när hon kliver ut i vattnet med nätet och springer gladeligen fram och tillbaka med fångsten mellan nätet och hinkarna där fångsten ska samlas. Alla fiskar i nätet diareförs och studeras noga av barnen. De får hantera räkor, krabbor och massor av fiskar av olika storlek. Helt borta är den försiktiga Olivia som inte ville peta på någonting på The Maritime Aquarium i höstas.

Efter fiskelyckan är det dags för matsäck och lek. Alla barnen springer runt runt som hästar på grönbete under en timmes tid. Som tur är blir vi hämtade med skolbussen vid tågstationen när det är dags att åka hem. Det är ganska trötta barn vi har med oss tillbaka.

Rött, blått och vitt

När vi kommer ner till vår busstop på måndagsmorgonen inser jag att vi har missat något. De andra är utstyrda i blått, vitt och rött, precis som man ska. I dag ska nämligen barnen i kindergarten sjunga om den amerikanska flaggan på scen. Olivia har i och för sig på sig en blå klänning men med mönster i alla möjliga färger. Man associerar inte till den amerikanska flaggan när man ser henne. 

Åter hemma efter att ha avlämnat Olivia på bussen bestämmer jag mig. Det blir ingen Total Body Conditioning idag. Jag åker till skolan med nya kläder istället. Ska min dotter sjunga på scen om den amerikanska flaggan ska hon vara klädd som en. Det är det minsta vi kan göra för att hedra det här landet där vi har trivts så bra. 

Olivia blir lättad när jag kommer till klassrummet med ombytet. Hon smiter direkt in på toaletten för att byta om och hinner precis lagom ut för att vara med på The Pledge och nationalsången. Då kommer de. Tårarna. När jag ser Olivia bland sina söta klasskamrater och sin fantastiska fröken, med handen på hjärtat och blicken på den amerikanska flaggan, börjar det bränna bakom ögonlocken. Rinner gör tårarna när alla barnen klämmer i allt vad de kan i den amerikanska nationalsången. Inte för att jag har blivit så djupt amerikansk att jag blir rörd till tårar av att höra The Pledge of Allegiance, utan för att vi trivs så bra här i vår lilla stad.

Eftersom jag ändå är på plats tycker fröken att jag kan stanna kvar under uppvisningen också. Egentligen är inte föräldrarna inbjudna, men om jag håller mig i bakgrunden är det inga problem. När jag står längst bak och trycker kommer en annan mamma förbi och frågar om det är OK att hon tittar på. Helt OK så länge vi håller oss i bakgrunden, meddelar jag. Mamman går och ställer sig längre bort och då slår det mig. Det måste vara hon. Den hemska mamman som skällde ut mig så förfärligt för tio månader sedan. Helt säker är jag inte, men varför skulle jag ha kommit att tänka på henne annars? I vilket fall låter jag det hela bero, även om jag har god lust att säga något. Om det är moget eller fegt vet jag inte.

Pool Brunch

Våra underbara svenskamerikanska vänner hade slagit på stort och bjudit in oss alla på pool-brunch på söndag förmiddag. Trots att vädret var ganska trist badade alla barnen länge i poolen, medan vi sippade på varsin mimosa på altanen. 

Efter badet åt vi bagels med lax, fruktsallad och mina totalt misslyckade kanelbullar. Jag skulle göra mig till och baka kanelbullar att ta med mig, men det fungerade inte alls. Trots att jag följde alla konstens regler med jästen, vägrade degen att jäsa. Enligt vårt värdpar ska det finnas färskjäst på Stop & Shop om man frågar, själv har jag bara hittat urusel torrjäst. Men det är tanken som räknas och så länge de fortfarande var varma, smakade de helt OK. 

Tyvärr var vi tvungna att lämna tillställningen alltför snart för att bege oss till Larchmont där Filippa spelade säsongens sista match. Solen hade nu kommit fram och helt plötsligt blev det nästa besvärade varmt. Vädret är mycket ombytligt här, även om det mest har regnat på sista tiden. 

Turister på Manhattan

Lördagen kom och vi begav oss alla in till stan för att turista som proffsen gör. Dagen började med ett besök på Central Park Zoo, den djurpark som förekommer i Madagaskar. Vårt medlemskap i Bronx Zoo inbegriper även Central Park Zoo och eftersom vi har hävdat att vi har fem barn fick vi med oss ganska många in. Central Park Zoo är bara en bråkdel så stort som Bronx Zoo, men det är en liten lagom utflykt om man vill hinna med annat den dagen också. Barnen var lite besvikna över att vi varken hittade lejon eller zebror, men det finns nog mycket annat i filmen Madagaskar som också är påhittat.

Därefter begav vi oss till 2:nd Avenue för att äta lunch. Egentligen ville L gå till ett steakhouse, men de vi kunde hitta var alldeles för dyra för en familj på sex, så vi sökte upp det en klassisk pub där de serverade stora stekar. Det finns säkert även billiga steakhouse, men då bör man nog veta vart man ska innan.

På eftermiddagen gick vi på bio och såg Night at the Museum 2. Jag vet inte om det var för att jag inte går så ofta på bio, för att det var en imax-biograf eller för att filmen verkligen var bra. I vilket fall som helst, tyckte jag filmen var riktigt rolig. Särskilt om man ska se något som tilltalar alla åldrar. För oss passar det extra bra eftersom vi ska till Washington DC i sommar. Nu kanske även Olivia kan uppskatta The Smithsonian.

Som avslutning på dagen åkte min syster med familj upp i Empire State Building. Vi andra avstod denna gång, trots att det inte var mycket till kö. Jag hoppas på en ny chans med Magnus nästa vecka. 

Little Shop of Horrors

I två veckors tid har jag skrivit på en inventarielista till flyttfirman. Kanske behöver jag förtydliga att jag inte har skrivit oavbrutet i två veckor, men till och från. Hur kan det ta sådan tid när det är bara är ett år sedan ni flyttade sist, kanske någon undrar? Bra fråga, jag undrar också. Kanske beror det på att den amerikanska tullen hade sönder 20 procent av vårt hem när vi flyttade hit och jag nu vill vara säker på att allt är klart och tydligt dokumenterat.

Medan jag har skrivit inventarielistor har min syster med familj turistat på Manhattan. De kommer att ha sett betydligt mer av Manhattan på sina dagar här, än vad jag har gjort på ett år. Sightseeing är inte min främsta gren, har jag kunnat konstatera nu när jag har sett proffs in action.

På fredag kväll var vi alla (utom Rasmus som hade annat för sig) på Broadway och såg Little Shop of Horrors. Broadway i Dobbs Ferry om jag ska vara precis. Det var seniors i Dobbs Ferry High School som stod för showen och precis som när vi såg The Suessical imponerades vi av de proffsiga eleverna. En av huvudrollsinnehavarna har till och med varit med i en musikal på riktiga Broadway. 

Sightseeing i Midtown

Min syster är här med sina fyra barn samt ex-sambo. Viss oro kände jag innan hur det skulle bli med ytterligare sex personer i vårt hus, trots att det är ett stort hus. Nu har halva tiden gått och jag tycker att det går över förväntan.

I onsdags åkte jag tillsammans med alla sex till Manhattan för att utforska Midtown. Enklast och billigast när man är så många är att ta bilen, vilket vi gjorde.

Första gången i New York City är det lika bra att klara av turistdelen av Manhattan först - Fifth Avenue, Central Park, Apple Store, FAO Schwartz, Bloomingdale's, Time Square med mera. Olivia hade playdate på eftermiddagen och jag kunde stanna kvar ända till klockan tre. På den tiden hann vi bland annat med 1,5 timmes strosande på Bloomingdale's. Jag och min syster använde tiden till att uppdatera varandra på våra liv, medan vi promenerade genom varuhusets alla våningar. 

Lagom till att sightseeingturen gick vidare mot Rockefeller Center och Time Square, var det dags för mig att ta tåget hem. Time Square är något jag tycker man aktivt bara behöver besöka en gång, så hemresan kom alldeles lägligt för mig.

Strax efter klockan åtta på kvällen, 11 timmar efter att vi lämnade Dobbs Ferry på morgonen, kom hela familjen hem från stan. Då hade jag allvarligt börjat fundera på om och när det var dags att kontakta polisen. 

Academic awards

Här är det två veckor kvar till skolan slutar och dessa veckor kantas av allsköns aktiviteter, såväl för elever som föräldrar. I tisdags var det dags för årets Dobbs Ferry High School Academic Award. Denna tillställning har ingenting gemensamt med Senior Academy Award, jag skrev om i april, som är en förhållandevis oseriös prisutdelning seniors emellan. 

Dobbs Ferry High School Academic Award är ett seriöst evenemang där rektor och lärare delar ut diplom till elever som har utmärkt sig på olika sätt under året. Vanligtvis delas diplomen ut till de elever som har presterat över 95 procent under läsårets första tre fjärdedelar samt har bidragit positivt till sin klass. Det finns ingen begränsing av antalet diplom per ämne och totalt delades flera hundra diplom ut.

Att prestera över 95 procent under läsåret innebär att man i snitt har haft mer än 95 procent rätt på årets prov. På alla prov beräknas en procentsats fram utav antal rätt i förhållande till totalt möjliga poäng. Har man 15 rätt på ett prov med totalt möjliga poäng 20 har man alltså 75 procent på det provet. Har man 75 procent på ett prov vet man också vilket betyg det ger. Allt är förutbestämt och inte mycket utrymme ges för egna tolkningar vid betygsättningen. I det amerikanska systemet är det svårare att vara flitig på lektionerna men skriva dåligt på proven och ändå få bra betyg. Å andra sidan kan de dela ut A till alla som förtjänar det eller tvärtom.

Vi var i allafall inbjudna till årets Academic Award eftersom Filippa skulle få diplom. Hur många och i vilka ämnen visste vi inte. Överhuvudtaget visste vi mycket lite om vad som väntade oss. 

Eftersom flera hundra diplom delades ut, många studenter fick diplom i flera ämnen, var det en ganska intensiv ceremoni där inte mycket utrymme gavs till varje elev. Lika bra det, tror jag många av de närvarande eleverna kände. Filippa fick diplom i spanska, social studies och kemi och vi är naturligtvis otroligt stolta över hennes bedrifter detta år. Att vi dessutom har fått möjlighet att ta del av ännu en kulturell skillnad mellan den svenska och amerikanska skolan tackar vi ytterligare för.

Rewind

Vårt liv går just nu på rewind. Allt vi gjorde för 11 månader sedan gör vi igen, fast baklänges. Gymkortet på NYSC och prenumerationen på New York Times är avslutade. Vi har besökt samma bilhandlare där vi köpte bilen, för att sälja tillbaka den. Ingen bra affär kan jag meddela. Tur att vi har valutan som hjälper upp situationen något. 

Det mest intressanta hände på AT&T-butiken där vi köpte våra mobiltelefoner och vi nu besökte för att säga upp vårt 2-årsabonnemang i förtid. Följande utspelas:

Expediten: Om ni vill säga upp ett abonnemang måste ni ringa kundtjänst. Det är inget vi hanterar här i butiken. Men ni kan få ringa till kundtjänst härifrån.

Magnus ringer kundtjänst från butikens fasta telefon.

Kundtjänst: Eftersom ni flyttar utomlands har ni rätt att säga upp avtalet i förtid utan avgift. Ni behöver bara besöka närmaste AT&T-butik så ordnar de det. 

Magnus lägger på luren och berättar för expediten vad kundtjänst hade sagt. 

Expediten: Det stämmer inte och jag har inte hört att personen sa så.

Eftersom vi vill behålla våra telefoner under semestern lämnade vi den trevliga men något ohjälpsamma expediten åt sitt öde. Vi provar i en annan butik i Californien senare istället.

I media

Två saker som jag bara måste kommentera. Inte för att de har så mycket med mitt liv att göra, utan för att dessa två frågor visar på områden där de kulturella skillnaderna mellan mig och USA är gigantiska.

För ett par månader sedan diskuterades och debatterades CIA's användande av Water Boarding som förhörsteknik. I debatten användes som försvar att viktig information hade kommit fram under förhören som bidrog till viktiga gripanden och därmed även eventuellt förhindrade framtida attentat. Vad exakt har det med saken att göra? Jag förstår bara inte. Är inte det avsikten med tortyr vid förhör? Att man ska få fram mer information? Är det inte därför ett samhälle måste ha regler mot tortyr, för att förhindra att det används, trots att det är så effektivt? På fullaste allvar diskuterades detta, till och med på WNYC, utan att någon enda tog upp den självklara frågan - vad har effekten av förhörstekniken med saken att göra?

Nästa debatt som har satt myror i huvudet på mig är om President Obamas förslag till Supreme Court, Sonia Sotomayor. I media har man för fullt diskuterat hur det påverkar att ha en domare med ursprung från Puerto Rico i Supreme Court, dessutom kvinna. Kommer inte hennes ursprung, såväl som kvinna och som hispanic att prägla hennes beslut? Det fullkomligt brinner i mitt huvud när jag läser om det. 

Varför är det aldrig någon som frågar hur bakgrunden som vit man påverkar ens beslut? Tror man verkligen att den vita mannens beslut är helt neutralt? Endast alla vi andra - kvinnor, svarta, hispanic med mera - låter våra erfarenheter påverka hur vi fattar beslut. Inte heller detta uppenbara motargumentet har jag sett i debatterna. Men å andra sidan är jag inte någon news junkie, bara en helt vanlig nyhetskonsument. Jag kan ha missat något.

Pedikyr

Inget passar bättre efter en lyckad och lite galen fest än manikyr och pedikyr i vänners sällskap. På vår lokala nagelsalong har de specialpris för mammor med deras små döttrar. På så sätt kan mammorna bli fina samtidigt som barnen blir underhållna och fina de också. Mycket, mycket amerikanskt men också mycket uppskattat hos fåfänga småtjejer.

Vi var tre fruar och tre småtjejer som samlades på salongen söndag förmiddag och ventilerade gårdagkvällen samtidigt som våra naglar putsades och målades. Alla kunde vi konstatera att vi mådde betydligt bättre än våra män för tillfället.

Svensk midsommar på amerikanskt vis

Nu har vi haft avskedsfest för våra grannar och andra vänner i Dobbs Ferry. Temat för festen var Svensk Midsommar/Amerikansk BBQ. Lite av båda för att alla skulle kunna gå härifrån mätta. Vi dukade upp i köket med sillar av olika slag, gravad lax (min första gravade lax), köttbullar, västerbottenost, knäckebröd och amerikansk variant av färskpotatis. Ute serverades hamburare och italiensk korv med bröd. 

Tiden enligt inbjudan visade på 3. Att någon skulle dyka upp innan 3.30 hade vi inte väntat oss och så blev det inte heller. På amerikanskt vis trillade gästerna in i strid ström mellan 3.30 och 5. Drickan serverades i stora islådor där gästerna själva kunde välja mellan öl, vin och alkoholfria alternativ. Ytterligare ett av de amerikanska inslagen och en sed jag tycker är mycket behändig. 

När jag kläckte idén till Magnus om ett midsommartema på vår fest, fnös han bara. Ingen kommer att äta av sillen, bättre att bara köra BBQ, tyckte han. Men eftersom jag själv stod för alla förberedelser körde jag över min man och gjorde precis som jag själv ville. Resultatet blev otroligt bra. De flesta smakade i alla fall på sillen och väldigt många hävdade att de gillade både den och laxen. 

Solen sken hela dagen, efter en vecka med bara regn. Nästan alla gästerna kände någon annan sedan tidigare eller kände i alla fall till varandra. Stämingen blev därmed lättsam och enkelt. Det hade den nog blivit i alla fall, med dessa lättsamma människor.

När det bara var tre familjer kvar bland gästerna, bytte festen karaktär. Magnus plockade då fram den OP vi hade fått av en av de kvarvarande familjerna. De hade läst på internet att snaps det dricker man på midsommar och köpt en flaska hos vår lokala vinhandlare. Vad som sedan hände kan jag berätta om någon gång mellan fyra ögon, det är ingenting som görs sig på internet. Man kan väl säga att förloppet för resten av kvällen påminde mycket om hederlig svensk midsommar.

Måsten

Inför vår flytt, nästa besök och framför allt helgens tillställning har det varit många måsten i veckan. Stor del av helgens mat klarade jag i och för sig av i onsdags då jag var i Norwalk i Connecticut och handlade sill, knäcke och västerbottenost på Scandia Food & Gifts, men fortfarande har det varit mycket att ta tag i när man ska ha 30 personer i trädgården.

När det blir lite för mycket att göra reagerar jag ibland på ett underligt sätt. Jag gör ingenting. Hela torsdag förmiddag tillbringade jag i soffan med kaffe och min vän A från Tarrytown. Vi bara pratade och pratade och alla mina måsten paketerade jag i en låda bland övrig bråte i garderoben. Eftermiddagen var inte mycket bättre den. Hela jag var som bly och allt kändes totalt oöverstigligt. Ett skåp rensade jag i alla fall, för att kunna pricka av något på listan.

På fredagen var det bara att plocka fram lådan ur garderoben och ta itu med ett måste i taget. Lite roligt var det ändå att åka till Westchester Mall för att byta för små skor. Då kunde jag samtidigt passa på att handla lite nytt. Klänningar har jag tänkt mig ska bli sommarens tema. Tar inte så stor plats i resväskan.

Snart hemlösa

Den 30 juni kommer vi att lämna Dobbs Ferry och vårt underbara hus. Till dess är det mindre än en månad och jag tycker att det känns trist. Den 15 augusti får vi tillgång till vårt nya hus. Mellan den 30 juni och den 15 augusti är det sex veckor, vilket är ungefär lika lång tid som det tar att skicka möbler från USA till Sverige.

Under sex veckors tid har vi alltså ingen hemadress. Eller rättare sagt, vi har inget hem. För att göra det bästa av situationen kommer vi att vara på resande fot under fyra av dessa veckor. Fem delstater har vi tänkt klara av, Virginia, Washington, Oregon, Californien och Hawaii. Flygresan är bokad, hyrbilen på gång, hotell fixat fem nätter av sju på Maui. Återstår lite hotellbokningar i Seattle, Portland, San Francisco, Los Angeles och andra orter vi ännu inte bestämt om vi ska besöka. Allt behövs kanske inte bokas innan, men med en familj på fem känns det ansvarsfullt att förboka så mycket som möjligt.

Om någon har bra tips på platser vi bör besöka på vägen eller hotell vi bör stanna till på, får ni gärna höra av er. 

Utredningar

Nu när jag har en vecka ledigt innan nästa besök, har jag tänkt att jag ska rensa ut saker i vårt hem. Sånt som vi inte behöver släpa tillbaka över Atlanten. Trots att vi rensade ganska bra innan vi flyttade hit, har vi rätt mycket skräp fortfarande. Eller igen, kanske.

Som vanligt blir saker aldrig som man har tänkt sig. Istället för att ägna några timmar på måndagen åt inbjudningar inför helgens fest och därefter rensa i skåp och garderober, blev det fler än några timmar åt inbjudningarna och resten av tiden åt helt andra saker. 

Bland annat hade vi fått ett brev från vårt bilförsäkringsbolag. De ville att vi skulle göra en Confirmation of Physical Damage Coverage. Jag som inte ens hade anmält till försäkringsbolaget att vi hade en buckla på bilen. Och nu är den ändå lagad. Efter ett par samtal förstod jag att detta hade inget med min buckla att göra, utan är en ren rutinkontroll som de alltid gör. Nu måste jag bege mig till en verkstad för Photo Inspection. Åtminstone ska det inte kosta mig något.

Därefter slog det mig att vår telefon i köket (den som vi har sparat åt husägaren hos ett annat telefonbolag än den lina vi använder) har varit tyst ett bra tag. Det där att man inte saknar kon förrän båset är tomt, stämmer inte när det gäller telefoner. Nu när jag tänkte på det, har den nog inte ringt på flera månader. Inte har jag saknat alla telefonförsäljare som brukar ringa på den linjen. 

Det blev till att ägna en timme åt att reda ut vad som hade hänt. Först blev jag kallsvettig av att vi kanske hade glömt att betala räkningen och de hade stängt av telefonen. Men så var det inte. Enligt den automatiska röst jag fick prata med hos Verizon var det troligtvis ett fel i deras system. Lite otillfredsställande att inte få prata med en levande person, utan bara hänvisas till en artificiell röst, även om hon var mycket trevlig och förstående.

Dagens sista utredning var en återkommande räkning från ett läkarbesök Filippa gjorde i november förra året. För fjärde gången har läkaren skrivit fel i sin ansökan till försäkringsbolaget, vilka därmed vägrar att betala. För fjärde gången hoppas vi att det ska bli rätt nu när vi har rett ut vad som har blivit fel. Blir det inte rätt denna gång, hoppas jag att vi har hunnit lämna landet innan vi får nästa brev.

I dag ska det blir andra bullar. Nu har jag inga outredda papper som ligger. Så fort jag har skrivit klart det här och druckit upp mitt kaffe, ska jag ta itu med skåp och garderober. Innan det är dags för Photo Inspection.

Fotboll och bilbarnstolar

På söndagen ska Filippa spela match i Somers, 40 minuter norr om Dobbs Ferry och jag får agera soccer mom medan övriga medlemmar i vår extended family äter brunch på Dobbs Diner. Eftersom resan dit är lång, matchen pågår i 1,5 timme och de samlas 45 minuter innan match, är det en fyratimmarsutflykt för mig och Filippa. För att göra det bästa av situationen tar jag med mig kaffe i termos, en bagel och New York Times och har egen brunch i min sport chair. Vädret är perfekt så det blir ganska bra ändå.

Vi hinner precis lagom hem för att packa bilen och bege oss till Newark. L med barn samt Magnus ska flyga till Sverige. Planen från början var inte att L skulle flyga med samma plan som Magnus, men nu när vi ser all packning, barnvagn och barn förstår jag inte hur det skulle ha gått till annars.

Jag lämnar av dem vid incheckningen på Newark och beger mig till Hertz för att lämna tillbaka de bilbarnstolar vi har hyrt en extra vecka. Bilen lämnade J tillbaka förra söndagen. På Hertz var de högst konfunderade över detta arrangemang. De hade aldrig varit med om att någon skulle lämna tillbaka bilbarnstolar men ingen bil. Magnus hade innan sagt att jag skulle vara noga med att få någon form av bekräftelse på att stolarna var tillbakalämnade, men efter att ha blandat in i stort sett hela personalen i frågan, kom vi fram till att det inte gick. Stolarna var i teorin redan återlämnade samtidigt som bilen förra veckan. Hur gör andra människor som har besök med småbarn? 

Nu har jag nog klarat av den sista resan mellan Dobbs Ferry och Newark på ett tag. Men man kan aldrig så noga veta.