Annorlunda fredag

Ett av mina nyårslöften var att tillbringa en dag i Lilla O:s skola. Sedan länge hade jag i kalendern bokat in fredagen den 25 maj som den dagen. När det väl var dags var det naturligtvis inte alls en lämplig dag, men jag satte på mig skygglapparna och ignorerade allt jobb som pockade på.

Jag kan verkligen rekommendera en dag i skolan. Företrädesvis när barnen fortfarande går på lågstadiet och tycker att det är roligt med föräldrar. Äntligen börjar jag få koll på de andra barnen i klassen och inte bara på de tjejer som brukar hänga här hemma.

På fredagskvällen fick vi besök av en av våra amerikanska vänner. Hon som har skrivit den bok jag tidigare har nämnt, om Stockholm på 1700-talet, har fått ett stipendium och tillbringar en vecka i Stockholm. Sist vi sågs var över en lunch i Dobbs Ferry och nu över en middag på Wasahof. Underlig känsla men ändå så självklart.

Vasaparken

En promenad genom Vasaparken en solig torsdagskväll är en färgstark upplevelse. På fotbollsplanen samsas barn med vuxna och de som kan med de som inte kan. Uteserveringarna är överfyllda av vinglas, fatöl och solglasögon.

I ett hörn stångas män i uppblåsbara sumobrottardräkter. En absurd syn som lockar särskilt barn som inte känner några hämningar att titta. På scenen förbereds tangoafton och kvällens kavaljerer gör sig beredda för drabbning med deo och en extra knut på skorna.

Den som inte har tillbringat en vinter på våra breddgrader kan inte förstå det förlösande med en vacker vårkväll.

Ny dräkt

Jag vet att det är hög tid att ändra layout på den här bloggen. Det kommer, jag lovar.

Morgonpromenad

Första tiden i Silverdal arbetade jag inte och kunde då börja varje morgon med en promenad i den fridfulla och vackra omgivningen. Under förra vintern tog jag och en granne i Silverdal supertidiga morgonpromenader bara för att hinna med innan det var dags att åka till arbetet. Det var magiskt att ge sig ut klockan sex i vintermörkret och lagom nå fram till skogen då ljuset började ge sig till känna.

Sedan vi flyttade till stan har det inte blivit några morgonpromenader för min del. Istället har vi infört morgonrutinen med en kaffe på kvarterets café, vilket inte är så dumt det heller.

Men i morse var det äntligen dags. Klockan 6.45 mötte jag upp en kär vän ett par kvarter härifrån för ett varv (nästan, vi genade vid Rålambshovsparken) runt Kungsholmen. Morgonen var helt perfekt, med strålande solsken och endast en lätt bris. Exakt en timme senare var jag hemma igen och hann precis färdigställa mig själv och hänga tvätt innan det var dags att bege sig till jobbet med resten av familjen.

En blomma i Afrikas öken

Lilla O somnar tidigt på söndagskvällen efter att ha hunnit med på Kosläpp och kalas på samma dag. Vi bestämmer oss därför för att titta på den senaste leveransen från Lovefilm, En blomma i Afrikas öken. Filmen handlar om Waris Diries livsresa från nomad i Somalia till supermodel. Men allra mest handlar det om kvinnlig omskärelse.

I slutet av filmen redogör Waris för en reporter om hur hos som treåring blir omskuren i öknen av en för henne främmande kvinna. Hennes berättelse illustreras med filmklipp som är det mest hjärtskärande jag någonsin har sett på film. Sett och sett förresten. Jag ligger med händerna för ansiktet, med fingrarna i öronen och gråter så att jag skakar i hela kroppen.

I vanliga fall kan hemskheter på film avfärdas med att det bara är film. Kvinnlig omskärelse är något som drabbar 6000 unga kvinnor varje dag. Något som inte bara åsamkar dem fruktansvärd smärta för stunden utan för hela deras liv. Om de får något.

Kosläpp

Klockan nio på söndagsmorgonen samlas hela familjen för att åka till Svista Gård utanför Uppsala. Nästan hela familjen kanske jag ska säga, flickvännen jobbar på söndagar och kan inte följa med. För första gången ska vi närvara vid ett så kallat Kosläpp.

Väl framme möts vi av bilköer, trafikkontrollanter och barnfamiljer i en enda röra och vi inser att det här med Kosläpp är en betydligt större angelägenhet än vi riktigt har förstått. Allt flyter dock förvånansvärt väl och efter en snabbt avklarad tipspromenad slår vi oss ned i gräset precis vid staketet. Solen skiner från en klarblå himmel och vi hinner precis få i oss vårt termoskaffe och hembakade bullar innan det är dags.

Det är verkligen osannolikt roligt att se när dessa tunga och sävliga djur slänger sig i glädjeskutt över ängen. På några av korna pendlar juvren som medicinbollar mellan bakbenen och det känns som ett under att de inte far omkull av pendelrörelsen. Jag antar att den väl tilltagna barmen är ett tecken på att det vankas kalv snart, men vad vet jag om kor.

45 minuter senare är det hela avklarat och vi kan lugnt och sansat lämna området. På vägen hem passerar vi Uppsala för lite lunch innan söndagens utflykt är till ända. En mycket uppskattad sådan av hela familjen.

Kalas

Ingenting är nog viktigare för ett barn än att ha kalas. Lilla O brukar påbörja planeringsarbetet ungefär tio månader innan det är dags. Dessvärre har hon drabbats av något tjurskalliga föräldrar så det är inte alltid hon får som hon vill. 

Den här gången lyckades vi kompromissa oss fram till en lösning i bostadsföreningens lokal. Hela klassen skulle bjudas och då finns inte alternativet att ha det hemma. Många av barnen har haft det på fritids, men Lilla O ville inte göra precis som alla andra. 

Temat på kalaset var "Sagans värld" vilket bottnade i att Lilla O för egen del ville hitta en anledning till att ha sin glansiga festklänning och korkskruvar i håret. För att göra lokalen lite festligare fyllde vi den med mjukdjur och sagoböcker. Lite mer hade behövts för att få riktig sagostämning i den konferensliknande lokalen, men det fick duga.

På kalaset ordnade vi frågesport i lag och jag förvånades över så liten laganda dessa 8-9-åringar har. Delar man upp 15 vuxna i tre lag har man genast tre sammansvetsade grupper som gör allt för att slå varandra. Barnens lag var mer som fem solitärer vilka helst inte pratade med någon annan i laget än den som förde protokoll. Det är nästan så att vi måste ordna identiska tävlingar nästa år för att se om det är en åldersfråga. 

Fyra timmars förberedelser, två timmars kalas och en timmas städning resulterade i att jag totalt säckade i hop till kvällen. Tur att de andra barnen är så stora att de inte önskar min hjälp att ordna fest så att det dröjer ett år till nästa kalas.

Bilkörning

När vi lämnar Anstruther för att bege oss nordväst in i landet är det min tur att köra bilen. Någon rättvisa ska det naturligtvis vara och planen är att jag ska vara den som ensam kör bilen till flygplatsen på söndagen, så öva måste jag.

Första femton minuterna i bilen är helt fruktansvärda. Det känns ungefär som om bilen är en motorcykel med sidovagn. I en vänsterstyrd bil upplever jag det som om jag sitter ungefär i mitten, men i den här bilen sitter jag så långt till höger att jag tror att bilen skulle välta. Ungefär.

Som vanligt när jag är med om något obehagligt vill jag fly. Hela min kropp signalerar att jag ska stanna bilen, stänga av motorn och gå därifrån. Gärna gråta en skvätt också. Men det gör jag inte. Varken stannar bilen eller gråter. Envist kör jag på, tacksam över att det är lördag morgon och inte mycket trafik ute.

Efter tjugo minuter börjar mina axlar lämna öronen och jag kan luta mig tillbaka. Dagen efter när jag återigen sätter mig i bilen för att köra, går det som en dans. Så lång tid tar det att lära sig att köra i en högerstyrd bil på vänster sida. Med automat, bör kanske tilläggas.