The Wizarding World of Harry Potter

Semester på resort har inte varit vår familjs melodi till Lilla O:s stora förtvivlan. Medan vi älskar småskalighet och autenticitet vill hon ha grandiosa pooler och all inclusive. För en gång skull har vi bestämt oss för att göra henne till viljes och det med besked.

Fyra dagar ska vi tillbringa i Orlando med start på Universal (eller rättare sagt Harry Potter) och därefter Disney World. För att få ut så mycket som möjligt av nöjesparkerna bor vi först på ett Universal-hotell och därefter på Disney Contemporary Hotel.

I och med vår natt på hotellet Loews Royal Pacific Resort hade vi möjlighet att tillträda Harry Potters värld redan klockan sju i morse. Så det det gjorde vi. Utan att ens äta ordentlig frukost innan äntrade vi The Wizarding World of Harry Potter prick klockan 7:00. 

Efter att ha klarat av Diagon Alley, Gringotts Bank, Ollivanders, Hogwartsexpressen, hisnande rundtur i Howarts, shopping i Hogsmeade och utmattande looper i en ringlande drake var vi så utmattade att vi inte orkade göra mycket mer den dagen. Stapplande tog vi oss åter till hotellet redan klockan 14 för att hämta ut våra väskor och bege oss till nästa resort. 

Kärt besök

För snart 20 år sedan bildades en konstellation av kvinnor som visade sig vara mer robust och bestående än någon av oss för stunden kunde ana. Det hela började i en torftig sovsal i Antwerpen med ett volleybollag där genomsnittslängden var max 165 cm. Inte mycket om man ska kunna smasha och blocka framme vid nätet.

Konstellationen kompletterades senare med andra volleybollresor och även ett par skidresor till Val Thorens, tills slutligen en tight grupp på åtta kvinnor utkristalliserades. Med hjälp av disciplin och struktur har gruppen träffats åtta gånger per år i snart 20 år, mycket sällan alla på samma gång. Under årens gång har vi upplevt åtta bröllop, 15 barnafödslar och en skilsmässa.

För ett par år sedan var vi hela gruppen i Rom några dagar men när vi nu försökte göra om bedriften slutade det med att två av sju kom på besök här i metropolen New York. Två är definitivt bättre än noll och vi som var här fick en underbar helg i shoppingen och sightseeingens tecken.

Liftare

Häromdagen passerade jag en liftare vid infarten till Dobbs Ferry. En ung tjej med stora väskor stod vid vägkanten och räckte ut en tumme. Under några tiondels sekunder flimrade minnen från mitt undermedvetna upp till ytan, vilket fick mig att bestämma mig för att plocka upp flickan.

Mina minnen av liftare är som två olika böcker om min uppväxt. I den ena boken är jag väldigt ung och sitter i baksätet på min mammas lilla bubbla när hon plockar upp okända människor från vägkanten. Aldrig någonsin är jag rädd och inte någon gång händer något farligt. Liftare var betydligt vanligare på 70-talet än idag. Jag kan tänka mig att företeelsen blev mindre vanlig efter 1986 då filmen Liftaren kom ut.

I den andra boken är jag huvudpersonen och bokens titel är Mitt liv som liftare. Första gången är jag kanske tio år och tillbringar sommardagar ensam på landet med min två år äldre storasyster och våra jämnåriga kusiner. När vi får tråkigt promenerar vi till affären, vilken ligger ett par kilometer bort. Eftersom vi tycker att det är trist att gå tillbaka hem igen, liftar vi. Jag kommer ihåg att föraren har baksätet full av jordgubbar. Däremot kommer jag inte ihåg om vi gör detta mer än en gång.

Nästa gång är jag 18 år och har fastnat på fel sida av en grekisk ö. Jag och min kompis blir snabbt upplockade av ett vänligt par som kör oss ända hem, av rädsla att några andra, mindre seriösa personer ska plocka upp oss. Någon gång i samma veva, vaktar jag och en annan kompis ett hus i Bromma. Snabbt upptäcker vi att det snabbaste och enklaste sättet att ta sig till stan är att lifta.

På grund av min historia känner jag en skyldighet att ta hand om andra tjejer som vågar ta steget och lifta. I det här fallet skulle hon till tågstationen, som jag ändå skulle passera. Om hennes historia stämmer vet jag inte, men mig kostade det ingenting att köra henne dit hon skulle. Dessutom kunde jag säkerställa att inte någon annan utnyttjade det utsatta situationen.

Jäktig morgon

Behagligt utsövd slår jag upp ögonen för att i samma sekund förskräckt sträcka mig efter klockan. Ljuset utanför fönstret avslöjar obarmhärtigt att jag har sovit alldeles för länge, vilket visar sig vara helt riktigt. Jag har glömt att ställa klockan och har njutningsfullt sovit ända fram till tjugo i åtta. Mer än en och halv timme längre än jag brukar. Jag som aldrig lyckas sova längre än sju ens på helgerna.

Bestört rusar jag in till Lilla O som högst omedveten snusar angenämt i sin säng. Vi konstaterar att vi har 40 minuter på oss att göra oss i ordning, vilket inte är så tokigt trots allt. Efter att ha stressat igenom alla nödvändiga moment (håret får tvättas nästa dag i stället) sätter vi oss i bilen exakt 40 minuter efter mitt plötsliga uppvaknande.

Jag släpper av Lilla O vid skolan i god tid innan skolstart och beger mig till polisstationen för att köpa ett tillfälligt parkeringstillstånd. För att göra livet lite mer komplicerat får man inte parkera bilen vid tåget utan särskilt parkeringstillstånd. Dessa kan köpas årsvis eller dag för dag, om man som jag vanligtvis inte tar bilen till tåget.

När jag närmar mig tågstationen inser jag att min sena morgon börjar ta ut sin rätt och klockan är lite för mycket. Naturligtvis är närmaste parkeringsplats långt ifrån perrongen och samtidigt som jag hoppar ur bilen hör jag tåget närma sig stationen. Jag sliter åt mig väskan och genomför mitt snabbaste 100-meterslopp någonsin, vilket sanningen att säga inte är särskilt snabbt. Precis när jag kliver upp på perrongen stängs dörrarna till tåget och jag suckar högljutt. Ut ur en ruta mitt i tåget, tittar en uniformsklädd man och frågar om jag ska med tåget. Yes, please pressar jag fram mellan flåsningarna och kliver tacksamt ombord. Slutet gott, allting gott.

Vardag

Efter ett långt sommarlov har skola och dans kommit igång med besked för Lilla O. Med följden att mitt jobb som privatchaufför också har satt igång. Tre till fyra gånger i veckan kommer jag att köra de tio kilometrarna mellan Dobbs Ferry och Sleepy Hollow, ibland två gånger fram och tillbaka.

Men jisses, ungen är 13 år, kan hon inte ta sig fram på egen hand, tänker alla nu. Och jag tänker detsamma. Men så gör man inte här. Bussar och tåg finns, men buss är inte socialt accepterat för vita överklassbarn och tåg är alldeles för ineffektivt. Därför kör vi mammor för glatta livet omkring med våra tonåriga barn. Samkörning existerar, men det är ibland mer omständligt än behjälpligt.

Själv cyklade jag gladeligen sex kilometer i vardera riktningen till stallet varje dag, ibland två gånger om dag. Med risk för att låta som en av de fyra i Four Yorkshiremen. Vilket föranledde oss två här hemma (Maken är på resa) att titta på Monty Python-sketcher istället för att leta tidningsartiklar till skolan. Dessa britter var helt okända för Lilla O, men hon blev förvånansvärt förtjust. Kanske dags att damma av Life of Brian och The Meaning of Life?

Studiebesök

Kontoret där jag jobbar ligger i västra Soho, vilket innebär att jag tar shuttle från Grand Central till Times Square och vidare med 1:ans tunnelbana till Houston Street.  Maken arbetar fyra dagar av fem i Queens och en dag i Empire State Building på Manhattan. 

I veckan hade jag ett möte klockan 10 i Midtown samtidigt som Maken hade sin dag på kontoret i stan, vilket gav mig ett tillfälle att komma på studiebesök i Empire State Building. När Lilla O besöker pappas kontor blir hon ärad med ett besök till högsta våningen. Mitt besök var mer spontant och jag fick nöja mig med 32:a våningen, vilket är förvånansvärt långt ner i byggnaden men ändå med makalös utsikt. 

Under mitt korta besök hinner jag även med att delta i obligatoriska Stretch & Flex. En daglig aktivitet på samtliga Skanskas alla arbetsplatser. Inte alls en dum idé och jag är imponerad över hur en så mansdominerad arbetsplats lyckas genomföra den. Fem minuters gemensamt stretchande i korridoren, inget märkvärdigt alls, men troligen för många den enda stretch de får. 

24 timmar

Vi har precis hunnit hem och packat upp när det är dags att packa igen. Denna gång ska vi dock bara vara borta i ett dygn och inte alla på samma ställe. Jag och Maken ska tillbringa ett dygn i stan på hotell tillsammans med vänner från Sverige och Lilla O ska sova hos våra svenska vänner i Sleepy Hollow.

Eftersom vi som vanligt har bokat sent fanns inte rum på samma hotell som våra vänner, men i alla fall i samma kvarter. Klockan 11 på förmiddagen har vi hunnit parkera bilen och lämpat av bagaget på vårt hotell innan vi möter upp våra vänner på deras hotell på 45:e gatan. 

Från Midtown beger vi oss alla fyra med tunnelbanan till Williamsburg i Brooklyn för helgens första aktivitet, Smorgasburg,  en veckovis återkommande restaurangernas dag på Brooklynvis. Alla hittar vi olika rätter bland stånden men tyvärr begränsas utbudet av långa köer på vissa ställen. Efter att ha uppvisat legitimation får vi även tillträde till områdets bar, så vi kan få i oss alkoholhaltiga drycker till maten.  

När mat och dryck är avklarat tar vi färjan söderut till Dumbo, där Brooklyn Bridge kopplar ihop Manhattan med Brooklyn. Vädret är helt perfekt, solen skiner och temperaturen har stannat på cirka 25 grader. Tillsammans med tusentals andra turister och bofasta promenerar vi till Manhattan via Brooklyn Bridge. Trots trängseln är det stråket alltid lika mäktigt.

Trötta efter dagens intryck återvänder vi till hotellet för att vila innan vi avslutar dagen med drinkar på Santina och middag på The Standard Grill i Meatpacking District. Kvällen slutar naturligtvis inte där utan vi hinner även utforska barlivet ytterligare i området. 

Dagen efter hinner vi med frukost tillsammans innan det är dags för oss att avsluta vår 24-timmars på Manhattan och återvända till förorten.