Kaos

Nu har vi levt i kaos i fem veckor och jag är på gränsen till sammanbrott. Jag är en tålmodig person, men bara till en viss gräns. Nu är gränsen nådd. Kanske för att vi börjar se slutet. Underligt nog tycks min otålige och pedantiske man ta röran med betydligt större ro än jag.

Men snart ligger det bara på oss för att det ska bli helt fantastiskt fint här hemma. När hantverkarna har gjort sitt är det upp till oss att göra oss av med överflödet. Sälja på Blocket och köra ut till landet, där går vår gräns för tjänster vi har mage att köpa in.

Mitt nyårslöfte är att få ordning på vårt bibliotek här hemma och det löftet har jag bestämt mig för att hålla. Om det så innebär att jag får bära ut de sista möblerna själv ur lägenheten.

Nytt igen

Om det inte funkar, gör om. Gårdagens layout var varken läsvänlig eller praktisk ur hanteringssynpunkt. Nytt försök.

Boktjuven

Förutom skriva måste människan även läsa, gärna böcker. Det tycker i alla fall jag. Just nu läser jag Boktjuven av Markus Zusak. Det är en fantastisk bok med ett makalöst språk. Enda problemet är att den andas undergång.

Än så länge har jag bara läst drygt halvvägs och stämningen är fortfarande god, trots eländiga tider och tragiska livsöden. Men varje sida känns tyngre och tyngre. Min omgivning har frikostigt delat med sig av vartåt det barkar. Inte uttryckligen, men mer än små insinuationer har inte behövts. Bokens berättare, Döden, är själv ganska bra på att förebåda.

Trots detta måste jag rekommendera denna bok till alla som vill vältra sig i uttrycksfulla formuleringar och underfundiga ordvändningar.

Omväxling

Nu har jag som synes ändrat skepnad igen. Jag är annars inte den ombytliga typen. Tvärtom är jag oftast nöjd och tillfreds med saker som de är. Sällan går jag och tänker på vad mitt nästa steg i livet ska bli. Jag varken knarkar Hemnet eller jobbannonser, i alla fall inte för nöjes skull.

Men helt plötsligt blixtrar det till och då händer det. Sen är jag nöjd igen. Just nu är jag mer än nöjd.

Ordlek

Efter flera månaders planering har Lilla O idag varit runt i kvarteret och intervjuat cafë- och butiksinnehavare tillsammans med en kompis. De planerar en tidning, inspirerade av boken Varg nosar och jagar av Ulf Nilsson. Eftersom de inte har tillgång till ett eget tryckeri har de tänkt göra en webtidning i tidens anda.

När jag var liten gjorde vi också tidningar i alla dess former. Vår ambition var dock aldrig att några andra än vi skulle kunna läsa tidningen. Det räckte därför gott med ett exemplar av varje nummer. Förutom tidningar skrev jag böcker på mammas gröna skrivmaskin av årsmodell 1948. De distribuerades inte heller till någon allmänhet, men mina nära vänner brukade tvingas läsa dem.

Det man kan fråga sig är varför jag, som har arbetat med ekonomi i hela mitt liv, lekte med ord och inte med siffror som barn? Om excel hade funnits hade jag då använt min fritid till att katalogisera min Starletsamling istället? Eller förstod jag tidigt att även om jag älskar ord, är min komparativa fördel siffror?

Oavsett vad är jag nöjd med mitt yrkesval men inte förvånad över att inget av mina barn tycks gå i mina fotspår. För min son tycks i och för inte ord stå högt i kurs, snarare bilder, vilket är ännu längre från ekonomi.

Höst på landet

Vi njuter så av vårt hus på landet. Även nu när det är höst är det helt fantastiskt att komma ut på lördag eftermiddag. Tända en brasa i köksspisen för att snabbt få upp värnen. Kratta löv i trädgården innan det blir alltför mörkt. Inleda kvällen med ett glas vin framför brasan i storstugan.

Lund

Jag gör ett nytt försök. Efter tre veckors uppehåll ska jag ta tjuren vid hornen och börja skriva igen. Nästan varje dag tänker jag på vad jag skulle vilja skriva om, sedan fastnar jag framför jobbdatorn när kvällsbestyren är avklarade.

Under Allhelgonahelgen var vi i Lund och hälsade på Stora Lilla F. På några månader har min duktiga dotter skaffat en bra bostad med allt väsentligt inom fem minuters cykelavstånd, ett perfekt extrajobb samt massor av vänner och bekanta. Dessutom har hon klarat av sin första tenta och ligger därmed i god fas med sina studier.

På samma sätt som jag för ett år sedan var avundsjuk på hennes äventyr i Sydostasien är jag nu avundsjuk på det studentliv hon får uppleva. Visst gick jag i en av Sveriges bästa skolor, men så mycket till studentliv var det inte för min del. Inte på det sätt som Stora Lilla F upplever i Lund.

Men jag är inte den som tror på slumpen. Jag var där jag var av en anledning och Stora Lilla F är där hon är av helt andra anledningar. Hennes bakgrund och erfarenheter är helt andra än mina var när jag var 20 år.

Det underbara med barn är just att man får uppleva så mycket igen även om det denna gång sker indirekt. Därför kan jag nu vid 47 års ålder (från och med idag) få vara student i Lund utan att det verkar ett dugg konstigt.