Leftover Party

Dagen efter Thanksgiving är vi bjudna på Leftover Party hos några vänner här i Dobbs Ferry. Eftersom alla, såsom vi, har hela kylskåpet fullt av matrester har de skapat en tradition där de bjuder in alla de känner på knytis med temat rester. En helt briljant idé och väldigt amerikansk. Jag har i alla fall aldrig varit på något liknande i Sverige.

Här i Dobbs Ferry tar man alla chanser till att bjuda in till socialt umgänge, men utan större krav eller konventioner. På fem månader här i USA kommer vi att ha varit på fler tillställningar än vi brukar vara på ett år i Sverige.

En annan särprägel på dessa tillställningar är att folk går hem tidigt. När vi lämnar Leftover Partyt klockan nio är vi nästan sist kvar. Ingen risk att det dricks för mycket eller att man inte kommer upp ur sängen dagen efter.

Thanksgiving

Förra gången vi bodde i USA var vi bortbjudna på Thanksgiving där vi kunde slå oss ned vid dukat bord, lyckligt ovetande om vilket hårt arbete som hade föregått vårt besök. Den här gången skulle vi själva stå för middagen och med både syster och bror med respektive på besök väntades en riktig familjemiddag.

På grund av vår bristande erfarenhet ägnade vi onsdagen endast åt att inhandla mat och förbereda förrätten, Squash Soup. Hade vi vetat bättre hade betydligt fler moment förberetts dagen innan. Resten av dagen ägnades istället åt att leta gräslig jultröja åt svågern, fynda cashmere på TJMaxx och trevligt middagsbesök på Maud's Tavern i grannstaden Hastings-on-Hudson.

Dagen D, Thanksgiving Day, började med en löprunda för min del innan jag i godan ro påbörjade matlagningen. Kalkonen är en bisak på Thanksgiving lyckades vi förstå genom att googla på Classic Thanksgiving Menu, det viktiga är alla smårätter vid sidan om. Och Stuffingen inte att förglömma.

Med god hjälp av svågern lyckades jag med nöd och näppe knåpa ihop en skaplig Thanksgivingmeny i lagom tid. Majsbrödet som vi hade planerat, skippade vi. Det hade blivit på tok för mycket mat och alltför tidskrävande. Men kalkon, stuffing, green been casserole, cranberry sauce, glaserade morötter, två sorters potatismos och amerikansk äppelpaj lyckades vi få ihop.

Nu fanns ju ingen amerikan vid bordet att utvärdera äktheten, men vi svenskar tyckte att det smakade utmärkt. Även om jag var totalt slut efter all matlagning.

Mary Poppins

En av Lilla O's bästa vänner i skolan är med i ett lokalt teatersällskap och höstens projekt har varit Mary Poppins. Vännen spelar en stor roll i form av dottern i familjen och vi vill naturligtvis inte missa ett tillfälle till lokal underhållning.

Vi har köpt biljetter till fredagens föreställning och det blir till att bege sig direkt från dansklass i Sleepy Hollow till Irvington Town Hall Theater.  Föreställningen är tre timmar lång inklusive paus och de har inte sparat på något. Ett liveband står för musiken och i sotarnumret på Londons tak bjuds det på strålande steppdans.

I det här landet finns en helt annan musikaltradition än vi är vana vid hemma. Precis samtidigt som vi ser Mary Poppins i Irvington visar Dobbs Ferry Middle School musikalen Legally Blond i skolans aula. En föreställningen Lilla O ser på lördagen medan jag förbereder kvällens fest.

Här finns så många duktiga sångare och dansare i vår direkta närhet. Visst finns det fantastiska artister i Sverige också, men i New York är musikalen en del av livet. Att Broadway är en gata som sträcker sig hela vägen från Manhattan till Sleepy Hollow gäller både bokstavligt och bildligt.

Torsdag kväll

Regnet öser ner och det är becksvart när jag kliver av tåget. New York City må vara en stad av ljus, men våra Rivertowns har valt en lite mörkare linje. Här lyser gatubelysningen med sin frånvaro vilket gör min hemresa på cykeln i ösregnet inte bara olustig utan även livsfarlig.

Väl hemma slänger jag i mig lite soppa tillsammans med Lilla O och tar sedan bilen till skolan där de har Blood Drive denna vecka. Om jag anmäler mig som blodgivare får Lilla O extra poäng i skolan, så trots mina tidigare ganska trista erfarenheter av blodgivning har jag lovat att bege mig dit.

Precis innan jag hoppar in i bilen får jag ett sms från en granne om jag har lust att hänga med på Vegan Cooking Class i Dobbs Ferry samma kväll. Jag svarar att jag inte kan på grund av att jag ska till skolan och lämna blod.

Väl framme i skolan fyller jag i en lång blankett som jag överlämnar till sköterskan. Hon ser på mina svar att jag har kryssat ja på frågan om jag har bott mer än fem år i annat land än USA och ber att får veta vilket. Hon kontrollerar Sverige på sin lista och konstaterar att jag tyvärr inte kan lämna blod på grund av att det fanns galna-ko-sjukan i Storbritannien på 90-talet. Exakt vad det har med mig som svensk att göra inser jag att hon inte kan svara på. Istället packar jag ihop mina saker och tackar för mig. Trösten är att Lilla O åtminstone får hälften av sina extrapoäng bara för att jag har försökt. En extra bonus för mig att jag slapp utsätta mina svårstuckna vener för denna utmaning.

På vägen hem meddelar jag grannen att jag visst har en fri kväll, blodgivningen gick snabbare än väntat. Dyngsura anländer vi till Vegan Cooking Class och får lära oss hur man säkerställer sitt proteinintag när man äter vegetariskt och jag blir lite sugen på att bli lite mer vegetarisk i mitt liv.

Tillbaka i arbetslivet

Min tid som hemmafru på heltid är nu över. Sedan ett par veckor tillbaka arbetar jag halvtid som Finance Manager på Hyper Island US. Kontoret ligger i Soho vilket innebär mer än en timme till jobbet. Å andra sidan kan jag jobba hemifrån också, vilket jag kommer göra cirka en tredjedel av tiden. 

Just nu sitter jag på 7:47-tåget in till stan för att ha möte kl 9. Eftersom maken är i Sverige får Lilla O klara sig själv både till och från skolan i dag. Det hade inte varit några problem alls om det inte hade varit för hennes gigantiska packning. Varje dag släpar hon cirka tio kilo fram och tillbaka till skolan. Hennes ryggsäck är dessutom lite för liten så hon får inte plats med allt.

Eftersom vi tenderar att bli lite senare de morgnar maken inte är hemma fick jag lite bråttom på slutet och kunde inte hjälpa henne, utan var tvungen att rusa iväg. När jag väl sitter på tåget och tänker skicka ett sms för att höra hur det har gått, upptäcker jag att jag har glömt min mobil hemma.

Allt jag kan göra på min mobil kan jag göra på min dator, förutom att jag behöver tillgång till wifi. Min dag kommer nog därför att gå bra ändå (när jag väl är på kontoret), men just nu är jag totalt frikopplad från resten av världen och det känns lite läskigt. 

Uppdatering

Efter en veckas uppehåll finns naturligtvis massor att berätta om, men jag börjar med det viktigaste - min födelsedag.

Jag väcks klockan sex på morgonen av Maken och Lilla O som sjunger vid min säng. Precis när tonerna av Ja må hon leva klingar ut, hoppar de två stora barnen in i sovrummet - taada - och jag skriker rakt ut. Helt oförberedd är jag på denna överraskning och den första tanke som far genom huvudet är hur de har kunnat komma hit klockan sex på morgonen.

Det visar sig att de har sovit hos en kompis till Stora Lilla F i grannstaden Tarrytown och tagit taxi hem till oss på morgonen. Vi är inte så bra på överraskningar i vår familj, vilket gjorde det hela ännu mer överraskande. Alla har verkligen lyckats hålla masken under de senaste veckorna.

Hela dagen går i födelsedagens tecken och jag njuter varje sekund över att bli uppassad. Lunch intar vi i Piermont (utan Lilla O som är i skolan) och middag på Blue Ribbon Brasserie i Soho med hela familjen samlad. En helt perfekt 50-årsdag på alla sätt.

A Long Walk to Water

Min plan är att läsa de böcker som Lilla O får som uppgift att läsa i skolan. Först ut är boken A Long Walk to Water av Linda Sue Park. Boken handlar om två barn i Södra Sudan och baseras på en verklig historia.

Pojken Salva flyr från sin by på grund av kriget och lever sedan elva år i olika flyktingläger. Vid 22 års ålder får han chansen att komma till en familj i USA där han inte bara får en ny familj utan även utbildning.

Sin utbildning använder Salva till att återvända till Sudan och hjälpa byar med att borra brunnar (www.waterforsouthsudan.org). En egen brunn innebär att flickorna inte behöver använda all sin tid till att gå för att hämta vatten utan kan istället gå i skolan.

Detta kanske är ett perspektiv som ska in i den svenska flyktingdebatten? Genom att ge flyktingar möjlighet till utbildning ges de kunskaper och kraft att återvända till sina hemländer för att återuppbygga det som har raserats. Hade Salva fått stanna kvar i Kenyas torftiga flyktingläger hade han kanske aldrig haft kunskapen eller kraften att genomföra sitt projekt.

Nya bekantskaper

Vi har hittat ytterligare en svensk familj i Dobbs Ferry. Eller rättare sagt, några av våra grannar har introducerat oss till en annan svensk familj. Nästan svensk i alla fall. Mannen är svensk och kvinnan är halvsvensk.

I söndags var vi hembjudna på kaffe/vin tillsammans med våra grannar. Även våra grannar är en mix. Kvinnan är ur-new-yorker från Queens men mannen är från England. Vädret var fantastiskt och vi promenerade tillsammans upp till svenskfamiljens hus genom guldgula alléer.

Lilla O blev överförtjust i det försvenskade huset. Framförallt badrummen som var vitkaklade med Mora Inxx-blandare. Långt ifrån den amerikanska retrostandarden. Vi blev överförtjusta i att få inkluderas i deras varma gemenskap. Mannen i vår familj som precis har blivit NFL-biten kunde dock inte briljera med sina kunskaper. I det här umgänget var det europeisk fotboll som gällde.

Trots att det är en bit in i november kunde vi sitta ute på altanen med vår förtäring och njuta av utsikten över Hudson River.

Danstävling

Hela lördagen går i dansens tecken. Lilla O har sitt första framträdande på Broadway och vårt hus skälver av nervositet. Egentligen rör det sig om en danstävling och den äger rum på Symphony Space, en teater som råkar befinna sig på just Broadway. Men vid 95:e gatan, inte runt Times Square om vi ska vara petiga.

Dagen ägnas åt repetitioner, sminkning och rampfeber. Först på sen eftermiddag tar vi bilen till Manhattan där vi möter upp resten av truppen. Vi föräldrar har en timme på oss innan insläpp varför jag, maken och en annan mamma går till Vino Levantino i kvarteret intill för en drink. En mycket trevlig bar som vi ska lägga på minnet.

Mamman visar sig arbeta som jurist på Madison Square Garden och hon berättar att hennes man inte kan närvara på grund av att han är i Kalifornien och spelar med Art Garfunkel. Vilket för in diskussionen på Art Garfunkels försvinnande i Stockholm. Vi får i och för sig inte veta mycket mer än vi redan vet, men kvalificerat skvaller är alltid kul. Efter en mycket trevlig timme är det dags för oss att återvända till teatern och inta våra platser.

Våra tjejer gör mycket bra ifrån sig, med tanke på deras korta tid som dansare. Några utmärkelser blir det inte, men det har vi heller inte räknat med. De flesta medverkande hade betydligt mer erfarenhet. 44 uppträdande och tre timmar senare återvänder vi hem med en dödstrött men glad 12-åring i baksätet.

Hemväg

Min blivande arbetsplats ligger i Soho (jag kommer att återkomma till detta så fort alla papper är klara) och vägen hem är ganska lång om man bor i Dobbs Ferry. Troligtvis är det nyhetens behag, men att åka kommunalt i New York är betydligt roligare än i Stockholm.

Tunnelbanestationen Houston Street är i och för sig allt annat än vacker, men New York City:s specialitet är att göra det fula vackert. Dessutom kan man roa sig med att titta på alla färgglada människor.

Vid Times Sq - 42 St är det byte och där bjuds alltid på musik i mer avancerad form. Ett tvåmannaband som låter som fem sjunger John Lennon och jag förundras över alla dessa fantastiska röster som inte får större publik än förbipasserande människor på en tunnelbaneperrong.

Väl framme vid Grand Central spelar en äldre man samma John Lennon-sång fast på såg och på min tågstation är det filminspelning. Kan vara samma filminspelning som pågår i våra svenska vänners kvarter.

Min sista etapp hem går utefter Hudson River och utsikten skiftar med årstiderna men är alltid lika vacker.

Säker stil

Det fina med sociala medel är att man kan får se saker i sitt flöde som man annars garanterat skulle ha missat. Nord & Francke till exempel. Sannolikheten är ganska liten att jag skulle börja läsa Sydsvenskan, särskilt när jag bor här.

Tur för mig att Facebook finns, eftersom Kristin Nord har skrivit årets bästa krönika. Ingen borde få köpa Säker stil av Ebba von Sydow och Emilia de Poret utan att först läsa Kristin Nords krönika. Vill man fortfarande köpa boken så vet man i alla fall vad man ger sig in på. Nu måste jag ärligt säga att jag inte har läst boken som sågas i krönikan. Men jag utgår från att det som återges i artikeln är sant, eftersom jag aldrig kommer att lägga pengar på att köpa boken. Är det inte sant lovar jag att göra en pudel vid annat tillfälle.

Sverige behöver inte fler guideböcker i hur vi ska bli ännu mer skandinaviskt likriktade. Vi behöver böcker som talar om att det är OK att vara annorlunda. Att alla svenskar älskar New York är en stor paradox. Hur kan vi älska denna färgglada smältdegel när vi hemma bara vill blanda oss i mängden? Det går inte att smälta in i New York för det finns inget att smälta in i. 

Anledningen till att den här krönikan biter sig fast i mig är att en del av mig också vill ha Säker stil. Jag vill också vara vackert sval med smala jeans, vit skjorta och beige kashmirtröja över axlarna. Men böcker av det här slaget kommer alltid få mig att känna mig otillräcklig och otillfredsställd. Hur jag än anstränger mig kommer jag aldrig vara lika snygg som de. Jag kommer att få en fläck på skjortan, min mage kommer att skava över byxlinningen och mina fötter avskyr pumps.

Snart 50

Nästa vecka fyller jag 50 år, vilket nog är det jämnaste man kan fylla. Min plan var att jag skulle vara i lysande form på min 50-årsdag och det började ganska bra. För precis en månad sedan sprang jag åtta kilometer och mådde bra hela tiden. Sedan dess har det bara gått utför.

Förutom mina allmänna knä- och fotkrämpor har jag dessutom haft en förkylning i snart tre veckor som totalt har förhindrat mig från att motionera. Senaste gången jag sprang var den 15 oktober och mitt mål att springa en mil innan min födelsedag känns lika avlägset som min 20-årsdag. Enda trösten  är att knän och fötter känns ganska återhämtade.

Som grädde på moset har vi hela huset fullt av Halloweengodis. Hur mycket jag än bestämmer mig för att inte äta något, slinker det ändå ner en liten bit då och då. Min dröm om att vara den absolut bästa versionen av mig själv den 12 november har alltså reducerats till att jag kommer att vara den mest sanna versionen.

Och varför inte, ibland kanske det räcker? Dessa underbara visdomsord fick jag från en bekant i går:

"The beauty of 50 is the advantage of age/wisdom and still you do have youthful energy.  It's a great combo...  For a woman, I think our 50's are the best years of our lives."

Helt plötsligt kändes det lite bättre inför nästa vecka.

Stolt

Till frukost lyssnar vi på WNYC här hemma, vilket är det närmaste P1 vi kan komma. Visst skulle vi kunna lyssna på  P1-Morgon här också, men det känns inte bra. För det första är programmet flera timmar gammalt och för det andra känns det bara fel helt enkelt.

I morse pratades det plötsligt om Seinabo Seys nya skiva. Vi fick även höra några fragment av en intervju som gjordes i september i podcasten Soundcheck. Självklart blir vi som svenskar stolta när man lyfter fram en annan svensk, men med vilken rätt kan man undra?

På vilket sätt gör det mig bättre att Henke Lundqvist är en lysande målvakt och Seinabo Sey en fantastiskt låtskrivare och sångerska? Jag är fortfarande lika usel på skridskor och sjunger alltjämt sämre än mediokert.

En annan, inte lika retorisk, fråga är hur stort ett område kan vara för att skapa denna känsla av samhörighet? Ju mindre enhet, desto större stolthet, så mycket tror jag man kan konstatera. Om Seinabo Sey hade varit min syster hade jag varit helt galet stolt om jag hade hört henne på radio i New York.

Seinabo Sey är i vilket fall en viktig förebild på många sätt. Hon representerar så mycket som är bra och har samtidigt så mycket emot sig. Hon är inte bara en kvinnlig låtskrivare i en manlig värld, hon är dessutom färgad och överviktig.

För den som vill lyssna på intervjun med Seinabo Sey i amerikansk radio, kan lyssna här: Soundcheck.org.

Höstlov

Vilken intensiv vecka vi har haft. Efter trampolinäventyret har vi hunnit med The Great Jack O'Lantern Blaze, hockey på Madison Square Garden (Henke Lundqvist stod i mål och Rangers vann), shopping, promenad, fika på Antoinette, barbecue, gatufest i Dobbs Ferry och såklart trick-or-treat. Våra vänner har även hunnit med att besöka Frihetsgudinnan och Ground Zero men det hoppade vi andra över denna gång.

Trots att vi har gjort så mycket är det lika mycket vi inte har hunnit med. Ständigt dessa val som måste göras. Jag önskar att vi hade hunnit med mer Manhattan, längre middagar och fler promenader. Men då hade vi varit tvungna att ta bort något annat och det hade vi absolut inte velat.

Så sorgligt att tänka på att vi inte kommer att ses på väldigt länge nu. Nästa gång vi ses kommer jag att vara urgammal (fyllt 50), Lilla O kommer att vara tonåring och Tuffe L kommer att ha framtänder.