The Crucible

När jag för en vecka sedan promenerade på 48:e gatan tillsammans med sonen och flickvännen passerade vi en stor skylt som annonserade Arthur Millers pjäs The Crucible med Ben Whishaw i en av huvudrollerna. Ben Whishaw har varit en stor favorit i vår familj ända sedan The Hour, vilket befästes ytterligare efter London Spy.

Jag tvärstannade när jag såg annonsen och började direkt googla på när den skulle ha premiär. Det visade sig att premiären redan varit och föreställningarna pågick för fullt. Direkt när jag kom hem bokade jag tre biljetter till helgen efter, vilket nu är helgen som precis har varit.

För den som inte kan sin Arthur Miller kan jag berätta att The Crucible (Häxjakt på svenska) handlar om häxjakten i Salem på 1600-talet men är egentligen en allegori över McCarthy-eran då USA jagade kommunister. Föreställningen var som väntat en upplevelse, lika välspelad som skrämmande. Det mest kusliga är hur aktuell den är i dag när mer eller mindre varje västerländsk nation jagar spöken i folkets namn.

Ever Rest

I väntan på att Midsommarnatten ska börja möter jag upp en granne från förr för att äta lunch på grannstadens finrestaurang Harvest on Hudson. Grannen är en 75-årig dam med god kombination av sprödhet och skärpa. Hon är van att vara den som sitter vid ratten och har svårt att inte ta över rodret fullständigt när jag kör den korta sträckan från Dobbs Ferry till Hastings-on-Hudson.

Över en sallad och med utsikt över floden diskuterar vi livet i allmänhet och våra familjemedlemmars väl och ve i synnerhet. Ljudnivån i lokalen är amerikansk hög och jag får anstränga mig till det yttersta för att fånga mitt lunchsällskaps spröda röst. Med finess rättar hon mig när jag som vanligt lägger betoningen fel på gratuity och jag intygar att jag självklart uppskattar att hon tillrättavisar mig. Innerst inne vet jag inte om det är sant.

Efter lunchen tar hon mig till en dold skatt i grannskapen. Mitt i staden, precis bredvid den tågstation där jag två gånger i veckan tar tåget till Manhattan ligger en oas som jag helt och hållet har missat. Konstnären Jasper Cropsey förvärvade egendomen 1886 och den stannade kvar i familjen till 1970-talet. Numera drivs fastigheten av Newington-Cropsey Foundation och fungerar som galleri för såväl Jasper Cropsey som andra konstnärer.

Just ni visas den ganska okände Paul Moro med tavlor som sträcker sig från hans gamla hemland Italien till det nya landet i väst där han tillbringade större delen av sitt liv.

City Winery

Två dagars internutbildning om Process Design och Facilitation (fördelen med att arbeta på ett utbildningsföretag) avslutas med vin och snacks på City Winery i Soho. Till slut är vi fem kvar och jag inser att jag är mellan 15-20 år äldre än de andra fyra. Hur jag än försöker finns åldersskillnaden där som en påminnelse om våra olika erfarenheter och upplevelser.

Tills en av de fyra berättar om sin uppväxt i Angola i Indiana vilket är ungefär så mycket mitt i ingenting man kan komma. Plötsligt känns det som om jag är 50 år yngre än min unga kollega. Bäst är historien om deras telefon, en så kallad Party Line. Länge tror jag att hon pratar om en amerikansk motsvarighet till Heta Linjen, men efter ett tag inser jag att en Party Line har ganska lite med fest och sex att göra, vilket jag tror var syftet med Heta Linjen. Som jag tolkar det hela innebär en Party Line att hela gatan delade på en och samma lina. Du kunde aldrig veta vem av dina grannar du skulle träffa på när du lyfte på luren.

Efter en mycket trevlig och upplyftande kväll beger jag mig hem mot Grand Central där jag blir sittande en timme i tåget innan det beger sig av hemåt på grund av något tekniskt problem i Harlem. Men det var det värt.

Finals

Här avslutas skolan med så kallade Finals, vilket innebär slutprov på hela läsårets kunskaper. Man behöver inte vara hysteriskt lagd för att få stora skälvan av något sådant. Är man hysteriskt lagd är det mer eller mindre katastrof.

I morgon är det tack och lov sista provet för den här gången, men det är det värsta kvar - Franskan. Lilla O hoppade in ett år efter alla andra, vilket har gått väldigt bra så här långt. I morgon ska de dock leverera en fri text med 50 ord och här hemma har det varit ömsom panik och ömsom ångest över detta.

Vi har lönlöst försökt berätta att det inte är hela världen om man misslyckas med ett prov när man är 13 år och ny i skolan. Det är faktiskt inte hela världen även om man skulle vara 18 år och inte ny i skolan. Men budskapet går inte fram. Vad hon ser är hur medlemskapet i National Junior Honor Society rycks bort lika hastigt som det kom och den skam det skulle innebära. Framgångens sötma är välsmakande och beroendeframkallande.

I elfte timmen är det emellertid inte mycket mer vi kan göra än att hålla tummarna och se fram emot att det snart är över för den här gången.

Unfinished och Ridge Hill

Tiden går fort när man har roligt. Fyra dagar har passerat och det har blivit dags för Sonen och Flickvännen att återvända hemåt. Tre av dagarna har vi turistat och hunnit med allt från Times Square till Brooklyn. Eftersom vi själva blev så frälsta av utställningen Unfinished på The Met Breuer, tog vi även med dem dit och passade då också på att ta en obligatorisk promenad i Central Park.

Sista dagen lämnade vi turistandet och begav oss till förortsnöjet Ridge Hill, en utomhusgalleria som inte liknar något man kan hitta i Sverige. Mitt ute i ingenting har en miniatyrstad byggts upp för shoppingändamål. Eftersom det är för kallt på vintrarna och för varmt på somrarna att spatsera utomhus, förstår jag inte tanken bakom detta komplex. Men det är nära Dobbs Ferry och där finns några bra affärer om man har behov. Och det är garanterat turistfritt.

Premiärer

Sonen är här på besök tillsammans med sin flickvän. Två premiärer på samma gång kan man säga. Första gången vi träffar flickvännen och första gången flickvännen är i New York.

NYC är en underbar stad att möta för första gången. Ingen plats i världen har illustrerats lika många gånger och lika ingående i filmer och TV-serier som New York City. Alla har en bild av hur det är och ingen kan bli besviken när de kommer hit första gången. New York City är precis så som man förväntar sig.

När Lilla O var avlämnad i skolan tar vi tåget in till Grand Central vilket är en upplevelse i sig. Vägen utefter Hudson River som avslutas genom Harlem är en perfekt start på en dag i New York City. Grand Central är magnifik och flickvännen känner igen sig genom filmen Madagaskar. Som sagt varje liten del av den här stad har sin egen filmreferens.

Därifrån tar vi tunnelbanan till High Street i Brooklyn och promenerar tillbaka till Manhattan över Brooklyn Bridge. Efter en lunch Chinatown strosar vi genom Little Italy och Tribeca mot 9/11 Memorial. Jag blir lika imponerad av de enorma bassängerna denna gång som första gången jag besökte dem.

Trötta och belåtna tar vi tåget hem igen och hinner hämta upp Lilla O från skolan som har haft egna äventyr i storstaden med skolan.

NJHS

I det här landet är man inte rädd för att lyfta fram de som gör bra ifrån sig. Jag skulle säga att man tvärtom är väldigt bra på att uppmärksamma olika varianter av framgångar.  Dessutom behövs utmärkelser för att särskilja sökande till college eftersom så många har toppbetyg. Att få motsvarande A+ i Sverige kräver inte bara att man gör sina läxor och har alla rätt på proven, man bör också bidra med något utöver det vanliga. De kraven finns inte här, med resultatet att fler har högsta betyg. Inte en vetenskaplig slutsats, endast min personliga iakttagelse.

En av de utmärkelser som finns i Middle School är National Junior Honor Society. För att få komma med måste man inte bara ha toppbetyg, utan även bevisa sig inom fem olika områden: leadership, citizenship, character, service and scholarship. Med tillräckligt bra betyg får eleven ett erbjudande om att ansöka till föreningen vilket innebär att de ska skriva en resumé samt en uppsats om varför just de ska få bli medlemmar i denna klubb. 

För att ge perspektiv kan nämnas att 30 elever av skolans 100 sjuor fick erbjudande om att söka, varav 27 kom in. Vi pratar alltså inte om en superexklusiv klubb. Varför tre stycken fick nobben kan vi bara spekulera om. Lilla O var i alla fall en av de som blev antagen och i tisdags var det invigningsceremoni i skolan. Som tärnor i ett luciatåg kom de gående i aulan med ljus i handen, 19 flickor och åtta pojkar, med stolta föräldrar som publik.

Soho shopping

Mannen i familjen är bortrest över helgen och Lilla O ska få sin önskan uppfylld om en shoppingdag tillsammans med en kompis. Eftersom jag ska följa med som förkläde har jag bestämt att shoppingen ska ske i Soho, inte i någon galleria och inte i Midtown. På Broadway i Soho finns allt man kan önska sig i shoppingväg som 13-åring och miljön är lite roligare för mig än en trist galleria.

Strax efter lunch på söndagen plockar vi upp Lilla O:s kompis och beger oss med bilen in till NYC. Att välja en söndag för vår utflykt istället för lördag visar sig vara ett lyckokast. Trafiken flyter på nästan helt utan stopp, ända till det parkeringsgarage jag har sett ut vid Houston Street.

Under fem timmar befinner vi oss på Broadway mellan Houston Street och Broome Street, vilket är cirka 500 meter. Förutom shopping hinner tjejerna med att få en mini makeup på Sephora och den obligatoriska Frappuccinon på Starbucks.

Dagen avslutar vi med middag på Soho Park och sju timmar senare återlämnar jag kompisen till sin familj. 13-åringarna är mycket nöjda med sin dag och inte fullt så trötta som man kan tro efter en heldag på stan.

Fredagsnöje

Äntligen har jag kommit igång med det jag hade bestämt mig för att aldrig försumma igen - ridning. Två fredagar i rad har jag och min svenska kompis i grannstaden Sleepy Hollow tagit privatlektioner på förmiddagen.

Mycket i stallet påminner om hur det fungerar i Sverige, men med en stor skillnad. Här gör man inte i ordning sin häst själv utan blir serverad. Hästen står färdigsadlad när man anländer och när ridlektionen är slut överlämnas hästen till stallpersonalen som tar hand om den. Bekvämt men lite tråkigt. Alla dessa stalltjejer i Sverige som kommer ut i livet starkare och bättre förberedda än många, var får de sin livsutbildning i ett land där allt serveras på ett fat?

Efter ridningen äter vi lunch på Blue Hill Café på Stone Barns. En gård som ligger nära stallet och som förutom Café och berömd restaurang även bedriver bondgård utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Det går inte att göra ett besök här utan att börja planera sitt liv som bonde efteråt. Åtminstone lite höns och ett växthus.

I går intogs lunchen i trädgården under äppelträden i perfekt svenskt sommarväder.

Poetry Café

Senaste månaden har ägnats åt poesi om man går i sjunde klass i Dobbs Ferry Middle School. Med hjälp av en professionell kraft utifrån har barnen vänt ut och in på sig själva och tappat ner innehållet i dikter. Med tanke på vilken ålderskategori vi pratar om här, är det en minst sagt imponerande prestation.

I går var det Poetry Café i skolan där ALLA sjundeklassarrna gick upp på scenen och läste ett av sina alster i mikrofon för föräldrar och andra anhöriga. Uppläsningarna varvades med underhållning mest i form av musik. Spridningen var stor på såväl recitation som underhållning, men de tre timmarna var betydligt mer underhållande än jag hade förväntat mig.

Självklart största behållningen var så klart att se sin egen begåvade dotter stå på scenen och på fläckfri engelska framföra sin dikt. Snäppet efter kom tjejerna som blandade Scarborough Fair med diktläsning. Magiskt vackert.

Nytt försök

I tre veckor har jag totalt ignorerat min blogg. Inte för att inget har hänt, tvärtom här händer saker hela tiden. Inte heller för att tråkiga saker händer som jag inte vill dela med mig om. Men kanske för att vi har det väldigt bra och det känns trist att vara den där solskensbloggaren som försöker överglänsa sin omgivning med berättelser om hur fantastiskt livet är.

Nu är det sista chansen. Om jag inte får fart på mina inlägg (minst två i veckan bör det nog vara) kommer jag att lägga ner bloggandet. Så, nu var det bestämt. Det här inlägget räknas.