Runaway Art

Såsom jag har berättat tidigare fanns det slavar även i New York fram till 1827. Organisationen Historic Hudson Valley driver ett projekt tillsammans med Middle Schools i New York City och Westchester för att uppmärksamma detta och ge barnen en känsla för historia i sin närmiljö.

Utifrån autentiska annonser där förrymda slavar eftersöks, får barnen skriva en berättelse och måla en teckning. Samtliga historier och teckningar har ställts ut i skolans bibliotek och idag var vi föräldrar inbjudna för att titta och läsa.

Förutom Lilla O:s berättelse, fastnade jag för speciellt en. Jag känner inte till flickan som har skrivit den men jag hoppas fler har läst hennes poetiska historia.

Efter denna konstvandring begav jag mig till Honda för 5000 miles-service. Inte lika inspirerande.

Improv och backstage

Efter en mycket intensiv dag med tusen frågor från nitiska revisorer är det dags för Teambuildingaktivitet med min nya arbetsgivare Hyper Island. En av kollegorna sysslar med improvisationsteater på fritiden och hon ska leda en övning där vi ska ägna oss åt just det.

Vi har bara 1,5 timme på oss och jag tänker innan om man verkligen hinner bli varm i kläderna på så kort tid. Men jag hade inget att oroa mig för. Vi börjar med enkla uppvärmingsövningar som snabbt ökar i komplexitet. Ganska snart bedöms vi vara redo och vi kan komma igång med riktiga övningar. De flesta aktiviteterna går ut på att två och två ska utföra vissa uppgifter inom väl avgränsade ramar. Behöver jag säga att det är fantastiskt roligt och när 90 minuter har gått har all tidigare frustration försvunnit ur systemet.

Direkt från improvisationsteater ilar jag vidare till Metropolitan Opera för att se Cavalleria Rusticana och Pajazzo med maken. Utanför operan ringer jag Lilla O för att höra att allt är bra med henne hemma. Vi har bestämt att hon får vara sin egen barnvakt numera, så länge det känns OK. Hon berättar överraskande att hon har ordnat ett besök backstage åt oss. Det visar sig att mamma till den kompis som Lilla O har hängt med idag, spelar valthorn på The Met och hon spelar i kvällens föreställning.

Strax innan sju möter vi upp den valthornsspelande mamman i foajén och hon visar oss runt bakom scenen. Mest fascinerande är att se lugnet före stormen. Ingen hets någonstans fast föreställningen ska börja om 30 minuter.

Därefter slår vi oss ner på våra platser och avnjuter den långa och vackra föreställningen.

Stowe

Efter en intensiv skidvecka är vi hemma och på jobbet pågår revision. Därav total radiotystnad. Vår skidvecka var toppen på alla sätt och vis. Alla kanske inte skulle hålla med om att -22 grader Celsius ena dagen och +5 grader samt regn andra dagen är toppen. Men vi svenskar är ett härdat folk så det var ändå helt OK.

Varje dag var vi i backen klockan nio och nästan varje dag höll vi ut till liftarna stängde klockan 16, i alla fall barnen. Dagen då det regnade gav vi upp i samband med lunch. Det blev lite väl blött efter ett tag.

Åtta personer bodde vi under samma tak och Lilla O:s syskonabstinens kunde tillfälligt dämpas. Våra två familjer har inte delat hus tidigare så vi visste inte innan hur det skulle gå, men jag måste säga att det gick över förväntan. 

Förutom skidåkning hann vi med ett besök i Vermonts största stad, Burlington. Barnen och deras pappor klämde dessutom in en trip till Ben & Jerrys fabrik som ligger i området. Eftersom jag har varit där tidigare, avstod jag denna gång.

Väl hemma möttes vi av strålande sol och vårvärme. Tyvärr höll det bara i sig ett par dagar. Men vi fick lite försmak av vad som komma ska.

Februarilov

Såsom i Sverige har skolorna i Dobbs Ferry februarilov och vi har tagit tillfället i akt till en veckas ledighet. Tillsammans med en annan svensk familj har vi hyrt ett hus i skidorten Stowe i delstaten Vermont.

Efter sex timmars bilkörning kommer vi fram till vårt hyrda hus i Stowe. I bilen har vi förutom oss själva, två katter och en lånad son från den andra familjen. En ganska fullpackad bil med andra ord. Utan problem hittar vi huset, som ser precis ut som vi har tänkt oss. "Nu är det bara att hoppas att hyresvärden har mejlat koden till låset som han har lovat" säger maken när vi har parkerat bilen framför huset. Det har han inte.

Bilens termometer visar att det är -6F utanför, vilket motsvarar cirka -21 grader Celsius och vi kommer inte in i huset vi har betalat massor med pengar för att hyra. Maken ringer hyresvärden utan att någon svarar och jag försöker behålla lugnet. Hyresvärdens tidigare mejl har varit personliga och vänliga utöver vad som är nödvändigt så det är svårt att tro att vi har blivit lurade.

Jag går till restaurangen bredvid huset för att höra om de har några andra kontaktuppgifter till sina grannar. Mest vill jag nog bara få bekräftat att Jeff och Rebecca är reko typer. Det visar sig att de på restaurangen känner våra hyresvärdar väl och även de försöker få kontakt. Jag blir för tillfället lite lugnad då husägaren åtminstone tycks vara seriös.

När vi har irrat omkring i Stowe i över 2,5 timme och ringt vår hyresvärd ytterligare fyra gånger utan svar, ringer han äntligen tillbaka ångerfull. Han trodde att han hade mejlat koden och har varit utan sin telefon hela eftermiddagen. Vi kommer äntligen in i huset och när våra vänner anländer en timme senare har vi brasa i kaminen, mat på bordet och vin i glasen. Vår semester kan börja.

Våra knasiga katter

Jag har aldrig haft en katt eller hund i mitt hem tidigare och vet inte alls vad som är normalt eller inte.  Men jag måste bara säga att våra siameser kan inte vara normala katter.

Nu är båda snart två år gamla och borde ha hittat varsitt område i huset att ockupera. Men så är det inte alls. Liksom förälskade tonåringar ligger de tätt omslingrade för det mesta och det går inte att urskilja var den ena slutar och den andra börjar.

Pamina som är äldst men minst står varje morgon utanför Lilla O:s stängda badrumsdörr och jamar för att få komma in. Hon älskar sin matte över allt annat och avskyr att bli utestängd. Kan inte vara normalt beteende för en katt. Men kanske för en siames.

Sarastro, den yngre men större, är som en opålitlig hundvalp. Äter han inte upp tulpanerna, lägger han beslag på disktrasan för att gömma den i Lilla O:s säng. Kan inte heller vara normalt.

Men som sagt, vad vet jag om katter?

Storytelling

När jag ändå är inne på teater och musikaler kan jag passa på att nämna Storytelling. Finns det ordet ens på svenska? Att det har funnits är jag övertygad om, eftersom berättandet ligger till grund för alla sagor och historier. Men att stå på scenen och berätta sin historia på en begränsad tid, det gör vi väl ändå inte mycket i Sverige? Stand up comedy har vi importerat,  men Storytelling tror jag ligger alltför långt från vår folksjäl. Blotta sina svagheter eller misslyckanden under allvarliga former? Nej tack, tror jag att de flesta tänker.

I NYC är Storytelling en konstform precis som teater, stand up eller dans. Hela det amerikanska medielandskapet bygger mycket mer på berättandet än det svenska. New York Times återger inte bara nyheter, där berättas historier. För att inte prata om Hollywood och Broadway.

Söker man i och för sig på Storytelling Stockholm på Google kommer det upp flera träffar, särskilt utbildningstillfällen. Till och med Folkuniversitetet erbjuder kurser i Storytelling. Jag kanske drar för snabba slutsatser. Vi svenskar kanske visst har det i oss, även om vi på ytan mer framstår som ett ingenjörssamhälle där fakta är viktigare än berättarkonst.

I vilket fall tror jag att jag ska utforska den här konstformen lite mer.

Carrie

Musikaler är som jag tidigare har nämnt, viktiga i det här landet. Överallt sätts det upp föreställningar i olika konstellationer och det tycks aldrig lida brist på begåvade skådespelare och sångare. När vi förra året såg Mary Poppins var det föreningen Broadway Training Center of Westchester som låg bakom. I lördags var det dags för Clocktower Players version av Carrie the Musical. Denna gång kände vi ingen på scen, men några av våra amerikanska vänner är aktiva i föreningen och drog med oss för att fylla stolarna.

Den som har läst boken Carrie av Stephen King eller såg filmen då det begav sig på 80-talet kommer kanske ihåg att vi inte pratar om Happy Go Lucky här. En tonårsflicka som blir mobbad av sina skolkamrater upptäcker att hon besitter övernaturliga krafter och använder dessa på det värsta tänkbara sätt. Som grädde på moset blir hon själv mördad av sin egen mamma.

Man kan förstå att man har letat ganska djupt ner i manushögen för att hitta något som inte har spelats sönder. Å andra sidan är ämnet lika aktuellt i dag som för trettio år sedan även om jag ibland tror att man i det amerikanska samhället någonstans tycker att det är OK att dela in eleverna efter snygg, cool, mus, tönt, pluggis mm och att det är helt naturligt att driva med den som är klassad tönt.

Oavsett hade vi en kul kväll med god underhållning och trevligt umgänge.

The Cookery och märgben

I vår stad med cirka 10 000 invånare har vi fler restauranger än jag kan räkna till. Här finns allt man kan önska förutom kedjor då dessa är bannlysta i detta pärlband av "rivertowns". I går när det var fredag tyckte vi att det var dags att unna oss något extra gott. Då går vi till The Cookery.

Lilla O har längtat efter deras dagsfärska, hemmagjorda mozzarella sedan hon var där i september. En annan specialitet är märgben. Här serveras det i en pastarätt som inte ens jag kan motstå, fast jag annars brukar undvika pasta. På systerrestaurangen The Parlor serveras märgben på pizza, vilket också är helt oemotståndligt.

Om man inte har vågat sig på märgben än och befinner sig i London, kan jag varmt rekommendera St John och prova deras Roast Bone Marrow & Parsley Salad till förrätt. Det är helt oförglömligt gott. Om man inte har vägarna förbi London kan man i Stockholm gå till AG eller The Crooked leg som är förvånande bra.

Jag kan lova, har man en gång vågat prova, kommer man garanterat att göra det igen.

Uppfiskad handske

För två veckor sedan gjorde jag det klassiska misstaget att jag satt med mina handskar i knät i passagerarsätet i bilen. Sedan klev jag ur bilen och glömde bort att hålla i dem. Inga problem kan tyckas när man gör detta på sin egen uppfart. Då är det lätt att hitta dem senare. Vilket jag också gjorde nästa dag, i alla fall den ena. Den andra däremot hade lyckats ramla ner i en av de brunnar vi har på uppfarten (med världens glesaste galler) och låg fastfrusen på ytan en meter ner. Jag gjorde några hopplösa försök att få upp handsken igen, men den låg för långt ner.

I går, cirka två veckor efter olyckan, tyckte Maken att vi skulle göra ett nytt försök att fiska upp handsken. De är ju ändå en present från honom och jag kan inte ge upp så lätt. Själv hade jag för länge sedan börjat fundera på hur mina nästa par handskar skulle se ut.

Och faktiskt så låg den där och skvalpade precis under ytan. Eftersom isen hade tinat kunde vi (maken) enkelt hiva upp den förlorade skatten med ett kvastskaft. Nu ligger den genomblöta, men ganska välbehållna handsken på tork och jag klarar mig nog ytterligare en säsong utan att köpa nya.

Dag på stan

Lilla O var på söndagen bjuden på kalas och inte vilket kalas som helst. Hela partysällskapet skulle bege sig till Mount Peter, cirka sju mil härifrån, för att åka tubing. För oss innebar detta att vi vuxna kunde göra precis vad vi ville i fem timmar på söndag eftermiddag.

Eftersom vi inte nöjesbesökt Manhattan på ett tag, tog vi bilen mot stan så fort vi lämnat av Lilla O hos kalasvärdinnan. För en gång skull tänkte vi bara strosa runt, utan något speciellt mål. Förutom att vi utsett kvarteren i Soho att strosa i. Trots att det är nästan dubbelt så långt till Mount Peter som till Soho, Manhattan från Dobbs Ferry, är resan ungefär lika lång i tid.

Vi hann inte mycket mer än att äta lunch, köpa nya vinterkängor (jag), fika i solen och beskåda street art innan det var dags att återvända hem.  När man vet hur fruktansvärt kallt det kan vara i New York City i februari är det ännu mer njutbart dagar som denna. Ingen vind och mjuka solstrålar som pressar sig fram genom huskropparna.