Sverige

I Sverige är gräset grönare, himlen blåare och molnen vitare än någon annanstans i världen. Det vet alla svenskar, men jag tror att vi glömmer bort det när vi har varit hemma för länge.

Stockholm är en tyst stad. Trafiken flyter som en stilla å utan en minsta krusning. Ingen hets, inga som tutar och knappt några gångtrafikanter. Är detta Semester-Stockholm eller är det alltid så här?

Mot flygplatsen

Flygplatsen Newark ligger i New Jersey. Newark är liksom IKEA omgärdat av ett finmaskigt spindelnät av vägar och minsta felkörning kan få ödesdigra konsekvenser. Till exempel att man hamnar i Lincoln Tunnel på väg mot New York City. Skulle så hända finns inte en chans att vända innan sista utropet för incheckning har skett. Så tror jag åtminstone att det är. Som tur var har jag inte provat.

Dagen för min avresa till Sverige skulle även vår hyrbil återlämnas till Avis på flygplatsen. Magnus såg det som ett perfekt upplägg för mig att själv ta mig till flygplatsen, återlämna bilen till Avis för att sedan ta interntåget till in-checkningen. Efter att förslaget hade lagts fram kunde jag se logiken, självklart skulle jag själv ta bilen till Newark. Varför skulle Magnus och Olivia behöva släpa sig till flygplatsen, när de inte behövde? 

Men min min vid detta förslag sa tydligen allt. Jag kände mig som när jag var 12 år och skulle ta tåget till Ockelbo tillsammans med min vän Maria och plötsligt insåg att Mamma inte skulle komma till Centralen för att hjälpa oss på tåget. Självklart skulle vi klara det själva, jag hade åkt tåg så många gånger från Centralen. Men jag var inställd på att hon skulle vara där.

Trots mina lama protester blev det därför två bilar till Newark. En med Magnus och GPS:en och en med mig och Olivia. Såsom en katt- och råttalek drog vi fram genom Westchester, New York City via George Washington Bridge mot Newark. Olivia fick hjälpa till som spanare så att vi inte skulle tappa Marquisen och GPS:en ur sikte. Vi klarade det galant och jag var så tacksam över att det inte bara var jag och Marquisen på vägarna.

Äldre damer

Varje förmiddag klockan 11 träffas Selma och Peggy för att bada i kvarterets pool. Selma är drygt 70 år och bor på Oliphant Avenue två hus i från oss.  Peggy är 92 år och bor på Buena Vista Avenue som ligger några kvarter bort. Peggy som bor lite längre från poolen tar bilen. 

I hela sitt 92-åriga liv har Peggy bott i Dobbs Ferry och det hon inte vet om staden och dess historia är inte värt att veta. När Peggy växte upp i Dobbs Ferry fanns inga lägenheter i området men däremot många stora gårdar. De badade i Hudson River och alla kände alla. Selma har bott i sitt hus i över 40 år så även hon är en säker källa till information om kvarterets invånare. 

Ibland får jag och Olivia följa med damerna på deras förmiddagsdopp. Förutom att vi får reda på att en av kvarterets pojkar numera är muséedirektör och att en av grankvinnorna nyligen dog i en hjärtattack, får vi också veta hur man bäst tar sig till flygplatsen, hur poison ivy ser ut och var vi kan renovera våra skandinaviska designmöbler. Underskatta aldrig äldre kvinnors erfarenhet och kunskap.

IKEA

Idag har jag och Olivia varit på IKEA. Vi har nämligen akut behov av förvaringsmöbler till alla våra kartonger som ska lagras i källaren. Ingenting i USA är lika tryggt och säkert som att åka till IKEA. Där ser det ut och känns precis som hemma. Den enda skillnaden (tror jag) är att de serverar pommes frites till barnens köttbullar. De vuxna får potatismos.

Först när vi kom till USA åkte vi till IKEA för att det var det vi kände till. Därefter har vi konstaterat att amerikansk smak och design inte är som vår och åker till IKEA för att det är det enda stället med möbler vi tycker om. Självklart finns det amerikansk design även för oss, men inte i den prisklass vi just nu vill ligga.

Efter att ha klarat av dagens inköp och även självscanningen någorlunda smidigt var det dags att packa in varorna i den nya bilen. Vår XC90 är en sjusitsig modell, vilket är en av anledningarna till att vi köpte den. Det innebär att en mängd säten ska fällas innan man kan packa in tre stycken Ivar-hyllor, en skohylla, ett barbord och lite annat smått och gott. Efter att med desperation på rösten, per telefon med Magnus lyckats reda ut hur dessa säten ska fällas, var vi klara för avfärd.

Vägnätet runt IKEA i New Jersey kan liknas med ett i veckor oförstört spindelnät. En mängd olika leder korsar varandra och den ena avfarten avlöser den andra. Helt plötsligt befann jag mig såsom mitt i ett TV-spel där målet var att nå Garden State Parkway. Efter att ha kört fel två gånger och båda gånger varit tvungen att starta från början igen, lyckades jag äntligen nå målet. Under den tiden lyckades jag formulera fler svärord, än en femåring bör höra under hela sin livstid. Nästa gång hoppas jag på att nå nästa nivå på första försöket.

Kartonger

Alla människor bör flytta en gång per år. På så sätt kanske vi skulle förstå hur oändligt mycket onödigt vi bär omkring på. Jag har verkligen saknat mitt bohag nu när det har varit på drift så länge. En del saker till och med så länge som tre månader. Jag har saknat ett middagsbord, min säng och mina diskhanddukar. Men jag inser nu hur lite man egentligen behöver. 

Vi har under två dagar packat upp kartonger och hittills klarat av att packa upp knappt hälften. Hur många kartonger vi kommer att placera direkt i källaren utan att ens packa upp dem, vet jag inte än. Fler än 25 är det definivt. Är inte det en indikation på att man har mer prylar än man behöver?

Flyttlass

I tisdags kom äntligen beskedet vi väntat på: på fredag kommer våra möbler. Efter sex veckor utan möbler och andra privata tillhörigheter skulle det äntligen vara dags. Både jag och Olivia jublade.

Dagen innan den efterlängtade leveransen uppstod självklart diverse oklarheter och länge var vi övertygade om att leveransen skulle skjutas upp några dagar. Jag kände mig som ett barn som får reda på att någon har flyttat julafton en vecka framåt. In i de sista var vi osäkra, men på utsatt tid kom de. Helt plötsligt stod tre flyttkarlar utanför vår dörr och undrade om de kommit rätt. Jag och Olivia hoppade av glädje.

Nästa smolk i bägaren kom när vi insåg att de inte kom fram till huset med deras gigantiska lastbil. Jag var övertygad om att de skulle riva ner staket, rabatter och stenläggningar för samtliga grannar. Men på något sätt kom de nästan ända fram.

Nu har vi ett hus fyllt med möbler och 100 kartonger som väntar på att packas upp. Vi vet vad vi ska göra i helgen.

Ny bil

Vår hyrbil är en Mercury Grand Marquis. Den ser ut som en klassisk amerikansk polisbil, bortsett från att den är trist grå. Bra dagar känner jag mig som Baretta när jag åker omkring i den. Dåliga dagar känner jag mig som Nancy Botwin, den ensamstående mamman i TV-serien Weeds. 

När man åker på motorvägen med en Grand Marquis krävs det att man ständigt har båda händerna i ett fast grepp om ratten, annars driver åket omkring över vägbanan som ett fartyg utan styrman. Åker man över ett gupp dröjer det flera miles innan den slutar gunga. Enligt Magnus syster är det endast personer över 55 som åker omkring i den här typen av bilar och en enkel empirisk studie visar att hon nog har rätt.

I morgon ska vi hämta vår nya, egna bil. För att få någon trygghet i denna främmande tillvaro har vi köpt en Volvo. Vår fjärde Volvo i rad. Det känns tryggt.

Förresten är nu möblerna även målade och kuddar inköpta.

Det är fantastiskt fint.

Cardio Dance

Mitt gym heter New York Sports Club och har träningsanläggningar över hela New York, till och med i Dobbs Ferry. Gymet har även barnpassning, vilket är bra språkträning för Olivia och en förutsättning för mig.

På onsdagarna är det Cardio Dance. Dansläraren är en svart kvinna från Västindien som för tankarna till Minerva i Midnight in the Garden of Good and Evil, fast betydligt smalare. 

Dansklassen består av en grupp medelålders kvinnor, där jag räknas som junioren i sammanhanget. Det finns klasser reserverade för så kallade "Silver Sneakers" och för ett ögonblick trodde jag att jag hade missat ett "Silver-sneak-tillägg" till Cardio Dance som indikerade att detta egentligen är en klass för pensionärer. Det hade jag inte. Man kan konstatera att dansklasser i Dobbs Ferry inte drar samma sorts publik som på SATS i Stockholm. 

"Minerva" har fler takter i sin kropp än vi andra vanliga. Att se alla dessa ambitiösa damer försöka hänga med i hennes salsasteg är en syn för gudarna. Efter att genomgående spelat västindisk musik avslutas klassen med Chubby Checker och Let's twist again och äntligen hamnar klassen på hemmaplan. 

Jag kommer definitvt att dansa på onsdag igen.

Register

I Sverige är vi som medborgare medlemmar i ett antal register. Vi har folkbokföring, körkortsregister, bilregister, försäkringskassa, bolagsverk och säkert ett flertal ytterligare register som jag inte känner till. Där ligger våra namn, personnummer och adresser i datoriserade rullor och bara väntar på att plockas fram när så behövs. 

I USA finns inte register på detta sätt, åtminstone inte vad jag har förstått. Istället har man helt andra system för att få fram uppgifter om oss som invånare. När barnen ska anmälas till stadens skola måste vi uppvisa hyresavtal samt två ytterligare bevis på bostadsadress. Exempel på bevis kan vara en el-, telefon- eller kontokortsräkning.

När vi ska köpa bil behöver vi sex poäng. Olika dokument ger oss olika poäng. Social Security number ger tre poäng. Pass (med visa) ger ytterligare 2 poäng. För att få poäng måste dokumentet innehålla samtliga våra namn utskrivna, i rätt ordning. Därför duger inte kreditkortet, för där står bara tilltalsnamnet. 

För oss känns det här systemet underligt, näst intill komiskt. Å andra sidan har vi möjlighet att leverera det vi ska. Det kanske är svårare i Sverige för den som immigrerar och inte finns med i våra trygga register. De kanske har det ännu värre än vad vi har det här, i USA?

En dag i en hemmafrus liv

Samtidigt som mannen går till jobbet börjar dagen för den arbetssamma hemmafrun. Hon börjar sin dag med att skura badrum och toaletter och går sedan över till att dammsuga övervåningen. För att liva upp dammsugningen använder hon en dammsugare av märket Dyson. Den ser inte ut som en dammsugare utan snarare som något man landar på månen med. Den låter så också. På så sätt kan hon låtsas att hon inte alls dammsuger utan är en astronaut med betydligt viktigare uppdrag än att dammsuga övervåningen.

När städningen är avklarad ska även själen och kroppen få sitt. Då är det dags för dagens yogaklass på stadens gym. Där andas hon med magen och sträcker på sin kropp i alla möjliga vinklar, tillsammans med alla andra hemmafruarna i staden.

Efter lunch fortsätter arbetet utomhus, då möbler ska rengöras. Möblerna är många och klumpiga och den arbetsamma hemmafrun bär och sliter. Vattnet sprutar gärna från alla möjliga håll i slangen, men till slut lyckas hon få vattnet att komma från det håll det ska och möblerna blir rena och fina.

När allt arbete är avslutat är även dagen  slut och mannen kommer återigen hem från sitt arbete. 

Gäster på besök

När blir en boning ett hem? Är det när man har en säng på plats, eller behövs det även personliga tillhörigheter? Behövs det tid för att lära sig att man har ett nytt hem?

Vår boning har så sakteliga blivit ett hem, trots att det enda vi har är en säng att sova i och lite stolar att sitta på. Kanske inte ett trivsamt hem, men ändå vårt hem.

Igår hade vi för första gången gäster på besök. Vi bjöd på Barbeque med hamburgare, varm korv och tillbehör. Vi flyttade ut våra nya rottingmöbler i trädgården för att utnyttja de få möbler vi har och på så sätt lyckades vi alla få plats. Det var provisoriskt, enkelt och lite rörigt men trevligt och för första gången kändes detta hus riktigt som vårt hem. Ett trivsamt hem.

Nyförvärv

Vårt hem har idag utrustats med två efterlängtade saker, grill och möbler till vår nätbeklädda veranda.

Grillen var en lätt, om något dyr, match. I Dobbs Ferry har vi en underbar hardware store (har jag förstått efter att ha utforska Westchesters alla större alternativ). När man går in i lokalen tror man att den inte är större än en korvkiosk. Sedan öppnar sig alltmer yta och man inser att affären har i stort sett allt. När vi gick dit för att fråga efter grill, drog den av affären utsedda grillexperten med oss bakom affären, på bakgården. Där i garaget hade de grillsortimentet, den ena större än den andra. Vi satsade på en variant i mitten storleksmässigt och lämnade affären ett antal 100 dollar fattigare. Men en gigantisk gasolgrill rikare.

Möblerna till vår fina veranda har varit en betydligare svårare uppgift. Jag var tidigt inne på korgmöbler och lyckades få med mig Magnus. Därefter har det visat sig att korgmöbler är ganska dyrt. Eftersom vi inte vet om vi kommer att ha plats för korgmöbler i framtiden, ville vi inte satsa en förmögenhet och kom därför snabbt in på "plastkorgmöbler". En betydligt billigare låtsasvariant av korgmöbel. Efter att tittat runt i varenda billighetsaffär i närheten och aldrig lyckats hitta vad vi söker, har vi nu äntligen slagit till. På Cragslist. Amerikanarnas motsvarighet till svenskarnas Blocket. Där hittade vi precis vad vi sökte. Ett set med äkta korgmöbler, i och för sig lite slitna, men bara en mile från där vi bor och till rimligt pris. 

Värmebölja

Nu är det varmt i New York. 95 grader Farenheit visar termometern, vilket innebär 35 grader Celsius. Fötterna sväller, näsan är ständigt beklädd med små svettdroppar, energin går ner liksom tempot och humöret. Vi äter middag ute i trädgården och trots att klockan är åtta på kvällen är det helt utan svalka. 

Under eftermiddagen har vi kunnat svalka oss genom att tillbringa en timme i kvarterets pool. Vi blev inbjudna av en våra grannar, ytterligare en av dessa underbara grannar här i Dobbs Ferry. 

Nu är det nog dags att göra det vi har dragit på sedan vi flyttade in. Installera de monster till AC-lådor vi har stående lite här och där. De ska placeras i fönstret och inte nog med att de är vansinnigt fula att se på, de låter också. Men nu är det nog dags.

Val

Varje dag måste jag fatta fler beslut i det här landet än jag gjorde på en månad i Sverige. En förklaring är troligen att jag i Sverige hade fattat många beslut redan för flera år sedan och därefter hållit mig till dem. En annan förklaring är att det i USA definitivt finns fler alternativ att välja på, vad man än gör. 

I Sverige har vi Kungsörnen, Arla, Systembolaget, Skogaholm och Marabou. I USA finns det fler mjölk-, mjöl- och brödleverantörer än vad Carrie Bradshaw har skor. Beställer man hamburgare ska man välja vilket bröd, dressing och typ av ost man vill ha. Vår TV har 1000 kanaler att välja mellan. I Sverige finns det ett handtag i duschen. I det handtaget regleras allt. I USA har man det här:

Projekt Vildmark

Olivia lämnar helst inte huset. Hon trivs bäst i vardagsrummet (utan möbler) där hon kan hoppa rep, rulla omkring på sin superstora boll eller utföra andra gymnastiska övningar. Ute finns farliga myror, flugor, spindlar och framförallt getingar. De enda som kan få henne att lämna huset på egen hand är grannens katter. 

Projekt Vildmark har därför inletts. Projekt Vildmark innebär att vi förser oss med förstoringsglas, kamera, höga stövlar och långa byxor för att sedan bege oss ut i det okända. Vi har idag utforskat stenbeläggningen på framsidan, den vildvuxna delen av baksidan samt en av rabatterna. Fynden blev ett antal myror, en halv daggmask, en hästmyra och något vi inte visste var det var. Huruvida detta projekt kommer att lyckas får framtiden utvisa.

Goda grannar

Våra närmaste grannar är ett judiskt par i 50-årsåldern. Han är läkare och hon är författare men undervisar även i litteratur på universitetet. De har tre barn, tre katter och en hund. Barnen är 16,21 och 25 år gamla. Äldsta sonen lider av muscular dystrophi och läser idag på universitetet. Detta har modern skrivit en bok om, som jag just nu läser. Därigenom känns det som om jag vet väldigt mycket om den här familjen.

Samma dag som vi flyttade in, bjöd de in oss på hemlagad körsbärspaj. I dag när de fick höra att jag var ensam hemma med Olivia, bjöd de in oss på barbecue. Den här familjen har bott på den här adressen i tre år och hur många olika grannar de har haft i det här huset under den här tiden vet jag inte. Att orka anstränga sig mot sina nya grannar, trots att man vet att de troligen inte kommer att bli kvar så länge, tycker jag är beundransvärt. Jag tycker väldigt mycket om våra närmaste grannar.

Woodbury Common

I USA är det viktigt att man har en kredithistoria. Detta får man genom att ta lån eller betala med kreditkort. Om man inte har en kredithistoria är man ingen. Man får svårare att försäkra sig, skaffa mobiltelefon, köpa bil mm mm. Amerikanarna betalar sina kreditkortsräkningar före de betalar sin hyra och förklaringen är betydelsen av sin kredithistoria.

40 minuter norr om Dobbs Ferry ligger en av USA:s största och mest kända outlets, Woodbury Common Premium Outlets. Där finns 220 olika butiker med förmånliga priser, allt från Gucci och Armani till Gap och Adidas.

Idag har jag förbättrat våra möjlighter till att ha ett liv här i USA.

Screened Porch

I vårt hus har vi en "Screened Porch". Det är en veranda inbyggd med myggnät. Vi har ännu inte upplevt att mängden mygg är större här än i Sverige, men de kan helt klart vara besvärande när solen har gått ner. Därför har man en "Screened Porch" där man kan sitta i den varma sommarkvällen, helt obesvärad av småkryp.

Vår veranda har vi inte använt en enda gång hittills och det beror inte bara på att vi inte har några möbler där. Främst beror det på att den är så fantastiskt smutsig. Jag kan inte tänka mig att någon har befunnit sig därute de senaste åren.

Men smuts är något man kan hantera och idag var det dags. Jag laddade upp med hink, skurborste och tvättsvamp och satte igång. Fördelen med något som är riktigt skitigt är att det märks när det blir rent. Med stora, intensiva, cirkulerande skurrörelser lyckades jag inte bara får verandan ren, jag befriades dessutom från den huvudvärk jag har haft de senaste dygnet. Nu ska vi bara köpa nya, trevliga möbler att sitta i.

Manhattan

Äntligen har även jag och Olivia fått åka in till, som man säger här, City. Manhattan alltså. Vi promenerade ner till stationen och tog tåget in till Grand Central Station, där Magnus mötte upp oss.

För att Olivia verkligen skulle få en uppfattning om Manhattans storhet skulle vi gå till Rainbow Room, på 65:e våningen i Rockerfeller Plaza. Rainbow Room öppnade 1934 och är en klassisk bar där inte vem som helst kommer in, vilket vi blev varse. När vi kom fram till hiss-damen blev vi stoppade. På grund av Magnus gymnastikskor. Såklart. Han som är så stolt över sina coola gympadojor till sin tjusiga kostym. 

Damen i hissen gjorde faktiskt en ansträngning och ringde upp till baren för att förklara att det var en "vacker familj, med mannen i kostym, men med gymnastikskor. Fick de komma ändå?" Det var ett blankt nej. Vi fick gå därifrån med svansen mellan benen. Magnus hävdar att han varit där massor av gånger med gymnastikskor, men vad hjälpte det oss? 

Trots detta fick vi en mysig kväll i Hell´s Kitchen med god Thaimat och spännande drinkar.

En bra dag

I morse när jag vaknade fläktade en sval vind in genom fönstret. För första gången sedan vi flyttade hit var inte luften kvalmig, varm och fuktig, utan frisk. När jag gick upp strilade solen genom löven in genom rutorna så att det bildades skuggmönster på de mörka trägolven och allt kändes precis såsom jag trodde att det skulle kännas när jag såg huset första gången.

På förmiddagen målade Olivia teckningar med sina nya penslar och färger medan jag lyckades fylla i en mängd papper, boka läkare, prata med svenska skolan i Tarrytown och annat nödvändigt.

På eftermiddagen åkte vi till våra vänner i Tarrytown och badade en stund innan det var dags att åka till tåget för att hämta Magnus.

Idag var en bra dag i Dobbs Ferry.

Smekmånad

Innan vi flyttade till USA fick vi en kurs i Intercultural Training. Där fick vi lära oss de olika faserna i en utlandsflytt. Dessa faser kan även appliceras på alla former av omställningar. Enligt kursen ska vi just nu befinna oss i Smekmånadsfasen. Då är allt på topp och ingenting känns omöjligt. Efter ungefär en till två månader går man in en "Drop-down". Detta kan yttra sig på olika sätt, till exempel huvudvärk, social trötthet eller till och med depression. 

Jag vet inte om jag och Magnus är unika, eller om vår situation är annorlunda än andras. Men hur ska man kunna befinna sig på smekmånad om varje dag är en utmaning och varje steg man tar kräver att alla ens sinnen är på helspänn? Är inte det vanliga att folk åker till exotiska platser med helpension på sin smekmånad för att man ska slippa göra några val överhuvudtaget? Bara få ägna sig åt sig själv och sin partner? Den fas vi befinner oss i just nu är spännande, utmanande och utvecklande, men någon smekmånad är det inte. 

Hardware stores

Idag har jag och Olivia försökt köpa en vattenkokare. Utbudet i Dobbs Ferrys egen hardware store var mycket begränsat så det blev att bege sig till någon av de större drakarna. Jag hade innan luskat ut att Home Depot skulle ha några bra och även Target. Inte hittade jag någon närbelägen Home Depot, fast jag vet att vi har åkt förbi en. Det fick därför bli Target i White Plains. Eller White Pains som jag höll på att skriva. 

När det är fyra filer inne i en stad är det mycket svårt att ligga i rätt fil, trots GPS. Till Target gick det i och för sig bra, dit har jag åkt förrut. Men när vi inte hittade vad vi ville ha, utan skulle bege oss vidare till Macy's då brast det. Två gånger höll jag på att krocka och när jag hade passerat rakt igenom ett parkeringsgarage bestämde jag mig för att åka därifrån. Då hamnade jag i riktiga gansterkvarter och jag var glad för att jag inte hade ont om bensin eller att man aldrig behöver stanna för att fråga om vägen längre. Jag förstår nu varför internetförsäljning fungerar bra i en storstad. Affärerna och parkeringarna är så stora att det tar alldeles för lång tid att shoppa runt med bil.

En djungel

Vi bor i en djungel 35 minuter med tåg från Manhattan. Olivia är vettskrämd för att vara utomhus. Eftersom vår trädgård mer påminner om tropikerna än en svensk förortstomt, förstår jag henne lite. Träden är enorma och fåglarna kvittrar hela tiden. Varje dag ser vi rådjur, oftast flera. Rådjuren är som mindre älgar och totalt orädda.

Om vår tomt är en djungel är vår källare ett terrarium. Jag tycker väldigt mycket om det här gamla vackra huset, men källaren är lite avskräckande. Tyvärr ligger tvättstugan i källaren så den går inte att undvika. Tur för Magnus att det är jag som tvättar. Han är rent rädd för spindlar och andra småkryp (modell större).

Idag har vi fått bredband, telefon och TV. Speciellt det förstnämnda känns totalt nödvändigt. Livet fungerar inte utan uppkoppling. Dessutom har vi för första gången använt sophämtningen. De hämtade allt utom kartongerna. Då måste vi luska ut hur det fungerar. 

16 år igen

Att flytta till ett annat land är ungefär som att bli 16 år igen. Nästan allt görs för första gången. Att gå och handla tar tre gånger så lång tid som hemma eftersom alla varor är nya. Hur ska man vet vilket smör som smakar bäst, vilket mjöl som är lämpligast och hur hög fetthalt det är i mjölken? Efter ett tag inser jag att 17 procent på smörpaketet inte betyder andel fett i smöret utan andel av dagsbehovet. 

Tanka bilen är ett annat äventyr. Ibland finns det någon som tankar åt en så man inte behöver lämna bilen. Vi förstår att man ska lämna dricks, men när görs det? På något sätt försvinner tillfället och vi åker ifrån macken i full fart eftersom vi skäms. Enligt Magnus amerikanska syster kan det vara lika svårt att komma till Sverige och förstå hur en bensinmack fungerar, vilket får fungera som tröst.

Det mesta går ändå bra. Vi förstår vad folk säger, vi ser ut som den genomsnittliga amerikanen och vi har en någorlunda uppfattning om var olikheterna finns.

Idag är det den 4 juli och i USA firas Independence day. Vi har firat detta genom att  titta på en klassisk småstadsparad på Harrisonburgs gator. Visst är det festligare än vårt eget nationaldagsfirande, men inte i klass med norrmännens 17 maj. Å andra sidan har jag inte varit i en norsk småstad den 17 maj så jag har inget att jämföra med. Det är underbart när saker är precis som man förväntar sig. Har man byggt upp en bild av USA genom amerikanska collegefilmer blir man däremot besviken.