Svamp

Min storasyster hade med sig cirka fem liter trattkantareller i present i lördags. En helt underbar present till oss stadsbor som aldrig kommer ut i skogen. Problemet är bara att den där svampen måste tas om hand på något sätt.

Trattkantareller är i och för sig en tacksam svamp eftersom den lämpar sig att torka. Nu har jag äntligen tagit mig för att rensa all svamp och placera ut den på stora brickor belagda med tidningspapper. Brickorna ställde jag högst upp på köksskåpen där svampen kan få torka i lugn och ro utan att vara i vägen.

Jag glömde att ta kort på hela högen av svamp utan kom på det när mer än hälften redan var sorterad och upplagd på tork. Men här är i alla fall en del av den underbara skörden.

Globetrotter

Det blir sushi på Ki-mama till middag innan vi beger oss till flygplatsen. Packningen är kontrollerad flera gånger om - pass, resehandlingar, pengar och allt annat nödvändigt för en tillvaro långt hemifrån.

Arlanda flygplats är halvtom en söndagkväll i september och inceckningen går som en dans. I sista minuten innan stängning kommer vi på att det vore bra med lite Bath i kontanter eftersom flyget till Luang Prabang går först på tisdag förmiddag.

Stora Lilla F:s pappa når precis fram i tid från sin egen flight för att hinna med en sista kram innan vår lilla stora tjej tar klivet och försvinner in till sin gate. Med båda sina föräldrar ivrigt vinkande och en tårögd Lilla O, passerar globetrottern kavat säkerhetskontrollen tillsammans med personalen från Ethiopian Airlines.

Nu har jag en dotter i en annan världsdel vilket känns både overkligt och spännande. I tre månader ska hon vara i Laos och hjälpa sin styvfarfar med hotellets nya café. Jag kommer att vara där med henne varje dag.

Hysterisk lördag

Lördagen började tidigt med att maken förberedde sig inför sin vecka i USA. När jag kvart över åtta körde ner honom till Arlanda Express hade vi redan varit vakna och aktiva i ett par timmar.

Därefter var det dags att ta tag i nästa aktivitet och klockan nio åkte jag och Lilla O till Vanadisberget för att slänga skräp innan vi for vidare till Lilla O:s gymnastik i Enskedehallen. Gymnastikträningen gav mig 1,5 timme till mat- och vinshopping inför kvällens middag. Jag hann precis med Slakthusområdets Systembolag innan det var dags för föräldrarmötet på gymnastiken.

Valet av gymnastikdräkt på föräladrarmötet tog lite längre tid än planerat och väl hemma fick Olivia snabbduscha på egen hand medan jag förberedde en varmkorv. I sista minuten kom jag ihåg att slå in paketet till dagens kalas. En kvart efter utsatt tid ringde vi på dörren till kalaset och vi kunde båda pusta ut en stund.

För egen del pustade jag ut på Brunkebergs Bageri med en stor kaffe och smörgås innan det var dags att börja förberedda middagen. Som tur var var alla lite försenade och jag hann med de mesta av de förberedelser jag hade planerat.

Till middag hade vi alla mina systrar - tre - med familjer. Eftersom tre av oss systrar har nio barn tillsammans blir det ganska många vid bordet då alla är samlade. Min yngsta syster är bara 27 och väntar nog några år till med att skaffa barn. "Tack vare" att vi var två man kort (min och yngsta systerns) fick vi i alla fall plats alla 15 vid bordet.

En hysterisk dag som kröntes av en mycket trevlig middag med många nära och kära.

Hamstermöte

Vår dvärghamster har haft herrbesök. En något knubbigare, men annars i stort sett identisk, sibirisk dvärghamster har idag lekt med vår Junie B och har vi otur har de gjort mer än bara lekt.

Besöket var allt annat än sanktionerat av några föräldrar utan skedde helt i smyg. Redan i morse hade Lilla O:s något busigare kompis smugglat ner sin lilla hamster i skolväskan där han fick tillbringa hela dagen. Man kan lugnt säga att den hamstern lever ett betydligt äventyrligare liv än vår lilla hamsterprinsessa.

Det visade sig att de två hamstrarna trivdes bra tillsammans. Dvärghamstrar har rykte om sig att vara asociala och krigiska, men inga sådana tendenser uppvisades vid dagens möte. Tvärt om, enligt barnen i alla fall.

Nu är det bara att vänta och se hur roligt de hade egentligen.

Amerikanskt besök

En bekant till Stora Lilla F från vår amerikanska förort är i Stockholm en termin för att plugga på Stockholms Universitet. Han och en kompis studerar vid ett college i Pennsylvania men väljer att byta ut en termin mot Sverige där de båda har delar av sina rötter.

För att bjuda igen all den amerikanska gästfrihet vi mötte under vårt år i Dobbs Ferry, men framförallt för att det är roligt bjuder vi över dem på middag en vanlig vardagskväll. Inte helt vanlig dock då vi bjuder på älgstek och svensk äppelpaj.

Som alltid är det roligt att utbyta kulturella erfarenheter. De tycker att det är de många små sakerna som är den största skillnaden mellan Sverige och USA - badrum, element, inredning med mera. Frågan om varför de valde just Stockholm får de besvara varje dag och lika ofta får de höra att de borde valt vårterminen istället.

Min stora reflektion efter kvällen är påminnelsen av vårt svenska inskränkta och begränsade utbildningssystem. Dessa två unga män är just nu inne i sin "under graduate" utbildning som pågår i fyra år. Därefter börjar "graduate school". Det är då de bestämmer inriktning på sina studier. För den ena av dem som funderar på Law school är det ytterligare fyra år. Totalt åtta års högskoleutbildning således, varav fyra med en bredd som med svenska ögon skulle betraktas som flum - litteratur, film, arkitektur, filosofi, antropologi osv.

Inte undra på att våra amerikanska grannar i vår välutbildade New York-förort framstod som så intellektuella, välartikulerade och sofistikerade.

Morgonreflektion

Morgonträngseln är stor på Tegnérgatan. Bilarna står i långa köer medan cyklar och mopeder gör sitt bästa att hitta lämpliga luckor för att komma fram snabbare. Som på de flesta andra ställen i morgonrusningen är attityden tuff mellan trafikanterna.

Mitt i Tegnérgatans backe närmar jag mig en blå Porche 912 i min egen ålder. Samtidigt som jag når fram till bilen kommer en annan cyklist på utsidan. Den unge cyklisten vänder sig om i farten och ropar något samtidigt som han passerar den gamla bilen.

Först tror jag att det är ett okvädesord. Så brukar det vara så här dags och i den här miljön. Sekunden efter inser jag att han har ropat Cool bil! och samtidigt gjort en uppskattande gest.

Vem är egentligen coolast? Han i den 40 år gamla Porchen eller grabben på den rosa cykeln som tog sig tid att visa sin uppskattning till en medtrafikant?

Skärpning

Just nu reser jag en del, men ännu mer sitter jag i möten. Därefter tar jag min cykel och trampar så att jag blir högröd och svettig i ansiktet för att hinna hem till min söta och rara familj.

Min lässtund på kvällen har övergått till knappande på datorn för att hinna med allting som inte gjordes under dagen, eftersom den tillbringades på möten. På morgonen färdigställer jag det sista vid frukostbordet inför dagens arbete.

Det duger inte, nu är det dags för skärpning. Vem är jag om jag inte läser tidningen på morgonen? Om jag inte läser kvällens sidor i Blonde av Joyce Carol Oates för att sedan lyssna på Bokcirkeln om samma bok? Dessutom behöver jag skriva mina inlägg på bloggen. De hjälper mig att se världen mer klarsynt och vaket.

I morgon är det fredag och jag tänker läsa tidningen till frukost och ta helg redan klockan fyra på eftermiddagen. På kvällen ska jag se en film i sängen med min man samtidigt som Lilla O snusar brevid. Dags för mig att återta kontrollen.

Veckonummer

Eftersom veckonummer är en ganska svensk företeelse (jag säger ganska eftersom jag inte har en aning om hur det ser ut utanför den anglosaxiska världen) har de inte fått någon större genomslag i de digitala kalendrarna. Förvisso har jag lyckats importera in veckonummer i min iCal, men det är klumpigt och fult.

Papperskalendern gav jag upp för mer än tio år sedan och har därför sakta men säkert även gett upp användandet av veckonummer. Det har dock inte alla. Papperskalenderbrukare avslöjar sig snabbt genom att ständigt hänvisa till dessa omöjliga veckonummer.

Skolorna kommer nog att vara veckonumrens sista bastion. Höstlovet infaller i år vecka 44 - som tur var infaller alltid höstlovet vecka 44 så jag har lärt mig att det rör sig om sista veckan i oktober. Eller är det första i november? Hur svårt hade det varit att istället skriva: Höstlovet infaller i år 31/10-6/11? Då hade jag inte behövt vackla om det rör sig om första veckan i november eller sista i oktober.

Troligtvis finns det redan en Facebook-grupp som heter Ta bort veckonummer ur kalendern, annars tror jag att jag ska bilda en.

Läskvällar

Vi har återinfört läskvällar hemma hos oss. Sist det begav sig var i Dobbs Ferry och den då 14-årige sonen behövde tid och ro för att läsa skönlitteratur. På det amerikanska skolschemat var det nämligen obligatoriskt att läsa skönlitteratur i alla åldrar. Här hemma tycks det ta slut någonstans i mellanstadiet. Eller är jag bara förd bakom ljuset.

Nu är det inte skolan, utan jag själv som driver på det två minsta barnen. Stora lilla F läser så det räcker utan att behöva schemaläggas av sin mamma. Lilla O är i och för sig läsintresserad hon också, men hon är även en splittrad själ som lätt förirrar bort sig i internetsurfande eller TV-tittande.

I går var första kvällen med obligatorisk gemensam bokläsning i vardagsrummet klockan 19.30. Redan i dag började rutinen att halta. Sonen tillbringade kvällen hos sin flickvän och hamnade därmed omedelbart utanför min kontroll. Ytterligare en påminnelse om att det är lättare att hålla rutiner när man har sina barn hos sig varje kväll.

Hotel Nobis igen

Lösningen på mitt liv är planering, planering och planering. Det som inte står i kalendern finns inte och kommunikation bör ske via mail eller sms så att beslut är väl dokumenterade. För mig är till och med nyckeln till en kul kväll på stan planering. Aldrig skulle jag våga bege mig ut en fredagskväll utan en exakt agenda. Charmen är då desto större med de som vågar.

Några av våra svenska vänner i USA har varit hemma på besök och bjöd in på after work på Hotel Nobis. Detta event ska inte förväxlas med den betydligt mer välplanerade tilldragelsen på samma hotell två veckor tidigare, då några andra av våra svenska vänner bjöd in till mingel. Den här gången var det mer av karaktären - vi ses på Hotel Nobis kl 17 på fredag.

Väl framme vid hotellet blev våra svenskamerikanska vänner informerade om att bord det får man bara om man har bokat. "Men å andra sidan är ett av borden inte bokade förrän klockan 19, så ni kan ta det så länge". Självklart fanns det andra bord till dem när de väl anlände och vi kunde lugnt sitta kvar en stund till.

När klockan närmade sig åtta på kvällen kom våra oplanerade värdar på att det vore gott med mat. Några som hade lust att hänga med att äta? Det ville de flesta av oss vilket medförde att bord skulle fixas för tio personer. I min planerande hjärna flög snabbt tanken förbi hur man i hela världen skulle kunna fixa ett bord för tio personer på en respektabel restaurang klockan åtta en fredagskväll.

Tio minuter senare var bord bokat på Sturehof. Inte bara ett bord faktiskt, utan ett chambre separé. Ett stort sällskap hade precis bokat av och lämnat ett stort hål i restaurangens bokningslista.

Är det så här det är att vara oplanerad? Det löser sig ändå. Vågar jag dra lärdom av denna spontana kväll och sluta planera så mycket? Tyvärr tror jag att det är kört. Vi som planerar vi behöver planeringen för att få livet att klaffa. Endast de av naturen oplanerande får ihop det ändå.

Äpplen

Under en stor del av min uppväxt bodde jag i ett uppvuxet villasamhälle där stora trädgårdar och fruktträd var mer regel än undantag. Varje höst pallade vi äpplen och plommon i stora lass, ibland mer som sport än för att vi ville äta frukten. En gång gick vi så långt att vi till och med pallade potatis, vilket så här i efterhand kan betraktas som rätt dumt. Speciellt eftersom vi aldrig orkade göra något vettigt av den.

Att palla frukt betraktades som ett tjuvstreck även om inte speciellt allvarligt sådant. I vissa ögon dock allvarligare än andras och som barn lärde man sig vilka man skulle akta sig lite extra för. Vår granne mittemot blev så upprörd att han plockade ihop två stora säckar med fallfrukt och lämnade över till mamma för att vi skulle hålla oss ifrån hans värdefulla frukt. Men vem är intresserad av fallfrukt när det finns stora, glänsande frukter på grenarna att plocka?

Min undran är om detta fenomen fortfarande finns? I dag tycks problemet vara det omvända - att bli av med all sin frukt. Min bild är att få människor numera tar sig tid till syltning och saftning vilket medför att gräsmattan bågnar över av ruttnande fallfrukt. Eftersom det var länge sedan jag bodde i ett område med stora fruktträdgårdar vet jag egentligen ingenting om hur det fungerar idag. Är det fortfarande en sport att palla äpplen eller står grindarna ständigt öppna för alla som vill ha?