Sunday, April 24, 2016

Montauk

Efter en vecka med strålande sol, vaknar vi upp i Montauk med regn utanför fönstret. Dimman ligger tät och vår sjöglimt har försvunnit i ett grått töcken. Vi är dock förberedda (väderprognoserna här är vanligtvis mycket träffsäkra) och börjar dagen med frukost på hotellet.

I vårt liv kretsas mycket kring var morgonkaffet ska intas. Lite svart blask på hotellet är otänkbart. Helst ska det vara en italiensk cappuccino i porslinskopp. För att förtydliga, en amerikansk cappuccino är inte samma sak som en italiensk, mer som en Caffe Latte. Med internets hjälp hittar vi ett par halvlämpliga fik inne i staden Montauk dit vi beger oss efter frukost.

Left Hand Coffee erbjuder en cortado som är mest likt det vi söker, men inga porslinskoppar. Befinner man sig vid världens ände får man dock ta det som finns. Miljön är trevlig och bra kvalitet på kaffet. Helt OK således.

Regnet fortsätter enträget och Lilla O och Maken utnyttjar hotellets inomhuspool. Lilla O är i vattnet så länge att hon efteråt knappt kan se på grund av att hennes ögon är klorförgiftade. Regnet ger äntligen upp och vi lånar hotellets cyklar för att utforska den udde vi bor på. Att cykla är mitt rätta element. Inte iförd lycra och cykelskor, men som ett rent transportmedel. Varje gång jag sätter mig på en cykel blir jag glad.

Glada blir vi allihopa när vi når fram till Duryeah's Lobster Deck för att äta lunch. Dyrt men perfekt på alla andra sätt. God mat, underbar miljö och fantastisk utsikt.
 

Saturday, April 23, 2016

Passover

I vår stad har skolan delat upp spring break på två delar i år. Istället för att vara lediga fem dagar i ett sträck har barnen fått ledigt tre dagar kring påsk och tre dagar kring passover. Rättvist och vinst för barnen.

Eftersom vi inte firar passover tar vi tillfället i akt och lämnar staden ett par dagar. Två nätter har vi bokat på Montauk Yacht Club Resort & Marina, vilket innebär en bilresa på cirka 2,5 timme så långt man kan komma på Long Island. 

På vägen ut stannar vi en stund i Southampton för att spana in stora hus och tomma stränder. Husen ser man inte mycket av eftersom de döljs bakom höga häckar. Vi kan dock konstatera att de enda bilar vi ser på uppfarterna är hantverkarbilar. Säsongen har inte börjat än och förberedelserna är intensiva. Tomma stränder kan vi däremot ta del av. 

När vi tagit igen oss en stund på hotellet tvingar jag min familj ut på en promenad. Inte längre än 20 minuter tar det att gå till norra udden av den lilla tarm vi befinner oss på, allra längst ut på Long Island, men det knorras ändå en del. Delvis för att det saknas trottoarer men mest för att det knorras ska, tror jag.

Målet är att ta en drink när vi når fram till norra udden och med Yelp:s hjälp har jag plockat ut nummer ett bland alternativen - The Dock. Vi har sett framför oss en glassig cocktail med utsikt över Atlanten. Istället kliver vi in i Nova Scotia och året är 1985. Visualisera minimala fönster, mörka och rustika träslag, medelålders män i urtvättade T-shirts och baseballkepsar och luttrade servitriser.  Det enda som saknas är lukten av fisk.

På nåder blir vi placerade bakom dörren. Vi har en minderårig med oss och har inte tänkt äta. Ingen bra kombination. Men personalen är trevlig och den genuina miljön är så exotisk att den uppväger bristen på glamour.  

Några bilder vågade jag inte ta i baren, där mobiltelefoner var strängt förbjudna, men vi promenerade fram till kanten av norra udden innan vi återvände hem och där vågade jag ta kort.

Monday, April 18, 2016

Klänning

Efter mycket stånkande, stönande, sprättande och klurande är klänningen äntligen klar. Dagen innan Bat Mitzvah:n då den var tänkt att användas, gjorde jag klart det sista. Resultatet är långt ifrån perfekt och skulle absolut inte passera ett gesällprov. Men jag är nöjd ändå och det är bäraren också, vilket är huvudsaken.

Jazz at Lincoln Center

Med hela huset fullt lämnar make, svägerska och jag Dobbs Ferry en lördagskväll för att bege oss till Manhattan. Maken och jag har en sedan länge inbokad konsert på Jazz at Lincoln Center med Steve Miller. Svägerskan har en annan konsert inbokad på The Cutting Room men några vänner. Barnen lämnar vi i Farmors vård, eller om det är tvärtom.

Efter att ha släppt av Svägerskan på 85:e gatan kör vi vidare och parkerar bilen på 57:e gatan. Vi har stämt möte med några vänner på Masseria dei Vini, en italiensk restaurang på 9:e Avenyn. Tyvärr är vi en decimerad skara då den ena hälften i sällskapet vi ska träffa har varit tvungen att bege sig till Sverige. Men det går ingen nöd på oss. Restaurangen visar sig vara ett utmärkt val.

Konserten börjar på vuxet vis klockan 19 och vi bänkar oss strax före utsatt tid. Konsertlokalen, Rose Theater, är fantastisk med en makalös utsikt. Steve Miller, som kvällen innan blivit invald i Rock and Roll Hall of Fame kliver strax in på scenen tillsammans med Jimmy Vaughan och de levererar blues på högsta nivå.

Två timmar senare beger vi oss tillbaka till restaurangen för att möta upp svägerskan med vänner i baren innan vi återvänder till förorten.

Friday, April 1, 2016

Pool pass

Om vintern i New York påminner om svensk vinter, är det precis det motsatta med sommaren. Temperaturer över 30 grader är snarare regel än undantag och luftfuktigheten tropisk. Med detta sagt är det inte konstigt att folk gör vad som helst för att få tillgång till pool.

Dobbs Ferry har en community pool, men den är liten, tråkig och kostar trots detta 375 dollar. Grannstaden Hastings on Hudson har däremot en stor och fin pool som vi inte så mycket glädje av. Men varje år avsätts 50 medlemsskap till utomsocknes familjer för den något högre summan 700 dollar. Dessa medlemsskap tilldelas utifrån först till kvarn-principen och efterfrågan är enorm.

Exakt klockan 5:30 på morgonen den 1 april plockar jag upp grannen för att bege oss till community center i Hastings on Hudson. Klockan 9:00 släpps de 50 medlemskapen och grannen, som har varit med förr, vet att man ska vara ute i god tid. Vi är absolut inte först i kön när vi kommer fram fem minuter senare. 15 personer har varit ännu mer morgontidiga än vi.

45 minuter senare är antalet köande uppe över 50 och jag tackar min erfarna granne som har dragit med mig i tid. Själv hade jag nog siktat på 6:30-7:00 och ändå tyckt att jag hade tagit i ordentligt. Vi är en liten grupp på fyra personer som köar tillsammans och vi känner oss som tonåringar som köar för konsertbiljetter. Maken kommer förbi med välbehövligt kaffe efter cirka två timmar och grannen förser oss alla med bagels.

Exakt klockan nio släpps vi in och tio minuter senare går jag ut med ett pool pass och 700 dollar fattigare.