Födelsedagskalas

Eftersom hela klassen var bjuden på Olivias födelsedagskalas kunde vi skicka inbjudan via skolan. Smidigt och enkelt. Två dagar efter inbjudan hade gått ut ringde de från stället, Gymtime, där vi skulle ha kalaset och frågade om vi kunde ha kalaset samma tid på söndagen istället för på lördagen. De hade nämligen lyckats dubbelboka lokalen.

Två av Olivias bästa kompisar kunde inte komma på lördagen och när vi fick frågan om att byta till söndagen, kändes det som en möjlighet. Innan jag gav besked till Gymtime ringde jag därför till bästa kompisarnas mammor och frågade om de skulle kunna på söndagen istället. De kunde de och jag kontaktade Gymtime och meddelade att det var OK för mig att byta dag.

Därefter började processen att meddela alla att kalaset var flyttat. Först skickade jag ut mail, på så sätt nådde jag nästan 80 procent av klassen. De som inte svarade samma dag, försökte jag ringa senare på kvällen. Telefonlistan från skolan var dock inte komplett och tre personer nådde jag inte på annat sätt än att genom en ny lapp till skolan. Kommunikationen i klassen underlättas inte av att den till hälften består av ELL-barn. Alltså sådana som vi, som inte har engelska som modersmål.

Dagen för kalaset hade vi fått in svar från 14 av 20, varav 11 hade svarat ja. Sex stycken hade inte svarat alls och enligt andra föräldrar kan det hända att de dyker upp på kalaset ändå. Bäst alltå att vara förberedd.

Totalt blev det 10 barn på kalaset och de hade fantastiskt roligt. Inget är så enkelt som att bjuda en väl sammansvetsad grupp på kalas. Alla roller är satta och ingen behöver positionera sig. Barnen lekte oavbrutet i 1,5 timme med kortare avbrott för pizza och cup cakes. 

Nu behöver vi bara skicka ut tackkort till alla som var där, sedan är detta stora evenemang avklarat. 

Prom klänning

Inte nog med att Filippa har varit på sin livs första Junior Formal, hon ska dessutom få vara med på sin första Senior Prom. Eftersom den enda lämpliga klänningen exponerades på Formal måste en ny inhandlas. 

Enligt undersökning på nätet skulle en lämplig klänningaffär finnas på 38:e gatan, vid åttonde avenyn. Dit begav vi oss denna soliga lördagförmiddag. När vi kom fram till utsatt adress, fanns där inget annat än en vanlig port. Inga skyltfönster i sikte. Vi klev in genom porten och mannen i receptionen kunde berätta för oss att den klänningaffär vi sökte låg på 17:e våningen. 

Lite skumt kändes det att bege sig upp i hissen. Vi fick känslan av att vara på väg till en privat visning, ändå var priserna enligt hemsidan helt klart rimliga. Hela plan 17 visade sig vara full av festklänningar av olika slag. Filippa hittade några stycken att prova och fastnade för en mycket fin rosa klänning. Tyvärr i fel storlek och den enda som fanns kvar.

Vi promenerade från åttonde avenyn till femte och tog en runda på Lord & Taylor, utan att hitta något som passade i smaken. Därifrån var det nära till BCBGMAXAZRIA där Filippa till slut hittade en lämplig klänning i rätt storlek.

Promenad i City

En soft och skön fredag på Manhattan börjar med en timmes fika på Le Pain Quotidien vid Bryant Park. Både jag och M är lediga från hämtning vid skolbuss respektive skola och passar på att ta en dag att bara vara. 

Efter kaffet tar vi en promenad i solskenet till B&H för att inspektera stans roligaste kamerabutik. Eftersom jag är en feg person vågar jag inte fota alla extrema människor i denna fantastiska affär. Det är säkerligen dessutom förbjudet att fota inne i butiken. 

När vi tröttnar på Midtown tar vi tunnelbanan upp till Upper West Side och fortsätter att spankulera. Ibland är en promenad utan mål och mening det bästa. Särskilt när det är vår i New York City och alla träden blommar.

En fredag som denna kräver lunch med vin och det blir det på NiceMatin. Uteserveringen lockar, men eftersom tillstånd saknas för vinservering utomhus, blir det inomhus. Vinet är viktigare än en plats på trottoaren.

Dagen fulländas med fortsatt strosande genom Central Park mot Grand Central Station för att ta tåget hem.

God karma

Inget är så tungt som dåligt samvete och idag har jag blivit flera kilo lättare (bara bildligt tyvärr). Eftersom jag för första gången på hela veckan inte hade något speciellt inplanerat, hade jag bestämt mig för att byta alla trasiga glödlampor, fixa stoppet i handfatet, slänga höstens blomlådor i trädgården, deklarera samt sammanställa en rapport till jobbet.

Nu kan jag skryta med att allt är avprickat. Jag vet att vi skulle ha slängt de där blommorna för länge sedan och att det är självklart att man sätter in en ny glödlampa när den gamla går sönder. Men det är så man får dåligt samvete, man gör inte det självklara. 

Eftersom vi är inne i en intensiv fas av lägenhetsletande, semesterplanerande, födelsedagskalas och många trevliga besök är det viktigt med god karma. Det får man av lättat samvete.

Senior Academy Award

Ikväll har det varit Senior Academy Awards på High School. Galan arrangerades av eleverna för eleverna och priser utdelades i allsköns kategorier: Most Huggable, Nicest eyes, Most Studious, Most Likely to be on a Reality TV Show mm mm. Varje kategori presenterades som sig bör av olika personer. Filippa och Rasmus var utsedda som presentatörer i kategorin "The Jetsetters", vilket var anledningen till att Olivia och jag var i publiken. Priserna utdelades bara till seniors (12-or), Filippa och Rasmus är junior (11:a) respektive freshman (9:a).

Eftersom jag har ägnat de senaste kvällarna åt att redigera film, hade jag med mig filmkameran. iMovie har gjort mig lite styv i korken. "Det här med film är nog min grej i alla fall" har jag tänkt ett par gånger. Men, men Högmod går före fall, som man säger.

För att vara säker på att tekniken skulle fungera, testade jag kameran vid flera tillfällen. Ljuset tycktes OK, jag satt perfekt och för att vara på den säkra sidan satte jag igång kameran i tid. Då händer det - zoomen fastnar. Det har hänt förut och jag vet fortfarande inte varför det händer och hur det försvinner om man inte stänger av kameran. Istället för att kallt starta om kameran, använder jag hela Filippa och Rasmus "uppträdande" till att försöka få ordning på zoom-knappen samtidigt som jag filmar. Resultatet blev bedrövligt. Ljudet kom med, men för övrigt inte mycket annat.

Lagom till att vinnarna i kategoring annonseras, startar jag om kameran och får åtminstone ett vettigt klipp.

Lådbil

Att köra bil är som att cykla. Kanske inte på det sättet att om man en gång har lärt sig, kan man det för hela livet, utan på det andra sättet - att man vänjer sig vid det man har. Sin egen cykelsadel känner man knappt, man bara slår sig ned och trampar på. Inga skavsår eller ömma sittben. Om man däremot byter cykel blir det helt annorlunda. Sadeln är obekväm, styret sitt fel och tramporna är inte rätt höjd.

Precis så är det med bilar också. I morse lämnade jag vår bil på 8000-milesservice. Eftersom vi bara har en bil och jag skulle vara totalt handikappad utan, fick jag låna en bil av verkstan, en Volvo V70. Nu hoppas jag att jag inte förolämpar någon V70-innehavare, men det var som att köra en lådbil. Vår XC90 kanske är liten med SUV-mått mätt, men den är klart större och högre än en V70. Denna bil hade dessutom gått 97 000 miles, jämfört med våra 8 000. Något som kanske bidrog till lådbilskänslan. 

Som tur var behövde jag inte vänta länge på vår egen kära bil. Jag hann precis med en kaffe på Starbucks och ett step-pass på gymet, innan den var klar.

Vi har bestämt oss för att inte ta med oss vår stora bil hem, utan att istället fortsätta med de sedaner vi har haft tidigare i Sverige. Jag antar att jag kommer att vänja mig vid det också.

New York Times

"A soldier caught in an ambush - looking for safety while returning fire, with ears ringing and skin pouring sweat - can feel utterly alone, trapped in a box of crisscrossing lead and terrifying sound, with death an instant away." 

New York Times, April 20th 2009

Är det inte underbart skrivet, trots det hemska som berörs? Ett utdrag ur ett krigsreportage från en dagstidning, är som ett citat från en skönlitterär bok. Amerikanarna vet verkligen hur man berättar en historia. 

Ytterligare något att sakna.

Shopping och bilköer

Rasmus är inte speciellt förtjust i att handla kläder, vilket resulterar i att han sällan får nya. I lördags hade jag fått nog av Rasmus klädbrist och tog med mig alla barnen till Manhattan för att shoppa.

Vi parkerade i ett garage på 14:e gatan, där såväl Urban Outfitters och Levi's ligger (på 14:e gatan alltså, inte i garaget). Efter lite gnäll och gnöl lyckades vi skrapa ihop ett antal nya plagg till Rasmus. Även Filippa fick lite nytt, men det gick helt gnällfritt. 

När Rasmus var liten var han det fåfängaste barn i världen. Han hade alltid en åsikt om vad som var OK att ta på sig och inte. Filippa däremot var glad så länge hon slapp ha kjol eller klänning. I dag är det helt tvärtom. Tydligen ska man inte vara säker på att karaktärsdrag man ser hos barn i unga år, håller i sig i tonåren.

Väl hemma igen, hann vi bara med en eftermidagsfika i vårvärmen på den nystädade verandan, innan det var dags för mig och Olivia att bege oss iväg igen. Olivia skulle ha en "sleep-over" hos våra Skanska-kompisar i Rye, medan mamman i familjen skulle följa med mig på The Met. Jag hade återigen vunnit möjligheten att köpa biljetter för $25 styck, ett tillfälle jag inte kunde låta bli att utnyttja. 

Olivia avlämnades och vi begav oss in till stan för att äta lite lätt innan föreställningen, men fastnade i en fasansfull bilkö. Där tuffade vi fram i fem kilometer i timmen under en timmes tid. Detta kunde ha undvikits om jag hade varit mer uppmärksam på min vän M's inlägg att de brukar åka tvärs över redan vid Cross County Parkway för att slippa köerna på I95. Tyvärr var jag så fokuserad på bilkörningen och navigatorn att jag inte tog till mig detta eminenta råd.

Cirka 30 minuter hade vi till slut på oss, att sätta i oss lite mat innan föreställningen. Vi hann precis med en sushi och ett glas vin innan det var dags att rusa iväg till operan. Prick på utsatt tid anlände vi till våra bänkar och kunde njuta av Donizetti's L'Elisir d'Amore.

På vägen hem körde jag M till Grand Central Station innan jag begav mig hemåt i natten. På vägen passerade vi Time Square där vi satt som i ett omvänt akvarium och studerade nattlivet utanför bilfönstret. Galet och absurt men hur kul som helst. 

Körig fredag

7.15am Jag och de tre barnen sätter oss i bilen för att bege oss till High School. Rasmus börjar skolan 7.35 och vi andra ska på Student of the Month-frukost. Återigen har Filippa blivit vald till Student of the Month, denna gång i kemi. 

7.30am Frukosten börjar och Filippa får diplom, medalj, ett presentkort och många fina ord. Olivia och jag får bagel, juice och kaffe.

8.15am Frukosten är avslutad och jag skjutsar Olivia till skolan, några kilometer bort. Trots att vi har skolbussar är det en lång karavan av SUVar och Vanar som släpper av sina barn vid skolan.

8.25am Jag lämnar skolan och beger mig till Whitestone för att jobba några timmar. Som vanligt är det lite mindre trafik på fredagar och jag hinner precis fram till mitt möte klockan 9am.

1.00pm Efter fyra intensiva arbetstimmar är det dags att åka hem. Jag är lite nervös över all trafik på Whitestone Bridge, men det rullar på ganska bra och jag hinner hem i tid för att möta Olivia vid skolbussen.

2.10pm Hämtar Olivia vid skolbussen

2.20pm Åker iväg för att köpa födelsedagspresent till Olivias klasskamrat J.

2.50pm Hämtar upp en annan av Olivias klasskamrater och kör därefter vidare till J's kalas och lämnar av båda barnen.

3.05pm Plockar upp Rasmus utanför High School för att köpa träningsskor på Model's.

5.00pm Återvänder till kalaset för att hämta Olivia och hennes klasskamrat. Efter att klasskompisen är avlämnad svänger vi förbi Sushi Mike's och beställer kvällens middag. Medan vi väntar på att sushin ska bli klar åker vi till videobutiken och hyr två filmer.

6.00pm Olivia och jag bänkar oss framför filmen Enchanted och äter vår sushi. Även Rasmus ansluter efter en stund, men han får fläskpannkaka från frysen.

När Olivia har somnat ser jag Vicky Christina Barcelona. Därefter fastnar jag framför datorn med min senaste passion, filmredigering. Vi har äntligen fått in alla våra filmer i en dator med redigeringsprogram och jag är fast. 

En tidig morgon och en sen kväll blev det, denna köriga fredag.

Vår i Dobbs Ferry

Äntligen har våren kommit till Dobbs Ferry. Efter en lång, kall och snöig vinter börjar vi äntligen skönja ljuset i tunneln. I morse tog jag med mig kameran på en promenad för att fota våren. Det är sånt som händer med en, när man har tid över. Man blir sinnlig, spirituell och pretantiös.

Så där gick jag med min kamera i vårsolen och fotade allt jag tyckte var vackert. Sedan gick jag hem och gjorde en superpretto film av alltihopa. En ny upplevelse för mig som har suttit instängd på ett kontor de senaste 20 vårarna, såvida inte en bebis precis har pluppat ut.

Tyvärr har kvaliteten på bilderna försämrats i samband med omvandlingen till Quick time. Därför får ni en vanlig bild också, bara för att visa att kvaliteten inte är så dålig.

Larmbrickor

Dagen började på gymet med en timme Zumba och en timme Yoga. Fortfarande känner jag en stark hatkärlek till yogan. Jag kan inte vara utan den, men när jag är där är det så jobbigt att jag vill gråta. Trots att man inte ens använder vikter, är det inte konstigt? Jag vet att om jag gick fler gånger i veckan, skulle det inte vara lika jobbigt, men av någon underlig anledning hinner jag inte klämma in det i min hemmafrutillvaro.

Efter träningen begav jag mig till Westchester Mall. Filippas kompisar hade köpt kläder på Abercrombie och expediten hade missat att ta bort några larmbrickor. Det blev därför en uppgift för mig, nu när tjejerna har åkt hem, att åka tillbaka till affären och få larmbrickorna bortplockade. Naturligtvis saknades kvitto för två av plaggen, men jag var inte det minsta orolig. Min ärliga uppsyn har jag haft nytta av många gånger. Så även denna gång. Larmbrickorna plockades bort utan knot. Det var ju faktiskt de som hade gjort fel.

Chelsea Market

Efter en intensiv påskhelg var det perfekt läge för en tur till Manhattan med några andra Skanska-fruar. C och jag hade bestämt träff på tåget in, M mötte vi upp på Grand Central Station. Vi tog tunnelbanan till Union Square och därifrån en rask promenad till Chelsea Market på Nionde Avenyn. Det enda vi hann med var en kaffe på 202 innan det var dags för mig att vända hemåt igen, men det var det värt.

Förlorat bagage

I dag var det dags för den fjärde resan på en vecka till Newarks flygplats. Denna gång för att hämta Rasmus och lämna Magnus. I vanliga fall brukar jag inte köra Magnus till flygplatsen, men eftersom Rasmus skulle hämtas fick han åka med.

Precis som förra gången var jag irrationellt orolig när jag stod utanför och väntade på att få se Rasmus komma ut genom glasdörrarna. För varje minut som gick, och han inte kom, dök nya skräckbilder upp i mitt inre, där han inte blev insläppt genom passkontrollen på grund av att de bara kan vara totalt oresonliga. Jag hann bygga upp ett helt scenario hur Rasmus skulle bli tillbakaskickad till Sverige och få resa tillbaka hit tillsammans med Magnus om två veckor. Jag hann till och med tänka ut hur jag skulle berätta detta för skolan, innan min telefon ringde och Rasmus meddelade att han stod vid bagaget och väntade på sin skateboard som aldrig kom.

Efter ytterligare tio minuter kom Rasmus ut, utan skateboard. Den dök aldrig upp och Rasmus var i upplösningstillstånd. Hans skateboard är honom mer kär än något annat. Vi blev hänvisade till serviceavdelningen där SAS-personalen visade sig vara mer frånvarande än serviceinriktad. Till slut begav sig Magnus till in-checkningen där de var närvarande och hjälpte oss att förlustanmäla brädan. Nu är det bara att hålla tummarna att den dyker upp inom kort.

När allt detta var avklarat var det dags att vinka av Magnus som tog samma plan till Sverige som Rasmus hade åkt med hit.

New York Hall of Science

Trots att vår bil bara rymmer sju passagerare klämmer vi in oss alla åtta, påskaftons förmiddag. Olivia får sitta i Filippas knä. När vi far fram på I87 mot Brooklyn i ösregnet bland alla tokiga bilister funderar jag på att säga åt Olivia att sätta sig på golvet i stället, barn utan säkerhetsbälte känns totalt ansvarslöst. När vi passerar vägtullen till Triboro Bridge har vi en polisbil bakom oss som sätter på blåljuset. Vi antar att det är åt oss, även om vi inte förstår vad vi har gjort fel.

Magnus kör in till kanten och vi säger åt Olivia att gömma sig på golvet under Filippas ben. Barn ska enligt lag sitta i barnstol, för övrigt är det inte lag på säkerhetsbälte i baksätet. Efter en stund kommer en kvinnlig polis fram till vår bil. "Ni har väl inte kört åt sidan på grund av mig" frågar hon. "Jo" svarar vi plikttrogna svenskar. "Det hade ni inte behövt, jag var ute efter en annan bil" svarar den kvinnliga polisen, utan att ha noterat Olivia under Filippas knän. Vi kan pusta ut och köra vidare.

Efter denna incident är vi strax framme i Wiliamsburg där vi släpper av tonåringarna i hällande ösregn. Magnus, jag och Olivia passar på att ta en kaffe innan vi far vidare till New York Hall of Science i Queens. NY Hall of Science kan jämföras med Tom Tits i Södertälje, men bättre enligt Magnus. En plats för barn och barnsliga föräldrar att exprementera och utforska inom naturvetenskapen. Vi tillbringar tre timmar där och har riktigt roligt.

Från Queens åker vi direkt till Rye för påskfest med Skanska-familjen och kommer inte hem förrän efter mörkrets inbrott. 

Vårdag

Torsdag förmiddag hade Olivias klasskamrat T sitt födelsedagskalas i en av Dobbs Ferrys lekparker. Solen sken från en klarblå himmel och de barn som inte hade rest bort på Spring Break fick ett tillfälle att leka tillsammans i parken. 

Olivia vann asfaltskritor på kalaset och när vi kom hem ritade vi en hage på uppfarten och jag lärde Olivia hur vi hoppade hage när jag var liten. Att hoppa hage är underskattat som rekreationsform. Man är inte bara utomhus och rör på sig, det kräver även precision och balans. 

På eftermiddagen städade Olivia och jag vår sommarveranda. Än så länge är det för kallt att sitta därute, eftersom den befinner sig i norrläge. Men nu är den åtminstone redo att användas så fort vädret tillåter.

Vårdagen avslutades med en middag för mig och Magnus på Crabtree's Kettle House i Chappaqua (där Clintons bor). En utmärkt restaurang med en vinlista tjock som en telefonkatalog.

Hell's Kitchen

För tredje gången den senaste månaden kör jag med bilen till Newarks flygplats. Det som för åtta månader sedan kändes totalt skräckinjagande känns idag helt naturligt. Denna gång är det Rasmus som ska lämnas av på flygplatsen för att tillbringa påsken i Sverige.

Efter att Rasmus är in-checkad och avvinkad vid säkerhetskontrollen tar jag och Olivia bilen in till Manhattan via Lincoln Tunnel. Vi ska träffa Magnus för att äta middag i Hell's Kitchen, vilket även tonårstjejerna ska göra, men på en annan restaurang. Villkoret för att de ska få äta middag ute på egen hand på Manhattan är att vi är i närheten så att vi alla kan ha sällskap hem. 

Vi slutar båda på varsin italiensk restaurang, men tjejerna lyckas välja en något pretantiösare än vad vi gjorde. Vad det är ett tecken på vet jag inte. När vi alla ätit klart och efter att dricksproblematiken på den pretantiösare av restaurangerna är avklarad klämmer vi alla in oss i bilen för gemensam hemfärd. 

Välsminkad

Med en familj på nio personer är det inte så lätt att få tid över för att skriva på en blogg. Därav mina sporadiska inlägg på sista tiden. 

Tisdagen var veckans sista skoldag och medan Filippa var i skolan tog jag våra besökare till Westchester Mall i White Plains. De ville besöka Victoria's secret, vilket finns där plus många andra trevliga affärer. Tjejerna försvann genast på sitt håll och återigen befann jag mig i ett köpcentrum ensam.

En uppgift hade jag med mig. Att köpa påfyllnadstvål på Restoration Hardware, där de har dunkar med fantastiska tvålar. Inte så billigt, men bra. Denna uppgift gick upp i rök samtidigt som jag steg in på Nordstroms och haffades av en sminkdemonstratris från Trish McEvoy. Hon frågade om jag ville bli sminkad och jag nappade i ett infall av spontanitet. 

Väl i stolen kände jag mig som huvudrollsinnehavaren i en TV-shopreklam. Sminkösen sprutade ur sig floskler och dammade friskt över mitt ansikte med diverse krämer och puder. När hon smetade på läppstiftet, tittade hon inte ens och jag vet fortfarande inte om det var meningen att konturerna skulle vara lite lösa.

Fångad i denna fälla insåg jag att jag aldrig skulle komma ur detta med mindre än att köpa åtminstone ett litet läppglans. Resultatet blev inte så tokigt och jag köpte såväl läppstift (något jag faktiskt var ute efter) och en "bronzer". Jag antar att de kommer att göra sig bra till mina nya skor. Inte visste jag att det var så dyrt att ha fyra tonårstjejer på besök.

Outlet

Ingenting i New York är mer känt och kärt för svenskar än Woodbury Common, så även för 16-åringar. Medan husets barn var i skolan tog jag därför med mig våra besökare upp till Central Valley, NY för ett besök på USA's mest kända outlet.

När jag ändå var där kunde jag inte låta bli att slå till på ett par nya skor. Jag har länge önskat mig ett par Jimmy Choo och nu hittade jag ett par av precis det klassiska snitt jag har letat efter, till halva priset. Jag säger som tjejerna - oj vad mycket pengar jag tjänade.

Tyvärr (inte för mig, jag hade redan tröttnat) var vi tvungna att bege oss hemåt redan halv ett, för att hinna plocka upp Olivia vid skolbussen. Tjejerna hade fått blodad tand och vill åka tillbaka en gång till. 2,5 timme ansågs vara alldeles för lite. Nästa gång får de ta sig dit på egen hand och det är frågan om det är värt $30 och 2x2 timmars resa. 

Invasion

Filippa och jag stod som på nålar och väntade i ankomsthallen på Newark. Hur lång tid kan det ta att passera passkontroll och tull? Som sista passagerare från SK903 kom de äntligen ut genom dörrarna, Filippas fyra kompisar från Stockholm och vi kunde pusta ut. 

Med sex passagerare och fyra enorma resväskor känns vår bil plötsligt trång, men vi får plats allihop och 45 minuter och ett oändligt tjatter senare anländer vi till Dobbs Ferry. Magnus, jag och Olivia är bortbjudna på middag och lämnar snart den snattrande skaran åt sitt eget öde. 

Vi beger oss till våra svenska vänner i Tarrytown där Olivia genast försvinner med värdfamiljens två söner och sedan leker oavbrutet tills de alla successivt faller i sömn när klockan närmar sig elva. Vi vuxna roar oss på eget håll med läcker mat, goda viner och trevligt sällskap. En trivsam kväll går snabbt och när vi kommer hem runt midnatt sover tonårstjejerna sött. 

Österländskt perspektiv

I fredags fikade jag med min nya japanska kompis T. Hon har bott i USA i två år, har två barn i Springhurst samt en man som jobbar på Kawasaki. Ingenting ger större perspektiv på tillvaron än samtal med människor från andra kulturer.

Hennes man arbetar 15 timmar om dagen, fem dagar i veckan. När han kommer hem från jobbet runt midnatt lagar hon middag till honom. Hur viktig tjänst min man än får och hur många timmar han än jobbar, kommer jag aldrig att gå upp mitt i natten för att laga middag. Nu är det sagt.

De tycker om den amerikanska skolan eftersom den är så avslappnad. I japanska skolan sitter barnen i rader à la svenskt 30-tal hela dagarna. I den amerikanska skolan sitter barnen i grupper och varierar mellan skolbänk, mattan och andra aktiviteter. Vi svenskar tycker att den amerikanska skolan är diciplinerad jämfört med den svenska.

Angående klimat tycker de att det är skönt med den torra luften här i New York. Även sommaren upplever de som torr jämfört med Tokyo. Hennes man har problem med torr hud, vilket har förstärkts sedan de flyttade hit. Jag skrattar och berättade att min man också har problem med torr hud, men den har blivit mycket bättre sedan vi flyttade hit, eftersom det är så fuktigt här jämfört med Sverige. Allt är relativt.

Bokrecension

I bilen ner till Dobbs Ferrys enda faschionabla restaurang Half Moon, slår det mig att det är verkligen typiskt amerikanskt. Här åker vi i varsina bilar, trots att vi bor ganska nära varandra. På restaurangens parkering träffar jag K som hade tänkt exakt samma sak. Ett tecken på att hon har bott i Sverige i åtta år.

Klockan är halv åtta på kvällen och vi träffas för att dricka vin och för att prata om K's bok som jag har fått läsa i utkastformat. Boken utspelar sig i Stockholm under Gustav III's tid och innehåller många detaljer om Stockholm som jag har lovat att kvalitetskontrollera. Boken är underbar att läsa och det har känts som en ynnest att få vara en av dem som läser utkastet med möjlighet att lämna synpunkter. Samtidigt har jag varit nervös över om jag kan leva upp till förtroendet. 

Vi går igenom mina synpunkter vilka är av en salig blandning, även om de inte är så många. Ibland är det namn som jag har reagerat på, ibland har det varit geografin och ibland rent innehållsmässigt. Det visar sig att när det gäller innehållet har jag i flera fall reagerat på samma sak som andra, vilket känns tryggt. 

Nu är det bara att hålla tummarna att hon får boken publicerad. Jag kommer att rekommendera den till mina vänner.

Trafiken igen

Nu har jag varit väldigt mycket pro USA och mot Sverige på sistone känner jag. Bara för att jämna till lite vill jag därför berätta hur vansinnigt trött jag är på trafiken här i New York City-området. Jag har sagt det förut och ska därför inte bli långrandig, men jisses så många galningar det finns. 

I går passerade jag en stor olycka i motsatt riktning (tack och lov, annars hade jag knappt hunnit hem till skolbussen) på Hutchinson Parkway. På olycksplatsen fanns minst fyra ambulanser och fem polisbilar, men exakt vad som hade hänt hann jag inte se. Olyckan hade skett på en raksträcka, ingen påfart eller avfart i närheten och bra väglag. Man borde alltså kunna vara lite frågande till hur en olycka kunde hända just där och då. Om man inte vet hur illa folk kör. Då blir man inte det minsta förvånad. 

Eftermiddagsaktiviteter

Alla amerikanska "public high schools" ger möjlighet till att utöva sport på eftermiddagarna. Sporterna varierar efter säsong. På hösten spelas Football och Soccer, på vintern Basketball och Winter Track samt på våren Lacross, Baseball och Track. Dessutom finns andra sporter men de kan jag inte placera. Väljer man en sport krävs närvaro varje dag och varje träning pågår cirka 1,5 timme.

Filippa vill inte göra annat än att spela fotboll och har därför anslutit sig till ett klubblag istället, dessa finns också. Filippa deltar även i Creative Writing Club, som träffas 1,5 timme varje torsdagseftermiddag. 

Rasmus är glad över att göra ingenting, men det är inte vi, varför vi tvingade honom att välja någonting. Han valde Track och inom Track valde han långdistanslöpning. Varje eftermiddag efter skolan springer han därför numera cirka en timme tillsammans med en mängd andra skolkamrater från samtliga årskurser på High School. (Till de stränga föräldrarnas försvar kan jag meddela att även Rasmus bästa kompisar har Track och att Rasmus är riktigt duktig på att springa. Så duktig att han som enda Freshman fick åka med på vårens första tävling.)

Hur kan vi i Sverige med vår "breda folkrörelse" på något sätt mäta oss med detta? Jag är övertygad om att fler barn i 14-18 års ålder deltar i sportaktiviteter på eftermiddagarna i USA än i Sverige. Dessutom med högre frekvens. Träningen ligger därtill i samband med skolan, vilket inte ställer krav på föräldrarna att de ska skjutsa sina barn till träningen. Till bortamatcher och tävlingar används skolbussarna. 

Detta system är säkerligen betydligt dyrare än vårt svenska, som till stor del baseras på frivilliga insatser hos föräldrar och andra entusiaster. Men vi ska inte tro att ungdomsidrotten är bredare och når fler i folkrörelsens Sverige än i det kapitalistiska USA.