Ständigt återkommande ämne

Egentligen hade jag tänkt skriva om vår middag på stan i fredags då vi också letade julstämning runt Rockefeller Center och hittade ett frieri mitt på isen. Men livet rullar på och nya saker poppar upp som känns viktigare. Som till exempel vem som har rätt att vara Lucia.

I Sverige har det diskuterats mycket Trump under hösten och många har förfasats över amerikanernas dumhet och ignorans som väljer en okontrollerbar skarpladdad pistol till president. Självklart håller jag med om allt detta, men lite självkritik kanske också kan vara på sin plats?

Mitt Facebookflöde har under en veckas tid totaldominerats av en enda sak, nämligen vem som kan vara Lucia. Det är är för all del inget nytt. Varje december återkommer diskussionen i varierande former. Ibland är det en skola som gör ett övertramp och ibland är det en annons som drabbas av näthat.

Försök förklara det här för en utlänning: I december finns ingen större fråga i Sverige än huruvida endast blonda kvinnor har rätt att vara Lucia eller inte. "What? Vem är Lucia? Ett italiensk helgon? Men ni är väl protestanter? Varför ska ett italienskt helgon vara blont? Och vad gör hon i Sverige i december? Jag trodde förresten att Sverige var ett sekulariserat land?"

Genom att börja svara på dessa frågor, inser man hur galen diskussionen är. Det finns ingen rim och reson i varför vi firar Lucia som vi gör och därför finns det heller inga regler. Bara genom att diskussionen florerar som den gör - varje år - visar att Sverige har sitt alldeles eget Rust Belt.

Thanksgiving

Ibland får jag frågan om vi firar Thanksgiving i Sverige, vilket kan tyckas vara en mycket oinitierad fråga. Varför skulle Sverige uppmärksamma pilgrimernas ankomst till Amerika? Å andra sidan tycks vi svenskar älska amerikanska traditioner oavsett ursprung så det kanske bara är en tidsfråga.

I vilket fall är högtiden ett trevlig inslag i en annars ganska tråkig månad. Två dagars extra ledighet ofta tillsammans med familj och vänner. Dessutom är fokus på tacksamhet, inte på presenter, vilket faktiskt gör Thanksgiving till en mer religös högtid än julen, trots att det är tvärtom.

Själv hade jag alla möjligheter att känna tacksamhet över Thanksgiving. Vi var fyra av fem familjemedlemmar samlade över helgen, vi fick träffa kära vänner från Los Angeles, möta nya bekantskaper på det årliga Left over Partyt, utforska Storm King Art Center tillsammans med svenska vänner från grannstaden samt bowla med amerikanska vänner från Dobbs Ferry.

Kort sagt är jag mycket tacksam över alla vänner vi har omkring oss, trots att vi bara har bott här i 1,5 år. Jag är också tacksam över att jag lever i en tid där jag kan bo 600 mil från mina barn men ändå ha möjlighet att träffa dem flera gånger per år.

Bal

Till och med sonen har fått på sig fracken efter konstens alla regler och tillsammans med 250 studenter samt 30 föräldrar och alumni anländer vi till AF-Borgen i Lund. Själv har jag dammat av den enda långklänning jag har, som även senast användes i Lund men den gången på bröllop.

All den studentikosa verksamhet som jag själv inte deltog i som student på Handelshögskolan på 80-talet tar Lilla Stora F igen under sin tid i Lund. För henne är en bal på slottet vardagsmat. Jag kan inte minnas när jag senast drog på mig högtidsdräkt förutom på enstaka frackbröllop.

Jag har fått den äran att sitta vid honnörsbordet tillsammans med Kuratel, hedersgäster och proffsalumni. Stämningen är hög och mina jämnåriga bordskamrater blir överlyckliga när de då och då blir tystade av de vaktande marskalkerna.

Så är det dags för Quratorn att hålla tal och min lilla, späda, söta dotter kliver upp på scenen. Vägen fram kantas av uppmuntrande applåder och hejarop. Högst av alla klappar och ropar den stolta mamman. Lilla Stora F håller ett underbart professionellt tal med fokus på vikten av att göra det som är rätt och att använda sitt engagemang till positiv förändring. Talet avslutas med stående ovationer och jag är så stolt att jag tror att jag ska spricka.

Lund

Jag lämnar ett New York med 16 grader celsius och underbart solsken och anländer till ett regnigt Lund där termometern säger sju grader men det känns som två. Klockan är strax efter 8:30 när jag kliver av tåget men min kropp säger 2:30 och vill inget annat än att krypa ner i en säng.

Framme på hotellet ber jag om att få checka in och ursäktar min tidiga ankomst med att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Hotellreceptionisten ser kanske tröttheten i min blick och uppgraderar mig till ett tillgängligt dubbelrum för bara 100 kronor natten. Rummet visar sig vara ett mycket rymligt hörnrum med utsikt över Bantorget och Klostergatan. Jag lyder min kropp och kryper ner i sängen ett par timmar för att klara mig fram till kvällen.

Framåt lunch anländer stora barnens pappa och vi beger oss tillsammans till Stora Lilla F som förbereder för fullt helgens stora händelse på Blekingska Nationen. Vi hinner med en kaffe tillsammans innan vi inser att vi är mer i vägen än sällskap.

På eftermiddagen möter vi upp Sonen för att säkerställa att alla frackdelar finns på plats inför morgondagens bal. När skjorta, väst, fluga, skor och hängslen är införskaffade har vi bara en kort vila innan kvällens middag. Sonen kommenterar muntert hur konstigt och ovanliga orden känns - på middag med sin mamma och pappa. En konstellation som faktiskt aldrig har funnits i sonens medvetande eftersom vi varit skilda sedan han var sex månader gammal.

Klockan 21:30 beger sig Sonen vidare till nattliga festligheter i Malmö och jag tycker att det känns precis lagom att gå och lägga sig, trots att min kropp borde tycka annorlunda.

Födelsedagsfirande

Min födelsedag inföll i år på en lördag, vilket ger tillfälle till att bli firad hela dagen. För min del började det traditionsenligt med te och presenter på sängen och därefter kaffe på Antoinette's. Efter kaffet var det dags för min första present, massage hos vårt lokala spa.

Är man som jag, stel som ett kassaskåp är det där med massage en blandad upplevelse. Speciellt eftersom maken vet hur stel jag är och hade beställt deep tissue massage åt mig. Trots att jag kände mig lite mörbultad efteråt, var helhetskänslan övervägande positiv.

Medan jag och maken var på spa hade Lilla O bakat en tårta som vi intog efter lunch. Sen eftermiddag begav vi oss in till stan för att äta mat och gå på opera, dagens andra upplevelsepresent. Kvällens föreställning var Jenufa, med musik av Leoš Janáček. Jag visste ingenting om denna tjeckiska opera innan, men den visade sig vara över förväntan. Vacker musik och gripande historia. Inte den vanliga man-möter-kvinna-kvinnan-dör-historien.

En perfekt födelsedag helt enkelt.

Dagen efter

Jag vaknar innan klockan ringer med en obestämbar oro i magen och först efter några sekunder kommer jag på varför. Ungefär som när man vaknar efter att drabbats av en personlig tragedi och första stunden inbillar sig att allt bara är en dröm. Och helst bara vill ligga kvar i den tanken hela dagen utan att behöva konfronteras med sanningen.

En internationell tragedi kan ibland vara lättare att hantera än en personlig sådan, så jag kommer upp ur sängen. Vår morgon rullar därefter på lite tyngre än vanligt och efter att ha hunnit med morgonkaffe på Antoinette's, lämnat av maken vid tåget och dottern på skolan, möter jag upp en vän för att promenera till veckans yogapass.

När alla har kommit på plats i yogasalen med mattor, filtar och klossar, kommer vår yogainstruktör in med rödgråten blick. Utan att riktigt se på oss, ber hon oss att sätta oss på våra mattor och inleda klassen. Med sprucken röst berättar hon om den stora sorg hon känner och att vi alla kan ta tillfället i akt att söka styrka inifrån oss själva och från varandra.

I den tysta yogasalen, bestående av 15 kvinnor i olika åldrar, uppstår en känsla av kollektiv sorg som både smärtar och stärker. Många gråter öppet och även jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Statistiskt sett borde cirka 30 procent av deltagarna i klassen vara glada idag, men min känsla är att församlingen inte är representativ för populationen i våra Rivertowns.

Innan den avslutande meditationen på den för övrigt mycket intensiva yogaklassen, uppmanar instruktören oss till några minuters kontemplation där vi med stängda ögon, högt kan uttrycka ord som gestaltar vad vi känner. Ord som Love, Peace, Grateful, Strength studsar i rummet och för en tillknäppt svensk är hela upplevelsen surrealistisk men fantastisk på samma gång.

Under promenaden hem börjar det regna och efter flera dagar av solsken känns det som om även våra högre makter gråter idag.

Hemma igen

Min helg börjar direkt när jag kommer hem från Sverige, eftersom jag brukar vara ledig på fredagar. På bästa sätt inleds den dessutom, med ridning och lunch på Stone Barns. Lunchen blir lång och inkluderar dessutom ett besök i butiken där lycka säljs i form av bland annat vackra kokböcker och ljuvliga dofttvålar.

Sen eftermiddag hämtar jag upp Lilla O hos en kompis och vi beger oss med bilen in till Manhattan. Maken befinner sig i stan och vi ska mötas upp vid mitt jobb i Soho för att lämna kartonger och hämta lite prylar. och därefter äta middag. Om en vecka flyttar jobbet 50 gator norrut, vilket kommer att göra mitt liv enklare framöver, men just nu innebär flyttbestyr. Lättare sagt än gjort visar det sig att köra bil till kontoret en fredag kväll, då hela södra Manhattan önskar använda sig av Holland Tunnel. 

Till slut kommer vi i alla fall fram och kan genomföra våra ärenden och sedan åka vidare till West Village där vi har bokat bord på A.O.C. Ingen kan passera West Village utan att drömma sig bort en stund. De snirklande gatorna påminner på vissa ställen mer om Europa än om USA och balansen är perfekt mellan bostadskvarter och uteliv. Vi passerar ett litet townhouse som är till salu för cirka 5,8 miljoner dollar, men då krävs ett par miljoner till i renovering. Om någon skulle vara intresserad. 

Restaurangen är klart godkänd, även om nivån inte når upp till grannrestaurangen Buvette. Där kan man emellertid inte boka bord, vilket kan vara förgörande för stämningen när man har med sig en stingslig 13-åring. Middagen avlöper nu utan några stora katastrofer och hemresan går betydligt snabbare och smidigare än resan in till stan. 

Hemresa

Om någon hade frågat för två år sedan vad jag och min familj kommer att sakna när jag bor i USA hade jag nog inte vetat att jag skulle svara:

 - Svenska diskborstar.
 - Kronljus
 - Gåslever
 - Citronsyra
 - Polarbröd

Men det är precis vad jag har med mig när jag flyger hem idag. Om vi inte redan hade ett lager med Wettex hade jag köpt det också.

Livlig fantasi

På mitt hotell bor en pappa med två barn. Med tanke på att sonen tränar med Djurgården och pappan har bakåtslickat hår och figursydd kostym är jag ganska säker på att de är hemmavarande på Östermalm där mitt hotell ligger. Varför de bor på hotell vet jag inte, men jag älskar att spekulera i det.

Det kunde vara att deras lägenhet har brunnit och måste renoveras, men då borde det bo en mamma där också. Därför tror jag att han precis har blivit utslängd i samband med en dramatisk skilsmässa. Hur länge han har bott på hotellet kan jag så klart inte veta, men han bodde där när jag flyttade in och är kvar tre nätter senare. Jag kan tänka mig att barnen tyckte att det var spännande till en början, men nu börjar tröttna.

Så i morse förändras plötsligt scenen. En kvinna dyker upp och äter frukost tillsammans med pappan och hans barn. Till min lycka sätter sig familjen bredvid mig och jag kan försöka luska lite mer (till min man kan jag hälsa att jag inte tittade dit en enda gång, de kan aldrig ana att jag tjuvlyssnade). Trots att mina öron är stora som tefat lyckas jag aldrig luska ut om kvinnan är barnens mamma eller någon ny. Barnen vänder sig i första hand till sin pappa vilket talar för att hon inte är mamman. De borde ha klängt på henne om hon har varit borta några nätter.

Det enda jag lyckas få reda på är att barnens farmor har sagt att det inte finns något som heter Tyresta, bara Tyresö, trots att dottern faktiskt hade varit i Tyresta nationalpark på skolutflykt. Nu är jag utcheckad från hotellet och kommer aldrig att få veta den verkligen anledningen till varför en pappa bor på hotell med sina två barn.

Stockholm

Jag befinner mig i Stockholm på konferens med jobbet. En omvänd känsla att vara i min egen hemstad som besökare. På Pressbyrån berättar hon vilka alternativ som finns när jag ska ladda mitt nyinköpta Accesskort och jag vill berätta för henne att jag egentligen bor i den här staden, bara inte just nu. Min nästa tanke är att hon säkert tror att jag bor i en liten småstad i Mellansverige och är på besök i storstan. Då vill jag säga att jag faktiskt bor i en mycket större stad än Stockholm, men det gör jag inte heller. Det troligaste är ju att hon inte bryr sig om varken det ena eller det andra.

Min osannolikt obekväma natt på Norwegians trånga flyg gör att jag somnar tidigt min första kväll, trots att jag borde vara på amerikansk tid. Därför vaknar jag också tidigt och kan vara bland de första på frukosten. Tanken på att få äta svensk frukost i lugn och ro tillsammans med min bok, överbygger varje uns av jet lag.

Sen går det inte riktigt som jag har tänkt. Efter att ha haft ut hälften av tevattnet på golvet samt lyckats fylla på dubbelt så mycket mjölk i teet som jag tycker är gott, övergår jag till en slät kopp kaffe och hoppas på att frukostmatsalen inte har en övervakningskamera. När jag äntligen slår mig ner med mitt kaffe och svenska frukostbröd uppstår nästa kris. Min från Amazon Prime lånade bok finns inte längre på min iPad. Efter att ha felsökt i 20 minuter ger jag upp och mitt enda hopp är nu att upphovsrätten inte tillät min lånebok i Sverige och att jag kan koppla upp den igen när jag återvänder hem. Återstår att se dock.

Trots alla betyr lyckas jag njuta av min frukost i ensamhet innan det är dags att bege sig till kontoret i söderort.

Gatufester

Ingen stad utan gatufest och i helgen har vi klarat av två stycken på samma dag. Tyvärr tycks det inte finns en gemensam kalender för alla våra Rivertowns där de kan fylla i sina gatufestscheman för att säkerställa att de inte krockar med varandra.

Vi började med Sleepy Hollow Street Fair där Lilla O's dansskola deltog och uppträdde. Under två timmar avverkades det ena dansnumret efter det andra av skiftande kvalitet. Vår dotter var självklart lysande i våra ögon. Trots att hösten har kommit är solen varm och efter en stund var vi till och med tvungna att söka skugga trots att det är mitten av oktober.

Direkt efter sista dansnumret begav vi oss hemåt för att vila i fem minuter och därefter ta cyklarna in till vår egen stads årliga gatufest, Dobbs Ferry Festa. Där strosade vi omkring i folkvimlet tills vi mötte upp med våra lokala svenska-amerikanska vänner. Lilla O hade egna kompisar att hänga med så henne såg vi knappt till under hela eftermiddagen/kvällen.

När hungern och kvällskylan började bli alltför märkbar drog vi oss in på en av restaurangerna inom festivalområdet tillsammans med våra svenska vänner samt några av deras helamerikanska bekanta. Under middagen nämner vår svensk-amerikanska vän något nedvärderande om Trump, varav den helamerikanska kvinnan tittar stint på vår vän och meddelar att de faktiskt kommer att rösta på Trump. Aldrig att de kommer att rösta på lögnaren Hilary. Eftersom jag själv inte ens får rösta drar jag mig obemärkt ur diskussionen och tittar åt ett annat håll. Vår svensk-amerikanska vän som uppenbart är mer amerikansk än svensk drar sig dock inte för att ta upp diskussionen. En timme senare konstaterar de att de får "agree to disagree" och övergår till något mindre laddat ämne.

The Light Phone

Jag befinner mig tillsammans med 100 unga människor på Manhattan och borde älska det, men vill inget annat än åka hem. Kanske har jag någon gång i livet uppskattat att träffa nya människor och att slänga mig in i diskussioner med främmande personer, men det var i sådana fall så länge sedan att jag inte kommer ihåg.

Måhända beror min motvilja på att alla är 25 år yngre än vad jag är och jag inser att de är än mer ointresserade av mig än vad jag är av dem. Jag hoppas åtminstone att jag skulle ha ansträngt mig mer om jag hade mer gemensamt med församlingen i fråga. Syftet med arrangemanget är att visa upp en ny produkt - The Light Phone. En produkt som sluter cirkeln och söker sig tillbaka till det ursprungliga syftet med telefonen, att ringa på. Man förstår att man måste vara född efter mobiltelefonens inträde på marknaden för att tycka att det är coolt.

Enda anledningen till att jag är här är att tillställningen äger rum i våra lokaler på jobbet och någon måste vara närvarande. Tyvärr var alla yngre medarbetare, som skulle kunna ha haft något intresse i att vara här, upptagna med annat. Så här befinner jag mig nu. I Soho tillsammans med massor av coola människor och gratis öl och vin . Och vill bara åka hem.

Disney World

Efter att ha utforskat Harry Potters underbara värld återvänder vi en kort stund till verkligheten (närmare bestämt 20 minuter i en Uber) innan vi dyker in i nästa fantasivärld - Disney World. På ett område som sträcker sig över 120 kvadratkilometer finns fyra temaparker, två vattenparker och 23 hotell, allt i Disneys anda.

Vårt hotell ligger inom gångavstånd från den ursprungliga parken Magic Kingdom och det är där vi börjar. Efter en timme konstaterar vi att allt var bättre i Harry Potters värld. Mindre folk (kan bero på att vi var där på en fredag, nu är det lördag), modernare teknik, bättre helhetsgrepp och inte minst roligare story. Men Disney är alltid Disney och visst är det kul med Mimmi Pigg-öron och hela familjer i Pongoprickar.

Dag två i Disneyvärlden betar vi av Epcot som var hett och nytänkande 1986 när det öppnade, men nu snarast känns som ett tekniskt museum. De senaste tio årens tekniska utveckling har varit så enorm att allt som inte har hängt med känns dammigt. Sista dagens besök på Hollywood Studios vinner i Disneyklassen med marscherande Stormtroopers och Indiana Jones-stunts.

Total vinnare är däremot utan tvekan Harry Potter. Har man ett Harry Potter-älskande barn i sin närhet är det bara att öppna plånboken och bege sig till Orlando. Eller London, om den utställningen är lika bra. Det kommer att vara värt varenda cent.

Specialpris går dock till fyrverkerierna från Magic Kingdom. Ett av de maffigaste fyrverkerierna jag har sett. Att vi dessutom hade ackompanjerande musik från vår lounge gjorde inte saken sämre.

The Wizarding World of Harry Potter

Semester på resort har inte varit vår familjs melodi till Lilla O:s stora förtvivlan. Medan vi älskar småskalighet och autenticitet vill hon ha grandiosa pooler och all inclusive. För en gång skull har vi bestämt oss för att göra henne till viljes och det med besked.

Fyra dagar ska vi tillbringa i Orlando med start på Universal (eller rättare sagt Harry Potter) och därefter Disney World. För att få ut så mycket som möjligt av nöjesparkerna bor vi först på ett Universal-hotell och därefter på Disney Contemporary Hotel.

I och med vår natt på hotellet Loews Royal Pacific Resort hade vi möjlighet att tillträda Harry Potters värld redan klockan sju i morse. Så det det gjorde vi. Utan att ens äta ordentlig frukost innan äntrade vi The Wizarding World of Harry Potter prick klockan 7:00. 

Efter att ha klarat av Diagon Alley, Gringotts Bank, Ollivanders, Hogwartsexpressen, hisnande rundtur i Howarts, shopping i Hogsmeade och utmattande looper i en ringlande drake var vi så utmattade att vi inte orkade göra mycket mer den dagen. Stapplande tog vi oss åter till hotellet redan klockan 14 för att hämta ut våra väskor och bege oss till nästa resort. 

Kärt besök

För snart 20 år sedan bildades en konstellation av kvinnor som visade sig vara mer robust och bestående än någon av oss för stunden kunde ana. Det hela började i en torftig sovsal i Antwerpen med ett volleybollag där genomsnittslängden var max 165 cm. Inte mycket om man ska kunna smasha och blocka framme vid nätet.

Konstellationen kompletterades senare med andra volleybollresor och även ett par skidresor till Val Thorens, tills slutligen en tight grupp på åtta kvinnor utkristalliserades. Med hjälp av disciplin och struktur har gruppen träffats åtta gånger per år i snart 20 år, mycket sällan alla på samma gång. Under årens gång har vi upplevt åtta bröllop, 15 barnafödslar och en skilsmässa.

För ett par år sedan var vi hela gruppen i Rom några dagar men när vi nu försökte göra om bedriften slutade det med att två av sju kom på besök här i metropolen New York. Två är definitivt bättre än noll och vi som var här fick en underbar helg i shoppingen och sightseeingens tecken.

Liftare

Häromdagen passerade jag en liftare vid infarten till Dobbs Ferry. En ung tjej med stora väskor stod vid vägkanten och räckte ut en tumme. Under några tiondels sekunder flimrade minnen från mitt undermedvetna upp till ytan, vilket fick mig att bestämma mig för att plocka upp flickan.

Mina minnen av liftare är som två olika böcker om min uppväxt. I den ena boken är jag väldigt ung och sitter i baksätet på min mammas lilla bubbla när hon plockar upp okända människor från vägkanten. Aldrig någonsin är jag rädd och inte någon gång händer något farligt. Liftare var betydligt vanligare på 70-talet än idag. Jag kan tänka mig att företeelsen blev mindre vanlig efter 1986 då filmen Liftaren kom ut.

I den andra boken är jag huvudpersonen och bokens titel är Mitt liv som liftare. Första gången är jag kanske tio år och tillbringar sommardagar ensam på landet med min två år äldre storasyster och våra jämnåriga kusiner. När vi får tråkigt promenerar vi till affären, vilken ligger ett par kilometer bort. Eftersom vi tycker att det är trist att gå tillbaka hem igen, liftar vi. Jag kommer ihåg att föraren har baksätet full av jordgubbar. Däremot kommer jag inte ihåg om vi gör detta mer än en gång.

Nästa gång är jag 18 år och har fastnat på fel sida av en grekisk ö. Jag och min kompis blir snabbt upplockade av ett vänligt par som kör oss ända hem, av rädsla att några andra, mindre seriösa personer ska plocka upp oss. Någon gång i samma veva, vaktar jag och en annan kompis ett hus i Bromma. Snabbt upptäcker vi att det snabbaste och enklaste sättet att ta sig till stan är att lifta.

På grund av min historia känner jag en skyldighet att ta hand om andra tjejer som vågar ta steget och lifta. I det här fallet skulle hon till tågstationen, som jag ändå skulle passera. Om hennes historia stämmer vet jag inte, men mig kostade det ingenting att köra henne dit hon skulle. Dessutom kunde jag säkerställa att inte någon annan utnyttjade det utsatta situationen.

Jäktig morgon

Behagligt utsövd slår jag upp ögonen för att i samma sekund förskräckt sträcka mig efter klockan. Ljuset utanför fönstret avslöjar obarmhärtigt att jag har sovit alldeles för länge, vilket visar sig vara helt riktigt. Jag har glömt att ställa klockan och har njutningsfullt sovit ända fram till tjugo i åtta. Mer än en och halv timme längre än jag brukar. Jag som aldrig lyckas sova längre än sju ens på helgerna.

Bestört rusar jag in till Lilla O som högst omedveten snusar angenämt i sin säng. Vi konstaterar att vi har 40 minuter på oss att göra oss i ordning, vilket inte är så tokigt trots allt. Efter att ha stressat igenom alla nödvändiga moment (håret får tvättas nästa dag i stället) sätter vi oss i bilen exakt 40 minuter efter mitt plötsliga uppvaknande.

Jag släpper av Lilla O vid skolan i god tid innan skolstart och beger mig till polisstationen för att köpa ett tillfälligt parkeringstillstånd. För att göra livet lite mer komplicerat får man inte parkera bilen vid tåget utan särskilt parkeringstillstånd. Dessa kan köpas årsvis eller dag för dag, om man som jag vanligtvis inte tar bilen till tåget.

När jag närmar mig tågstationen inser jag att min sena morgon börjar ta ut sin rätt och klockan är lite för mycket. Naturligtvis är närmaste parkeringsplats långt ifrån perrongen och samtidigt som jag hoppar ur bilen hör jag tåget närma sig stationen. Jag sliter åt mig väskan och genomför mitt snabbaste 100-meterslopp någonsin, vilket sanningen att säga inte är särskilt snabbt. Precis när jag kliver upp på perrongen stängs dörrarna till tåget och jag suckar högljutt. Ut ur en ruta mitt i tåget, tittar en uniformsklädd man och frågar om jag ska med tåget. Yes, please pressar jag fram mellan flåsningarna och kliver tacksamt ombord. Slutet gott, allting gott.

Vardag

Efter ett långt sommarlov har skola och dans kommit igång med besked för Lilla O. Med följden att mitt jobb som privatchaufför också har satt igång. Tre till fyra gånger i veckan kommer jag att köra de tio kilometrarna mellan Dobbs Ferry och Sleepy Hollow, ibland två gånger fram och tillbaka.

Men jisses, ungen är 13 år, kan hon inte ta sig fram på egen hand, tänker alla nu. Och jag tänker detsamma. Men så gör man inte här. Bussar och tåg finns, men buss är inte socialt accepterat för vita överklassbarn och tåg är alldeles för ineffektivt. Därför kör vi mammor för glatta livet omkring med våra tonåriga barn. Samkörning existerar, men det är ibland mer omständligt än behjälpligt.

Själv cyklade jag gladeligen sex kilometer i vardera riktningen till stallet varje dag, ibland två gånger om dag. Med risk för att låta som en av de fyra i Four Yorkshiremen. Vilket föranledde oss två här hemma (Maken är på resa) att titta på Monty Python-sketcher istället för att leta tidningsartiklar till skolan. Dessa britter var helt okända för Lilla O, men hon blev förvånansvärt förtjust. Kanske dags att damma av Life of Brian och The Meaning of Life?

Studiebesök

Kontoret där jag jobbar ligger i västra Soho, vilket innebär att jag tar shuttle från Grand Central till Times Square och vidare med 1:ans tunnelbana till Houston Street.  Maken arbetar fyra dagar av fem i Queens och en dag i Empire State Building på Manhattan. 

I veckan hade jag ett möte klockan 10 i Midtown samtidigt som Maken hade sin dag på kontoret i stan, vilket gav mig ett tillfälle att komma på studiebesök i Empire State Building. När Lilla O besöker pappas kontor blir hon ärad med ett besök till högsta våningen. Mitt besök var mer spontant och jag fick nöja mig med 32:a våningen, vilket är förvånansvärt långt ner i byggnaden men ändå med makalös utsikt. 

Under mitt korta besök hinner jag även med att delta i obligatoriska Stretch & Flex. En daglig aktivitet på samtliga Skanskas alla arbetsplatser. Inte alls en dum idé och jag är imponerad över hur en så mansdominerad arbetsplats lyckas genomföra den. Fem minuters gemensamt stretchande i korridoren, inget märkvärdigt alls, men troligen för många den enda stretch de får. 

24 timmar

Vi har precis hunnit hem och packat upp när det är dags att packa igen. Denna gång ska vi dock bara vara borta i ett dygn och inte alla på samma ställe. Jag och Maken ska tillbringa ett dygn i stan på hotell tillsammans med vänner från Sverige och Lilla O ska sova hos våra svenska vänner i Sleepy Hollow.

Eftersom vi som vanligt har bokat sent fanns inte rum på samma hotell som våra vänner, men i alla fall i samma kvarter. Klockan 11 på förmiddagen har vi hunnit parkera bilen och lämpat av bagaget på vårt hotell innan vi möter upp våra vänner på deras hotell på 45:e gatan. 

Från Midtown beger vi oss alla fyra med tunnelbanan till Williamsburg i Brooklyn för helgens första aktivitet, Smorgasburg,  en veckovis återkommande restaurangernas dag på Brooklynvis. Alla hittar vi olika rätter bland stånden men tyvärr begränsas utbudet av långa köer på vissa ställen. Efter att ha uppvisat legitimation får vi även tillträde till områdets bar, så vi kan få i oss alkoholhaltiga drycker till maten.  

När mat och dryck är avklarat tar vi färjan söderut till Dumbo, där Brooklyn Bridge kopplar ihop Manhattan med Brooklyn. Vädret är helt perfekt, solen skiner och temperaturen har stannat på cirka 25 grader. Tillsammans med tusentals andra turister och bofasta promenerar vi till Manhattan via Brooklyn Bridge. Trots trängseln är det stråket alltid lika mäktigt.

Trötta efter dagens intryck återvänder vi till hotellet för att vila innan vi avslutar dagen med drinkar på Santina och middag på The Standard Grill i Meatpacking District. Kvällen slutar naturligtvis inte där utan vi hinner även utforska barlivet ytterligare i området. 

Dagen efter hinner vi med frukost tillsammans innan det är dags för oss att avsluta vår 24-timmars på Manhattan och återvända till förorten.

Surfside Beach

Efter två dagar på denna lilla pärla till ö, är det bara en sak som vi saknar - bra espressokaffe. Vår vana är att inta kaffe efter frukost, inte till, och gärna någon annanstans, typ på ett café. På två dagar har vi utforskat två olika caféer och blivit lika besvikna båda gångerna. Nu har vi beslutat att strunta i cafékaffet och ta vara på det som finns på vårt lilla Bed & Breakfast. 

Bortsett från att kaffet är blaskigt och att familjens humör av någon outgrundlig anledning inte var på topp under måndagen, har vi en perfekt semester. Under tisdagen (då humöret var betydligt bättre) tog vi bussen till södra sidan av ön, Surfside Beach. Utanför finns endast Atlanten och Golfströmmen med höga vågor och varmt vatten som följd. 

Vår inköpta Boogie Board fick stå oanvänd då vågorna bröts alldeles för sent för att vara åkbara. Däremot hade vi god användning av strandstolar, parasoll, strandtennisspel och tält som vi hade släpat med oss. En lyckad stranddag kräver mycket kånkande.  

När vi väl hade listat ut hur de enorma vågorna skulle bemästras, hade vi svårt att få Lilla O därifrån.

 

Nantucket

Färjan till Nantucket avgår från Hyannis, i hjärtat av Cape Cod, och tar en timme om man åker med snabbfärjan. Vi ska spendera fyra dagar på denna lilla ö som ligger rakt söder om Cape Cod och sydost om Martha's Vineyard.

Vi anländer till ön på söndag eftermiddag och möts av ett myller av folk i hamnen. Det är betydligt fler folk som åker härifrån än som kommer vilket känns hoppfullt för oss. Vi är klart mer lockade av låg- än högsäsong.

Allt i hamnen är så välpolerat och snyggt att vi först blir lite oroliga. Efter att ha promenerat några kvarter mot vårt Bed & Breakfast blir vi dock lugnade. Det är fantastiskt stilfullt och fint, men det finns också en själ. Samtliga hus har samma grå färg på fasaderna och tomterna svämmar över av stora, blommande hortensior.

Efter att ha checkat in i vårt minimala, men stilfulla rum, tar vi en promenad runt staden. Om man skulle illustrera ordet idyll skulle man kunna visa upp bilder på Nantuckets lilla stad. Bara små oberoende butiker med pittoreska små skyltar. Inga kedjor eller neonskyltar så långt ögat når.

På kvällen tar vi taxi till västra sidan av ön för att se när solen dyker ner i vattnet strax efter klockan 19.

Vänskap

När jag var yngre byggde en stor del av mitt välbefinnande på sociala kontakter. För att må bra behövde jag umgås med andra människor. Allteftersom åren går blir jag dock mer och mer osocial. Jag har idag inga problem att förstå min då 90-åriga mormors svar när jag frågade om hon hade någon att prata med på hemmet - "Vid min ålder är man så nöjd med att umgås bara med sig själv".

Torts min osociala utveckling beror en stor del av vår trivsel här i Dobbs Ferry på att vi har fantastiska vänner omkring oss, såväl svenska som amerikanska. När jag var tonåring trodde jag att de vänner man fick som ung var ens riktiga vänner och resten skulle bara bli bekanta. Vid 50 års ålder kan jag konstatera hur fel jag hade. Vänner kommer och går hela livet men de gör dem inte till sämre vänner för det.

En av mina närmaste vänner här i Dobbs Ferry har nu flyttat till Los Angeles med sin familj och jag saknar henne så mycket. Jag kan ibland ha svårt att komma amerikanska kvinnor riktigt nära. Om det är kulturen eller språket som är barriären vet jag inte, men ofta finns det en tunn distanserande hinna mellan mig och mina amerikanska väninnor. Så var det inte med min vän som nu har flyttat, vilket gjorde att jag värderade hennes vänskap extra mycket.

Nu står vi inför utmaningen att bibehålla vår vänskap genom sociala medier och sms, vilket alltid är en utmaning. En extra stor utmaning med nya vänner. Å andra sidan blir vi ganska sugna på att flytta till Los Angeles när vi ser alla bilder de skickar till oss som lockbete.

En dag på stranden

Äntligen kommer vi iväg till stranden, Lilla O och jag. Maken tillbringar helgen i Lund med 50-årsfest så honom får vi klara oss utan. Vi har planerat vår utflykt i detalj. Strandstolar har inhandlats, strandtält hämtats upp från källaren (trots att maken har konstaterat att det har försvunnit), matsäck har inhandlats och förberetts dagen innan.

Halv nio på lördagsmorgonen lämnar vi Dobbs Ferry och beger oss sydost, mot Jones Beach på Long Island. Resan tar cirka en timme med måttlig trafik och går via Bronx och Queens. Som jag har sagt tidigare känns det som om man spelar ett bilspel på riktigt när man kör på de sexfiliga vägarna i New York City. Det blir aldrig tråkigt, kan man säga om man vill vara snäll.

Vi anländer till stranden före 10 och har gott om utrymme att välja på. Ganska snabbt får vi tält och stolar på plats och kan bege oss ner i vattnet. Vågorna är som vanligt kraftiga men vattnet är varmt. Hela dagen varvar vi mellan vågorna, solstolarna, tältet och strandtennisen. Lilla O spenderar mer tid i vattnet än någon annanstans och trots att hon simmar bättre än jag, är jag rädd för att släppa henne ur sikte i början trots badvakterna.

Halv sex på kvällen packar vi in oss i bilen och återvänder hemåt. Vår hud stramar efter alla timmarna i solen och håret är kladdigt av salt och sand. Trots heldagen på stranden orkar Lilla O bege sig till en kompis efter att ha duschat av sig hemma för att sova borta. Själv pustar jag ut i soffan tillsammans med katterna och tittar på Obvious Child.

Krig och garderober

Via Facebook hamnar jag på npr.org där de visar en film med en liten pojke i Aleppo som precis har räddats ur ett bombat hus. Pojken är full av damm och blod men sitter alldeles tyst och stilla. Hans blick söker sig runt och man kan endast gissa vad som rör sig bakom hans neutrala uttryck. I bakgrunden hörs män ropa åt varandra medan räddningsarbetet fortsätter.

Berörd, tagen och vanmäktig stänger jag ner sidan och hamnar i stället på en sida med 6 enkla knep som kommer att få ordning på min garderob. Min frustration över krigets fasor och hopplöshet dämpas ögonblickligen vid åsynen av den perfekt organiserade garderoben. Som karameller i en godisaffär staplas cashmeretröjorna i vackra högar och skapar en perfekt harmoni.

Vilken makalös tur jag har i livet som kan välja var jag ska titta och inte behöver konfronteras med det fasansfulla om jag inte vill. Skrämmande är det också, hur lätt det är att välja att titta bort och glömma.

The Coney Island Cyclone

Sedan sommaren 1927 har hon ringlat sig över stranden på Coney Island som en gigantisk kinesisk drake - The Coney Island Cyclone. Köerna är obefintliga en måndag förmiddag i augusti och Lilla O och jag själv intar första vagnen med maken i vagnen bakom. Jämfört med dagens säkerhetsanordningar känns limpan vi fäller ner över våra knän som säkerhetsbältet i en radiobil.

Alla intar sina platser och personalen drar i den långa spaken bredvid rälsen som får vagnarna att tuffa iväg. Som vanligt börjar den snirkliga banan med en lång uppförsbacke och därefter tar det fart. Inte lika lång och hög som Balder, men vi blir ändå rejält omtumlade efter den 800 meter långa banan. Vagnarnas enkelhet bidrar till den skräckblandade förtjusningen när vi far fram och tillbaka i karossen.

Rejält omskakade kommer vi tillbaka där vi startade och tittar oss förvånat omkring när vi inser att vagnen har åkt lite för långt. Vi som sitter längst fram har ingen plattform att kliva ut på. Innan vi hinner tänka längre än så, löser personalen situationen genom att skicka oss ett varv till runt hela banan. Chockade tittar vi på varandra, innan vi återigen kopplar greppet om handtaget och hänger oss åt varv nummer två.

Jazz och Pool Party

Fredag eftermiddag tar jag tåget in till stan för att möta maken på Hudson Hotels takterass, en av de många roof top bars som Manhattan har att erbjuda. Utsikten och miljön är mer spännande än drinken men man kan ju sällan få allt.

Efter avklarad drink tar vi taxi 50 gator norrut för att möta upp ett annat par från Dobbs Ferry. Smoke Jazz & Supper Club ligger på Broadway i korsningen till 106:e gatan och erbjuder tidlös amerikansk spis i dubbel bemärkelse. Våra vänner har vi inte träffat på länge och vi hinner inte alls prata klart innan musiken börjar efter en timme. Innan hemfärd går vi därför vidare till en närbelägen bar, The Hamilton, för ytterligare en drink.


På lördagen kommer äntligen Lilla O tillbaka till oss, efter två veckor på egen hand i Sverige. Hennes första resa över Atlanten på egen hand hade gått utmärkt och den nitiska passkontrollen hade hon passerat utan problem.

När kvällen kommer och Lilla O är trött av jetlag, beger sig Maken och jag på Pool Party hos några vänner här i Dobbs Ferry. Trots värmen i den här delen av landet är det inte så vanligt med egen pool här. Den här poolen är dessutom något utöver det vanliga. Byggd någon gång på 30-talet är den både större och mer magnifik än vad de flesta unnar sig i dag.

I den mörka, men heta sommarnatten umgås, äter, dricker och badar vi vuxna som om vi vore 20-åringar.

Dobbs Ferry Public Library

Dobbs Ferry har, liksom alla våra grannstäder, eget litet bibliotek. Helt eget är det dock inte, eftersom alla bibliotek i hela Westchester samarbetar om jag inte har missuppfattat saken. Jag vet i alla fall att om jag inte hittar vad jag söker i Dobbs Ferry, kan jag åka till våra närmaste grannstäder. 

Jag har alltid varit dålig på att låna på biblioteket till mig själv. Barnen har jag försett med biblioteksböcker kontinuerligt, särskilt när de var små. Men själv har jag istället köpt pocketböcker när jag vill läsa. 

Nu är jag dock inne i en intensiv läsperiod och det känns nästan fånigt att köpa böcker när vi har ett fantastiskt utbud runt hörnet, helt gratis. Därför har jag idag, för första gången på väldigt länge, lånat böcker till mig själv. Jag använder kontinuerligt Goodreads för att samla på mig böcker jag vill läsa, så det var bara att plocka fram appen och metodiskt matcha mina önskemål med bibliotekets utbud. 

Crow Lake av Mary Lawson och True Colors av Kristin Hannah blev det idag och om jag inte har läst ut dem till den 26 augusti kan jag förlänga via hemsidan precis som i Sverige. Ibland hänger man med även här i Dobbs Ferry.

Intervaller

Som jag tidigare kanske har nämnt har jag ett splittrat förhållande till löpning. Historiskt har jag helt och hållet avfärdat fenomenet och konsekvent ägnat mig åt andra träningsformer. De sista åren har jag dock mjuknat i min inställning och förra året slog jag rekord med 50 löprundor på sex månader. Därefter sa min kropp unisont stopp. Såväl knän, vrister som höft tyckte att det räckte och jag gjorde ett långt uppehåll.

Hittills i år har jag tagit det lite lugnare för att inte hamna i samma trista läge som förra året. Mitt träningsupplägg för våra semesterveckor i Sverige var fem kilometer cirka varannan dag och utan press. Mitt mål var att det skulle vara lustfyllt att springa och min 5-kilometersbana är inte bara kortare utan även roligare än den längre.

Därför blev jag minst sagt förvånad häromdagen då jag utan större ansträngning (liten överdrift kanske) sprang sju kilometer i 5:48 kilometer per timme i snitt fast jag inte ens hade tänkt springa så långt. I vanliga fall brukar jag behöva mental träning i dagar om jag ska springa längre än jag brukar.

Sporrad av min överraskande prestation har jag idag sprungit intervaller för första gången i mitt liv. Två gånger fyra minuter i snabbt tempo samt två gånger tre minuter i lika snabbt tempo. Däremellan vila i 1,5 minut. Upplägget har jag snott från någon hemsida. Nu är tanken att om jag lägger in en intervallträning i veckan, kommer jag inte bara bli bättre löpare utan även inte lika uttråkad. Planen var också att jag skulle hålla mig mer skadefri men just nu känner jag hur en smärta i vristen börjar komma så det här kanske inte var så lyckat i alla fall.

Jag återkommer med uppdateringar.

Museum och Mimosa

Vårt aktiva liv fortsätter på söndagen. Efter obligatorisk cappuccino på Antoinette's beger vi oss söderut till The Met Cloisters, beläget på norra tippen av Manhattan. Museet ingår i Metropolitan Museum-familjen vilket innebär att vi är medlemmar och alltså inte betalar inträde.

Fördelen med att vara medlem är att man kan dutta ut sina museibesök i småportioner, vilket gör allt betydligt mer lättsmält. På Met Cloisters finns endast en fast utställning i form av europeisk medeltidskonst. Den stora behållningen är museets vackra läge och fridfulla atmosfär.

Med god vilja anser vi att det är lagom för lunch efter avklarat museibesök och fortsätter rakt västerut till La Marina som ligger precis vid Hudson River. Tur nog serverar de brunch och vi kan låtsas att det är vad vi siktar på, eftersom klockan bara är strax innan 11:30 och egentligen alldeles för tidig för lunch.

La Marina är stället att gå till en solig fredag- eller lördagkväll för att dricka drinkar i solnedgången. Nu är det söndag förmiddag och solens starka strålar är vi tillfälligt befriade ifrån. Trots detta, och trots att maten är ganska medelmåttig, är det klart trevligt att sitta vid floden och ana Manhattans skyline någonstans bakom dimman.