Behagligt utsövd slår jag upp ögonen för att i samma sekund förskräckt sträcka mig efter klockan. Ljuset utanför fönstret avslöjar obarmhärtigt att jag har sovit alldeles för länge, vilket visar sig vara helt riktigt. Jag har glömt att ställa klockan och har njutningsfullt sovit ända fram till tjugo i åtta. Mer än en och halv timme längre än jag brukar. Jag som aldrig lyckas sova längre än sju ens på helgerna.
Bestört rusar jag in till Lilla O som högst omedveten snusar angenämt i sin säng. Vi konstaterar att vi har 40 minuter på oss att göra oss i ordning, vilket inte är så tokigt trots allt. Efter att ha stressat igenom alla nödvändiga moment (håret får tvättas nästa dag i stället) sätter vi oss i bilen exakt 40 minuter efter mitt plötsliga uppvaknande.
Jag släpper av Lilla O vid skolan i god tid innan skolstart och beger mig till polisstationen för att köpa ett tillfälligt parkeringstillstånd. För att göra livet lite mer komplicerat får man inte parkera bilen vid tåget utan särskilt parkeringstillstånd. Dessa kan köpas årsvis eller dag för dag, om man som jag vanligtvis inte tar bilen till tåget.
När jag närmar mig tågstationen inser jag att min sena morgon börjar ta ut sin rätt och klockan är lite för mycket. Naturligtvis är närmaste parkeringsplats långt ifrån perrongen och samtidigt som jag hoppar ur bilen hör jag tåget närma sig stationen. Jag sliter åt mig väskan och genomför mitt snabbaste 100-meterslopp någonsin, vilket sanningen att säga inte är särskilt snabbt. Precis när jag kliver upp på perrongen stängs dörrarna till tåget och jag suckar högljutt. Ut ur en ruta mitt i tåget, tittar en uniformsklädd man och frågar om jag ska med tåget. Yes, please pressar jag fram mellan flåsningarna och kliver tacksamt ombord. Slutet gott, allting gott.
No comments:
Post a Comment