Helgen inleddes med middag hemma hos oss tillsammans med två svenska kollegor till Maken samt respektive. Är man hemmafru är det en fröjd att bjuda hem folk en fredag. Hela dagen kan användas till att planera, handla, duka och laga mat. Det som tidigare ordnades under stress på vägen fram och tillbaka till jobbet blir en heldagsaktivitet.
Mitt under middagen slår det mig att ingen av våra gäster sannolikt är äldre än 35 år och jag försöker betrakta mig själv i deras ögon. Ett par i 50-årsåldern (snart) i ett stort hus i en respektabel förort. Två bilar, två katter, ett barn hemma och två barn på universitetet.
Ni vet de här sumodräkterna man kan klä ut sig i som brukar förekomma på svensexor och möhippor? Så känns det att vara 50 år. Som om man har tagit på sig ett gigantiskt skal i form av medelåldersattribut. Under allt det där skalet är det ju bara jag. Och jag antar att det här är bara början. För varje år kommer ytterligare en åldersring att lägga sig runt mitt rätta jag och till slut kommer jag att vara en gammal människa som folk omkring mig kommer att betrakta som just bara det.
Jag tror att jag har en släng av 50-årskris.
3 comments:
Jag tror att ni är ganska coola i de unga kollegornas ögon. Tänk att man kan ta hela (nja, nästan) familjen och bosätta sig i NY när man är (nästan) 50!
/Kristian.
Hahahaha!!!
Hm, nu undrar jag lite, Anna. Ditt skratt, betyder det att du inte håller med Kristian att vi faktiskt är lite coola i alla fall :)?
Post a Comment