All inclusive

Vecka två på semestern var det dags för nästa premiär. Denna gång för hela familjen. I alla år har vi lyckats motstå all inclusive-semestern, men genom demokratiskt val med inslag av lottdragning var det dags att ge fenomenet en chans.

Att bo, äta och leva på ett och samma område, utan att behöva plocka fram plånboken en enda gång är helt klart avkopplande. Har man bekymmer på en resa som denna, bör man nog se över sin mentala hälsa. Till och med mannens rastlöshet lyckades kvävas med hjälp av en bra bok.

Trots bristen på bekymmer finns det ett par moln på All inclusive-himmeln.

Den totala avsaknaden av kontakt med landets kultur och befolkning är för min del ett ganska stort moln. Vår tur till grannbyn med en kaffe på torget där marknaden pågick för fullt var en behövlig dos av verklighet. Ett annat moln är kvantitet istället för kvalitet. Sist men inte minst är det för mycket folk omkring mig som jag inte känner. Det där med folksamlingar och trängsel är naturligtvis inte någons grej, men vissa bryr sig nog mer än andra. Folkskygg säger jag, snobb säger min man.

Summa summarum har vi haft precis en så avkopplande semester som vi behövde efter ett minst sagt hektiskt och tärande halvår. Nu är det dags att börja fila på nästa års semesterförslag.

Skogspromenad

Vårt första mål på semestern är Göteborg med omnejd. Man och minsta dottern får för första gången besöka Liseberg. Att en åttaåring inte har varit på Liseberg förut kan man förstå. Hur en 45-åring har lyckats undgå ett besök är mer förvånande. Nu är det i alla fall avklarat.

Efter ett par nätter på Gothia Tower beger vi oss ännu mer västerut mot Göteborgs innerskärgård, närmare bestämt Styrsö. Den lilla ön är precis lagom för cykelturer och skogspromenader och har dessutom ett underbart litet pensionat.

Lilla O är tålmodig, dock inte särskilt nöjd, när vi promenerar runt halva ön. Är det inte grus i skon, är det småkryp eller fårbajs. På vår vandring slår det mig hur annorlunda min egen barndom var.

Barn i dag har alltid vuxna i sin närhet som kan trösta, uppmuntra och slå ihjäl skrämmande kryp. Min tillvaro som barn var som en lightversion av filmen Flickan. Fritt från vuxnas inflytande lärde vi oss om skogens faror och tjusning. Någonstans fanns naturligtvis föräldrar och andra vuxna, men aldrig la de sig i vår lek.

Frånvaron av vuxna är på gott och ont. Vi lär våra barn mycket som jag behövde betydligt fler år för att tillgodogöra mig. Å andra sidan lärde jag mig tidigt vilka små kryp som bits och vilka som inte gör det och att skogens barr kanske sticks lite men är för övrigt helt oförargliga.

Brevvän

Jag sitter djupt försjunken i Karin Broos sommarprogram när min granne på flyget knackar på mig och vill visa ett korttrick. Med en omärklig suck lägger jag ifrån mig mina hörlurar och låter mig underhållas av hans uppvisning.

När korttricket är klart och jag tänker återgå till mitt sommarprogram frågar han om jag har barn. "Ja, tre" svarar jag lika stolt som alltid. "Då kan jag lära dig tricket så att du kan göra det för dina barn". Hur kan man tacka nej till ett sådant erbjudande?

Sen är det bara att packa ner hörlurarna i väskan för gott. Jag får veta allt om den schackturnering i Paris han precis har deltagit i, vilka souvenirer han har köpt vid besöket av Mont Saint Michel och hur många gravar han har sett i Normandie. På manligt vis frågar han inte vad jag har gjort i München men berättar desto mer om sin katt hemma i Stockholm.

När vi närmar oss Arlanda frågar han om jag har en mailadress. "Vi kanske kan skriva till varandra?" Nu lägger sig hans vän på andra sidan i samtalet. Vännen tar tag i min hand och visar mina ringar för min granne. "Du måste vara mer uppmärksam" säger vännen.

Jag skrattar och säger att om elva år, när min nya vän fyller 20 kanske jag är redo att gifta om mig. Med mig från flyget fick jag därmed en mailadress till en ny liten vän med en svada som till och med slår Lilla O's. Undrar om han tycker att det är OK om jag lämnar över hans mailadress till henne?

Vardagslyx

Livet i stan mitt i sommaren har sin charm. En cappuccino innan jobbet på kvarterets bageri gör att det känns som semester utomlands istället för vardag.

På kvällarna är det däremot svårare att få till vardagslyxen. Alla restauranger med självaktning är nämligen stängda i juli, i alla fall i våra kvarter. Eftersom Lilla O är hos farmor hela veckan och de stora barnen hos sin pappa, ville vi i går utnyttja friheten med en middag på stan.

Lättare sagt än gjort. Alla tilltänkta restauranger i området hade bommat igen för sommaren. Lösningen på problemet blev gatans Thairestaurang som faktiskt har vissa ambitioner. Inte riktigt vad vi hade tänkt, men helt OK efter omständigheterna.

Ikväll bär det av på tjänsteresa till München sen blir det semester på riktigt. Två av tre veckor kan vad som helst hända.

Medvind

Cykelturen till city från Gärdet för att inta lunch går i motvind. Jag
kämpar hårt för att överhuvudtaget komma framåt och för att samtidigt inte
bli alltför svettig. Vägen tillbaka går naturligtvis lättare, men inte
känns det som om jag har vinden i ryggen. Mer som om det inte är någon vind
alls.

Precis så tror jag att livet fungerar. I motvind känner vi varenda steg och
vi får kämpa oss framåt som en segelbåt på kryss. När det vänder och vi har
vinden i ryggen tycker vi att livet går sin gilla gång. Vi skulle inte ens
våga erkänna att vi har medvind även om vi skulle ana det. Att utmana ödet
på det viset skulle omedelbart kunna straffa sig.

Lite försiktigt i smyg kanske det ändå skulle vara OK att då och då erkänna
att det känns ganska bra. Bara för att stärka sig inför nästa gång det
blåser åt fel håll.

Picknick

När kvällen är lika varm som dagen packar vi matsäck och beger oss hela familjen inklusive flickvän till parken. Trots att klockan är över sex på kvällen väljer vi en plats i skuggan. I affären har vi försett oss med grillad kyckling, köttfärspaj och diverse frukter. Färskt surdegsbröd kommer från kvarterets bageri.

"Om vi hade bott kvar i förorten, var hade vi då haft picknick?" frågar stora dottern efter en stund. "Då hade vi ju inte behövt ha picknick, då hade vi ätit på uteplatsen" svarar jag, men förstår vad hon menar. Har man bott 16 av sina 19 år i staden är en picknick i Vasaparken betydligt mer rätt än en middag på sin egen uteplats. Själv har jag bara bott halva mitt liv i staden, men är ändå benägen att hålla med.

Funkar

Nu har jag ingen ursäkt längre.

Chrome

Anledningen till att jag inte skriver just nu är för att jag har gett bort min älskade MacBook Air till äldsta dottern. Efter studentexamen hade hon inte längre någon egen dator och istället för att köpa ut hennes dator för ett alldeles högt pris har hon fått min. Problemet är att jag inte har köpt någon ny än. Det kommer att ske först i augusti då mannen åker till USA.

Jag har tillgång till en nätt liten Sony Vaio som borde vara hur bra som helt. Problemet är att den är långsam, tråkig och så är det ingen Mac. Som jag nämnde tidigare har jag inte ens lyckats få Publish-knappen att fungera.

Nu har jag laddat ner Google Chrome för att se om det går att publicera inlägg med den webbläsaren. I sådana fall lovar jag att bättra mig.

Varsel

I dag fick jag ett varsel. Inget dramatiskt sådant, utan ett vanligt hederligt.

Efter middagen tog maken, jag och Lilla O en promenad. På vägen utanför Sabbatsberg ser jag två unga kvinnor komma gående. "Det ser ut som B" tänkte jag, men insåg sedan att min vän B är betydligt äldre än den tjej som kom gående, som snarare var i tonåren än mitt i livet.

Vi promenerade vidare och på vägen hem fick Lilla O sin belöning i form av glass hos Josef på Odengatan. I den lilla butiken står en kvinna framför oss i kön och trots att jag bara ser ryggen far samma tanke igenom huvudet som tidigare under promenaden - "Det ser ju ut som B".

Min första tanke är att nu får jag väl ändå ge mig. Min nästa tanke är, banne mig det är faktiskt hon. Vilket det också var.

Förr hände det titt som tätt att jag fick den här typen av varsel, men nu var det minst tio år sedan. Företeelsen är otroligt intressant och en liten liten inblick i hur mycket vi inte vet och förstår.

Fågelungar

I huset vi har lånat i Bjärred bor även två katter. Min man och lilla dotter är överväldigade av detta tillfälle till att låtsas vara kattägare. Även jag har tyckt att det har varit lite småmysigt, även om det där med katthår är högst irriterande. Nu har dock den ena katten visat sin rätta natur och ordet småmysigt är inte riktigt det jag skulle använda längre.

Det börjar häromdagen när vi har bröder, systrar och kusiner på besök. Vi sitter på vår lånade uteplats och samtalar i godan ro, då en av katterna kommer gående med nöjd blick. I munnen har han en pipande liten fågelunge. Min svåger som är djurvännen i familjen lyckas rädda den lilla fågeln och tar med sig den hem. Efter instruktioner på internet matar de fågeln efter alla konstens regler.

Så idag händer det igen. Den här gången har vi ingen svåger i närheten som kan rädda situationen. Lilla O och jag jagar den blodtörstiga katten som vägrar släppa sitt nya byte. Till slut blir jag hysterisk och jagar istället ut sonen som får ta över jakten. Maken har låst in sig i godan ro i badrummet och dyker inte upp förrän även denna skatt är räddad från kattens gap.

Nu blir det två små fåglar i det artificiella boet hemma hos svågerns familj. Tur att vi åker hem i morgon och lämnar såväl katter som fåglar åt sina öden.

Danmark

Skåne är ett vackert landskap med allt som inte Stockholm har. Vidsträckta havsvyer, böljande åkrar och pittoreska småbyar. Eftersom jag är gift med en skåning har jag till och med lärt mig att uppskatta språket, även om det i vissa fall kan bli lite väl mycket.

Det bästa med Skåne är ändå Danmark. Anledningen till att vi tycker om Skåne är ju egentligen för att det nästan är som Danmark. Det är lätt att förstå varför vi svenskar tycker om Danmark, i alla fall som turistland. Hela landet är som en bok av Elsa Beskow.

I Sverige är vi så bra på förnyelse och modernisering att vi har suddat bort all gemytlighet. De få platser som finns kvar, Torekov, Visby, Mariefred och Gränna, bevaras som ovärderliga skatter. Ändå ligger de bara på medel i Elsa Beskowskalan. Ett betyg som i Danmark skulle betraktas som högst mediokert.

Men gjort är gjort. Det som en gång moderniserats går inte att backa tillbaka. Tvärtom är vi fast i utvecklingens garn. En stad som har bevarats i flera hundra år är värd att bevara några år till, medan ett köpcenter från 50-talet känns lika omodernt som en tjocktv.