Glad överraskning

Det är lite körigt nu. Min lugna hemmafrutillvaro har plötsligt förvandlats till något som skulle kunna likna svensk stress. Nej, nu överdriver jag. Ganska långt ifrån faktiskt, men tillräckligt snärjigt för att jag inte ska hinna med att skriva.

Passande nog, nu när vi har besök, hade Lilla O halvdag i skolan i går. Vi hämtade upp henne utanför skolan klockan 11 och begav oss ut på jakt efter Halloweenkläder. Efter ett par timmar i Party Store hade tre barn försett sig med varsin utstyrsel och vi intog lunch på ett närbeläget hak. Där berättade vi för barnen att vi mammor hade bestämt att alla skulle åka på "Leaf watch" på eftermiddagen. Barnen protesterade starkt men vi var stenhårda. Nu har vi köpt kläder till dem, nu är det deras tur att göra vad vi vill.

Trots protester hoppar alla in i bilen och vi beger oss till Mount Kisco, en stad cirka 30 minuter från Dobbs Ferry. Vad barnen inte vet är att vi har bokat in dem på Rockin' Jump, ett paradis för studsmattebarn. När vi närmar oss Mount Kisco berättar vi att vi inte bara ska titta på löv, vi ska även besöka ett lövmuseum. Gissa om barnen håller på att falla i bitar i baksätet. Lilla O är inte ens förvånad, hon är van att utsättas för allt möjligt tråkigt. De andra barnen är inte riktigt lika härdade och blir totalt knäckta.

När vi parkerar bilen ser Lilla O skylten med Rockin' Jump och utbrister "Åh, ett trampolinland, kan vi inte gå dit sedan". "Vi får se" replikerar jag och tar sikte på just det. När det går upp för barnen att det är faktiskt dit vi ska och inte till ett lövmuseum, skriker Lilla O rakt ut. Lyckan är fullständig.

Stockholmsveckan

Vecka 44 är New Yorks Stockholmsvecka, bortsett från att det inte spelas någon tennis. Men just den delen är å andra sidan marginaliserad även i Båstad. Eftersom hösten är bästa årstiden i New York har jag full förståelse för att många väljer att åka hit just nu. Men - visst hänger det ett "men" i luften här - det blir lite körigt för oss som bor här. För vi vill ju träffa alla som kommer hit.

Som tur är har besökarna spridit ut sig lite. Våra första övernattande besökare kommer sent i kväll så söndagskvällen kunde vi vika åt Lilla O:s bästa kompis i Silverdal. Vi hade bokat bord på en italiensk restaurang nära deras hotell i SoHo och tog bilen in. Det tar lite tid att ta sig ner till södra delen av Manhattan när man som vi bor norrom, men å andra sidan är det kul att se andra delar. Oftast fastnar vi på Upper West bara för att det är enklare.

Kompisens föräldrar är också ett resande folk liksom vi och de har bott både i San Fransisco och Jakarta med sina barn. Det ger ett band mellan tjejerna och Lilla O kan känna att hon inte är den enda som utsätts för detta onda av sina föräldrar.

Efter en trevlig middag var det dags att vända hemåt för att göra läxor som försummats under helgen. Här förekommer inte regeln "inga-läxor-eller-prov-på-måndagar".

(Jag vet att jag borde ha fler bilder här, men jag är alldeles för dålig på att ta kort när det gäller. Försök till bättring utlovas.)

Pumpkin Fair

Som jag har sagt tidigare är Halloween ingenting man tar lätt på här. I slutet av september börjar det pyntas i trädgårdarna och överallt finns pumpor till försäljning. Med bara en vecka kvar till Dagen D har upptrappningen börjat.

I dag har det till exempel varit Pumpkin Fair här i Dobbs Ferry. En aktivitet som drar till sig hela staden av antalet bilar att döma. Både Lilla O och jag hade anmält hos som volontärer efter att ha fått ett par desperata mejl från skolans föräldrarförening om att hjälp söktes.






Lilla O uppdrogs att vara Pumpkin Sitter, vilket innebar att hon vaktade inhandlade pumpor medan deras ägare strosade klart på området. Själv hamnade jag i Food Court, med bakad potatis som specialitet. Min partner var en kvinnlig träslöjdslärare från El Salvador med stor passion för svenska deckare och vi hade så trevligt att vi ibland glömde bort våra kunder.

Dames at Sea

Strax efter halv tolv kvitterar jag ut Lilla O från skolan med hjälp av en liten vit lögn. Jag vet att man inte ska lära sina barn att ljuga, men ibland är det bättre att inte vara helt ärlig. Visst kan jag säga att min dotter behöver gå tidigare från skolan för att vi har fått gratisbiljetter till en show på Broadway, men det låter bättre att säga att hon ska till doktorn.

För att spara tid tar vi bilen in till Manhattan och efter 45 minuter anländer vi utan större besvär till det parkeringsgarage på 42:a gatan jag har sett ut som lämpligt. Kan man annat än älska valet parking? Det är inte ens dyrare än om vi två hade tagit tåget fram och tillbaka.

Vi hämtar upp våra gratisbiljetter till förhandsvisningen av Dames at Sea på Helen Hayes Theatre på 44:e gatan och hastar därefter iväg till Hells Kitchen för lunch innan föreställningen börjar kl 14. Vi vet absolut ingenting om föreställningen vi ska se. Biljetterna har vi fått kvällen innan av Lilla O:s danslärare och vår tid har snarare gått åt till att planera vad vi ska säga till skolan än att läsa om föreställningen.

Dames at Sea visar sig vara en klassisk Broadway show med mycket sång och dans. Premiären är dagen efter och i publiken befinner sig inte bara vi och ett gäng damer utan även recensenter och regissören. Pjäsen är en parodi på 30- talets musikalfilmer och vi förstår nog inte alla antydningar och  hintar, men låter oss ändå underhållas fullt ut.

Sophämtning

Här i Dobbs Ferry kommer sopbilen två gånger i veckan. Precis som i Sverige (om man bor i hus alltså) ställer vi ut vårt sopkärl vid vägkanten tidigt på morgonen. Men där slutar likheten.

Sopbilen som kommer till vårt hus är en liten lastbil med öppet flak och det är en one man show. Lastbilen stannar framför sopkärlet, föraren kliver ur, går fram till kärlet och tömmer det högt över planket som omgärdar flaket. Därefter hoppar han in i bilen och upprepar proceduren vid nästa hus. När flaket är fullt åker han till någon uppsamlingsplats och tömmer för att sedan fortsätta sin tur.

I vissa avseenden känns USA som ett u-land och Sverige som ett futuristiskt mönstersamhälle. Inom andra områden, till exempel universiteten, är det Sverige som är kusinen från landet. Jag upphör aldrig att förvånas över de enorma skillnaderna mellan högt och lågt som finns i det här landet.

FaceTime

En oväntad konsekvens av vår flytt är att jag har kommit närmare mina stora barn, även om de nu bor 600 mil bort istället för 60. Även tidsskillnaden är ett mindre problem än man kan tro eftersom 20-åringar har en annan dygnsrytm är nästan 50-åringar.

I Sverige fick telefonsamtal med möda klämmas in mellan jobb och aktiviteter. Stora Lilla F beklagade sig över att hon aldrig fick beklaga sig över att hennes mamma ringde för ofta som hennes vänner gjorde. Nu när jag har all tid i världen känner jag att jag kan bli en sådan mamma, en som ringer för mycket och är lite tjatig.

Eller ringer och ringer, naturligtvis använder vi FaceTime. Det är lätt att se modern teknik som självklar, men jisses så bra det är. Utan någon extra kostnad alls kan jag prata med mina barn på andra  sidan Atlanten hur länge jag vill. Och se dem samtidigt. Tänk om min mormor hade haft den möjligheten när hennes sjökapten till man svepte över världens hav under stor del av deras äktenskap.

MoMA

En av Dobbs Ferrys många fördelar är naturligtvis närheten till New York City. Med bil tar vi oss till Upper West Side på mindre än en halvtimme, vilket är snabbt i den här staden där trafiken alltid gör sig påmind.

På lördagen gör vi just det, tar bilen in till stan för att besöka Museum of Modern Art, strosa lite och avsluta dagen med ett restaurangbesök. Lilla O är måttligt förtjust i dessa museibesök men tvingas med av sina hemska föräldrar.

Vi kommer till MoMA på eftermiddagen när fler går därifrån än kommer vilket ger oss skapligt med utrymme. Någon tycks inte ta till vara på utrymmet då en av Picassos Giacomettiliknande statyer vajar oroväckande en stund. Visst hade det varit en extra krydda om den hade ramlat omkull, men det gör den inte. Som tur är kanske.

En annan intressant tilldragelse är den blinda mannen med följeslagare som har tillåtelse att känna på de olika skulpturerna åt honom. Jag vågar inte gå närmare för att tjuvlyssna på hennes beskrivningar även om jag hade velat.

Efter lite strosande tar vi oss till Broadway och 77:e gatan för att besöka RedFarm, en modern kinesisk restaurang med gott rykte utan möjlighet till bordsbokning. Alltför gott visar det sig. Klockan är inte en sex när vi kommer dit och väntetiden för ett bord är redan mer än 45 minuter. Lite för lång tid för oss men som tur är lyckas vi få bord på NiceMatin istället inte långt därifrån.

I New York City går man ut och äter en lördagkväll och vill man äta på ett bra ställe gäller det att vara ute i god tid. För ej bokningsbara restauranger bör man vara där när de öppnar. Det borde vi ha lärt oss.

Pre-licensing course

Ganska exakt sju år och en månad senare sitter vi på skolbänken igen. Återigen är det dags för Pre-Licensing Course för att kunna ta körkort i New York State. Vi är elva personer och minst sex olika nationaliteter.

Vår lärarinna är en bastant dam i 60-årsåldern som inte alls passar in i stereotypen körskolelärare. Hon är dock riktigt underhållande och även denna gång är kursen över förväntan. Fokus är på säkerhet i olika former och vi får se filmer med folk som berättar om sina tragiska erfarenheter av sms:ande och alkohol i samband med bilkörning. Förhoppningsvis har dessa filmer samma inverkan på de yngre deltagarna på kursen som de har på oss äldre.

Med tanke på hur vårdslöst på gränsen till dumdristigt många kör i den här staden måste det vara ganska tröstlöst att vara körskolelärare. De predikar om trafikregler, säkerhet och omdöme samtidigt som de kan se utanför fönstret hur omdömeslösa och ovarsamma många trafikanter är. Inget gott betyg till deras skrå.

Städning

Egentligen hade jag inte tänkt skriva om det här eftersom ämnet kan vara känsligt i Sverige. Å andra sidan måste jag våga vara ärlig på min egen blogg. Så nu kommer det. Jag tycker inte om att städa och jag är inte speciellt bra på det.

Så var det sagt. Inte så märkvärdigt kan man tycka, vem tycker om att städa? Men det kommer mer. Jag har haft städerska hemma under många år och efter mindre än tre månader är jag redan less på att städa själv. För att föregå allas tankar, säger jag det själv. Jag är bortskämd och privilegierad.

I det här landet är det annorlunda. Här anses det som allas skyldighet att köpa tjänster så att alla människor får möjlighet att göra rätt för sig. En tanke som passar bra in i mitt bortskämda och privilegierade liv. Jag tror att det är dags för mig att hitta städhjälp.

För övrigt är det fantastiskt vackert i Dobbs Ferry just nu. Temperaturen ligger runt 15 grader på dagarna och solen skiner. Löven börjar sakta skifta i gult och rött. Nackdelen med att jag har bytt ut promenader mot löpning är att jag njuter mindre av omgivningen. Men ibland går det inte att undgå det vackra.

Morgonkaffe

- Man kan identifiera en europé på gymnastikskorna, säger mannen som hänger vid bardisken på vårt morgonfik. Européer har Adidas och amerikaner har Nike, fortsätter han och nickar mot Makens oklanderligt vita Adidas.

Samtalet hoppar från gymnatikskor till andra skillnader mellan Europa och USA, såsom mobiltelefonanvändande till exempel. Vi konstaterar att USA var minst tio år efter Europa på det området.

Därefter berättar han om sin omvända klassresa. Hur han var uppväxt i ett brownstone på Macdougal Street i Greenwich Village, granne med Bob Dylan men nu bodde i Hastings-on-Hudson. Vi vet ju att det inte är den billigaste platsen att bo på, men allt är naturligtvis relativt.

Innan vårt kaffe är urdrucket har vi fått veta en hel del om mannen med den slitna Williamströjan, men knappt fått en syl i vädret själva. På väg därifrån konstaterar vi att livet i en förort till New York City bjuder på helt andra saker än livet i Vasastan.

Columbus Day

Vi är riktigt tråkiga föräldrar, pappan och jag, i alla fall om man frågar Lilla O. Ingenting av det som kan förväntas av roliga föräldrar lyckas vi infria. Vi tittar varken på Idol eller Let's Dance, tycker inte om tacos, har inte fredagsmys (på rätt sätt) och är allmänt dåliga på att leka.

För att kompensera våra brister beslöt vi att ägna Columbus Day åt berg- och dalbanor. Cirka 14 mil från Dobbs Ferry ligger Six Flags Great Adventure med bland annat världens längsta och högsta berg- och dalbana, Kingda Ka, och världens näst längsta berg- och dalbana i trä, El Toro.

Tyvärr var Kingda Ka stängd större delen av tiden, men det fanns öppna attraktioner så att det räckte och blev över. Som jämförelse kan nämnas att Fritt Fall på Gröna Lund är 80 meter högt, motsvarande på Great Adventure är 126 meter. El Toro är 1,3 kilometer lång och 53 meter som högst. Balder på Liseberg är 1,1 kilometer och 36 meter som högt. Kort sagt, vi hade alla möjligheter att plocka poäng som föräldrar, ett tillfälle vi inte försatt. Även om jag hoppade över par av attraktionerna bara för att säkerställa att alla delar i kroppen skulle sitta kvar vid hemfärd.

Kronan på verket var Slingshot. En variant av Bungee jump där två personer (läs Lilla O och Pappan) sitter i en korg mellan två gummiband. Som en kanonkula skjuts korgen upp nästan 70 meter rakt upp i luften. Helt galet om man frågar mig, men Lilla O var lyrisk och vi har plockat några poäng att leva på ett tag.

Möte

När jag går uppför trappan till tunnelbaneplattformen hör jag hur damerna i 70-årsåldern framför mig pratar finlandssvenska med varandra. Jag tänker att de nog inte är turister, att de nog bor här. För att vila mina trötta fötter sätter jag mig på bänken på perrongen och inväntar tunnelbanan. De finlandssvenska damerna gör detsamma.

Damen närmast vänder sig till mig och kommenterar på engelska de jobbiga trappstegen. Jag nickar och nämner samtidigt att jag är svensk. Åh, utbrister hon, vi är finlandssvenskor från Helsingfors. Men jag har bott i New York sedan 1967, tillägger hon. Min väninna här bor i San Diego men är här för att hälsa på. Vi har känt varandra i sextio år nu. 

Därefter berättar de om den fantastiska Picassoutställningen på Moma de precis har besökt. Jag får veta att om man är medlem får man komma en timme innan och ta del av utställningen innan det blir alltför mycket folk. En broschyr kommer fram för att illustrera hur bra de olika skulpturerna beskrivs. 

Efter några minuter kommer tåget och våra vägar skiljs. 

Körig morgon

Morgnarna är min peak hour. Inte för att det är särskilt stressigt då heller, men det är då mina tjänster behövs. Katterna ska ha mat, Lilla O ska ha lunchlåda, frukost ska tas fram och plockas undan, Pappan kanske ska köras till stationen om det är Manhattandag och Lilla O ska ha sällskap till skolan. 

Om det är springdag brukar jag bege mig ut så fort Lilla O är avlämnad, vilket jag gjorde idag. Redan från början hade jag bestämt mig för att ta en kortare runda än vanligt idag eftersom jag ska skulle ta tåget till Manhattan 10:20, men den skulle bli ännu kortare än jag hade tänkt. 

Efter en kilometer ringer nämligen Lilla O och säger att hon har glömt sina gympakläder, hinner jag komma med dem? (Hon ber faktiskt om ursäkt för att hon ringer mitt i min löpning) Gympan börjar prick. OK, säger jag, möt mig vid ingången fyra minuter i. Jag vänder omedelbart för att vara på den säkra sidan men tänker att jag har gott om tid och kan cykla direkt till stationen när jag har lämnat hennes kläder 9:54. 

4,5 kilometer senare når jag hemmet och telefonen ringer igen. Var är du? frågar Lilla O desperat i luren. Hhm, svarar jag, klockan är ju bara nio, jag trodde du sa tio. Det blev ett missförstånd det här, men jag är hos dig om fem minuter, är det OK? Det är bättre än inget och jag slänger mig svettig och dan i bilen och beger mig till skolan. 

Lilla O får sin gympapåse inom åtminstone sex minuter och jag kan återgå till mitt ursprungliga schema. Dagens lärdom är att det kan vara bra att vara lite otydlig ibland. Hade Lilla O från början sagt att hon behövde sina gympakläder innan nio hade jag sagt nej, det hinner jag inte. 

Promenad

Strax norr om Dobbs Ferry ligger Rockefeller State Park, ett stort naturområde som numera ägs av New York State. Dit beger vi oss en tisdag för att promenera, jag och en av mina närmaste vänner här. Temperaturen ligger strax runt 20 grader och solen skiner. Vi går utmed Hudson River där Manhattans skyline kan skymtas långt bort. Vi vänder och vrider på våra tolvåringars anpassningsproblem men känner samtidigt en tacksamhet över att vi faktiskt har tid att fundera över vad som är bra och mindre bra i våra barns liv.

Efteråt tar vi lunch på uteservering i Tarrytown och tittar runt i några av stans spännande second hand-butiker. 

Om ni någon gång ställer er frågan - men vad gör hon hela dagarna egentligen? Nu vet ni. 

Okunskap

När jag var tonåring och vänner omkring mig kom hem från sina utbytesår i USA hade alla alltid någon gång fått den där frågan som fick oss att skratta. Frågan kunde ha många skepnader - Finns det isbjörnar i Sverige? Finns det TV? Sol? Alla dessa frågor som vittnade om en okunnighet som fick oss att dra slutsatsen att alla amerikaner är obildade om sin omvärld.

Häromdagen fick Lilla O den där frågan av en skolkamrat - Finns det skolor i Sverige?

Det är ju skrattretande och komiskt, men efter att ha lyssnat på Seinabo Seys sommarprogram inser jag att vi svenskar nog inte är mycket bättre. I alla fall inte när det kommer till den afrikanska kontinenten. Bara det att vi tenderar att se Afrika som ett land.  Om vi betraktar vår egen okunskap om enskilda länder i Afrika, kanske det inte är så konstigt att barn i USA inte vet så mycket om lilla Sverige?

För övrigt är min generella reflektion att New York-bor vet osedvanligt mycket om svensk kultur. I går var det till exempel en lång artikel om Henning Mankell i New York Times i samband med hans bortgång. En person som faktiskt har försökt sprida kunskap om den stora kontinenten Afrika.

Matte igen

Hur kan det komma sig att två föräldrar som båda gillade matematik i skolan får ett barn som inte gillar det alls? Kan det ens vara så eller hittar hon bara på för att det inte passar en tjej med författardrömmar att tycka om matte? Hon är förvisso ganska trovärdig i sina uttryck måste jag tillstå.

Med konstens alla regler försöker jag förmedla min syn på matematik. Att det är roligt, spännande och intressant. Sedan försöker Pappan göra samma sak. Det hela slutar med att vi alla tre skriker på varandra i ren frustration över den andras oförmåga att lyssna och förstå.

Om jag ska få henne att förstå att matte kan vara kul, behöver jag nog först förstå vad som ligger bakom motståndet. Inte bara avfärda det som trams. Helt plötsligt blev det här en utmaning för mig också, inte bara för Lilla O.

Inbjudan

Vi snirklar oss fram på småvägar som vi sällan besöker här i Dobbs Ferry. Vi vet att GPS:en inte kommer att leda oss hela vägen fram, men vi vet inte riktigt vad vi kan vänta oss. Husen vi passerar är betydligt större än de vi har i våra kvarter. Och de är inte små de heller.

Efter en stund står det 77 på en grindstolpe och vi kör in på en lång kurvig uppfart utan slut. Bakom en krök kommer vi äntligen fram till ett gigantiskt hus i Tudor style. Husets ägare har uppenbarligen en faiblesse för Halloween och uppfarten är pyntad med skelett, kranier och pumpor.

Bakgrunden till varför vi befinner oss ute i det okända är ett mejl jag fick för ett par veckor sedan:

"Hi, I am L's mom who is in O’s class.  We were new last year to Dobbs, having moved from San Francisco, and know what it is like to move to a small community with many folks having been together since kindergarten. We would to invite  you to meet for a coffee/yogurt afterschool or meet in the evening if better for work schedule."

En sak är säker, ett mejl som detta får man inte i Sverige när man är nyinflyttad. Självklart tackar jag ja och här står vi nu.

Vi blir snabbt insläppta i värmen där jag serveras vin och Lilla O får utforska det stora huset tillsammans med dottern. Mamman i familjen är lika trevlig och lättsam som man kan tro efter hennes initiala mejl. Mindre än två timmar senare återvänder vi hem till läxläsning och middag med en festinbjudan för oss alla tre i bagaget senare i oktober.

Energi

Under de senaste fyra åren har jag jobbat väldigt intensivt. I stort sett varje dag under dessa år har jag varit uppkopplad såväl elektroniskt som mentalt. När man befinner sig mitt i den typen av tillstånd känns det helt normalt och kan dessutom i bästa fall ge mycket energi. Lagom till midsommar stängde jag av datorn och sedan dess har jag varvat ner så många varv att jag nästan går på tomgång.

Nu tycker jag att det är dags att dra igång maskineriet igen, men det går lite trögt. Tillståndet tomgång  saknar växel, det säger sig självt. En dag utan specifikt uppdrag kan sluta i en dag då inget händer, inte ens det som borde hända. Då är det fantastiskt att ha en vän i närheten som behöver hjälp. Hela dagen får en annan innebörd om man vet att man behövs lite senare på eftermiddagen.

Och i dag har jag återupptagit löpningen efter en veckas vila. Det ger också energi. Nu är det bara hoppas på att foten inte har tagit för mycket stryk så att jag inte behöver ta så här långa pauser framöver.