Icon och The Odeon

iconparking.com är en fantastisk webbsida där man kan boka parkeringsplatser i NYC. Jag trodde aldrig att jag skulle få för mig att ta bilen in till Manhattan, när vi har tåget som tar 35 minuter till Grand Central Station. Men det är väldigt smidigt och faktiskt billigare. För bara 12 dollar bokade jag igår en parkeringsplats på 32:a gatan (precis vid Park Avenue). Resan tog 55 minuter från dörr till dörr, varav 20 minuter på 34:e gatan. En tågresa för mig och barnen kostar tur och retur 33 dollar. 

Efter att ha utforskat ett gäng ungdomsbutiker, strosat genom Soho, promenerat alldeles för långt in i Chinatown och precis klarat oss från att hamna på ett expresståg till Brooklyn avslutade vi kvällen på en gammal klassisk restaurang i Tribeca, The Odeon. Magnus hade tillbringat dagen på egen hand tillsammans med en gammal arbetskamrat på besök i stan, men anslöt till middagen. The Odeon har legat på samma adress i snart 30 år och är väl värt ett besök när man är i stan.

Studievägledning

I dag har vi varit på skolan och fastställt årskurser åt barnen. Det är nu beslutat att Rasmus blir en Freshman (nionde klass) och Filippa en Junior (elfte klass). Vi tillbringade hela förmiddagen tillsammans med skolans studievägledare för att få hjälp med vilka kurser barnen bör välja för att få schema och slutbetyg att gå ihop. Välkomnandet och omtanken på skolan har varit fantastiskt för samtliga tre barn och vi börjar nu alla blir exalterade inför nästa veckas skolstart.

Skolstart

Kindergartens inofficiella första skoldag är nu avklarad. För att avdramatisera skolstarten den 3 september har vi idag haft besöksdag på skolan. Barnen har besökt klassrummet, träffat fröken och även provsuttit skolbussen. 

Inför skolstarten har vi erhållit en lång lista på allt som ska införskaffas - skolväska, mapp dekorerad med familjefotografier, tio stycken limstift, 4 oz tub med skollim, fem stycken 1-gallon ziplockpåsar, paket med 24 kritor, ett paket stickers samt lite annat smått och gott. Bara att förstå vad som avses tar en eftermiddag. Jag ser inte fram emot att införskaffa allt till de större barnen. Det lär inte vara en kortare lista.

Klassens ordinarie fröken fick barn förra veckan och kommer därför att ersättas med en vikarie under de första två månaderna. "Wellcome to United States" som en av de andra lärarna sa, när jag såg frågande ut till den korta föräldraledigheten. Vikarien är en pensionerad Springhurst-lärare med mycket gott rykte, så det ska nog duga så länge.

Olivia sa till oss i går att bättre än så här blir det inte. Magnus försökte då berätta att livet som tur var bara blir bättre och bättre. Idag erkände Olivia att pappa nog hade rätt - idag var faktiskt en bättre dag än igår.

Football

Eftersom parkering saknas trängs bilarna i vägrenen på de små gatorna runt stadens kombinerade fotboll- och baseballplan. Redan långt innan träningen börjar är det full fart runt planen. Papporna samtalar över uppslagna träningspärmar. Mammor och syskon fäller ut sina campingstolar runt gräsplanen och öppnar sina kylväskor, fyllda med öl, läsk och snacks. Spelarna samlas ute på fältet för att förbereda sig. Stämningen är helt enkelt på topp.

 

Sjuåringarnas fotbollssäsong har äntligen börjat. 

Fotboll

Tisdagen var en viktig dag. Efter fyra hårda träningsdagar har skolans fotbollslag (soccer) utsetts. Både Filippa och Rasmus har tränat fyra timmar om dagen i tre dagar (de missade första dagen på grund av att vi inte visste hur det gick till), med första passet mellan 7 och 9 på morgnarna.

Två lag utses, Varsity och Junior Varsity. Enkelt kan de kallas A-lag och B-lag, men eftersom laget plockas från hela High School (fyra årskurser, nian till tolvan) kan det även ses som en åldersindelning. De äldre spelar i Varsity och de yngre i Junior Varsity. 

Eftersom vi börjar skolan ett år senare i Sverige än de gör här, har det inte varit självklart vilken årskurs Filippa och Rasmus ska börja i. De slutade sjuan och nian i Sverige, varför skolan vill placera dem i åttan respektive tian här. Men då blir de troligen ett år äldre än sina klasskamrater. I morgon kommer vi att ha möte med skolan för att reda ut hur det blir. 

Tillbka till fotbollen. Det hela slutade med att de båda hamnade i Junior Varsity, vilket var helt naturligt för Rasmus som knappt är en Freshman (nian) medan ett trist bakslag för Filippa. Bakslag är ingenting vi behöver just nu när allt är nytt och lite jobbigt, men det är bara att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa av situationen. Nu är Filippas mål att visa att hon förtjänar en plats i Varsity.

Blivande tennisstjärna

Enligt egen utsago var Magnus en lovande tennisspelare som ung. Hade bara uppbackningen varit lite bättre hade han troligen varit mycket mer än bara en lovande tennisspelare. När Olivia här om dagen, helt utan påverkan, berättade för sin pappa att hon tänkte bli tennisspelare när hon blir stor, togs därför detta på absolut största allvar.

Tennisracket och bollar införskaffades och lektionerna kunde börja.

Kräftskiva

Jag är fortfarande nybörjare på att vara utlänning. Det jag känner och upplever just nu kan vara temporärt och så småningom bytas ut till något annat. Kanske kommer känslan av att vara just utlänning att minska. Varje dag lägger vi till något nytt i vårt förråd av erfarenheter av att leva i ett amerikanskt samhälle. Om detta förråd kommer att ge oss en känsla av tillhörighet eller bara förstärka vårt utanförskap vet jag inte än.

I lördags var vi tjugo svenskar, tio vuxna och tio barn, som för en kväll fick känna oss som om vi aldrig lämnat Sverige. Kräftorna lyste ikapp med den röda solnedgången över Hudson River, snapsen immade och snapsvisorna ekade över grannarna. Än en gång kunde vi tacka IKEA för att vi kan fortsätta känna oss som svenskar här i USA.

Date

Sedan vår ankomst till USA, den 30 juni, har Olivia inte lekt med en jämnårig kamrat en enda gång. Hon har interagerat en aning med andra barn på gymet, men det är så lite att det är knappt värt att nämna.

Världen är dock liten och så är även New York. Via såväl Svenska Skolan i Tarrytown och en kollega från Svt har jag fått kontakt med en svensk familj i Tarrytown som har en pojke i Olivias ålder. Idag var det äntligen dags för en date.

Upplägget för daten var lunch i vår trädgård tillsammans med övriga familjemedlemmar (inte papporna såklart, de var på sina viktiga jobb). Det hela började ganska stelt och som sig bör lite blygt. De båda tilltänkta valde att sitta så långt ifrån varandra som möjligt vid bordet och pratade inte mycket till en början. 

När lunchen och det formella var avklarade släppte det successivt. Med lillebror som draglok började de så sakta finna varandra och snart befann sig alla tre ute i den okända trädgården. Olivia självklart med gummistövlar på. 

På två timmar hann de avverka Vår Trädgård, Grannens katt, Den försvunna Diamanten, Lego, Dockvagnar och Flexitrax. Ingen av de tu kommer troligen någonsin att erkänna detta, men det var en riktigt lyckad date.

Tarrytown Music Hall

Fyra miles norr om Dobbs Ferry ligger den aning större staden Tarrytown. I Tarrytown ligger Westchesters äldsta teater som numera fungerar som konserthall. Här spelar artister som vi trodde försvunnit för en medelålders publik som en gång såg dessa artister när de fortfarande spelades på radio. 

I går kväll spelade Suzanne Vega på Tarrytown Music Hall och jag och Magnus tog chansen att lämna barnen hemma för att gå på konsert. 

Om någon tror att Suzanne Vega är en trist föredetting som desperat kämpar sig kvar i rampljuset är det fel. Suzanne Vega är en cool och rolig tjej från New York City som kör sitt. Har jag insett nu. 

Jag åkte dit utan några som helst förväntningar och åkte hem varm i själen och hjärtat.

Varje dag är ett äventyr

Det är lördag och efter att ha ägnat några timmar åt att få ordning i vårt stora hus, bestämmer vi oss för att ta med alla barnen på lunch i Nyack. Dobbs Ferry ligger på östra sidan av Hudson River. Cirka fyra miles norr om Dobbs Ferry går Tappan Zee Bridge över till västra sidan. Där i Rockland County, NY, ligger den lilla staden Nyack. 

Förutom att Nyack är en mycket trevlig stad, finns där en hamnkrog som heter River Club. River Club är en prisvärd, enkel, klassisk amerikansk restaurang med helt OK mat. Främst är det ändå miljön och den trevliga personalen som lockar oss.

Resan dit tar inte mer än 20 minuter och vi slår oss ned i utedelen av restaurangen med utsikt över Hudson River. Hovmästaren börjar genast fråga ut oss om vår härkomst. Han berättar om en av sina bästa vänner som gifte sig med en svensk dansare och flyttade till Göteborg. Hans svenske vän arbetar idag på Göteborgsoperan, men spelar också i ett band, vars namn han skriver ned åt oss så att vi kan kolla upp dem på MySpace.

Vår servitris berättar att hon en gång i tiden bodde några månader i Norge, tillsammans med en norrman. Tyvärr vågade hon aldrig ta klivet och gifta sig med honom, sin livs kärlek, vilket hon ångrar än idag.

Mellan dessa historier och vår mat, ser vi en annan servitris springa ut i köket och ropa på sin pappa. Hon ser mycket upprörd ut och vi tror att det är någon som på ett otrevligt sätt har klagat på maten. Pappan, jag tror att det är restaurangchefen, kommer springande och det visar sig att mannen i båset bakom oss, har tuppat av. Faktiskt ser det ut som om han håller på att dö.

Innan vi ens hinner blinka, hör vi sirener i bakgrunden och in rusar två polismän och allteftersom tre stycken ambulansmän. Precis vid våra fötter, samtidigt som vi får in vår mat, pågår full räddningsaktivitet. Det känns lite konstigt att äta samtidigt som en man vid våra fötter kanske håller på att dö. Mannen återfår emellertid ganska snart sina krafter och kan sätta sig upp, men när vi lämnar restaurangen en stund senare, står fortfarande en polisbil och två ambulanser utanför. 

Finns det så lite för utryckningspersonalen att göra så att de måste slåss om bytena eller ger de höga fastighetsskatterna (som går direkt till stadens skola, polis och brandkår) och sjukvårdsförsäkringspremierna valuta för pengarna?

Learner Permit

Trots att jag har haft körkort i över 20 år, måste jag göra om allting igen för att få ett som gäller här i New York. Jag har rätt att köra på mitt svenska körkort i sex månader, därefter måste jag ha ett amerikanskt om jag vill fortsätta köra bil.

För att ta körtkort i New York State måste man genomgå tre delmoment. Första momentet innebär att ta man skriver ett skriftligt prov på Department of Motor Vehicles. Därerfter måste man delta på en fem timmar lång säkerhetskurs och slutligen är det uppkörning.

Jag har idag klarat av moment ett och får då ett Learner Permit. Två timmar tog det att genomgå pappersexcercisen på DMV i Yonkers, varav jag ägnade cirka 10 minuter åt de 20 frågorna i det skriftliga provet. Resten av tiden gick åt att vänta.

Finns det en internationell myndighetsutbildning där man lär sig att gå extra långsamt?

Bronx Zoo

Såsom alla andra barnfamiljer i Dobbs Ferry (och troligen hela New York City) har vi årskort till Bronx Zoo. Samma årskort gäller också till New York Aquarium och Central Park Zoo. Från oss tar det cirka 20 till 25 minuter att köra till Bronx Zoo, vilket i denna del av världen är nästgårds.

Det är lätt att som europé att raljera över saker och ting här i USA. Maten och människorna är feta, de byråkratiska systemen är omständliga och amerikanarna är nostalgiska på gränsen till det patetiska. Därför kan det tolkas som ironi när jag säger att Bronx Zoo är en fantastisk fin djurpark. 

Den ligger mitt i stadsdelen Bronx, med alla sina sociala problem. Den är stor, grön, ren och befriande fri från kommersialisering. Överallt informeras vi om olika miljökatastrofer människan har bidraget till, såsom skövling av regnskogen och utrotning av olika djurarter. Därtill framgår hur Bronx Zoo arbetar för att bidra till en bättre värld. Deras miljöarbete innebär att vår medlemsavgift är avdragsgill till 50 procent i deklarationen. 

Men framför allt är det trevligt att besöka Bronx Zoo och det finns ingen risk att man hinner avverka allting på en dag.

Vardag

Varje dag inleds med två timmars läxläsning för Filippa och Rasmus. En timmes matematik och en timmes läsning av skönlitteratur på engelska. Olivias studier består av att titta på amerikanska barnprogram. Företrädesvis Teletubbies, Sesame Street och Dora the Explorer. 

I dag har vi dessutom besökt Dobbs Ferrys bilmekaniker för att få hjälp att klippa av Rasmus cykellås. Cykelnyckeln är spårlöst försvunnen. Bilmeken fick kämpa ganska hårt, men ville inte ha någon ersättning. Därefter kunde Rasmus äntligen ta en premiärtur på cykeln. Han har tjatat sen han kom hit.

Mitt nyinköpta sidenlinne har lämnats in på stadens kemtvätt efter att ha använts en gång och ytterligare ett papper har lämnats till Springhurst Elementary School. 

Dagen avslutades med ett glas mousserande vin (rest från helgen) på vår fina veranda, indisk lammgryta och glass från Ben & Jerry. 

Just nu har vi det ganska bra.

Barbeque

I går var det dags igen för barbeque med några av våra grannar. Värdinnan, Ms J, bor ensam med sin son i ett hus liknande vårt. Hon är partner på ett Venture Capitalbolag och visade sig ha en faiblesse för dyra viner. Förutom vår familj var det ytterligare tre grannfamiljer där, varav ett par endast tittade in på ett glas vin.

Mr & Mrs G har två barn, 10 och 12 år gamla. Hon är psykolog och han australiensare. Hennes stora intresse just nu är koncerter och hon har dragit med sina barn på såväl Bruce Springsteen, The Eagles och The Jonas Brothers (snarare dottern som drog med mamman). Just nu planerar de för Jefferson Airplane i september. Hon berättade om den stora skillnaden idag jämfört med för 25-30 år sedan, då redan tunnelbanevagnarna på väg till konserterna var fyllda med sötluktande rök. För att inte prata om konsertarenorna. Idag röks inte ens vanliga cigaretter på arenorna. 

Mr & Mrs S bor närmast oss och visade sig vara de lugna i sällskapet. 

Denna samling grannar uppför sig som om de alla ingick i samma familj. De argumenterar högljutt om vilken matvaruaffär man ska handla i, vilket baseball-lag man ska hålla på och om det är vettigt att handla viner för 500 dollar flaskan. Ingen får prata till punkt, de himlar med ögonen och enas inte om någonting. Men är samtligt underbart hjärtliga. 

Alla i sällskapet förutom vi är judar och vi börjar förstå att vi har nästlat oss in i ett judiskt område. Men alla tar emot oss med öppna armar och vi kliver mer än gärna in i deras Woody Allen-lika värld.

Only in America

Idag på förmiddagen var jag på Pilates. 30 minuter in i klassen kommer en kvinna in i lokalen, går fram till instruktören och börjar prata. Hon tar ingen hänsyn till att vi är 25 personer i salen som är mitt i våra pilatesövningar. Jag tror att hon har missuppfattat tiden och börjar ifrågasätta om det verkligen stämmer att klassen börjar 9.30 och inte 10.00. Hon diskuterar därefter med instruktören om hon kan hoppa in i klassen ändå. Efter ett par minuter går hon ut igen och klassen kan fortsätta.

Inte bara jag reagerade, så det kanske inte var ett typiskt amerikanskt beteende. Men det skulle aldrig hända i Sverige.

Fotboll

Våra svenska vänner bor cirka 10 minuter med bil härifrån, i Tarrytown. I deras område finns en gemensam pool där vi ofta bjuder in oss själva som gäster. I området finns också en hängiven fotbollstränare som har lyckats samla alla kvarterets fotbollsspelande barn till "spontana" fotbollskvällar tre gånger i veckan. Och då är det alltså soccer som gäller, inte amerikansk fotboll. Allt från fem till tjugo barn träffas med denna fotbollstränare som motor och spelar i drygt en timme. Ingen träning, bara matcher och bara på kul. 

I tisdags var även Filippa och Rasmus med och spelade, tillsammans med våra svenska vänner samt ett antal amerikanska barn i alla åldrar. 

När man befinner sig i en ny miljö, med annat språk och annan kultur, är det fantastiskt att någon gång få känna sig trygg och hemma. Min trygghet är gymet. Där känner jag mig hemma. Filippa och Rasmus trygghet är fotbollen. De kan reglerna, de är duktiga och de behöver inte prata flytande för att interagera med andra barn. Ikväll är det dags igen.

Tempo

Tiden har en annan hastighet här än i Sverige. Jag går upp sju på morgonen, gör något oavbrutet, men hinner nästan ingenting. Man kan förledas att tro att det är hemmafrusjukan som gör att jag arbetar långsammare, men så är det faktiskt inte. 

Troligtvis är detta förklaringen till det hysteriska tempo som präglar Manhattan. Jag och barnen har idag haft en heldag i City och studerat fenomenet. Bilarna åker i och för sig inte så fort, eftersom de står i köer mesta tiden. Men de vill åka fort. De frustar i kapp med hästarna utanför Central Park och tutar frenetiskt för att få komma fram fortare.  

Vi började vår dag med att promenera 5th Avenue norrut mot Central Park. Därmed fick vi med besök på såväl Barnes & Noble, Disney Store och Apple Store. Samtidigt som vi nådde fram till Central Park var det dags för lunch och det löste vi genom att köpa smörgåsar på en deli. Återigen blev vi påminda om tempot. Vi kände oss alla helt slutkörda när vi kom ut från delin med våra smörgåsar. När man inte är van att beställa i en amerikansk deli med tusen olika val, blir det inte lättare att hänga med i deras hysteriska fart.

 i Central Park var det som att kliva in i en annan värld. Stilla, grönt och endast en ensam saxofon som underhöll oss när vi satt på vår parkbänk och åt vår lunch. Tydligen finns det små oaser där tiden håller samma tempo som i övriga världen.

Lounger

Flygplatser är ur ett svenskt perspektiv ett klassamhälle i dess mest uttalade form. Eller som Bibeln säger "De som har, hava det givet". Jag vet i och för sig inte om det är så, att det står så i Bibeln, men jag tror det.

Eftersom de flesta flygplatser är lika roliga som ett Domusvaruhus från 50-talet och ett flygplan trängre än en tunnelbanevagn på väg till Råsunda, är det kanske inte så konstigt att denna världsordning har bildats. Ett samhälle där förmåner, guldkort och uppgraderingar regerar.

Eftersom jag saknar Guldkort på SAS och Newark är värdelöst för en innehavare av Priority Pass, åtminstone om man flyger till Stockholm, känns det tillfredsställande att åtminstone på Arlanda få dra sig tillbaka till Menzies Lounge och inta ett glas vin och lite snacks. Och för en liten stund få känna sig som en av de priviligerade.

Hemresa

Den 3 augusti kl 10.40 var det återigen dags att lämna Sverige. Denna gång tillsammans med Filippa och Rasmus. Vi packade in oss i bilen i god tid för att bege oss till Arlanda, efter att ha sagt hej då till Pernilla och lille Kalle. 

Väl framme på flygplatsen möts vi av det budskap man absolut inte vill ha. Flighten är inställd. Första reaktionen är förnekelse. Det är inte sant, omöjligt. Men ganska omedelbart blir det en praktiskt fråga. Vad händer med oss nu? När kan vi då komma iväg?

Som tur var, tack vare våra dyra biljetter, har vi blivit ombokade till ett senare flyg via London. Istället för att landa 13.10 amerikansk tid kommer vi att landa 23.05. Vi inser att vi får vara glada för att vi anländer inom samma dygn. Passagerarna i Ekonomiklass får i bästa fall åka inom ett par, tre dagar.

Vi beslutade att åka tillbaka till Nacka ett par timmar, innan det är dags att återigen bege sig till flygplatsen. Vilket antiklimax.