Americanah

Av någon anledning tog den lång tid att läsa, Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Vissa böcker är mer mättande än andra och måste förtäras långsamt. Det betyder inte att de är sämre, snarare tvärtom. Men nu har jag läst ut boken om Ifemelu som flyttar från militärdiktaturens Nigeria till USA.

Ifemelu säger i boken att hon blev svart när hon flyttade till USA, innan dess existerade inte rasfrågan i hennes liv. På samma sätt tror jag att jag blir svensk när jag flyttar från Sverige till ett annat land. I Sverige tänker jag inte en enda gång på att jag är svensk och därför gör som jag gör. I USA tänker jag varje dag på att jag gör och tänker som jag gör för att jag är svensk.

Å andra sidan formas alla våra identiteter i reflexionen av andra människor. Om jag levde i ett samhälle helt utan män, skulle jag aldrig fundera över att jag var kvinna. Jag antar att det är därför männen på Industrivärden aldrig har ägnat en tanke åt att de alla bara är män som ser likadana ut. Om de avvikande är för få kommer de bara att framstå som abnorma och bekräfta bilden av den kostymklädda mannen som normal.

Festa igen

Efter att ha varit borta från Dobbs Ferry i sex år, förväntar vi oss att allt ska vara som det var när vi flyttade härifrån. Och det är det. Stop and Shop är utbyggd, men ganska sig likt, hardware store ligger kvar på Main Street och det är samma gamla gubbar som agerar skolpoliser. Men det finns också sånt som har förändrats. Brother's Market där vi köpte fisk har ersatts av Walgreens, Boo Café har bytt namn och ägare och notarien på Main Street som lyssnade på svenska psalmer har flyttat.

En annan sak som är precis som vi kommer ihåg är Dobbs Ferry Festa, vår stads årliga gatufest. Som sig bör kan man förse sig med ät- och drickbart, det bjuds på musikunderhållning och traktens föreningar marknadsför sig. Precis som förra gången strosar vi runt och tittar storögt på alla människor som plötsligt dyker upp i vår lilla stad. Lilla O träffar på några vänner från skolan och glider runt bland festligheterna såsom tolvåringar gör som har lämnat leken men ännu inte hittat alternativen.

Bäst var St Christopher's Drumline. Ett gäng ungdomar från traktens skola för barn med särskilda behov. Skolan vänder sig främst till barn i New York City och demografin skiljer sig väsentligt från skolan i Dobbs Ferry. Oavsett vilka särskilda behov dessa barn har, kunde de definitivt dansa och spela trummor.

Ålder

Helgen inleddes med middag hemma hos oss tillsammans med två svenska kollegor till Maken samt respektive. Är man hemmafru är det en fröjd att bjuda hem folk en fredag. Hela dagen kan användas till att planera, handla, duka och laga mat. Det som tidigare ordnades under stress på vägen fram och tillbaka till jobbet blir en heldagsaktivitet.

Mitt under middagen slår det mig att ingen av våra gäster sannolikt är äldre än 35 år och jag försöker betrakta mig själv i deras ögon. Ett par i 50-årsåldern (snart) i ett stort hus i en respektabel förort. Två bilar, två katter, ett barn hemma och två barn på universitetet.

Ni vet de här sumodräkterna man kan klä ut sig i som brukar förekomma på svensexor och möhippor? Så känns det att vara 50 år. Som om man har tagit på sig ett gigantiskt skal i form av medelåldersattribut. Under allt det där skalet är det ju bara jag. Och jag antar att det här är bara början. För varje år kommer ytterligare en åldersring att lägga sig runt mitt rätta jag och till slut kommer jag att vara en gammal människa som folk omkring mig kommer att betrakta som just bara det.

Jag tror att jag har en släng av 50-årskris.

Kommentarer

Jag älskar att få kommentarer på min blogg. Det visar att någon läser och kanske tycker något. Jag får ju inte så mycket kommentarer och tänker att det beror på att ingen läser det jag skriver eller tycker något om det jag skriver, vilket är helt fine.

Men nu undrar jag om det inte beror på att ingen klarar av att passera "I'm not a robot"-testet man måste göra innan man får publicera sin kommentar. Vem har kommit på den briljanta idén att lägga upp totalt oidentiferbara bilder som ska identifieras som pajer, vägmärken eller djur? Det är ju ren tur varenda gång jag lyckas få med allt de frågar efter.

Morgonpromenad

I tidigare inlägg har jag beskrivit Lilla O:s väg till skolan och jag måste bara återigen konstatera att den promenaden aldrig blir tråkig. 

I går morse stod vi halvvägs och väntade på en av Lilla O:s gåkompisar. Eftersom trafiken inte är direkt ymnig på trottoaren stod vi mitt på och väntade. Kanske lite slarvigt av oss, men ingen stor sak i mina ögon. Det höll dock inte den promenerande surtanten med om som med missnöjd blick trängde sig mellan oss och därefter gjorde ett tecken mot tinningen till sin väninna. Den där gesten man använde som barn när man tyckte att någon var helknäpp. Här kan man alltså inte bara mötas av Road rage utan även Sidewalk rage. 

I morse hade vi en helt annan upplevelse. Vi går sida vid sida på trottoaren och möter en äldre dam som tittar på oss båda och utbrister med ett leende - Åh ni måste vara mor och dotter! Så söta ni är båda två. 

Ganska enkelt att räkna ut vilken av de båda damerna som är lyckligast. 

Bullerbyn

För att fira att vi har klarat av första etappen mot våra amerikanska körkort (jag är högst medveten om att det egentligen inte är en utmaning att ta körkort i det här landet, men när man måste göra det för andra gången känns det lite motigt) promenerar vi till grannstaden Hastings-on-Hudson och restaurangen The Mill.

Där möts vi av samma servitör som brukar möta oss på vårt favoritfik Antoinette. Han fyller ut sina korta cafédagar med kvällsjobb. Eftersom kvällen är ljummen och skön sätter vi oss ute, utan att inse att vi sätter oss i händelsernas centrum så här en onsdagkväll i september. Det visar sig att områdets kvällsöppna vinbutik befinner sig precis tvärs över gatan och en kvällsöppen vinbutik är som ett vattenhål i skymningen.

Min hudterapeut parkerar sin glänsande Ford Falcon från 1961 på andra sidan gatan och jag får chans att säga hej och påminnas om att jag bör boka ett möte med denna skönhetens gudinna. Samtidigt kommer Olivias kompis mamma förbi för att fylla på cocktailförrådet. Den kanadensiska damen vi brukar möta vid vår förra kvarterspool promenerar med raska steg mot samma mål. Strax kommer den skolbussfärgade skåpbilen med vår 80-åriga granne.

Jag brukar säga att våra kvarter i Vasastan är som en liten by där man ständigt stöter på folk man känner. Men vår by i Vasastan är ingenting mot den Bullerby vi bor i nu och då inkluderas även vår grannstad Hastings-on-Hudson.

DMV

In i det sista pluggar jag inför teoriprovet på Department of Motor Vehicles (DMV). Återigen är det dags för mig att ta amerikanskt körkort och det hela börjar med ett teoriprov. För att få godkänt måste man ha 14 rätt av 20 frågor, men eftersom jag är en inbiten plugghäst tycker jag att allt annat än alla rätt är ett misslyckande.

I god tid svänger jag upp framför DMV i Yonkers men upptäcker snart att alla parkeringsplatser så långt ögat når är reserverade för folk som arbetar i byggnaden. Tiden tickar snabbt på medan jag mer och mer desperat snurrar omkring för att hitta någonstans att parkera. Runt hörnet dyker det upp mängder av parkeringsrutor och jag får ett nytt problem att angripa. Jag har bara mynt för 30 minuters parkering, vilket garanterat inte kommer att räcka. Men klockan är nu dags och jag har inget annat val än att betala med det lilla jag har.

Efter en kvart har jag klarat av fotografering, syntest och felfritt teoriprov. Nu är det bara att vänta på sista momentet - att betala och få mitt tillfälliga Lerner Permit. Efter en kvarts skruvande i stolen har jag fortfarande inte fått komma fram till slutdestinationen. Jag hittar då ytterligare en quarter i min väska där vad som helst kan gömma sig. Jag tar chansen och rusar ut till bilen, precis i tid för att se parkeringsvakten lämna min bil med en parkeringsbot instucken under vindrutetorkaren.

Inte mycket annat att göra än att återvända till DMV och låtsas att mitt permit är 45 dollar dyrare än det egentligen är. Ytterligare tio minuter senare lämnar jag Yonkers med ett Intrim Lerner Permit och lite fattigare än jag skulle behöva ha varit.

Tag sale

I vår ständiga jakt på billiga, men inte vedervärdiga, möbler har vi börjat sikta in oss på Tag sales. Eller loppis skulle man väl säga på svenska. Jag vet inte hur vanligt det är att privatpersoner ställer upp möbler för försäljning på sin garageuppfart i Sverige, men här är det inte alls ovanligt.

I helgen var det loppis på vår gata. Det visade sig att grannen längst bort är gammal antikvitetshandlare och vid 80 års ålder håller han fortfarande på. Vi hittade inget av intresse, men när vi beskrev vad vi var ute efter,  berättade han att han hade ett skåp i sitt garage. Inte i garaget på tomten, dock, utan i grannstaden.

Nu kommer momenten som är vår absolut svagaste sida i den här familjen. Att göra den där lilla extra ansträngningen för att nå dit man vill. Det enkla är att bara säga nej, vi måste åka vidare. Men den här gången pushade jag på och det slutade med att Maken åkte iväg tillsammans med den 80-åriga mannen i hans skolbussgula van.

Det hela slutade med att vi köpte en liten rar byffé för $100 och jag är supernöjd. Den är helt annorlunda mot något annat vi har i vårt hem och vi har antagligen ingenstans att ha den när vi flyttar hem igen. Men här gör den sig utmärkt.

Ossining

Söndagar är läxdag här hemma, just nu även för oss vuxna eftersom vi behöver sätta igång med våra amerikanska körkort. Som ett avbrott i pluggandet tar vi lunch i Ossining, en stad två mil rakt norrut. Såsom alla andra städer utefter Hudson River ligger själva stadskärnan väl avgränsat från floden, men mitt i hamnen har man klämt in en liten restaurang.

Tidigare har det varit för varmt för att sitta ute och äta, men nu börjar det nästan bli lite svalt. I alla fall när det blåser, vilket det gör. Men vi får i alla fall den utsikt vi letade efter även om parkeringsplatsen ligger strategiskt placerad mellan uteserveringen och floden. 

Runt Ossining är Hudson River som bredast och det är nästan en sjö som breder ut sig. Åker man ytterligare någon mil norrut smalnar floden återigen av väsentligt. 

Kräftskiva

Efter att ha tillbringat 1,5 månad på landet iförd landetkläder och därefter 1,5 månad i tropisk värme iförd jeansshorts och t-shirt, var det en fröjd att äntligen få klä upp sig. Maken var inbjuden på kräftskiva hos Svensk-Amerikanska Handelskammaren och även jag fick följa med.

Lilla O hade vi lämnat bort till våra vänner i Sleepy Hollow så för henne var det också fest. I hennes värld är det fest så fort hon får komma till hem där det finns andra barn. Tillvaron för ett ensambarn med två inte speciellt lekfulla föräldrar är inte alltid så spännande.

Uppklädda efter koden Jacket and Tie tog vi tåget in till stan och mötte de andra på en bar på 44:e gatan. Det kändes som en evighet sedan jag satt i en bar med bara vuxna människor omkring mig, vilket det antagligen också var. Nu är det inte direkt ett småbarn vi har hemma utan en mycket världsvan 12-åring. Men just nu är det mycket fokus på hennes hemlängtan och på allt annat som inte är bra i hennes liv, vilket självklart ska hanteras och respekteras. Likväl kan det ibland vara skönt att få fokusera på andra, roligare saker.

Kräftskivan bjöd på allt man kan begära på en svensk sådan - kräftor, snaps, öl, snapsvisor och västerbottenost (det bästa av allt). Sedan blev det dans till cover band och alla närvarande tycktes ha samma abstinens som jag. Dansgolvet var fullt i stort sett hela tiden. Sjävklart fick jag med mig ett rejält skavsår hem, men det var det värt.

Back to school night

I går fick vi och alla andra föräldrar med barn i Middle School besöka skolan och lära oss vad som försiggår där på dagarna. Under två timmar besökte vi åtta klassrum och en aula. Tio minuter var fick lärarna för att berätta om målet med skolåret och hur vi bäst har koll på att de gör sina läxor.

Med två minuters rast mellan varje dragning var det galet fullt i korridorerna när alla föräldrar irrade omkring för att hitta nästa klassrum. Barnen har i alla fall fyra minuter mellan varje klass. Men då ska de å andra sidan hinna till sitt skåp emellan.

Digitaliseringen i skolan är hög. Alla elever har varsin Chrome book där alla läxor hanteras. Även vissa böcker, såsom matteboken, finns i digital version. När läraren visar upp den digitala matteboken med möjlighet att få stycken upplästa och videoklipp som förklarar ytterligare, framstår det som självklart. Jag kan inte tänka mig en annan väg i framtiden än att alla läroböcker blir digitala. Möjligheten till interaktion är oslagbar. Boken finns även i tryckt version som barnen kan förvara hemma.

En annan reflektion är att alla lärarna är unga. För inte kan det vara så att det är jag som är gammal?

Cykling

Nöjt berättar jag för Pappan om att jag minsann har lämnat in hans skor till Midnight Run.

P: "Men det saknas ju två vänsterskor, det har jag ju sagt"
Jag: "Va? Har du sagt det? Har jag inte hört. Neej, så pinsamt!"

Som tur är hittar jag snabbt de saknade skorna i en kartong i källaren och cyklar iväg så fort morgonen tillåter för att reparera mitt misstag.

Just det, jag cyklar. Låter helt normalt när det sägs på svenska i ett svenskt sammanhang. Jag har cyklat hit och dit i hela mitt liv. Men i Dobbs Ferry cyklar man för att motionera. Punkt. Visst finns det ett och annat undantag som bekräftar regeln, men de är oftast män. När jag kommer på Main Street med min cykel för att göra ett ärende kunde jag lika gärna gå omkring med rosa krinolin och gigantisk hatt.

Men jag kan faktiskt inte bry mig mindre. Inte för att jag är den som älskar att sticka ut, men jag älskar att cykla.

Välgörenhet

Vid en flytt flyter mängder av skräp upp till ytan i hemmet. Då spelar det ingen roll om man har flyttat  fyra gånger på sju år. Vissa saker är i och för sig inte att betrakta som skräp, mer urvuxet eller tröttnat på.

I dag tog jag tag i saken och fördelade ut gamla kläder och skor vi har samlat ihop. På Main Street i Dobbs Ferry ligger en välgörenhetsorganisation som heter Midnight Run. De vänder sig till hemlösa och tar bara mot herrkläder och herrskor. Det som lämnas in går direkt till de hemlösa, utan att passera en butik på vägen.

När jag kom dit med fem par ganska oslitna herrskor och några avlagda, men fullt funktionella tröjor, lös det i ögonen på mannen som tog emot mina prylar "You know what they say Ma'am, one person's trash is another man's treasure." Sen åkte jag och la i mina och Lilla O:s kläder i en låda utanför Stop&Shop.

Ur ett rent egoistiskt perspektiv ger det så mycket mer att skänka till en person som ser en i ögonen och intygar hur bra det här kommer att bli, än att lägga saker i en anonym plåtbox. Men med handen på hjärtat gör jag ju det här för att bli av med prylar i mitt hem så jag kan köpa nya saker. Att det samtidigt blir bra för någon annan är bara en biprodukt.

Rosh Hashanah

Här i New York firas just nu det judiska nyåret. Förtydligande, vi firar inte men skolan är stängd i två dagar. Efter världens längsta sommarlov tycker jag att det räcker nu. Till och med Lilla O tycker att det räcker med ledighet.

Efter allt slit med flytt, banker och bilar är jag trött och vill ha vardag. Ett barn hemma ställer krav på sysselsättning och engagemang. Mitt engagemang har tagit slut. I går fick jag lite fart genom att vi bjöd över vänner på lunch. Flera timmar spenderade vi på vår uteplats i det sköna vädret.

I dag köpte vi oss lite energi genom att införskaffa en kontorsstol till Lilla O och nya lakan till föräldrarna. Fast egentligen vill jag bara göra som katterna - krypa ihop i soffan och slöa. Jag tror att det är dags för mig att skaffa gymkort.

Philipsburg Manor

Ungefär tio kilometer rakt norrut från där vi bor ligger Sleepy Hollow, mest känt via filmen och TV-serien med samma namn. Förutom att vara en central plats under Halloween har Sleepy Hollow ett par andra historiska landmärken.

Redan 1672 började familjen Philipse köpa upp mark i området och efter trettio år sträckte sig ägorna över en tredjedel av Westchester. Av dessa enorma ägor kvarstår i dag 25 hektar och ett museum. I vanlig amerikansk ordning är större delen av det som visas reproduktioner och inte original, men tillsammans med tidsmässigt klädda guider får man ett hum om hur det kan ha sett ut för 250 år sedan.

Familjen Philipse byggde stor del av sin förmögenhet på den mest förtjänstfulla handeln under den här tiden - slavar. Det var även slavar som stod för större delen av produktionen på gården. Under den amerikanska revolutionen gjorde dock familjen misstaget att välja britternas sida och släktens framgångssaga var slut för alltid.

Trots att kvarnen är nybyggd och ladan flyttad från Albany får vi en snabblektion i amerikansk historia. Närvaron av det italienska paret från Assisi som också är med på visningen, påminner oss dock om hur kort den amerikanska historien är. Assisi som är mest känt som Den helige Franciscus hemstad, född 1181.

League of Women Voters

Jag var inbjuden av en före detta granne på brunch och information med League of Women Voters (LWV) i vår grannstad Irvington. LWV grundades 1920 i syfte att utbilda kvinnliga väljare i samband med att kvinnlig rösträtt inrättades i USA. Organisationen har fortlevt och arbetar i dag på bredare front.

Det första som slår mig när jag anländer är hur ung jag plötsligt känner mig. De flesta kvinnorna är mer än tio år äldre än jag även om några jämnåriga förekommer också. En nykomling i församlingen får de andra att jubla på grund av sin ungdom, även om det visar sig att hon faktiskt fyllt fyrtio men ser ut som trettio.

Sen träffar jag Monica och blir förälskad. Vissa människor fängslar sin omgivning utan stora åthävor och får folk att vilja vara i deras närhet. I dag är Monica drygt 80 år men fortfarande vacker. Jag kan bara ana hur vacker hon var som 22-åring då hon gifte sig med legendaren Stan Getz. Vår gemensamma svenska bakgrund gör att Monica tar mig under sina vingar och jag solar mig i glansen.

För övrigt väcker mötet många intressanta frågor. Finns något liknande i Sverige eller tar vi idag demokrati för givet och inget man behöver utbildas i? Vill män vara med i en förening som har ordet Women i namnet? Skulle fler män gynna verksamheten eller tvärtom? Varför är 90 procent av deltagarna vita kvinnor på mötet, var är alla andra etniciteter?

Att få med sig alla dessa frågor hem ger mersmak. De senaste veckorna har mitt liv kretsat kring kartonger, förvaring och logisk. De senaste åren har kretsat kring jobbet. Jag kanske ska ta chansen att se världen i ett större perspektiv, även om det kanske främst är ett amerikanskt sådant.

Skolväg

När Lilla O gick i kindergarten åkte hon skolbuss till skolan. Barn som går i Middle school och High school får däremot gå. Vi bor i ena utkanten av Dobbs Ferry och Middle school ligger i den andra, vilket innebär att Lilla O har 2 kilometer till skolan. Att jämföra med 200 meter i Sverige.

De sista 600 metrarna har hon sällskap med kompisar, men till deras mötespunkt brukar jag gå med för sällskapets skull. Det är en ganska trevlig väg vi går, särskilt dagar när temperaturen inte har gått över 25 redan kl 8. Bakom husen skymtas Hudson River lite här och där. Och så är det husen själva såklart.

Inte för att husen är särdeles vackra eller speciella på något sätt. Men många sätter igång fantasin. Bäst tycker jag om det övergivna huset med den överväxta tomten och Till salu-skylt utanför. Det sätter igång så många funderingar - har ägaren dött, vilka har bott där, hur länge har det stått tomt, hur slitet är det på insidan... Lite sugen är jag på att gå in på nätet och leta upp annonsen, men ibland är det bättre att låta fantasin få leva fritt.

Komplicerat förhållande

Min GPS och jag har ett komplicerat förhållande. Vi kan inte klara oss utan varandra, men samtidigt driver hon mig till vansinne ibland. Och jag tror att det är ömsesidigt. Hon finns där för att hjälpa mig att hitta bästa och snabbaste vägen från A till B, men vi kan ha helt olika uppfattningar om vad det innebär.

Igår var jag än en gång på IKEA i Paramus New Jersey för att hitta något som kan skapa bättre ordning i vårt hem. Några minuters bilväg från IKEA ligger en Apple store som jag tänkte svänga förbi på vägen hem. Att några minuters bilväg kan förvandlas till 15 minuters omväg och sluta med att jag åker via Tappan Zee Bridge hem istället för George Washington Bridge utan att passera Apple Store, lägger jag helt och hållet på min GPS.

Det var kylig stämning ett tag i bilen mellan mig och Ms Navigator kan jag meddela. Men jag måste ge henne att det är en ganska snabb väg trots att den är längre. Och vem behöver en fysisk Apple store, allt finns ju online.

Mystic

Efter en månads installationsarbete är det äntligen dags för två dagars semester. Efter mycket stök och bök har jag hittat ett litet Bed & Breakfast utanför Mystic i Connecticut med ett ledigt rum. Vi är inte de enda som vill komma iväg så här i Labor Day-tider.

Mystic är en liten stad utefter Long Island Sound, precis mitt emot Montauk på Long Island. Hela området vältrar sig i New England-atmosfär och överallt serveras hummer och ostron. Jag kan tänka mig att de som bor i Cape Cod fnyser åt dessa södra delar av New England precis som man på Husarö fnyser åt Värmdöbor - skärgårdsbo, pyttsan heller... Men bor man i Dobbs Ferry är Mystic ett utmärkt resmål för en natt.

På vägen upp stannar vi på Lobster Shack i Branford utanför New Haven för lunch. De tar $16 för en Lobster roll, vilket först känns dyrt. Men det är nästan lika mycket lobster som roll och då känns det inte lika dyrt längre.

Vårt B&B är ett stort gammalt hus som heter när det är byggt "House of 1833". Ägarna älskar gamla saker men inte minimalism. Den grandiosa frukosten intas i en sagolik trädgård med klassisk musik i bakgrunden. Men det absolut bästa, om man frågar Lilla O, är att det finns en stor fin pool.  Summan av kardemumman är att vi alla tre har fått precis vad vi vill av en minisemester.

Labor Day

Vi har haft långhelg här på grund av Labor Day. När resten av världen firar arbetarnas dag den 1 maj, har man här i USA valt en egen dag, första måndagen i september. Hur många som firar att det är arbetarnas dag vet jag inte. Här där vi bor är Labor Day den dag som markerar att sommaren är slut, något vädret inte har en aning om.

Vi börjar vår lediga helg med en road trip till andra sidan Hudson River. Vårt första stopp är lilla staden Piermont som mycket riktigt har en lång pir som vi kan ana från vårt håll.

Tyvärr är det inte klart väder denna dag så sikten är inte den bästa. Ute på piren fångar ett par familjer krabbor för fullt. Jag vågar inte ta kort på deras bestyr, men både familjerna och krabborna är en syn för ögat. De tycks snarare komma från Louisiana än 30 minuter utanför Manhattan.



Vi hinner även med lunch i Piermont innan vi fortsätter söderut mot New Jersey. Tanken är att vi skulle ta George Washington Bridge hem istället för vår nordliga Tappan Zee Bridge. Men efter en kaffe i Closter, halvvägs framme tröttnar vi och vänder hemåt istället.

Craigslist

Om man går från ett boende på 160 kvadrat till 250 kvadrat blir möbleringen ganska gles. IKEA är alltid en räddare i nöden, men blir lite tråkigt. Att köpa möbler för tusendals dollar som vi inte får plats med när vi flyttar hem, känns ännu tråkigare. Vi försöker därför lösa situationen med Craigslist, en motsvarighet till Blocket. Roligare än IKEA, billigare än mycket annat.

Efter två veckors letande hittar jag äntligen ett runt träbord till vettigt pris inom hanterbart avstånd, 47:e gatan på Manhattan. Jag skickar iväg ett mejl och beger mig därefter ut och springer. Som en parentes kan jag nämna att det är hiskeligt varmt här just nu och det är fantastiskt hur mycket man kan svettas i 24 graders värme och 80 procents fuktighet. Men det är en annan historia. Väl hemma efter löpturen får jag svar från säljaren att hon är hemma till cirka 11 på förmiddagen. Hinner jag komman innan dess?

Absolut, svarar jag, forcerar stretch och dusch, stressar på Lilla O och 20 minuter senare sitter vi i bilen mot Manhattan. Eftersvetten efter den forcerade duschen bytts strax till kallsvett när jag ska ta mig från västra sidan av Manhattan till östra. Att köra i virrvarret av vägar från George Washington Bridge till Harlem River Drive är som att hamna i ett TV-spel med livet som insats. Men vi kommer fram välbehållna och i tid.

Bordet uppfyller våra förväntningar och får tack och lov plats i bilen. Med nöd och näppe, men det räcker. När vi ändå är i stan passar vi på att ta tidig lunch efter att återigen ha parkerat i ett hutlöst dyrt parkeringsgarage.