Liftare

Häromdagen passerade jag en liftare vid infarten till Dobbs Ferry. En ung tjej med stora väskor stod vid vägkanten och räckte ut en tumme. Under några tiondels sekunder flimrade minnen från mitt undermedvetna upp till ytan, vilket fick mig att bestämma mig för att plocka upp flickan.

Mina minnen av liftare är som två olika böcker om min uppväxt. I den ena boken är jag väldigt ung och sitter i baksätet på min mammas lilla bubbla när hon plockar upp okända människor från vägkanten. Aldrig någonsin är jag rädd och inte någon gång händer något farligt. Liftare var betydligt vanligare på 70-talet än idag. Jag kan tänka mig att företeelsen blev mindre vanlig efter 1986 då filmen Liftaren kom ut.

I den andra boken är jag huvudpersonen och bokens titel är Mitt liv som liftare. Första gången är jag kanske tio år och tillbringar sommardagar ensam på landet med min två år äldre storasyster och våra jämnåriga kusiner. När vi får tråkigt promenerar vi till affären, vilken ligger ett par kilometer bort. Eftersom vi tycker att det är trist att gå tillbaka hem igen, liftar vi. Jag kommer ihåg att föraren har baksätet full av jordgubbar. Däremot kommer jag inte ihåg om vi gör detta mer än en gång.

Nästa gång är jag 18 år och har fastnat på fel sida av en grekisk ö. Jag och min kompis blir snabbt upplockade av ett vänligt par som kör oss ända hem, av rädsla att några andra, mindre seriösa personer ska plocka upp oss. Någon gång i samma veva, vaktar jag och en annan kompis ett hus i Bromma. Snabbt upptäcker vi att det snabbaste och enklaste sättet att ta sig till stan är att lifta.

På grund av min historia känner jag en skyldighet att ta hand om andra tjejer som vågar ta steget och lifta. I det här fallet skulle hon till tågstationen, som jag ändå skulle passera. Om hennes historia stämmer vet jag inte, men mig kostade det ingenting att köra henne dit hon skulle. Dessutom kunde jag säkerställa att inte någon annan utnyttjade det utsatta situationen.