Soppkök Stockholm

I helgen anordnades Soppkök Stockholm en akut insamling av varma kläder och skor till hemlösa. Ett fantastiskt initiativ som verkligen behövs i den här vargavintern.

Tyvärr tar en av initiativtagarna udden av sin insats genom den här kommentaren i Svd: "egentligen är ju inte det här mitt eller allmänhetens ansvar att lösa, hon är avlönad för och har ansvar för att lösa frågan" Med "hon" menas socialborgarrådet. 

Sen när har allmänheten inget ansvar att hjälpa sin omgivning? Har vi köpt oss fria från alla humanitära insatser på grund av att vi har ett fungerande demokratiskt system? Är hennes hjälteinsats bara en politisk aktion, inte alls medmänsklig?

Självklart är vi alla skyldiga att hjälpa till på de sätt vi kan. Ett socialborgarråd kan aldrig lösa 8000 hemlösa på egen hand. 

Sällskap

Så fort någon av oss föräldrar är borta över natten ockuperar Lilla O den tomma sidan av dubbelsängen. Jag antar att det är en vink att hon känner sig lite ensam i sitt eget rum. Ärligt talat är det inte många nätter hon sover i sin egen säng hela natten även när vi båda är hemma heller. Vid nio års ålder är det fortfarande fler nätter i vår säng än i sin egen.

Man kan tycka att en nioåring ska klara av att sova i sin egen säng, men å andra sidan vem har bestämt att det ska vara så? Andra halvan av 1900-talet måste vara första gången i människans långa historia som det är mer regel än undantag att barn ska sova i egna sängar i egna rum. I alla fall i västvärlden. I övriga delar av världen antar jag att man fortfarande sover fler i både samma rum som säng.

Trots att jag själv tycker att det är skönast när barnen sover i sina egna sängar, kan jag inse att det nog inte är helt naturligt. Vi är flockdjur och behöver varandra för att söka trygghet och värme. I alla fall för att somna. När jag väl sover är jag alldeles för varm och klaustrofobisk för att ha någon alltför nära.

Avslut

Boktjuven är avslutad och den blev betydligt mindre tung att läsa än jag befarade. Bara fantastiskt bra rakt igenom. Alla som älskar en berättelse och poetiska formuleringar bara måste läsa denna bok.

Kaoset i lägenheten har vänt och vi närmar oss målet. Nu är det bara ett par kartonger, ett gäng inplastade tavlor och tre-fyra möbler för mycket att ta hand om. Jag tror faktiskt att vi kommer att vara i god ordning till jul.

Några reflektioner

Barn tjuvringer inte längre. Enligt min 18-årige son var det inte något som de gjorde när de var små heller. I alla fall inte till främmande personer, möjligtvis till någon man känner. Hur kunde vi tycka att något var så kul som barn av i dag inte ser det minsta nöje i? Var det Hassan som tog död på tjuvringandet?

Kan höjden av brist på fåfänga vara att jogga med cykelhjälm? Jag noterade visserligen den lilla lampan på toppen av hjälmen men jag kan inte säga att den lilla detaljen på något sätt rättfärdigar den totala bristen på omdöme. Någon uns av självaktning bör finnas när man rör sig i storstadsområden.

Vi svenska älskar vår snö och kyla, hur mycket vi än försöker pådyvla vår omgivning motsatsen. En sak som vi lätt glömmer dock - hur vansinnigt skitigt det blir i hallen så fort snön kommer. Två gånger har jag hunnit med att dammsuga och torka hallen i dag. Vi sa det förra vintern och nu säger jag det igen. Vi måste köpa större dörrmatta.

Kaos

Nu har vi levt i kaos i fem veckor och jag är på gränsen till sammanbrott. Jag är en tålmodig person, men bara till en viss gräns. Nu är gränsen nådd. Kanske för att vi börjar se slutet. Underligt nog tycks min otålige och pedantiske man ta röran med betydligt större ro än jag.

Men snart ligger det bara på oss för att det ska bli helt fantastiskt fint här hemma. När hantverkarna har gjort sitt är det upp till oss att göra oss av med överflödet. Sälja på Blocket och köra ut till landet, där går vår gräns för tjänster vi har mage att köpa in.

Mitt nyårslöfte är att få ordning på vårt bibliotek här hemma och det löftet har jag bestämt mig för att hålla. Om det så innebär att jag får bära ut de sista möblerna själv ur lägenheten.

Nytt igen

Om det inte funkar, gör om. Gårdagens layout var varken läsvänlig eller praktisk ur hanteringssynpunkt. Nytt försök.

Boktjuven

Förutom skriva måste människan även läsa, gärna böcker. Det tycker i alla fall jag. Just nu läser jag Boktjuven av Markus Zusak. Det är en fantastisk bok med ett makalöst språk. Enda problemet är att den andas undergång.

Än så länge har jag bara läst drygt halvvägs och stämningen är fortfarande god, trots eländiga tider och tragiska livsöden. Men varje sida känns tyngre och tyngre. Min omgivning har frikostigt delat med sig av vartåt det barkar. Inte uttryckligen, men mer än små insinuationer har inte behövts. Bokens berättare, Döden, är själv ganska bra på att förebåda.

Trots detta måste jag rekommendera denna bok till alla som vill vältra sig i uttrycksfulla formuleringar och underfundiga ordvändningar.

Omväxling

Nu har jag som synes ändrat skepnad igen. Jag är annars inte den ombytliga typen. Tvärtom är jag oftast nöjd och tillfreds med saker som de är. Sällan går jag och tänker på vad mitt nästa steg i livet ska bli. Jag varken knarkar Hemnet eller jobbannonser, i alla fall inte för nöjes skull.

Men helt plötsligt blixtrar det till och då händer det. Sen är jag nöjd igen. Just nu är jag mer än nöjd.

Ordlek

Efter flera månaders planering har Lilla O idag varit runt i kvarteret och intervjuat cafë- och butiksinnehavare tillsammans med en kompis. De planerar en tidning, inspirerade av boken Varg nosar och jagar av Ulf Nilsson. Eftersom de inte har tillgång till ett eget tryckeri har de tänkt göra en webtidning i tidens anda.

När jag var liten gjorde vi också tidningar i alla dess former. Vår ambition var dock aldrig att några andra än vi skulle kunna läsa tidningen. Det räckte därför gott med ett exemplar av varje nummer. Förutom tidningar skrev jag böcker på mammas gröna skrivmaskin av årsmodell 1948. De distribuerades inte heller till någon allmänhet, men mina nära vänner brukade tvingas läsa dem.

Det man kan fråga sig är varför jag, som har arbetat med ekonomi i hela mitt liv, lekte med ord och inte med siffror som barn? Om excel hade funnits hade jag då använt min fritid till att katalogisera min Starletsamling istället? Eller förstod jag tidigt att även om jag älskar ord, är min komparativa fördel siffror?

Oavsett vad är jag nöjd med mitt yrkesval men inte förvånad över att inget av mina barn tycks gå i mina fotspår. För min son tycks i och för inte ord stå högt i kurs, snarare bilder, vilket är ännu längre från ekonomi.

Höst på landet

Vi njuter så av vårt hus på landet. Även nu när det är höst är det helt fantastiskt att komma ut på lördag eftermiddag. Tända en brasa i köksspisen för att snabbt få upp värnen. Kratta löv i trädgården innan det blir alltför mörkt. Inleda kvällen med ett glas vin framför brasan i storstugan.

Lund

Jag gör ett nytt försök. Efter tre veckors uppehåll ska jag ta tjuren vid hornen och börja skriva igen. Nästan varje dag tänker jag på vad jag skulle vilja skriva om, sedan fastnar jag framför jobbdatorn när kvällsbestyren är avklarade.

Under Allhelgonahelgen var vi i Lund och hälsade på Stora Lilla F. På några månader har min duktiga dotter skaffat en bra bostad med allt väsentligt inom fem minuters cykelavstånd, ett perfekt extrajobb samt massor av vänner och bekanta. Dessutom har hon klarat av sin första tenta och ligger därmed i god fas med sina studier.

På samma sätt som jag för ett år sedan var avundsjuk på hennes äventyr i Sydostasien är jag nu avundsjuk på det studentliv hon får uppleva. Visst gick jag i en av Sveriges bästa skolor, men så mycket till studentliv var det inte för min del. Inte på det sätt som Stora Lilla F upplever i Lund.

Men jag är inte den som tror på slumpen. Jag var där jag var av en anledning och Stora Lilla F är där hon är av helt andra anledningar. Hennes bakgrund och erfarenheter är helt andra än mina var när jag var 20 år.

Det underbara med barn är just att man får uppleva så mycket igen även om det denna gång sker indirekt. Därför kan jag nu vid 47 års ålder (från och med idag) få vara student i Lund utan att det verkar ett dugg konstigt.

Från München

Det snurrar fort nu. Förutom alla vanliga bestyr på jobbet under hösten såsom prognos och budget har vi flyttat. Även på hemmafronten pågår ett inredningsprojekt och trots att vi köper alla tjänster som går att köpa finns det vissa saker vi inte kommer undan. Såsom att röja, slänga och sälja. Dessutom är det resor, middagar, träningar, tävlingar, körkort och andra roliga aktiviteter.

När det rullar för fort, måste man ta en liten paus för att inte brinna upp. Det har jag gjort nu. En liten halvhalt i alla fall. Istället för att ånga upp tidigt i morse för att hinna med 9-flyget hem från München har jag valt att åka hem mitt på dagen. Därför jag i dag sovit till klockan 7 (sovmorgon), läst mail i sängen (lyx) och ätit frukost i lugn och ro i hotellets foajé (också lyx).

Om sanningen ska fram har jag nästan jobbat sedan jag vaknade, men i min egen takt vilket kan vara nog så avkopplande. Nu ska jag gå upp på rummet och fortsätta jobba ett par timmar till, i lugn och ro. Jag kommer definitivt att fortsätta på flyget, men när jag landar på Arlanda i eftermiddag kl 15.20 är jag färdig för den här veckan.

Vintergarderob

Nu är det 9 oktober och jag har äntligen bytt ut mina sommarkläder mot vinterkläder. Jag tillhör nämligen den utdöende skaran av människor som har sommar- och vintergarderob. Min sommargarderob är vit, rosa, blå, lila, grön, röd och några varianter däremellan. Vintergarderoben är svart, svart, vit och små inslag av dovt rosa. 

I september är det inte så mycket i sommargarderoben som kvalificerar till att bäras på jobbet. I oktober har urvalet blivit ännu mindre. Detta innebär att jag de senaste sex veckorna har haft en kollektion på cirka åtta plagg att välja mellan. Å andra sidan, med tanke på hur likriktad min vintergarderob är, blir skillnaden kanske inte så stor.

Auktion

För en gång skull var vi hemma i stan i lördags och passade då på att besöka Bukowskis vintageauktion. Skor, väskor, kläder och smycken från de senaste decennierna auktioneras ut i tidens tecken. För en som jag, som alltid fascinerats av gamla ting men aldrig lyckats hitta rätt i klassiska second hand-butiker, är en auktion på Bukowskis helt rätt forum. 

Utmaningen är att välja rätt. Så lätt det är att tjusas av det vackra men ack så oanvändbara. Att ryckas med trots att storleken är fel eller designen hopplöst omodern. Det roliga är naturligtvis att hitta en strassprydd aftonklänning i rätt storlek och längd, men en klassisk Armanikostym är inte helt fel heller. Speciellt inte när är som klippt och skuren. 

Jag chansade och la ett bud, inte för försiktigt men heller inte ett överbud. Nu är auktionen avklarad och det visade sig att jag lyckades kamma hem kostymen, ett par hundra under mitt maxbud. 

Söndag på landet

I helgen hade vi min exmakes nya fru på besök. I vår moderna värld är allt möjligt och för oss är det helt naturligt att min före detta mans nya fru tar med sig sina två små barn och tillbringar en söndag med oss på landet.

Uppgiften för dagen var trädgårdsskötsel. Är det något jag inte kan så är det trädgårdar och är det något nya Fru W kan så är det just det. Som vanligt sken solen i Höl, trots meteorologernas (hur svårt var inte det ordet att stava till?) regnvarningar. Hela dagen stod vi i myllan, ryckte ogräs och grävde bort rötter. Fantastiskt roligt, än så länge i alla fall.

Samtidigt underhöll stora sonen sina tre småsyskon med burken, fotboll, last man standing och andra utelekar. Min ohängde som ger mig så mycket huvudbry glimrar ibland till så att man blir alldeles mållös.

Draken

Ibland händer det att jag tar en tidig morgonpromenad med en nära vän. Nära i dubbelbemärkelse eftersom vi kan få till en gemensam promenad utan större ansträngning.

Vår promenad sträcker sig runt Kungsholmens tungspets med Fridhemsgatan som tvärstråk. Just på Fridhemsgatan passerar vi baksidan av det som en gång var ett anrikt filmpalats. Numera är där förvaring. Den vackra och påkostade lokal där så många människor har roats, används i dag till vår tids största underhållning - konsumtion.

Är det inte ironiskt? 

Begravning

För två år sedan lyssnade jag på intressanta radioprogram, tränade, läste böcker, stickade och skrev blogg. Numera gör jag ingenting annat än jobbar och känner ändå att jag borde jobba mer. Så här kan det inte fortsätta, så mycket är säkert. Men det är egentligen inte det jag ska skriva om. Jag nämner det bara som en förklaring till min tystnad.

I helgen har vi haft begravning av vår älskade lilla Junie B. Hon har fraktats i obryten fryskedja från Skåne till Stockholm till Höl och ligger nu äntligen på sin plats i jorden. Det var en fin begravning, till tonerna av Amazing Grace på säckpipa. Sonen valde musiken kanske ska tilläggas. Lilla O grät som sig bör och vi alla skänkte en tanke åt vår lilla vän.

Tomt i huset

På bara några veckor har vi blivit två personer mindre här hemma. Först var det Stora Lilla F som flyttade ner till Lund. Hon hade i och för sig inte bott hemma på många månader, men hon bodde i alla fall bara en kvart härifrån. Nu planerar hon inte att komma hem någonting innan jul.

Sen har det tagit slut mellan sonen och hans flickvän sedan tre år tillbaka. Hon som varit som en extra dotter här hemma. Det känns tomt och lite underligt. På samma sätt som jag saknade mina tidigare svärföräldrar som var som familj under så många år, saknar jag nu min lilla före detta svärdotter.

Men så är det här i livet. Människor kommer och går. Vissa dyker upp i ens liv igen när man så minst anar det, andra träffar man inte mer. De betyder inte mindre för det.

Tjuvlyssnat

Natten till i dag tillbringade vi i vår lilla stuga på landet. Därifrån åker vi gemensam bil in till staden tidigt på morgonen och jag tar tunnelbanan från Slussen till Hornstull, medan min man skjutsar Lilla O till skolan. 

På tunnelbanan överhörde jag ett samtal mellan två gymnasieelever, uppenbarligen i tredje ring. Tjejen berättar för killen att hon sedan första dagen i skolan har räknat ner antal dagar kvar till skolavslutningen. Och till sin egen födelsedag ska tilläggas.

Vad tror hon händer sen? Vad exakt i livet blir bättre när man slutar gymnasiet? Den frågan kan naturligtvis inte jag svara på. Hon kanske har särskilda skäl till att inte trivas på gymnasiet. Men jag tror att det är vanligt att man under hela tonåren går och ser fram emot något. Mot att nian slutar, mot att sommarlovet börjar eller mot studenten. 

Sen helt plötsligt är man mitt i allting. Då finns det inte längre en början och ett slut. Allt bara rullar på.

Full fart

Det är lite körigt just nu. Vi flänger fram och tillbaka mellan jobb, aktiviteter, lägenheten och sommarhuset. Hur avkopplande det än är att befinna sig i vårt underbara hus på landet, är det ytterligare ett moment i livet att pressa in.

I helgen hade vi kompisar på besök för en sedvanlig kräftskiva. Det är därför svenskar har sommarhus, enligt en av min mindre konventionella vänner. För att kunna ha kräftskiva. Därmed kan vi nu konstatera att det går riktigt bra att vara tio personer därute. Åtminstone över en helg.

Söndagen var fantastisk med båttur, fika i det fria och trädgårdsarbete. Min kropp är fortfarande alldeles mör efter mitt arbete i trädgården. Av våra vänner fick vi en stor hortensia att plantera i trädgården. Vi fick även hjälp med planteringen och det ser ut som den har stått där alltid.

Polar Prize

Olika jobb ger olika fördelar. En av fördelarna med mitt jobb är att jag blir inbjuden till Polarprisgalan. Vissa hos oss blir även bjudna till banketten på kvällen, det blir inte jag. Men en stunds strålande underhållning i Konserthuset är inte fy skam det heller.

Det hela börjar med en promenad på den röda mattan utanför Konserthuset. Hela vägen utefter mattan står fotografer och nyfikna förbipasserande. De nyfikna blickarna och kamerablixtarna riktas dock aldrig mot mig. Det räcker inte att bara gå på en röd matta, man bör vara känd också. Eller mycket extravagant. Jag är ingetdera.

Vi som sitter på de lite sämre platserna på balkong, är redan från början förpassade till övre regionerna. Men även där bjuds det på bubbel. Parkettgästerna bjuds kanske på tilltugg också, det vet jag inget om. Min plats var i alla fall helt OK, jag såg såväl artister, huvudpersoner som kungligheter bra. 

Jag tror att First Aid Kit var bäst. Igen. Men Timbaktu och Loreen var inte dåliga de heller. För att inte tala om den cellospelande septetten. Roligast är att se reaktionerna från pristagarna. First Aid Kit fick stående ovation från Paul Simon. Det är nästan i samma klass som Patti Smiths tårar.

Ärenden

Min vardag är så inrutad att man skulle kunna tro att det går en räls från Vasastan till Gärdet som är omöjlig att kliva av. Oavsett om jag transporterar mig med cykel, bil eller buss är min väg i stort sett densamma. Desto roligare är därför de gånger jag lyckas slita mig från rälsen och ta andra vägar.

I dag hade jag bilen till jobbet och ingen tid att passa hemma på kvällen. Resten av familjen skulle ändå inte vara hemma före åtta. Ett utmärkt tillfälle att uträtta ärenden i city således. Eftersom klockan var närmare halv sju hade stockholmstrafiken lagt sig och det fanns gott om billiga parkeringar mitt i stan.

På en timme hann jag med allt jag skulle med god marginal. Det är ingen trängsel i butikerna mellan halv sju och halv åtta på kvällen kan jag meddela. På ett kick var jag därefter hemma utan att ha drabbats av vare sig bilköer, parkeringskaos eller trängsel.

Gammal vänskap

Jag ser henne i ögonvrån inne på macken. Omedelbart känner jag igen min gamla vän sedan ungdomsåren och det känns som om tiden har stått stilla. Mannen framför mig i kön köper varmkorv, vilket gör att kön bakom mig växer. Att hoppa ur kön känns inte aktuellt så länge jag ser att hennes ärende i kassan bredvid tar lika lång tid som mitt.

Till slut har mannen framför mig fått sina två varmkorvar med räksallad och jag kan uträtta mitt ärende. Min vän i andra kassan är fortfarande inte färdig med sitt och jag ställer mig en bit bakom och väntar.

Efter en stund kan jag inte bärga mig längre utan sträcker mig fram och knackar lätt på axeln. Precis som jag hade känt igen min vän i ögonvrån uppstår inte en sekunds tvekan i hennes blick. Vi omfamnar varandra varmt och vet inte var vi ska börja. Femton år är en lång tid att rekapitulera.

Min man ringer otåligt och undrar varför vi har fastnat inne på macken och min vän har en hyrbil att ta hand om. Som tur är finns numera sociala medier som kan återförena oss utan att behöva blanda in telefonnummer och adresser. Snart hoppas jag att vi kan ses på tu man hand och få prata ut ordentligt.

Träskor

Nu har det gått tio dagar sedan sist och vi har varit fullt upptagna med att komma i ordning "på landet". Vi har haft en diskussion om vad vi ska kalla vår nya tillflyktsort för - sommarstugan, Höl, torpet, landet -  och vi tror att det blir det sistnämnda. Någon har sagt att det är ett Stockholmsfenomen att kalla sin sommarstuga för "landet", men jag vet inte om det är sant.

Eftersom vi har tagit över huset med lösöre har vi bara behövt flytta in. Nu har vi under två helger sakta rensat ut några prylar vi inte vill behålla, men de flesta sakerna har vi valt att ha kvar. I alla fall så länge. Framöver bör vi ta tag i Ateljéhuset lite mer ordentligt. Visst är det lockande med en ateljé, men handen på hjärtat, hur många gånger kommer vi att stå där och måla? Min förhoppning är att vi kan ha det både som lockande gäststuga och som "kreativt rum" i framtiden.

Det första jag köpte till huset, redan innan vi flyttade in, var ett par träskor. Första paret på cirka 30 år. De använder jag nu varje gång jag är här och de är helt perfekta för sitt ändamål.

Första helgen

I går besökte vi vårt nya sommarhus för första gången. Som vårt alltså. Det var helt underbart att gå omkring i sommarsolen och utforska våra små hus. Eftersom vi även har köpt lösöret är det bara att flytta in. Visst kommer vi att byta ut, ta bort och lägga till en hel del, men det kan vi göra i vår egen takt.

I morgon blir det första gången vi stannar över natten. Vi har packat ner lakan, handdukar och annat nödvändigt. Vad vi egentligen behöver ha med oss vet vi nog först efter att ha tillbringat en helg därute. Nu hoppas vi på bra väder så att vi slipper utforska vår nya by i regn.

Cyklister

Om två veckor flyttar mitt kontor från Gärdet till Södermalm och redan nu beger jag mig dit titt som tätt på diverse möten. Helst och bäst förflyttar jag mig med cykel även om man denna sommar när som helst kan överrumplas av regn. 

Min cykelväg till Gärdet går till största delen genom bostadskvarter utan cykelbanor, vilket är helt OK eftersom gatorna är små och bilarna få. Vägen till Södermalm är helt annorlunda. Dit cyklar jag på cykelbanor och där är jag långt i från ensam, även om jag har den mesta trafiken mot mig. 

Jisses vad folk cyklar mellan City och Södermalm. I dag när jag lämnade Söder strax för klockan 17 var det så trångt i det mötande körfältet att jag nästan blev utträngd från mitt. 

Det är fantastiskt roligt att betrakta alla mötande cyklister. Kan det finnas ett mer varierande klientel än cyklister? För att inte tala om cyklarna. Mer än någonstans väljer man vem man vill vara när man kliver på sin cykel. Utom om man är en 46-årig kvinna med cykelhjälm. Då är man en tant hur man än försöker vara något annat. Men det kanske det kan vara värt.

Loppis

Klockan är strax efter 11 på förmiddagen när vi anländer till Rosenhill i min lilla röda bil, Lilla O, mannen och jag. I bakluckan har vi 50 mangaböcker, 15 barnböcker, lite leksaker och ett gäng urvuxna flickkläder.

Vi är definitivt inte först på plats, snarare bland de sista, men vi får ändå en skaplig plats mitt på gräsmattan. Lite oroligt noterar vi att alla andra har bord med sig som de lastar upp sina prylar på. Ofta inte ens bara ett bord, utan flera. Men hur ska vi kunna veta? Det här är vår första bakluckeloppis, faktiskt vår första loppis överhuvudtaget. 

Med hjälp av bilens hatthylla skapar vi ett improviserat bord för delar av våra varor. Resten fördelar vi ut i bilens baklucka så att de ska synas så bra som möjligt och det blir inte så tokigt ändå.

Efter en stund börjar även kunderna anlända till platsen och vi lyckas sälja en hel del av våra böcker. Men precis när vi tror att det ska ta fart ordentligt kommer regnet. Proffsen tar fram sina presenningar medan vi får lasta in allt i bilen igen. Tyvärr blir det så lerigt att även om det slutar regna efter ett tag, går det inte att bygga upp ett bord på nytt.

Vi håller ut nästan ytterligare två timmar efter regnets ankomst och lyckas sälja en docka till vår närmaste granne, men mer än så blir det inte. Dagens största vinst är nog den mc-hjälm i barnstorlek vi köper av ett intilliggande stånd för 75 kronor. 

Men det är alltid kul att prova på nya saker och det hela är mer ett kul äventyr än en lönsam affär.

Tween

Vi har numera en äkta tween hemma. Hon är nio år och ena stunden en riktig mystjej och andra ett prepubertalt monster. Utåt sett är vår dotter ett mönsterbarn. Underbart social, verbal och påhittig. I hemmets lugna vrå är det ofta helt andra tongångar. Omotiverade utbrott avlöser varandra och tonen är mer gnällig än glad. 

Eftersom jag har osedvanligt dåligt minne kan jag inte erinra mig om hur de numera näst intill vuxna barnen betedde sig som tweens. Jag tror mig minnas åren mellan nio och tolv som en tid av lugn och ro. Det är nu som barnen kan klara sig mer på egen hand, men vara hemma på kvällarna. Men det kan vara en efterkonstruktion.

Finns det någon regel som säger "besvärlig tween, harmonisk teen"? Visst gör det väl det?

Förväntan

Nu är semestern slut och i dag är första dagen på jobbet avklarad. Jag har alltid tyckt om hösten. Det är då allting börjar - ny årskurs, nytt sundare liv, roligare vardag, intressantare helger eller vad som än är i behov av förnyelse.

I år är det extra speciellt eftersom vi får tillträde till vårt nya sommarhus den 15 augusti. Hela sommaren har egentligen varit en enda lång nedräkning till detta datum. Det var länge sedan jag var så förväntansfull inför något.

Vanligtvis brukar förväntningar leda till besvikelse och det kan mycket väl vara så även denna gång. Vi kanske inte alls är så lämpade sommarstugeägare som vi tror. Vår plan att byta restauranger och caféer mot vin på bryggan i solnedgången kanske inte alls slår väl ut. Men det återstår att se. Än så länge njuter jag av förväntans sötma.

Umbrien

Vi har varit på semester i Italien i tio dagar och jag har återigen misskött mitt skrivande. Jag kan skylla på många saker. Dåliga internetuppkopplingar, soliga stränder, lata dagar, svettiga bilturer för att nämna några.

En kort summering är att vi i en vecka var 13 personer i ett stort italienskt hus, med en vidunderlig utsikt, egen pool och egen kock (kvällstid). Vädret var förvånansvärt varierande, några dagar sol och några dagar regn. Att vi förra året hade regnväder på Mallorca trodde jag var ett exceptionellt undantag. När vi i år återigen drabbades av kyla (nåja, 22 grader var det nog) och regn, var det som ett skämt.

Utav de 13 svarade vår familj för sex personer. Det är ganska magstart kan man tycka, men å andra sidan var det nog sista gången det händer. Nu dröjer det nog några år innan alla i familjen åker på semester tillsammans igen. Åtminstone enligt Stora Lilla F. Jag tror inte att det beror på att hon var missnöjd med veckan. Hon tycker nog bara att hon är stor nog att roa sig på egen hand.

Med risk för att bli kladdig i språket måste jag ändå säga att jag är otroligt tacksam för att ha vänner som jag kan åka på så här underbara semestrar med och att våra vuxna (nästan) barn vill följa med oss och våra vänner.

Brev

Min kära älskade mamma!
Nu har det gått flera veckor och jag har fortfarande inte haft möjlighet att berätta om allt som har hänt på sista tiden. Kanske du redan vet. Djungeltrumman i vår familj brukar ljuda ganska högt. Men för säkerhets skull skriver jag ändå. Jag står inte ut med känslan att inte få berätta.

Vi har köpt sommarställe. Ett fantastiskt litet torp strax utanför Stockholm. Du skulle älska denna plats som har både gammeldags charm och bekvämlighet. Först i mitten av augusti har vi tillträde och vi är sprängfyllda av förväntan. Tur att vi åker till Italien i morgon så att vi får annat att tänka på några veckor.

Det andra jag ville berätta var att vår Stora Lilla F ska flytta till Lund. Hon ska läsa japanska och har redan ordnat boende trots stenhård konkurrens. Det är obegripligt hur stor och duktig hon har blivit och jag är makalös stolt.

I morgon åker vi som sagt till Italien och på lördag kommer alla tre stora barnen ner. Det är verkligen roligt att alla barnen har lust och möjlighet att följa med.

Jag saknar dig så väldigt mycket och hoppas att du har det bra.

Många kramar
Din dotter

Sorg

Det gick inte så bra med omställningen. Resan ner gick skapligt och när vi lämnade Skåne två dagar senare tycktes hon ha slagit sig till ro i sin nya miljö. I dag nådde oss dessvärre de tråkiga nyheterna. Junie B finns inte längre. Vår söta lilla sibiriska dvärghamster orkade inte med sin flytt till sydligare breddgrader och har givit upp.

Vi blev alla bestörta över nyheten, men mest ledsen var förstås Lilla O. Det är speciellt med gråt till följd av sorg. Sorg kan inte tröstas, den måste få läka ut av sig själv. Uppmuntrande ord ger ingen lindran i den omedelbara sorgen. Den enda tröst man kan ge är stillsamt stöd.

Sorg öppnar också vägar in i oss själva. Alla bär vi på obearbetad sorg som lockas fram genom något så banalt som en avliden dvärghamster. En annan människas sorg påminner oss om våra egna förluster som vi till vardags gömmer i de mer otillgängliga delarna av hjärtat.

Ett bra sätt att bearbeta sin sorg är en ordentlig begravning och förberedelserna har redan börjat.

Junie B

Nästa vecka åker vi till Italien i tio dagar och förra veckan kunde jag inte inte hålla mig längre. Jag frågade min man hur han och Lilla O hade tänkt lösa hamsterfrågan när vi är bortresta. Hamstern är deras och jag har från början avsagt mig allt ansvar. Att jag överhuvudtaget frågar visar att jag ändå tar visst ansvar.

Semesterförvaring hade de inte tänkt på och helt plötsligt hade vi ett problem att lösa. Som mamma kan man aldrig fullt ut undvika ansvar, det landar i knät till slut i alla fall. Efter att ha inventerat vårt lilla förråd av hamstervakter och konstaterat att sista veckan i juli inte är en vecka man vill vara hemma och ta hand om en dvärghamster, fanns bara ett alternativ kvar - Farmor.

Eftersom Farmor bor 60 mil bort blir det en del logistik för att få både ner och upp vår lilla Junie B. Nu har vi löst logistiken med hjälp av två nya burar, en att vara i hos Farmor och en att transporteras upp i eftersom bilen inte rymmer en stor bur på uppvägen. Hur mycket kalaset kostade har jag inte frågat. Säkerligen kostade det mer än tre gånger så mycket som en ny hamster skulle kosta. Nu får vi bara hoppas att hon överlever resan.

Nostalgi

I min uppväxt sparades ingenting. Skolböcker, teckningar, minnesmärken, diplom, souvenirer, slöjdalster med mera har successivt rensats bort. Aldrig har jag behövt återvända till föräldrahemmet för att rensa ut gamla kartonger. Allt har slängts innan det ens har hunnit bli nostalgi.

Precis tvärtom är det i min mans familj. Där tycks man ha sparat på allt. Vid 46 års ålder tyckte dock föräldrarna att det var dags för sonen att ta hand om grundskoleepoken. Bättre sent än aldrig, kan man tycka om man är lagd åt slänghållet. 

Systematiskt arbetar sig min man igenom skolböcker, anteckningar och diplom. I botten av högen  dyker två bruna kuvert upp som, trots att det är mer än ett 35 år sedan som de placerades i kartongen, får mannens ögon att lysa. 

Här ska du få se, säger han förväntansfullt. Ut ur kuverten trillar klistermärken, pins, brevpapper och annat krafs och det tar ett tag innan jag inser vad det är. Det visar sig att min man var med i varenda klubb som erbjöds på 70-talet. Det är Stålmannenklubben, Fantomenklubben (såklart, det var ju nästan alla), Kalle Anka-klubben, Dennisklubben och till och med Peoklubben. Någon som minns Peo? 

Jag måste tillstå att det är en liten nostalgitripp även för mig, men jag är glad över att det aldrig blev någon diskussion i vilken hög dessa rariteter skulle hamna - släng eller med hem. 

The Cube

På Stockholmsoperans tak står för tillfället en vit låda. Om man inte vet vad det är kanske man skulle gissa att det pågår takarbete. Att lådan inte hör dit är i alla fall helt uppenbart. Helt otippat är det en restaurang i den vita lådan.

Två exakt likadana lådor finns som turnerar runt i Europas storstäder och just nu finns alltså en i Stockholm. Den andra finns i London på Royal Festival Hall. I lådan serveras förstklassig mat, tillagad av olika kockar under olika perioder. 

I lådan, som heter The Cube, finns bara 18 platser så det är ganska svårt att få bord men vi lyckades få tag på två avbokade platser till söndagens evenemang. Jag visste inte vad som väntade mer än en måltid på hög nivå i dubbel bemärkelse. Jag hade inte ens förstått att vi var så få. Det enda jag visste var att maten skulle tillagas av Årets kock, Klas Lindberg.

Matsal och kök är konstruerat så att man är som på besök hemma hos kocken. Klas Lindberg lät oss stå i köket och smaka maten direkt ur pannan för att få ut det allra bästa ur de stekta havskräftstjärtarna. Han berättade personligt om varje rätt och de olika smakerna.

Gästerna är placerade vid ett långbord vilket gjorde det omöjligt att inte prata med bordsgrannen. Det blev helt enkelt en privat middag hemma hos någon med fantastisk utsikt och utomordentlig matlagningstalang. 

Bastubad

Mina tonårs somrar tillbringade jag på en ö i yttre skärgården tillsammans med släkt och vänner. Nästan varje kväll badades det bastu i familjens vedeldade bastu med efterföljande bad i havet. Bastun var stor och alla var med, unga, gamla, flickor, pojkar, kvinnor, män. Självklart var vi nakna i bastun.

Mina kollegor återger samma barndomsminnen. Alltid badades det bastu på somrarna och alla var med, nakna.

Nu är vi lika enade om att tiderna har förändrats. Om det beror på att vi är allt mer amerikaniserade eller om det beror på något helt annat vet jag inte, men förändring har skett. I dag är det lika naturligt att sitta med badkläder i bastun som det förut var att vara naken.

I den här frågan tar jag inte ställning varken för eller emot. Jag tycker inte heller alla gånger att det känns helt naturligt att visa mig såsom gud skapade mig inför vänner och bekanta. Jag bara konstaterar.

Prick

En gång har jag sagt till min yngsta dotter att jag vill ha en svart liten pudel när jag blir gammal. En liten lurvig, yvig boll som hunden Prick i Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Det här har min djurälskande lilla dotter tagit fasta på.

Varje gång vi ser en svart pudel i varierande storlek frågar hon om det är en sådan hund jag vill ha. För varje gång känner jag mig allt mer snärjd i mina ord. Det var ju inte så allvarligt menat från start när jag sa det där om pudeln. Nu har det blivit till en sanning.

Den stora frågan är när jag anser mig vara gammal nog för att skaffa en liten svart Prick? Om det är som det har varit hittills i livet, kommer den gränsen att ständigt förskjutas framåt.

När jag var 17 år kunde jag inte förstå varför det kunde finnas åldersgränser på krogen på 27 år. Vem över 27 år kunde vara intresserad av att gå ut på krogen? Hade mitt sjuttonåriga jag träffat mig själv i dag hade jag nog ansett att jag var lagom gammal för att skaffa pudel nu. Därför är det bäst att låta definitionen av gammal vara osagd.

Fransk kyckling

Vårt liv kretsar mycket kring mat. På vardagarna är det fokus på vad vi inte ska äta och på helgerna vad vi ska äta. Utmaningen är inte bara vad som ska förtäras det är i hög grad också var det går att hitta bra råvaror.

Kött köper vi fortfarande helst från Håkans kött. Visst går det att hitta lika bra, om inte bättre, kött hos Köttbaren, men då är priset nästan det dubbla. Bra grönsaker är svårare att hitta till ett bra pris. Inte så konstigt kanske med tanke på det klimat vi lever i.

På senaste tiden har Hemköp i våra kvarter börjat med kyckling av annan sort än Kronfågel, nämligen flera franska varianter. I vissa fall kan det vara värt att frångå principen om närodlat och jag tror att kyckling kan vara ett sådant fall. Lika tråkiga som de svenska standardkycklingdelarna ser ut i sina förpackningar, lika läckra ser de franska motsvarigheterna ut.

I dag har vi testat små vårkycklingar, inte större än 350 gram styck. Dessa kryddade vi med örtkryddor och stekte i smör innan de tillagades i ugn cirka 40 minuter i 175 grader på en bädd av primörer.

Föräldrar förr och nu

Häromdagen läste jag en krönika om föräldrar förr och nu. Med förr avsågs tiden för cirka 30-40 år sedan, alltså då jag själv var barn. Författaren tillbringade liksom jag sina unga år i stallet och precis som jag åkte hon både buss och gick långa promenader för att komma dit. Någon gång fick jag skjuts på helgen och det var ren och skär lyx. Alla vet hur det ser ut i dag så det behöver jag inte skriva något om.

Samma dag som jag läste detta var jag i lekparken med Lilla O och hennes kompis. När jag iakttog pappornas omsorg och uppmärksamhet mot sina små skyddslingar blev hela bilden klar. Plötsligt såg jag sambandet mellan dagens föräldrars totala fokus på sina barn och pappornas intåg i hemmet.

Förr var barnen något mammorna tog hand om, möjligtvis med hjälp av andra kvinnor såsom farmödrar och mormödrar. Barnen hamnade därmed i samma betydelsefack som kvinnorna -  inte speciellt viktiga jämfört med männen.

Annat är det nu när männen ska vara med och ta hand om barnen. Vips höjs statusen på barnen till nästan samma nivå som männen själva. Nu är det inte barn vi har i våra hem längre utan investeringsprojekt som måste hanteras med stor respekt och varsamhet. I vår tid av jämlikhet är det självklart inte bara papporna som behandlar barnen som ömtåliga fabergéägg utan även mammorna har numera tack och lov insett sitt eget värde och därmed även höjt barnens värde.

Naturligtvis är jag inte emot att barnen behandlas med respekt och varsamhet, men ibland tycker jag att det har gått lite långt. Barn mår bra av att utmanas, ta ansvar och känna krav. De klarar motgångar och uppförsbackar. Vi gör dem inte alltid en tjänst när vi sätter dem på en piedestal.

Gömmor

Min pappas hus är stort, cirka 400 kvm, och är ett riktigt kråkslott ärligt talat. Huset har varit i familjen i tre generationer och renoverats ungefär lika många gånger på 100 år. Senaste gången huset renoverades var i mitten på 70-talet vilket inte helt och hållet har varit till dess fördel. 

Detta innebär att huset var som en replika av 1940-talet under mina första tio levnadsår. Även livsföringen i huset var såsom i en annan tid. I alla fall för mig som vanligtvis bodde med min mamma i en liten lägenhet i en Stockholmsförort. Livet hos pappa och farmor i det gamla huset var som att kliva in genom en spegel till en annan värld.

Under de två dagar vi nu har spenderat i detta gamla kråkslott har även mina två döttrar bokstavligen gläntat på dörren till den värld jag regelbundet besökte som barn. Båda har upptäckt rum de inte visste fanns och förundrats över husets alla gömmor. Ändå har de inte besökt vinden än.

Riktigt imponerade blev de när jag lyfte på locket på den låda som står i hallen och som ingen av dem har reflekterat över tidigare. Säkert ett 100-tal stenplattor förvaras i samma skåp och för åtminstone tjugofem år sedan fungerade grammofonen. Den här gången nöjde vi med oss att förundras över det vackra hantverket.

Ockelbo

På söndagen efter Midsommar åkte maken på tjänsteresa till NYC och våra planer på att följa med stoppades av skyhöga flygpriser. Istället begav sig jag, Stora Lilla F och Lilla O till Ockelbo för att träffa släkt och familj. Ockelbo är inte riktigt detsamma som NYC, men det är billigare och närmare.

Att vara på minisemester med sina två döttrar är precis så mysigt och behagligt som man kan tro. Stora Lilla F har jag lockat med övningskörning så måndag morgon inleder vi med en tur till Rönnbacken där familjens skogslott ligger. Bara vid ett par tillfällen uppstår irritation mellan lärare och elev, för övrigt går landsvägskörningen som en dans.

Efter övningskörningen hämtar vi min syster för att inta lunch på Wij Trädgårdar. Tyvärr hällregnar det så någon promenad i trädgården blir det inte. Vi nöjer oss med trevlig interiören och fräsch buffé.

Hela eftermiddagen fortsätter regnet och inte mycket annat finns att göra än att slöa, läsa, surfa och förbereda kvällens middag.

Förverkad?

Frågan är när man har förverkat sin rätt att ha en blogg? Nu är det två veckor sedan senaste inlägg och jag förstår om mina få läsare har lämnat mig för alltid.

Sen sist har skolan slutat för de barn som fortfarande går i skolan och årets ljusaste dag har passerats.

Midsommar firade vi i en lånad sommarstuga utanför Katrineholm tillsammans med några kära vänner. Att vi numera är 100 procent vuxna fastställdes under dagen då vi inte bara sjöng Små grodorna runt midsommarstången, utan även Räven raskar över isen, Vi äro musikanter, Karusellen och Prästens lilla kråka. Allt helt utan ironi. Själv trivs jag med att vara vuxen så det är inget jag beklagar, bara konstaterar.

Vi däremellan

Det finns människor som är av naturen ordningsamma. De behöver aldrig städa eftersom de aldrig stökar till, de spiller inte då de håller fatet under kakan hela vägen fram till munnen och de glömmer aldrig någonting eftersom allt är uppskrivet på rätt ställe.

Sen finns det människor som inte tänker på ordning över huvud taget. De städar heller aldrig eftersom de inte bryr sig om att det är stökigt och några smulor anser de hör livet till. Inte glömmer de något heller eftersom de faktiskt inte har tänkt komma ihåg sådant som inte är värt att minnas.

Däremellan finns vi andra. Vi som vill men inte kan. Vi som vill vara ordentliga, men glömmer plocka ihop papperna i soffan och tröjan på stolen. Vi som försöker skriva upp allas födelsedagar, utflykter och åtaganden i våra kalendrar, men ändå missar att skicka födelsedagskortet i tid. Och samtidigt försöker vi framhäva hur lite vi bryr oss om ordning och reda eftersom vi faktiskt tillhör den där andra kategorin.

Sommarhus

När våren kommer vaknar vårt sökande efter sommarhus upp ur sin vinterdvala. I bland lämnar vi till och med soffan och beger oss ut i det verkliga livet på visningar. Ett fåtal gånger har det gått så långt att vi har deltagit i en budgivning, men det har oftast varit ganska halvhjärtat.
Efter att ha surfat runt på ett antal "sommarparadis" är det lätt att konstatera: svenskar älskar trädäck. Inte bara trädäck faktiskt, utan trä i största allmänhet. Till exempel i form av träpanel, gärna omålad så att man ständigt kan gå omkring med bastukänsla.

Jag tycker om klassiska trädgårdar med gräsmattor, fruktträd och små stenpartier. Min dröm skulle vara en berså i skuggan av ett gammalt vårdträd. Visst förstår jag att det är praktiskt med trätrall som inte behöver klippas varje vecka, men praktiskt är så tråkigt.

Vår dröm om ett helt normalt sommarhus (utan vilda ombyggnationer) på en helt normal tomt tycks vara lika ouppnåelig som evig ungdom.

Tävling

Vår Lilla O är blivande tävlingsgymnast. Det innebär att hon tävlar ibland, men inte särskilt ofta än. I helgen var det dags för vårens enda tävling och alla barnen var laddade till tänderna. Sammanbitna och stolta samlades flera av Stockholms gymnaster i en hall på Lidingö för att utvärderas och bedömas.

Trots att de gjorde riktigt bra ifrån sig blev det ingen medalj denna gång. Gymnastik är en klurig sport där det kan vara små, i en vanlig människas ögon obetydliga, saker som avgör vem som vinner. Den här gången hade bland annat laget valt att göra svårare övningar än nödvändigt vilket visade sig inte belönas i just denna tävling.

Det är kluvet med tävlingar för små barn. Alla som har tävlat och spelat matcher vet hur fantastiskt roligt det är, men också hur bedrövligt det är att inte belönas med en medalj när man har slitit hårt. Lilla O visade sig vara en ganska dålig förlorare, vilket bådar gott för framtiden - "Show me a good loser, and I'll show you a loser" som Vince Lombardi lär ha sagt.

Mer Nationaldag

I år är det sex år sedan Nationaldagen blev en ledig dag. År 2005 byttes Annandag pingst ut mot den 6 juni som ledig dag och fortfarande famlar vi lite i blindo. Många tycks fortfarande osäkra på vad som ska göras med den där lediga dagen som kan infinna sig mitt i en vecka. 

Vår familj räddades av ett mail från Kungliga Operan där det annonserades om Nationaldagskonsert och annat jippo i Hagaparken. Vad kan vara bättre än Opera och Bellman i Hagaparken på Sveriges Nationdaldag, tänkte vi och skickade vidare mailet till några vänner.

Som ett under fick vi picknickväder den 6 juni 2012 trots den kallaste start på juni i mannaminne, Alldeles lagom många var vi som samlades i slänten ner mot den stora scenen som byggts upp i Hagaparken och fick njuta av både solsken och sång. Har vi tur kan det bli en tradition.

Nationaldagsfirande

Ring P1 är ett hopplöst program som nästan gör ont att lyssna på, vilket jag heller inte brukar göra. Däremot går det inte att värja sig för reklamen för programmet som är insprängt i P1:s morgonsändning. I dag var det en kvinna som ringde in och fräste fram sitt ogillande över Sveriges Nationaldag. "Varför ska vi i Sverige fira nationaldagen? Vi har väl inget att fira". Vad hon egentligen menar med det påståendet vet jag inte, eftersom jag aldrig hörde programmet, bara reklamen, men uttalandet talar för sig själv.
Hur bortskämd, inskränkt och enfaldig får man vara? Utav alla länder man kan födas i har jag och hon på radion (vet jag inget om i och för sig, men det lät så) lyckats födas i ett land med välstånd, social välfärd och utan något krig i mannaminne. Alla i Sverige har förutsättningar att skaffa sig en lång utbildning, är du sjuk får du billig sjukvård, diskriminering i alla dess former är förbjudet och vi har en luft vi kan andas i. I dag har vi dessutom en ekonomi i balans, vilket större delen av vår omgivning inte har.

Ibland kan jag tycka att det är för mycket av det goda, att människor även måste ta ansvar för sina egna liv. När jag hör en så otacksam människa uttala sig som tydligen inte alls har förstått att värdera vilket fantastiskt land vi har, blir jag ännu mer övertygad om att vi ibland kastar pärlor för svin.

Annorlunda fredag

Ett av mina nyårslöften var att tillbringa en dag i Lilla O:s skola. Sedan länge hade jag i kalendern bokat in fredagen den 25 maj som den dagen. När det väl var dags var det naturligtvis inte alls en lämplig dag, men jag satte på mig skygglapparna och ignorerade allt jobb som pockade på.

Jag kan verkligen rekommendera en dag i skolan. Företrädesvis när barnen fortfarande går på lågstadiet och tycker att det är roligt med föräldrar. Äntligen börjar jag få koll på de andra barnen i klassen och inte bara på de tjejer som brukar hänga här hemma.

På fredagskvällen fick vi besök av en av våra amerikanska vänner. Hon som har skrivit den bok jag tidigare har nämnt, om Stockholm på 1700-talet, har fått ett stipendium och tillbringar en vecka i Stockholm. Sist vi sågs var över en lunch i Dobbs Ferry och nu över en middag på Wasahof. Underlig känsla men ändå så självklart.

Vasaparken

En promenad genom Vasaparken en solig torsdagskväll är en färgstark upplevelse. På fotbollsplanen samsas barn med vuxna och de som kan med de som inte kan. Uteserveringarna är överfyllda av vinglas, fatöl och solglasögon.

I ett hörn stångas män i uppblåsbara sumobrottardräkter. En absurd syn som lockar särskilt barn som inte känner några hämningar att titta. På scenen förbereds tangoafton och kvällens kavaljerer gör sig beredda för drabbning med deo och en extra knut på skorna.

Den som inte har tillbringat en vinter på våra breddgrader kan inte förstå det förlösande med en vacker vårkväll.

Ny dräkt

Jag vet att det är hög tid att ändra layout på den här bloggen. Det kommer, jag lovar.

Morgonpromenad

Första tiden i Silverdal arbetade jag inte och kunde då börja varje morgon med en promenad i den fridfulla och vackra omgivningen. Under förra vintern tog jag och en granne i Silverdal supertidiga morgonpromenader bara för att hinna med innan det var dags att åka till arbetet. Det var magiskt att ge sig ut klockan sex i vintermörkret och lagom nå fram till skogen då ljuset började ge sig till känna.

Sedan vi flyttade till stan har det inte blivit några morgonpromenader för min del. Istället har vi infört morgonrutinen med en kaffe på kvarterets café, vilket inte är så dumt det heller.

Men i morse var det äntligen dags. Klockan 6.45 mötte jag upp en kär vän ett par kvarter härifrån för ett varv (nästan, vi genade vid Rålambshovsparken) runt Kungsholmen. Morgonen var helt perfekt, med strålande solsken och endast en lätt bris. Exakt en timme senare var jag hemma igen och hann precis färdigställa mig själv och hänga tvätt innan det var dags att bege sig till jobbet med resten av familjen.

En blomma i Afrikas öken

Lilla O somnar tidigt på söndagskvällen efter att ha hunnit med på Kosläpp och kalas på samma dag. Vi bestämmer oss därför för att titta på den senaste leveransen från Lovefilm, En blomma i Afrikas öken. Filmen handlar om Waris Diries livsresa från nomad i Somalia till supermodel. Men allra mest handlar det om kvinnlig omskärelse.

I slutet av filmen redogör Waris för en reporter om hur hos som treåring blir omskuren i öknen av en för henne främmande kvinna. Hennes berättelse illustreras med filmklipp som är det mest hjärtskärande jag någonsin har sett på film. Sett och sett förresten. Jag ligger med händerna för ansiktet, med fingrarna i öronen och gråter så att jag skakar i hela kroppen.

I vanliga fall kan hemskheter på film avfärdas med att det bara är film. Kvinnlig omskärelse är något som drabbar 6000 unga kvinnor varje dag. Något som inte bara åsamkar dem fruktansvärd smärta för stunden utan för hela deras liv. Om de får något.

Kosläpp

Klockan nio på söndagsmorgonen samlas hela familjen för att åka till Svista Gård utanför Uppsala. Nästan hela familjen kanske jag ska säga, flickvännen jobbar på söndagar och kan inte följa med. För första gången ska vi närvara vid ett så kallat Kosläpp.

Väl framme möts vi av bilköer, trafikkontrollanter och barnfamiljer i en enda röra och vi inser att det här med Kosläpp är en betydligt större angelägenhet än vi riktigt har förstått. Allt flyter dock förvånansvärt väl och efter en snabbt avklarad tipspromenad slår vi oss ned i gräset precis vid staketet. Solen skiner från en klarblå himmel och vi hinner precis få i oss vårt termoskaffe och hembakade bullar innan det är dags.

Det är verkligen osannolikt roligt att se när dessa tunga och sävliga djur slänger sig i glädjeskutt över ängen. På några av korna pendlar juvren som medicinbollar mellan bakbenen och det känns som ett under att de inte far omkull av pendelrörelsen. Jag antar att den väl tilltagna barmen är ett tecken på att det vankas kalv snart, men vad vet jag om kor.

45 minuter senare är det hela avklarat och vi kan lugnt och sansat lämna området. På vägen hem passerar vi Uppsala för lite lunch innan söndagens utflykt är till ända. En mycket uppskattad sådan av hela familjen.

Kalas

Ingenting är nog viktigare för ett barn än att ha kalas. Lilla O brukar påbörja planeringsarbetet ungefär tio månader innan det är dags. Dessvärre har hon drabbats av något tjurskalliga föräldrar så det är inte alltid hon får som hon vill. 

Den här gången lyckades vi kompromissa oss fram till en lösning i bostadsföreningens lokal. Hela klassen skulle bjudas och då finns inte alternativet att ha det hemma. Många av barnen har haft det på fritids, men Lilla O ville inte göra precis som alla andra. 

Temat på kalaset var "Sagans värld" vilket bottnade i att Lilla O för egen del ville hitta en anledning till att ha sin glansiga festklänning och korkskruvar i håret. För att göra lokalen lite festligare fyllde vi den med mjukdjur och sagoböcker. Lite mer hade behövts för att få riktig sagostämning i den konferensliknande lokalen, men det fick duga.

På kalaset ordnade vi frågesport i lag och jag förvånades över så liten laganda dessa 8-9-åringar har. Delar man upp 15 vuxna i tre lag har man genast tre sammansvetsade grupper som gör allt för att slå varandra. Barnens lag var mer som fem solitärer vilka helst inte pratade med någon annan i laget än den som förde protokoll. Det är nästan så att vi måste ordna identiska tävlingar nästa år för att se om det är en åldersfråga. 

Fyra timmars förberedelser, två timmars kalas och en timmas städning resulterade i att jag totalt säckade i hop till kvällen. Tur att de andra barnen är så stora att de inte önskar min hjälp att ordna fest så att det dröjer ett år till nästa kalas.

Bilkörning

När vi lämnar Anstruther för att bege oss nordväst in i landet är det min tur att köra bilen. Någon rättvisa ska det naturligtvis vara och planen är att jag ska vara den som ensam kör bilen till flygplatsen på söndagen, så öva måste jag.

Första femton minuterna i bilen är helt fruktansvärda. Det känns ungefär som om bilen är en motorcykel med sidovagn. I en vänsterstyrd bil upplever jag det som om jag sitter ungefär i mitten, men i den här bilen sitter jag så långt till höger att jag tror att bilen skulle välta. Ungefär.

Som vanligt när jag är med om något obehagligt vill jag fly. Hela min kropp signalerar att jag ska stanna bilen, stänga av motorn och gå därifrån. Gärna gråta en skvätt också. Men det gör jag inte. Varken stannar bilen eller gråter. Envist kör jag på, tacksam över att det är lördag morgon och inte mycket trafik ute.

Efter tjugo minuter börjar mina axlar lämna öronen och jag kan luta mig tillbaka. Dagen efter när jag återigen sätter mig i bilen för att köra, går det som en dans. Så lång tid tar det att lära sig att köra i en högerstyrd bil på vänster sida. Med automat, bör kanske tilläggas.

Fife

Men en automatväxlad Audi lämnar vi Edinburghs flygplats och beger oss nordost. Målet är Fife's nordöstra hörn där fiskhamnarna ligger på rad med lagom distans från kommersen runt St Andrews.

Vårt första stop är för lunch i Buckhaven. En alldeles vanlig skottsk by utan speciellt mycket charm. En restaurang finns inte, bortsett från Fish & Chips över disk. något vi överväger tills vi hittar stans trevligaste café. Där serveras enklare rätter med starkt fair trade fokus i genuint enkel miljö. Det får det bli.

Nästa stopp är Pittenweem, en fiskehamn med betydligt mer tjuskraft än Buckhaven. Naturligtvis finns där ett underbart litet cafë med egentillverkad choklad och gott kaffe. Något förvånade blir vi när det visar sig att flickan bakom disken pratar småländska.

Sen eftermiddag anländer vi till slut till Anstruther där vi tänker tillbringa natten och efter en stunds sökande hittar vi ett B&B som visar sig vara en riktigt pärla, Crichton House. Vi hinner inte mycket mer än att ta igenom oss en stund på rummet innan det är dags för middag nere i hamnen.

Skottland

I morgon åker mannen och jag till Skottland i tre dagar. Vi landar i Edinburgh 12.20 och sedan har vi inte bokat någonting. Det kan bli hur bra som helst, eller precis tvärtom.

Planen är att vi ska hyra en bil (inte heller förbokad så det kanske spricker redan där) och sedan åka norrut. En natt vid kusten och en natt i bergen har vi tänkt. Men vad som helst kan hända. Det var länge sedan jag reste så oplanerat men just här och nu känns det helt rätt. Vi får se om jag känner likadant i morgon.

Kiwi

Lilla O har lärt mig att äta kiwi med skalet på. Ingen annan jag känner gör det, men jag kan intyga att det smakar riktigt gott. Det är precis som krusbär fast mer. Köttets syrlighet gifter sig perfekt med den lugna, neutrala smaken i skalet. Som potatisen till sillen ungefär.

Förutom att det är minst lika gott blir kiwin betydligt mer lättäten. Bara att skölja och äta. Inga fler knivar, skedar eller potatisskalare. Berätta gärna om ni vågar testa!

Förråd

Ända sedan vårens husvisning i Silverdal har vi ett förråd hos City Self Storage där vi har samlat både det ena och det andra. Att det inte är de mest nödvändiga ting som befinner sig där är nog underförstått.

För att skapa eld i baken på oss själva har vi sagt upp förrådet från den 30 april och det är hög tid att ta tag i bråten. Den här helgen har vi hämtat sex kartonger, två barstolar, en byrå och lite annat smått och gott. Barnen var helgens vinnare eftersom det var främst deras prylar som låg i kartongerna. Bland annat en gedigen Mangasamling .

En trist konsekvens av helgens hårda arbete är att min bil, som äntligen har befriats från fyra sommardäck, nu ockuperas av en IKEA-byrå som befinner sig i gränslandet mellan ÅVC och Blocket.

Emma

Äntligen hittade jag något att titta på Svt Play. Inte för att det händer ofta att jag letar,  men häromdagen gjorde jag det och då fann jag något i min smak. På långfredagen sändes första avsnittet av fyra av Jane Austens Emma. En relativt ny BBC-version till på köpet.

I dag letade jag förgäves i tv-tablån för att se när det var dags för avsnitt nummer två. Konstigt att sända en serie mer sällan än en gång i veckan, tänkte jag när jag inte hittade något. På svtplay hittade jag förklaringen. Avsnitt nummer två sändes i dag på eftermiddagen klockan 14.30. Det är bara att inse att jag inte har samma tv-smak som resten av svenska folket.

Önska i P2

Eftersom det är påsklov tar vi det lite lugnare på morgonen än vanligt. En konsekvens av detta är att jag hinner börja lyssna på Önska i P2 redan i bilen. Detta radioprogram lyssnar jag ofta på i efterhand när jag väl är på jobbet eftersom jag tycker att det kan vara lagom bakgrundsmusik i arbetet.

Just denna morgon påminns jag om en annan gång då jag lyssnade på samma program. Det var i samband med att min mamma hade blivit sämre och det spelades en mycket speciell och vacker version av Mozarts requem. Det jag minns är att det var dragspel inblandat och att det var mycket känslosamt. Kan man önska något som tidigare har spelats i Önska i P2, tänker jag flyktigt innan jag är framme vid jobbet och får stänga av bilradion.

Väl på plats kopplar jag upp datorn och inspirerad som jag är, fortsätter jag att lyssna på samma radioprogram. Mitt hjärta nästan stannar när det första jag får höra är en dragspelsversion av Mozarts requem. Ibland händer saker som man inte vill förstå, bara ta del av.

Annandag Påsk

Ett par minuter i tio var vi framme vid Hazeliusporten och hann bara ställa oss i den korta kön som bildats innan vi fick komma in. Som vanligt tog vi bergbanan upp även om det säkerligen tar längre tid, men eftersom det ingår i vårt årskort är det svårt att låta bli.

Pliktskyldigast avverkade vi nya fina Lill-Skansen vid ankomsten. Bäst att passa på innan anstormningen kommer en timme senare. Även sälarna och renarna hann vi med i väntan på att Petissan öppnade klockan elva men efter kaffet och syltkakorna kunde det riktiga äventyret börja, det som vi hade kommit för.

Först ut var Skånegården. Där bjöds på Skånskt 1920-tal med äggpickning och uppdukad påsklunch. Därefter besökte vi Oktorpsgården och halländskt 1870-tal. Där fick vi lära oss att på Långfredagen åt man minsann endast salt sill med så lite vatten till som möjligt. Långfredagen skulle nämligen inte vara något munter dag.

På Bergsmansgården från 1600-talet stannade vi länge och lärde oss om lin, spinnrockar och ädla metaller. Därefter var det naturligt att besöka Älvrosgården med Skansens enda vävstol och dagen till ära även spelmän.

Innan avfärd hann vi även med ett besök i Stadskvarteren, denna gång hos Järnhandlaren och Konsum.

Min yngsta dotter Lilla O och jag är riktiga Skansennördar och vi har lärt oss att detta är något vi inte delar med alla andra. Våra besök bör därför ske med oss två allena och utan stress. Alla föräldrar bör dela något speciellt med sina barn. Med min stora dotter har jag bland annat Jane Austen och med min lilla har jag Skansen. Min son och jag och ännu inte riktigt hittat vår grej än, men det gör vi nog snart.

Påskdag

Efter en intensiv Påskafton har vi haft en desto lugnare Påskdag. Trots att jag vet att man ibland behöver ta det lugnt, känns det nästan opassande att inte hitta på något hela tiden. Detta löste vi genom att sortera pennor, papper och annat smått och gott på Lilla O:s skrivbord. Vi tycker båda att det är så tråkigt att vi inte kan göra klart allt på en gång. Ibland måste vi ta en paus och göra något annat.

På kvällen var jag tillsammans med båda mina döttrar på bio och såg Hotel Marigold. En riktigt feel-good film som självklart passade mig bättre än döttrarna, speciellt den yngsta av dem. Min stora dotter har en komplex personlighet som rymmer såväl nördig fantasy som intellektuell romantik. Även den yngre är emellertid bred i sin filmsmak. Efter alla filmer hon har fått utstå tillsammans med sina obarmhärtiga föräldrar har hon till slut gett upp. Lika bra att gilla läget, helt enkelt.

Nu har jag avslutat kvällen i soffan med det sista påskgodiset och jag lovar härmed, dyrt och heligt, att det inte blir något mer godis på länge. Nu är det dags att återgå till mitt normala liv med någorlunda sund livsföring.

Påskafton

Vår familj har varit tunn på traditioner. Jag tror att det kan vara ett resultat av alltför stor och splittrad familjekonstellation, men det kan också bara vara en läggningsfråga. Det senaste året har jag och mina systrar skapat fler egna traditioner, nu när mamma inte finns hos oss längre. Trots att vi egentligen inte hade några förut.

I dag har vi haft påsklunch och fastän varken min man eller tre av min storasysters barn var närvarande var vi elva vid bordet. Ganska lagom många i vårt stora kök, även om jag vet att vi hade fått plats med fler om så hade varit.

Förutom att äta, lekte vi lekar. Ingen gång har vi så roligt tillsammans som när vi leker. Vid dessa tillfällen spelar det ingen roll att min systerdotter fyller 23 år i höst och min systerson fem. Alla leker med samma inlevelse och hetta. En sanning med modifikation kanske, min lillasyster spelar nog i en egen liga.

Långfredag

Maken är i Laos en vecka för att hälsa på sin pappa. För att jag inte ska känna mig alltför ensam, trots alla barn jag stundtals har omkring mig, har jag bjudit ner min syster några dagar. Våra ambitioner för helgen sträcker sig till att umgås och laga god mat. Inte vilken mat som helst dock, eftersom min syster har satt sig själv på sträng LCHF-diet.

Ett av alternativen för dagen var Skansen, men när vi tittade ut i morse och såg snöblandat regn i luften valde vi istället Cosmonova. Där såg vi filmen Born to be wild, om orangutanger i Indonesien och elefanter i Kenya. Två av varandra oberoende damer startade för många år sedan två liknande inrättningar där målsättningen har varit att rädda föräldralösa djur tillbaka till naturen. Mycket tankeväckande, vackert och intressant.

Efter föreställningen uppsökte vi vår mammas minneslund som ligger i närheten av Naturhistoriska Riksmuseet. Ingen av oss har tidigare varit där av olika skäl. Främsta skälet för oss båda har nog varit att vi inte har trott att vi ska hitta vår mamma där. Inte på en plats som inte är förknippad med några som helst minnen eller känslor. Vi insåg båda att vi hade haft rätt. Visst är det en vacker plats, men vår mamma fanns inte mer där än hon finns med oss varje dag.

Högläsning

Av en händelse har Lilla O och jag återupptagit högläsning innan sängdags. Det började med underbara Konstiga djur av Lotta Olsson och sedan har vi bara fortsatt. Lilla O läser en hel del på egen hand så det är inte hennes läsning som behöver uppmuntras. Snarare är det det känslan av samhörighet som lockar.

Böckerna vi läser väljs med omsorg. Många böcker läses bäst på egen hand av en åttaåring, till exempel serierna om Tre tjejer av Petter Lidbeck eller Hotell Gyllene Knorren av Måns Gahrton och Johan Unenge. En högläsningsbok måste fylla mer än bara stunden.

Just nu läser vi Våffelhjärtat av Maria Parr och det är en perfekt högläsningsbok - rolig, underfundig, tänkvärd och sorglig. Dessvärre har vi bara fem kapitel kvar och därefter börjar återigen jakten på en värdig efterträdare. Den här gången blir det tufft att hitta något som matchar.

Ett tips vi fick senast på biblioteket, samtidigt som vi blev rekommenderade Våffelhjärtat, var Tove Jansson. Inte det Mumintroll vi läser i glassiga bilderböcker eller ser på TV, utan ursprunget, där vemodet dryper efter boksidorna och knyttet tröstar sig med vackra snäckor. Det kanske är dags att återupptäcka Filifjonkor och Hemuler.

"Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"
Sista versen ur Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson

Inspiration

I bloggsammanhang är det det torftigt att jobba. Minst åtta timmar om dagen utgår som inspirationskälla. Inte för att det inte händer något på jobbet utan för att jag anser det etiskt och moraliskt omöjligt att hänga ut min arbetsplats offentligt. Man kan säkert slänga in juridiskt där också.

Eftersom jag tillbringar nästan åtta timmar om dygnet i sängen, kvarstår därmed åtta timmars inspiration om dagen. Åtta timmar låter ju inte så tokigt. Men vad gör jag med dessa åtta timmar som är värt att reflektera kring?

Två timmar morgonbestyr och en timme restid, där händer ärligt talat inte mycket nytt. Jag skulle i och för sig kunna skriva ett inlägg om dagen om Stockholmstrafiken, men hur kul skulle det vara egentligen? Risken är stor att det skulle vara rätt gnälligt.

Dagens bästa stund händer inte alla dagar, men åtminstone nästan tre av fem. Det är min och makens morgoncappuccino på Brunkebergs Bageri. Mellan klockan 8.10 och 8.30 brukar vi pressa in detta andrum innan dagen börjar. Det kan jag faktiskt återkommer till senare.

Kvarstår gör kvällarna men inte händer det mycket inspirerande i hemmets lugna vrå. Jag får kanske börja hitta på om det ska bli något skrivet. Eller åtminstone skarva lite.

Ovanligt tomt

Det är lördag eftermiddag och vi promenerar genom Vasaparken på väg till vårt helgfik, Café Como. Klockan är två på eftermiddagen och på fotbollsplanen i parken rör sig en person. Inte en person, utan en person. Att se endast en person röra sig över fotbollsplanen i Vasaparken en eftermiddag måste vara helt unikt.

När vi en stund senare passerar lekparken och varenda gunga hänger spöklikt tom, börjar vi ifrågasätta om vi är de enda i hela Stockholm som inte vet att det är farliga utsläpp i området.

Men så är det inte. Den enda förklaringen är vädret. Hela Stockholm har ställt om sig till vår så när vintern kommer tillbaka bojkottas vädret. Inte ens luttrade svenskar går med på vad som helst i väderväg.

Återuppstånden

Nu är jag tillbaka igen, om det råkar vara någon där ute som har saknat mig. Jag antar att min lilla tappra skara läsare har gett upp helt nu och det har jag full förståelse för.

Som vanligt är det jobbet som har ätit upp min tid. Inga resor denna gång dock. Det börjar nästan kännas konstigt att inte ha suttit i ett flygplan på ett par veckor. Tur att jag har en privat resa till Skottland inplanerad inom synhåll.

Om jag ska behålla den här bloggen måste jag skärpa mig och eftersom jag behöver skriva har jag inget val. Det kommer inte att bli ett inlägg om dagen, det kan jag inte lova, men minst tre i veckan borde jag klara.

Boxning och chiwavor

För en månad sedan fick vi hem filmen The Fighter genom den filmprenumerationstjänst vi använder oss av. Ofta kan vi konsumera ett par filmer i veckan, men den här gången har det inte blivit av. Delvis för att det inte har varit läge och delvis för att maken hade fått för sig att det var en tråkig film.

Innan vi har sett filmen kommer inte nästa film på tur att skickas till oss och eftersom nästa film på filmlistan är Chiwawa from Beverly Hills har minstingen i familjen varit i upplösningstillstånd. "Kommer inte Chiwaworna snart?" har vi hört till leda de senaste veckorna.

I fredags var det äntligen läge och trots makens suckar över vilken tråkig film jag valt bänkade vi oss i soffan. Självklart var filmen inte det minsta tråkig, utan tvärtom en riktigt bra film. Det förstod jag i och för sig hela tiden, även om jag aldrig orkade mig på att försöka övertyga min andra hälft om motsatsen. Ibland är det bättre att låta filmer tala för sig själva.

Till helgen borde det äntligen vara dags för Lilla O att krypa upp i soffan med den film hon så länge längtat efter.

Himlafenomen

Eftersom vi hela veckan har haft ett himlafenomen inom synhåll utnyttjade vi på tisdagen vår närhet till Observatoriekullen och gjorde ett besök på själva Observatoriet. Där var det full fart och vi fick vänta en halvtimme på vår visning.

Väl upp i den runda trumman där visningen sker fick vi i tur och ordning gå fram till det stora spegelteleskopet och titta på Venus och Jupiter. Det roligaste var att se fem av Jupiters 63 månar, för övrigt var visningen ganska intetsägande.

Orsaken till vår besvikelse kan dels bero på att det var något fel på teleskopet som gjorde att det inte kunde användas fullt ut och dels bristen på engagemang och kunskap hos vår guide. "Han visste inte ens att Jupiter har 63 månar, det vet ju till och med jag" som Lilla O uttryckte det efteråt.

Mail och tvätt

Likheterna mellan datorns inbox och tvättkorgen är slående. Även om jag ägnar en hel dag åt att komma i fatt dröjer det inte många dagar innan det är fullt igen. Det är som att springa i motsatt riktning i en rulltrappa. Man måste hålla ett himla tempo för att överhuvudtaget komma framåt.

För en tid sedan hörde jag om en företagsledare som ville förbjuda e-mail, vilket vi alla tyckte var mycket komiskt. Jag blir mer och mer övertygad om att han är inne på rätt spår. Mail är ett perfekt sätt att föra över sina egna problem till någon annan, istället för att lösa problemen.

Hur jag ska få bukt med tvättkorgen vet jag inte. Köpa en till kanske?

Matsäckens revansch

När jag var barn hade vi alltid med oss matsäck till skidbacken. Den största anledningen var sannolikt för att det inte fanns något att köpa i backen, men det var även en ekonomisk fråga. Även om det hade funnits mat att köpa, hade det ansetts som alltför dyrt.

Någonstans i senare tonåren började det vända och de senaste tjugo åren har det varit mer undantag än regel att ha med sig egen matsäck till backen. På sin höjd grillkorv att tillaga vid någon utomhusgrill när solen skiner.
Nu är det dags för matsäckens revansch. Inte för att vi saknar matställen i backen eller pengar att spendera där, utan för att maten som serveras är så erbarmligt tråkig. Vilken hemmagjord korvsmörgås som helst utkonkurrerar vattnig köttfärssås med tändstickstjock sönderkokt spagetti.

Lammstek

Vårt sportlov började barnfritt i NYC men avslutas med familj och skidåkning i Ockelbo med omnejd. Innan vi lämnar Stockholm passerar vi Håkans kött i Helenelund och förser oss med en lammstek med ben att tillaga på fredagskvällen till min pappa och syster.

Trots den kraftiga vinden har vi en underbar dag i backen på fredagen och har svårt att slita oss från skidåkningen. Vi får därför lite bråttom eftersom vi har lovat att hälsa på min syster innan middagen i hennes hus ett par mil norr om Ockelbo, en middag vi dessutom ska stå för. Men allt ordnar sig med god planering och lite så där i farten sladdar vi förbi Ockelbo, slänger in lammsteken i ugnen och fortsätter vidare mot Lingbo.

Väl tillbaka möts vi av ett helt svart hus och inte av en doftande lammstek som vi har väntat oss. Jag blir alldeles kall och under ett par minuter tror jag att det är min lammstek som har skapat kortslutning. Men det visar sig att hela Ockelbo är strömlöst och att det inte har något med min matlagning att göra. 

Som tur är hade ugnen hunnit att få upp lite värme innan den la av och trots att vi får ytterligare ett strömavbrott under matlagningen lyckas vi prestera en fantastisk god middag med den saftigaste av lammstekar, även om middagen blir lite senare än vi har tänkt. Saftigheten har vi nog strömavbrotten att tacka för. 

Dirty Loops

I väntan på att butikerna ska öppna på 7th Avenue tar jag en cappuccino på en klassisk diner med några få bord men desto längre bardisk.

Ganska snart hamnar jag på amerikansk manér i samspråk med en annan bargäst och servitrisen. Vi diskuterar vinnare och klänningar från Oscarsgalan och hur bra Katy Perry är egentligen.

När jag berättar att jag kommer från Sverige frågar den andra bargästen om jag känner till gruppen Dirty Loops som hon tror är svenskar. Det gör jag inte. Hon berättar vidare att de har gjort en fantastisk version av Justin Biebers Baby (jag erkänner aldrig att jag inte ens hört originalet) och att de är helt makalösa musiker.

Nu har jag kollat och de är svenskar. Tänk vad man kan lära sig vid en bardisk en tidig morgon på Manhattan.

NYC

Fyra dagar i NYC kan tyckas alldeles för lite och det är det också. Men hellre fyra dagar då och då än inga alls. Eftersom maken ändå skulle åka hit för att jobba passade jag på att följa med nu när det är sportlov och allt. Det känns mer accepterat att vara ledig då det är sportlov än bara några dagar när som helst.

Helgen ägnade vi åt shopping, Metropolian Museum of Modern Art, mat och vin. På måndagen tog jag tåget upp till Dobbs Ferry och träffade fantastiska Karen på lunch. Hennes bok kommer ut till hösten och mycket har tydligen hänt sedan jag läste det första utkastet för några år sedan. Nu har jag fått med mig en tryckt förhandsutgåva att läsa. Den här gången finns inget utrymme för förändringar så jag har lovat att vara totalt oärlig om jag inte tycker om den.

På kvällen åt vi middag med några andra fantastiska människor vi lärde känna under vårt år här. Långt nere på Lower East side var vi på en riktigt bra restaurang som vi aldrig skulle ha hittat på egen hand.

Nu sitter jag i lobbyn på vårt trendiga hotell och skriver i väntan på att dagen ska börja. Innan hemfärd ska jag hinna med Saks Fifth Avenue och facial hos Diane Higgins. I morgon bitti är vi åter tillbaka i verkligheten.

Semlor

Lilla O har en klasskamrat med stort semmelintresse, ett intresse som har spridit sig även till andra i klassen. I måndagens tidning publiceras årets stora test av Stockholms semmelutbud och detta läses med stort intresse av vår lilla åttaåring.

Efter att länge och väl ha studerat alla olika semlor med dess kvaliteter och tillkortakommanden konstaterar hon att det är Tösses semlor vi ska ha. Liselotts duger inte längre. De har rasat från andra till sjunde plats.

Över huvudet på vår bestämda dotter beslutar vi vuxna att trotsa denna uppmaning och istället köpa semlorna på det otestade Brunkebergs Bageri. Sagt och gjort, efter fritids beger sig far och dotter, tillsammans med resten av Stockholms befolkning, till bageriet och införskaffar fyra semlor till kvällen.

Efter maten när semlorna äntligen skall inmundigas, lyckas vår lilla dotter klämma i sig locket och två slickar grädde. Sedan är hon mätt. Sanningen är nog snarare att det inte var så gott som hon hade föreställt sig.

Surkärring

Varje dag blir jag mer och mer övertygad om att jag håller på att förvandlas till en kärring och det värsta är att jag faktiskt njuter av det.

Just nu är köket på jobbet den plats som enklast triggar igång surtanten hos mig. Måste man passera 45 och vara kvinna för att besväras av halvätna platsbyttor, tomma plastpåsar, matrester och kaffefläckar på köksbänkarna? Troligtvis är det så och det finns säkert någon biologisk förklaring till företeelsen.

Än så länge plockar och putsar jag i det tysta för min egen trivsels skull, men jag antar att nästa steg i kärringskalan är att jag börjar röja runt och skälla på alla andra för att de är sådana smutsgrisar. Jag riktigt längtar.

Ny säng

Istället för att träna på lördagsförmiddagen åkte vi till Länna möbler för att låta oss inspireras. Egentligen är det inte fler möbler vi behöver i vårt hem, utan färre, men ett nytt överkast skulle inte vara helt fel. Vi hittade ett vi tyckte om, men inte i rätt färg så det blev inte mer med det.

Vi tog även en sväng i den stora utställningshallen och konstaterade att vi behöver inte bara nytt överkast, vi skulle behöva en helt ny säng. Den aspfärgade sängstommen vi har gör sig inte bra mot de bruna sammetsmedaljongerna på väggarna. En svart säng skulle passa mycket bättre.

Det började med att vi hittade en snygg sängstomme i svart för 11 tkr. Därefter kom vi på att vi skulle kunna köpa en likadan som vi har. fast svart, på IKEA. Den kostar inte mer än ett par tusen. Slutligen kom vi fram till att det enklaste och billigaste vore naturligtvis att måla om den vi har. Om vi samtidigt höjer upp madrassen ett snäpp, blir det en helt ny säng.

Sagt och gjort, vi passerade Bauhaus, köpte färg och pensel för ett par hundra kronor och begav oss därefter hem för att måla.

Riktigt bra blev det och billigt också.

Vinterskrud

Vi är nog lite utarbetade i vår familj. Ingen av oss har orkat engagera sig i helgmatlagning vilket har resulterat i hämtmat på fredagen och middag ute på lördagen.

I kväll har vi besökt nygamla Moon Cake, numera lokaliserat på Bergsgatan. Restaurangen får med beröm godkänt inom alla områden. God mat, trevlig personal och trivsam miljö. Till servitrisen berättade Lilla O att vi skulle hinna hem till Melodifestivalen och att mamma skulle sticka, vilket pappan skrattade gott åt tills hon tillade "och pappa kommer somna..."

Nu sitter vi här med Melodifestivalen på TV:n och pappan sover. Jag däremot stickar inte, jag har klätt min blogg i vinterskrud i väntan på våren.

Morgonstress

I det stora hela är jag en ganska lugn och sansad person som inte blir stressad så lätt. Men som alltid finns det en svag punkt och för min del är det minuterna när vi lämnar hemmet på morgonen.

Trots att vi har gott om tid på oss på morgonen och sällan är ute i sista stund blir jag varje morgon lika uppjagad precis minuterna innan det är dags att kliva ut genom dörren. Detta fortgår tills vi har kommit ut på gatan där lugnet åter infinner sig.

Stressen yttrar sig genom stark irritation och otålighet. Ingenting går tillräckligt snabbt och smidigt just under dessa minuter.

Varför jag blir så stressad just vid detta korta ögonblick vet jag inte, men jag känner igen symtomen från när tonåringarna vår små. Kanske jag på den tiden hade större tidspress och därför var berättigad att känna stress? Så mycket har jag i alla fall insett att det är en känsla som inte har någonting med verkligheten att göra och därför måste bearbetas inifrån. Som så mycket annat.

Hyfs

Häromdagen fick jag höra en historia som med stor sannolikhet är sann, men inte desto mindre osannolik.

En förskollärare i en av våra ryktbara förorter ringde hem till en förälder för att meddela att hans barn medvetet hade haft sönder en lampa på förskolan. Istället för att bli upprörd över barnets beteende, mordhotade föräldern förskolläraren. Nu vet förskolläraren varken ut eller in. Är detta något som ska polisanmälas, begravas i glömska eller nonchaleras? Mitt svar är att det självklart ska polisanmälas.

Hur och när hände detta? Sedan när tycker vi att det är en del av vardagen att mordhotas av en annan medmänniska?

Jag vet att jag sitter på Solsidan och beklagar mig över något som jag inte vet så mycket om, men vanligt hyfs är ändå inte något som kostar. Hur ska detta barn förstå vad etik, moral, vett och hyfs är för något, när föräldern så påtagligt inte förstår? Jag inser att det står värre till därute än vad jag i min vildaste fantasi har kunnat ana.

RIP

Sex månader i sällskap av en osäker och blyg Norma Jeane och en flörtig och kvick Marilyn Monroe är slutligen till ända. Det sista avsnittet blev precis så plågsamt och destruktivt som jag hade väntat mig. Ärligt talat är jag glad för att boken är slut, samtidigt som jag kommer att bära med mig den länge.

Just i dag är det lätt att dra paralleller till en annan stor stjärna som dog alldeles för tidigt. Också hon lysande vacker, begåvad och framgångsrik, men även lika olycklig och miserabel.

Är det livets syn på rättvisa som gör framgång så svår att bära?

Födelsedagar

Den här våren fyller mina barn 20, 18 och 9 år. För det första säger det en del om hur gammal jag är, men det känns så uttjatat så det var inte det jag tänkte ta upp. Det jag tänker på är att alla tre åldrarna innebär något speciellt.

Att det är speciellt att fylla 18 säger sig självt. Nu när min son fyller 18 är han i teorin utanför min kontroll. Jag har inte längre tillgång till hans studieresultat och bankkonton. Han har rätt att fatta vilka beslut han vill utan att jag kan stoppa honom. Att jag fortfarande är ansvarig för att han får mat för dagen och har någonstans att bo, tycks inte vara relevant i lagens ögon.

Även 20 är naturligtvis en magisk gräns för många eftersom det är då man får gå till Systembolaget och slutgiltigt blir vuxen. Aldrig är man så omnipotent som när man är 20 år och aldrig kommer man att veta så mycket.

I mina ögon är det också stor skillnad på en åttaåring och en nioåring. En åttaåring är i stort sett detsamma som en sjuåring som inte är mycket mer än en sexåring. En nioåring är däremot något helt annat. Hon är en tween - "too old for toys but too young for boys". Att en åttaåring går ensam hem från skolan kanske är OK men inte självklart. Helt annat är det med en nioåring.

Exakt hur denna omvälvande vår kommer att påverka livet för mig vet jag inte än, det återstår att se.

Kabinväskor

Nu finns det en risk att jag låter lite gnällig, men varför kan inte flygbolagen bli lite hårdare på det där med handbagage? Hur stora väskor får man ta med sig egentligen på flyget? Kommer man bland den senare hälften av passagerarna på planet får man inte ens plats med sin kappa i bagageutrymmet. Där är redan proppat av stora, fula, svarta "kabinväskor".

Från början var kabinväskor ett begrepp för extra små väskor som ansågs lämpliga att tas med på planet. I dag tycks begreppet innebära detsamma som rullbar väska, strax under chartersize.

Att checka in sitt bagage är faktiskt inte så farligt. På Arlanda tar det inte mycket längre tid att ta sig till bagagebandet för bagaget än vad det tar för passageren. Och ska man bara vara borta över natten och absolut inte vill checka in, kanske man kan köpa sig en liten väska?

Friskprofil

Genom jobbet har jag blivit kallad på en Friskprofilundersökning. Det innebär att jag ska mätas, vägas och utvärderas. Inför denna undersökning ska jag även svara på en enkät om mina tränings-, mat-, alkohol- och tobaksvanor.

Om mina matvanor lyder frågorna:

1. Äter du dagligen frukt?
2. Åter du fiberrika grönsaker som kål, broccoli, bönor eller rotfrukter flera gånger i veckan?
3. Väljer du vanligtvis magra mejeriproduktuer som lättmargarin och lättost?

Där slutade jag att läsa och började undra om jag hade hamnat i en tidsmaskin. Man skulle kunna tolka det som om att det ska uppfattas som negativt att använda lättmargarin och lättost, men med tanke på hur de andra frågorna är formulerade tror jag inte det. Vem propagerar fortfarande för att man ska använda lättprodukter? Hur ska jag få förtroende för en friskprofil som uppenbarligen inte har uppdaterats sedan 90-talet?

Varje dag sedan jag fick enkäten har jag tänkt på den här frågan och på hur jag ska bemöta den. Ska jag vara dryg och fråga var de har varit de senaste tio åren eller ska jag försynt fråga vad de tror att resterande 65 procenten består av i "matfett" som består av 35 procent fett?

Än har jag några veckor på mig att utarbeta en lämplig strategi men troligen får jag lämna enkäten i en låda utan möjlighet att vara uppnosig.

Tidig söndag

Eftersom vi var barnfria på söndagsmorgonen beslutade vi oss för att ta frukost på vårt favoritfik. Morgonpigga som vi är stod vi utanför caféet redan 8.30, lagom frostnupna efter den kyliga promenaden. Det visade sig att vi var en halvtimme för tidiga och fick därmed välja mellan att hitta något annat fik, gå hem eller ta en promenad.

Trots det kalla vädret var morgonen vacker och solen hade precis tagit sig över hustaken. Vi bestämde oss därför för det sistnämnda alternativet. Vår vanliga runda tar ganska precis den halvtimme vi behövde fördriva.

Visst nöp kylan ordentligt i skinnet, men Stockholm i vinterskrud är så bedårande att det var värt det.

Systrar

Lilla O hade ett svårt val inför helgen. Skulle hon välja Öppet hus i skolan eller gymnastikträning på lördagförmiddagen. Hade det varit en vanlig träning skulle det ha varit lite lättare, men nu skulle de få besök av en SM-mästare i gymnastik. Valet föll till slut på SM-mästaren vilket innebär att hon får en skoldag en fredag då de andra är komplediga. SM-mästaren var en ung man knappt fyllda 20 och småtjejerna var mer än förtjusta. Träningen avslutades med att han fick skriva sin autograf på 18 stycken flickarmar.

Till kvällen hade Stora Lilla F erbjudit sin lillasyster att sova över i den nya lägenheten. Lilla O var lyrisk och längtade hela veckan till den stora händelsen. Efter att ha rensat flera kartonger här hemma i lägenheten tog Stora Lilla F sin lilla syster i handen och promenerade de drygt tio kvarteren till sin lägenhet. Vi vuxna tog tillfället i akt och började med drink på Anglais, därefter Mission Impossible - Ghost Protocol på Park och avslutningsvis middag på Bistro Nouveau.