Familjedrama

I söndags återberättade Olivia en historia en pojke i hennes klass hade berättat en vecka tidigare. Pojkens pappa hade kommit hem sent en kväll efter att ha varit ute och druckit vin och öl och av någon anledning varit så arg att han hade slagit sönder hela köket. Polisen hade kommit och en polis hade tagit hand om mamman och den andra polisen hade tagit hand om pappan. Sedan kunde de inte bo i huset på flera dagar eftersom de inte hade några saker i köket.

Exakt så berättade Olivia och vi föräldrar stod med gapande munnar. När hände detta? Hur mår pojken nu? Vem berättade detta, pojken eller fröken? Vi hade en mängd frågor, men kunde bara få svar på en bråkdel. Olivia var hur lugn som helst och tyckte egentligen inte att det var en stor grej. Det hela hände ju förra veckan, så det var jättelänge sedan.

Mamman träffar jag ibland på gymmet och nu tänker jag på vad jag ska säga till henne när jag träffar henne. Ska jag låtsas som ingenting eller ska jag visa att jag vet? Det var faktiskt hon som hade uppmuntrat sin son att berätta om incidenten i skolan. 

Jag tycker att det var bra att pojken berättade om händelsen, om det kändes bra för honom. Här i USA har jag fått en känsla av att man ofta vill dölja hemskheter längre för sina barn (t ex genom pip på TVn) än vad vi gör i Sverige. Jag kan tänka mig att vissa föräldrar reagerade på sina barns nya insikter om vuxenlivet.

Das Rheingold

Just nu bedriver The Metropolitan Opera en kampanj som går ut på att man varje måndag kan anmäla sig på deras hemsida med möjligheten att vinna biljetter för $25 styck till helgen efter. Normalpris för biljetterna är cirka $200, så $25 är i stort sett gratis. Vinner man och inte vill gå, behöver man inte köpa några biljetter.

I måndags skrev jag in mig på vinst och förlust och vann till min häpnad biljetter till lördagens matinéföreställning av Rehnguldet. Magnus erbjöd sig att följa med och jag köpte två biljetter. 

Vi lämnade Olivia hos några vänner i Tarrytown och åkte in till stan i god tid för att hinna med lunch innan föreställningen. Mitt emot The Met hittade vi flera restauranger som såg lämpliga ut och valde Bar Boulud där vi åt underbart goda franska charkuterier.

Uppsättningen pågick i tre timmar i ett sträck och efter en lite seg start blev det en riktigt underhållande föreställning. Scenografin var helt makalös och alla sångare höll hög klass. Vi hade fått bra platser och det kändes extra bra att bara ha betalat totalt $50 för biljetterna, istället för $470 som sist.

Hårsalonger

Första gången jag klippte mig här i USA gick jag till Dobbs Ferrys klassiska hårsalong, Danielle's Unisex, på en av huvudgatorna. Dessförinnan hade alla barnen klippt sig där och jag hade därmed lite koll på stället. 

Trots att de tre hårfrisörskorna är relativt unga, känns det som att kliva in i en salong från 50-talet. Lokalen är klassisk, helt utan moderna attribut, frisörskorna har likadana rockar på sig och de småpratar med varandra på ett sätt som för tankarna till filmen Steel Magnolias, men utan den familjära stämningen.

Sedan mitt förra hårsalongbesök har en ny salong öppnats, bara några meter ifrån Danielle's. Det är en helt annan typ av salong. Den andas New York City istället för småstad och de som jobbar där har vanliga kläder, inte likadana rockar. En annan rolig detalj är att ägarinnan är halvsvensk. Hon förstår mer svenska än hon pratar, men i alla fall. 

Dit begav jag mig därför vid mitt andra frisörbesök och ägarinnans manliga kollega tog sig an mitt slitna hår. Min manliga frisör förstärkte ytterligare Manhattan-känslan på salongen med att vara så typiskt Manhattan-gay. Inte ung och fjollig, utan medelålders och normal. Men ändå kunde jag genom hans fingrar känna hur han och hans partner (han berättade att han hade en partner) höll stora koleriska middagar i sin våning på 1:a Avenyn, hur de gick på The Met tillsammans med sina gaykompisar och promenerade med sin lilla hund i Central Park. Där har vi mina fördomar om böglivet på Manhattan.

Ut från salongen kom jag i alla fall för första gången någonsin med rakt hår. När han började föna ut lockarna, stoppade jag honom inte för en gång skull. Varför inte prova på att vara rakhårig åtminstone en dag i livet? Det var riktigt roligt, tyckte speciellt Olivia som skrattade länge när jag träffade henne vid bussen.

Formal

Senior Prom vet alla även i Sverige vad det är. Junior Formal är kanske inte lika känt, men är egentligen samma sak, fast för Juniors. De som går i 11:e klass alltså. Ikväll är Filippa på Dobbs Ferry High Schools Formal. Många i skolan har satsat mycket pengar på förberedelser inför denna fest. Limousiner, partybussar och inte minst kläder och skor. En av tjejerna åkte till och med till Florida i helgen för att få en naturlig solbränna. 

Filippa nöjde sig med nya skor till sin gamla klänning, men var vacker som ur en klassisk svartvit film. Hoppas att min håruppsättning håller kvällen ut.

Vardagsbekymmer

Min förmiddag är planerad i detalj. Lämna Olivia vid skolbussen klockan 8.05-8.10, möta min hudterapeut på A&P:s parkering i Hastings klockan 8.15, för att köpa en kräm jag har saknat (efter att ha lämnat min kära vän C, tillika hudterapeut, i Sverige, har jag lyckats hitta USA:s bästa som även har högst personlig service) och därefter åka till Valley Stream på Long Island för att jobba.

Precis när bussen kommer upptäcker vi att Olivia inte har sin ryggsäck med sig. Jag hinner inte hämta den innan bussen kommer och försöker få Olivia att förstå att det är inte hela världen om hon inte har med sig ryggsäcken en dag. Hon äter ändå inte sin snacks. Olivia håller inte med, utan blir helt förstörd. Gråtandes kliver hon på bussen samtidigt som jag kommer överens med busschauffören att stå beredd med ryggsäcken när de åker samma väg tillbaka till skolan.

Jag tittar på klockan och inser att mitt möte med hudterapeuten ligger risigt till. Men i nöden prövas vännen och vår busshållplatskompis C erbjuder sig att vänta med ryggsäcken så att jag kan åka iväg. Efter transaktionen på parkeringsplatsen bär det iväg till jobbet och eftersom jag har passerat Hastings på vägen, tar jag en annan väg än vanligt. En väg som visade sig innebära betydligt fler köer än min vanliga väg. Om jag inte insett det tidigare, inser jag nu att detta inte kommer att vara min dag.

På jobbet går det i alla fall bra och jag ser fram emot att kunna jobba lite längre, eftersom Olivia har en playdate efter skolan. Men en dag som denna ringer skolsköterskan och berättar att Olivia klagar över magont. Bara att ta bilen och åka hem. Sedan sover Olivia hela eftermiddagen och nu ligger hon vid mina fötter i soffan och vägrar att gå och lägga sig trots att klockan är efter tio på kvällen. 

Våfflor

Trots att min mamma och hennes man inte förde mycket liv när de var här, känns det tyst och tomt i huset nu när de har åkt. Extra tyst är det nog för att FIlippa inte heller är hemma. 

I dag är det Filippas födelsedag och eftersom Mormor och Bengt åkte hem idag, hade vi födelsedagsmiddag i går kväll istället. Därför kunde jag inte säga nej när Filippas pojkvän ville bjuda sin flickvän på våfflor, våffel- och födelsedag till ära. Här är det i och för sig inte våffeldag, men har man en svensk flickvän så får man snabbt lära sig nya saker. 

Egentligen skulle jag vilja skriva flera sidor om hur underbar tonårskärlek kan vara, men det skulle bara bli patetiskt. Jag nöjer mig med att konstatera att det var en vecka sedan Filippas fötter senast nuddade marken.

Olivia var mycket upprörd över att hon inte fick äta våfflor. Eftersom våra våffeljärn inte fungerar här, åkte Rasmus, Olivia och jag till Dobbs Diner istället, där Olivia fick Belgian Waffles som kompensation.

Gästblogg

Hej, det är mormor som får låna en sida idag av Kinas blog och försöka återge något av vad vi känner efter en vecka i detta fantastiska hus - med Hudsonfloden nedanför vårt sovrumsfönster - och med ibland upp till 5-6 orädda och säkert för tomtägarna mycket irriterande hjortar utanför köksfönstret. Den röda Cardinal-fågeln har också låtit sin näktergalsstämma ljuda över nejden.

För mig som aldrig varit i New York eller USA överhuvudtaget - om man inte räknar en mellanlandning på J F Kennedy för över 20 år sedan - är allt otroligt, oerhört, obeskrivligt men samtidigt måste jag hålla med Kina när hon säger att det känns helt naturligt och mysigt att träffas igen efter ganska många månader.

Visserligen tar det bara drygt en halvtimme in med tåget utefter  Hudsonfloden in till Grand Central Station. Men sedan! Manhattan - som jag såg framför mig som ett par tre stora breda gator med massor av skyskrapor men som man kunde spankulera på lugnt och fint. Titta i skyltfönster, gå in på en mysig restaurang, kanske ta en tur i en sight-seeingbuss. Men t.o.m när jag skriver dessa rader börjar stressen komma och pulsen öka. Vi gick på 42-a gatan upp till Bryant Park som Kina föreslagit och redan efter ett kvarter blev vi ”överfallna” av gul- och rödklädda individer som ville pracka på oss en bussresa - för ”bara” 39 dollar per person. Vi kunde knappt slita oss från dessa iglar för vi ville själva bestämma när och om och i så fall var vi skulle ta en buss runt staden.

Det hela slutade med att vi bestämde oss för att åka upp i Empire State Building och det ångrar vi inte. Med ”audio machines” i handen gick vi runt på observationsplattan och lyssnade till Tony när han på ett trevligt och inspirerande sätt berättade om den fantatistiska staden New York och vi tyckte vi inte kunde fått en bättre bild av staden om vi åkt runt i en buss.

På Kinas fråga vad vi ville göra nästa dag kom mitt svar direkt: Central Park - där skulle vi finna lugn och ro och slippa stressen från Manhattan. Så blev det också, bortsett från att energiknippet Olivia sprang runt  i lekparken och klättrade och gungade så mormor ibland fick hjärtat i halsgropen. När Kina och Filippa shoppat färdigt tog vi tunnelbanan ut till Battery Park,  där vi hade fin  utsikt mot Frihetsgudinnan från den trevliga restaurangen Battery Garden.

Idag ska vi ta tåg och tunnelbana till Soho och promenerar runt litet där och ikväll är det födelsedagsafton för Filippa som fyller 17 år imorgon.

Det har varit ett soligt och vackert väder, men rätt kallt hela veckan. Man anar att träd och blommor kommer att slå ut så snart den riktiga värmen kommer. 

Ja detta var några av de intryck Bengt och jag tar med oss hem till Albatera i morgon. Det kommer ta sin tid att bearbeta minnen och intryck från denna fantastiska vecka och vi är så tacksamma och lyckliga över att ha fått den här möjligheten. Tack Kina, Magnus (som varit i Stockholm hela veckan), Filippa, Rasmus och Olivia!

Speciallösningar

Nu när det bor andra människor i vårt hem än det brukar, inser jag hur många speciallösningar vi har för allting. Så är det nog i många hem, men eftersom jag bara vet hur det är hemma hos oss, håller jag mig till det.

När vi brygger kaffe gör vi det i en termos. En kaffebryggare är enkel, den förstår sig alla på, men hur ska någon veta vilken termos jag använder vid vilket tillfälle? Eller hur mycket vatten det ska vara i respektive termos och hur mycket bönor man ska ha i kaffekvarnen? Tur att det finns snabbkaffe så att våra gäster kan dricka kaffe även när jag inte är hemma.

Det mesta i köket är anpassad till våra vanor och ibland har det bara blivit på vissa sätt av olika skäl. Kommer man från ett helt annat kök, med andra vanor, är allt annorlunda och svårmanövrerat.

Sedan är det där med TV och DVD. DVD:n fungerar bara med amerikanska filmer, annars får vi använda datorn, men CD-läsaren på datorn är trasig just nu. Inga svenska filmer alltså, om man inte vill titta på Filippas iMac. Kabel och tre fjärrkontroller orkar jag inte ens gå in på.

Ett gammalt hus medför också speciella situationer. Till exempel dörrar som måste öppnas på särskilt sätt för att inte handtaget ska ramla ur. 

Det är verkligen inte lätt att vara gäst i vårt hus alla gånger, till och med spelregler visar sig variera från hushåll till hushåll, men trevligt är det ändå.

Seussical

Efter en tidig middag på den italienska restaurangen Off Broadway i Dobbs Ferry gick vi alla till Dobbs Ferry High School för att titta på skolans årliga teateruppsättning. I år spelades Seussical, en musikal baserad på Dr Seuss böcker. Dr Seuss är lika klassiskt amerikansk som Astrid Lindgren är svensk. 

Föreställningen kostade $10 för vuxna och $5 för barn. Mormor fick komma in gratis. Vi var i god tid och fick bra platser. Några som helst förväntningar hade vi inte. Barnen hade några kompisar som var med och Rasmus hade hjälpt till att måla lite dekor, men för övrigt hade vi inte aning om vad vi hade att vänta.

Vi blev mycket glatt överraskade av uppsättningen kvalitet. Skolbandet hade förstärkts lite här och där med vuxna, men för övrigt var det rakt igenom barn och ungdomar som uppträdde och arbetade bakom scenen. Sången och skådespeleriet höll riktigt hög standard. Det enda som brast emellanåt var tekniken. Alla inblandade var i och för sig försedda med myggor, även om de inte alltid fungerade som de skulle.

Jag hoppas att Olivia kommer ha möjlighet att delta i ett liknande spektakel i Sverige, om hon visar sig vara lagd åt det hållet.

Canneloni

Internet är en fantastisk uppfinning, det har alla insett. En av de bästa sakerna med internet är att det är helt globalt. Var jag än är i världen kan jag tillgodogöra mig informationen på internet. Självklarheter, eller hur? Varför har då inte de som publicerar recept på internet insett denna självklarhet?

I går gjorde jag canneloni och hittade ett enkelt och bra recept på Tasteline. Fortfarande tycker jag att det är lättare att läsa svenska än amerikanska recept. Maträtten var simpel och några exakta mått behövdes inte, ändå stör jag mig på hur de formulerar måtten i receptet. 

"Två burkar ricotta" Finns det bara två storlekar på burkar? Är "burk" en måttenhet jag har missat, såsom "cup" på engelska? Samma sak med "1/2 paket fryst dill". Nu använde jag färsk dill, men ändå. Det är principen jag reagerar på. Och så slutligen "2 st Kelda laga lätt". Tänk om man hellre använder något annat märke än Kelda, även om man bor i Sverige? 

I Sverige är vi så vana vid att det bara finns ett sorters smör, margarin och vetemjöl, att det är självklart att skriva två burkar ricotta. Går man på ICA finns det troligen bara en variant ricotta, i en storlek. Inte som här där det finns tre olika märken, i tre olika stora burkar i den vanliga matvaruaffären.

Det som jag reagerar på är nog egentligen inte den stackare som har skrivit receptet, hon är bara en produkt av den svenska matkulturen. Det är oligopolet på den svenska livsmedelsmarknaden jag ifrågasätter. 

Besök

Bilresan går strålande nästan ända fram till Newarks flygplats. Fem minuter innan navigatorns beräknade ankomsttid blir det fel. Jag lägger mig i Expressfilen istället för Local och kan därmed inte svänga av när jag ska. När jag sedan ska rätta till problemet vill min kära vägvisare att jag ska köra över en bro som är avstängd och några alternativ vill hon inte kännas vid. Till slut hittar jag en hederlig Detour-vägskylt och tio minuter försenad anländer jag till flygplatsen.

Flygplanet från Madrid har anlänt 30 minuter tidigare än beräknat och Mamma och Bengt står och väntar när jag kommer fram. Som alltid tror jag att det ska bli underligt att träffa släkt och vänner från Sverige här i USA, men det blir det aldrig. Tvärtom, det känns helt naturligt och väldigt roligt.

På rekordfart är vi tillbaka i Dobbs Ferry, utan några felåkningar och utan kö på George Washington Bridge. Olivia hinner precis i tid till sin balett, vilket jag aldrig kunde tro. På kvällen äter vi spenatsoppa på färsk spenat, som det tar mindre än 30 minuter att laga. Sanslöst gott!

ELL-fest

Olivia har ELL sex timmar i veckan. ELL står för English Language Learners och är till för barn med engelska som andraspråk. Många som börjar skolan har bott hela sitt liv i USA, men ännu inte lärt sig engelska. Detta är särskilt vanligt för spansktalande barn, men jag har även träffat amerikanska barn med ukrainska och urdu som förstaspråk i Olivias ELL-grupp.

Varje år anordnar ELL en fest för sina elever och lärare i form av knytkalas där vi föräldrar står för knytena. Matutbudet blir naturligtvis fantastiskt med rätter från Pakistan, Japan, Jordanien, Ecuador, Mexico, Guatemala, Palestina, Kina, Ryssland, Sverige mm. Själv bidrog jag med köttbullar, vilket kändes mer barnvänligt än inlagd sill.

Vi föräldrar hjälpte barnen att ta för sig av maten och skulle se till att de inte tog för mycket. Det var knappast någon risk. Man kan tycka att dessa barn, såsom avkommor till dem som har lagat maten, skulle uppskatta rikedomen. Men så icke. Macaroni and Cheese, som en av ELL-lärarna hade bidragit med såsom ett amerikanskt inslag, stod högst upp på barnens lista. Tvåa kom Baked Ziti. Ziti är vad vi kallar penne, ännu mer pasta således.

Vilken hopplös uppgift det är att försöka presentera god matkultur till barn i ett land som hela tiden lockar med det lättsmälta och enkla. Mycket socker, mycket ost och mycket choklad. Inga svåra kryddor, inget tuggmotstånd och inga överraskningar. 

Saint Patrick's Day

Den 17 mars är det Saint Patrick's Day och Olivias klass hade uppmanats av sin fröken att bära grönt dagen till ära. Olivia och jag fick dyka djupt i hennes rosa garderob för att hitta något grönt, men till slut hittade vi en ärtgrön tröja. För att flirta lite extra med Olivias irländskättade fröken hade vi även införskaffat en stor knapp med texten "Happy Saint Patrick's Day".

På Manhattan är det parad den 17 mars, men den hade vi inte tid att besöka på grund av Parent Teacher Conference i Elementary School. Både Magnus och jag begav oss till skolan för att träffa Olivias fröknar, både vanliga fröken och ELL-fröken. 

Utvecklingssamtal om 5-6-åringar är lika stärkande för egot som att träffa en psykolog inför en anställningsintervju, förutom att man frossar om sitt barn istället för om sig själv. Nu gjorde jag en generalisering, fast jag inte har en aning om hur andra upplever att prata om sig själv i timmar. Jag tycker i alla fall att det är underbart roligt.

Åter till Saint Patrick's Day. Hela Dobbs Ferry skiftade i grönt igår och i affärerna såldes Irish Soda Bread, gröna cup cakes och andra irländska klassiker. Vi nöjde oss med att betrakta på avstånd, men jag har insett att man absolut inte behöver vara av irländsk härkomst för att fira den 17 mars. 

The Ting Tings

Magnus och N sitter i baren på Taboon när jag och C kommer dit på måndagskvällen. Eftersom bordet är redo slår vi oss ned för att beställa. Taboon är inte bara namnet på restaurangen utan även namnet på ett arabiskt bröd som serveras till förrätten. Ett varmt gyllenbrunt bröd, toppat med olivolja, salt och rosmarin. Till förrätt delar vi på tsatsiki, ceviche och zucchini cakes och till varmrätt beställer jag en Lamb Osso Bucco. 

Efter middagen promenerar vi fyra kvarter upp till Terminal 5 på 56th Street. Precis som vi har väntat oss är medelåldern på folksamlingen ute på gatan betydligt lägre än medelåldern för vårt sällskap. För att komma in i lokalen passerar vi tre kontroller. Först måste vi legitimera oss, ingen under 21 år får komma in i lokalen. De kontrollerar alla, så att vi även måste visa upp våra körkort är inget vi ska ta personligt. Därefter är det säkerhetskontroll och sist biljettkontroll. 

Terminal 5 är en konsertlokal i tre plan utan några sittplatser. Lokalen är skabbig och mörk, som en blanding av gamla Ritz och O-baren. Dricka serverars i plastmuggar, vilket ytterligare förstärker sjabbigheten. Först till kvarn är principen som gäller och det är inte vi. Eftersom vi inte har lust att tränga ihop oss med de värsta entusiasterna på parkett, beger vi oss upp till andra balkong där vi lyckas få en skaplig ståplats.

Prick halv tio börjar The Ting Tings sin koncert och publiken jublar. Själv har jag knappt hört bandet innan utan blivit meddragen av entusiasterna N och C. Musiken är inte riktigt min smak, utan den stora behållningen är att vara där och titta på alla människorna omkring mig. Jag kan inte minnas när jag var i en liknande lokal senast, men jag är övertygad om att jag var betydligt mer rund under fötterna den gången.

Brooklyn Children's Museum

Skanska sponsrar en utställning på Brooklyn Children's museum och det såg vi som en utmärkt anledning till att åka just dit på vår söndagsutflykt. Eftersom Olivia har Svenska Skolan klockan halv tre på söndagarna, måste vi alltid vara ute i god tid, till de större barnens förtret.

Fem minuter över nio satt vi alla fem i bilen på söndagens morgon med Brooklyn som mål. Jag inser när jag skriver detta, att mina tonårsbarn borde ha medalj som ställer upp på våra små äventyr (visst har jag sagt det förut?). Brooklyn är en stor stadsdel, men det tycks alltid som om vi tar samma väg oavsett om vi ska till Park Slope, Brooklyn Museum eller som nu Children's Museum. Vår GPS kanske bara kan en väg via Brooklyn, vad vet jag. 

Jag klagar i alla fall inte eftersom det alltid är lika spännande att titta på de chassidiska judarna. Lika intressant är att se den tydliga men osynliga gräns som finns mellan judarnas kvarter och kvarteren med 100 procent svart befolkning. Tänk om man flyttar till Brooklyn såsom okunnig svensk och hamnar i ett område där man inte alls passar in? Blir man välkomnad eller bortmotad då?

Museet visade sig vara ett högst interaktivt museum där allt kunde klämmas och kännas på, vilket naturligtvis var toppen för barnen. Till och med Rasmus och Filippa lyckades hitta saker att underhålla sig med.

Videokväll

På en promenad i vår grannstad Hastings-on-Hudson passerade jag stadens videobutik. Sponant gick jag in för att se om det fanns någon film att se till helgen. Främst bland nyinkomna filmer ser jag den - Let the Right One In, eller Låt den rätta komma in som den heter på svenska. 

En svensk film på första parkett i en videobutik i Hastings-on-Hudson, hur sannolikt är det? Självklart var jag tvungen att hyra filmen. Det är inte varje dag vi har möjlighet att titta på en svensktalande film i vår DVD-spelare endast avsedd för amerikanska filmer.

Nu har vi sett filmen och jag kan inte annat säga än att den var bra. Den lyckades skapa exakt lagom med obehagskänsla, utan att vara alltför våldsam eller blodig. Tur att Magnus är kvar här några dagar till.

Stone Barn

Knappt tio miles norr om Dobbs Ferry ligger en fantastisk gård som heter Stone Barn. Förutom att bedriva ekologiskt jordbruk, driver de två restauranger, en på gården och en inne på Manhattan. Båda restaurangerna heter Blue Hill. I stort sett allt som serveras på dessa restauranger odlas på denna gård.

Stone Barn kan bäst beskrivas som sinnebilden av en engelsk eller skånsk bondgård. Byggnaderna är av sten och beteshagarna kantas av vackra ekbackar. I växthusen odlas sallader, spenat och morötter i prydliga rader och hönsen pickar förnöjt i hönshusen. Allt är välskött och underhållet. På gården finns inte bara den mycket fashionabla restaurangen, utan också ett enklare café med bakverk som tagna från Monika Ahlbergs eget kök.

Magnus och jag gick båda omkring och njöt av vyerna och den välansade kulturbygden, medan Olivia gick omkring och höll sig för näsan, som den stadsprinsessa hon är.

På vägarna

Den här veckan har jag jobbat varje dag utom idag, fredag. Två av dagarna har jag varit på Long Island, vilket innebär en bilresa på 55 minuter dit och 45 minuter hem (det är mindre trafik när jag åker hem mitt på dagen). När jag kommer hem är jag helt slut. Inte på grund av arbetet, det hanterar jag riktigt bra, utan på grund av bilresan. 

För att komma till Valley Stream på Long Island måste jag passera minst fem olika parkways eller highways. En parkway är en typ av motorväg, men med smalare filer och endast för personbilar. Fem olika motorvägar innebär tio olika påfart- eller avfarter. Inställningen hos de flesta trafikanter här tycks vara - sköt dig själv så sköter jag mitt, vilket innebär att man inte får mycket hjälp när man vill byta fil eller kommer på en påfart.

Varje gång jag sitter i bilen lyssnar jag på Renata Scotto när hon sjunger italienska operor. På så sätt skapar jag min egen bubbla i bilen där jag även försöker upprätta hålla någon form av bilkörningsmoral. En del fula ord råkar sippra ut ibland, men jag försöker hålla båda händerna på ratten i alla fall.

För lång tid framöver kommer jag troligen att se Hutchinson River Parkway, Cross County Parkway, I87 och andra fula motorvägar i utkanten av NYC framför mig, när jag lyssnar på Madame Butterfly, La Traviata och La Bohème. En något annorlunda association.

Läkarbesök

Olivia har extremt torr hud. Varje dag måste vi smörja in henne med olika krämer för att hon inte ska få kraftiga utslag. Sommaren här var fantastisk med sin fuktighet, men vintern har varit en desto större katastrof. Hur luft som är så fuktig på sommaren kan bli så torr på vintern förstår jag inte, men så är det.

När Olivias fröken ringde mig i måndags morse för att berätta att Olivia hela tiden kliar sig i ansiktet, förstod jag att det var dags att göra något åt saken. Jag lyssnade lite med Olivias fröken hur det fungerar här med hudläkare. I Sverige måste man ju först träffa en husläkare för att få en remiss till en hudläkare. När man väl har fått en remiss brukar väntetiden vara flera månader. I alla fall är det min erfarenhet.

Här kontaktar vi hudläkaren direkt, om det är en hudläkare vi vill träffa, berättar Fröken C. Måndag eftermiddag tar jag därför tag i saken och letar upp en hudläkare. Vår doktor här i Dobbs Ferry rekommenderar en i Tarrytown som jag genast ringer. Tid tisdag eftermiddag kl 3.30!

Läkarbesöker innebär att Olivia missar sin simlektion, men hon kan ändå inte bada med en sådan torr hud. Tycker vi. Olivia håller inte alls med och tar fram sina absolut största tårar. Helt utan effekt.

Besöket hos hudläkaren tar inte ens tio minuter och med oss får vi ett recept på en supersalva. Efter första behandlingen var nästan alla utslag borta och vi ifrågasatte genast varför vi inte gått till läkaren tidigare. Kanske för att det är så besvärligt i Sverige och jag därför trodde att det skulle vara lika besvärligt här?

Billy Elliot

Gudskelov är vi alla friska söndagen den 8 mars. Eftersom vi har betalat $670 för fem stycken biljetter till Billy Elliot, vill vi inte gärna att något oförutsett ska hända. Föreställningen börjar kl 3 pm men vi beger oss in till stan i god tid för att hinna med lunch innan.

Lunch intar vi på Breeze på 9th Avenue, ett av våra favoritställen när vi är ute efter något enkelt. De serverar underbar thai-inspirerad mat till bra priser. Vi hann även med en Starbuckskaffe. Vi försöker i det längsta undvika Starbucks, men i teaterdistriktet tycks de vara de enda kaffeställen som finns.

Billy Elliot spelas på Imperial Theater på 42:a gatan. Föreställningen är utsåld och vi får stå i kö till våra platser på balkongen. Våra platser är skapliga och vi får använda hela vårt känsloregister under de närmste tre timmarna, även om jag nog var den enda i familjen som grät. Något jag alltid gör nu för tiden, så det är inte så mycket att fästa sig vid.

När vi står och väntar på att garagevakten ska köra fram vår bil efter föreställningen, kommer ett annat par för att hämta ut sin bil. Paret är någonstans mellan 45 och 50 år, tror jag, och har uppenbarligen hunnit med en hel del drinkar trots att klockan bara är kvart över sex. Kvinnan är så berusad att hon knappt kan stå. Mannens berusning är inte lika uppenbar, men finns där om man tittar efter.

Deras bil kommer före vår och vi står och gapar när kvinnan hoppar in i förarsätet. Ska vi bege oss ut på samma gator som denna människa? Kvinnan kör iväg, men lyckas knappt komma upp för garagerampen ut på gatan och det sista vi ser är att mannen och kvinnan byter plats. För väl det, tror jag.

Sommar i Brooklyn

Lördag morgon är jag lite sliten efter fredagens festligheter, men det är bara att borsta av sig festdammet och ta sig upp. Vi är bjudna på brunch i Park Slope, Brooklyn av min före detta kollega från Svt.

Resan dit går bra och vi lyckas till och med hitta parkering inom rimlig tid. Även denna gång hittar Olivia och deras äldsta son, M, varandra på en gång och leker jättebra. Jag undrar vad det är som gör att vissa barn leker så bra med varandra och andra inte alls? Samma kemi som med vuxna kanske?

Efter en lång och god brunch tar vi en promenad i Prospect Park. I måndags hade vi snöstorm och idag är det 18 grader Celsius och sol. Hela parken är full av avklädda människor som njuter av sommaren. Vädret här är lika oförutsägbart som trafiken, vilket är en del av charmen antar jag.

Efter exakt tre timmar är det dags för oss att bege oss hem igen för att Olivia ska gå på kalas, Make over party. Say no more, men Olivia gillar det.

Gala

Inför kvällens stora Gala har DFSF ordnat ett avtal med traktens lokala taxibolag. Eftersom alla har pratat om bristen på parkeringsplatser vid Ardsley Country Club, där festen hålls, bestämmer vi oss för att nappa på erbjudandet. 45 minuter får vi vänta på taxin och när han väl kommer måste han först hämta ytterligare en dam i grannstaden, innan han kan köra oss till festen. Så är det ofta har i Dobbs Ferry. Taxibilarna fungerar mer som en mindre version av situationsanpassade bussar. Behöver jag berätta att vi nog var de enda som hade nappat på taxierbjudandet?

Trots den långa väntan kommer vi ändå inte alltför sent till festen. Vi träffar på en hel del bekanta och känner oss som en del av Dobbs Ferrys grädda när vi minglar runt. Jag har ett uppdrag för kvällen, vilket innebär att jag ska dela ut auktionsspadar och program till anländande gäster mellan 7.30-8.30 pm, men för övrigt är det bara nöje som gäller.

Mitt uppdrag är ett precis lagom ansvarsfullt anser jag, ända tills jag står bakom disken och får min första gäst. Då inser jag att ett av de svåraste sakerna på ett främmande språk, i alla fall för mig, är namn och bokstaveringar av namn. Det ska gå så vansinnigt fort och min hjärna kopplar inte direkt utan måste tänka till först. Som tur var har jag stöd av A bakom disken, som har stor internationell erfarenhet och själv inte är infödd amerikan. Till slut har vi mer roligt åt svårigheterna än svär åt dem.

Samtidigt som jag sliter på mitt håll, passar Magnus på att utforska allt som ska utauktioneras. Kvällen består dels av en mängd "silent auctions" och ett urval av "live auctions". En "silent auction" går till så att man skriver upp sitt bud på ett formulär. Om någon vill bjuda över, skriver de på raden under. Det mesta hamnar snart på betydligt högre nivåer än vad vi känner oss beredda att bjuda och det slutar med att vi inte bjuder på någonting.

Föremålen i "live auction" är av varierat slag - biljetter till Grammisgalan, Knicks-biljetter, vecka i någons semesterhus, 6-rättersmiddag i hemmet tillagat av kock, rektor för en dag (avsett för ens barn) samt några till. Auktionsförrättarna är superprofessionella och lyckas komma över $1000 dollar för nästan varje objekt. 

Efter auktionen är det dans till live band och fler än jag trodde tar chansen och rockar loss ordentligt.

Apollo Theater

"Med stor glädje kan jag härmed presentera, ett av dagens stora dragplåster - Tom Jonettes!" ropar konferenciern exalterat. In på Apollo Theater's scen kommer fyra kvinnor i sina bästa år. En engelsklärare från Long Island och tre svenskor bosatta i Westchester County. Gruppen framför klassikern She's a Lady och möter därefter publikens ovationer.

-----  60 minuter tidigare ------

Vi träffas som vanligt på tåget in mot stan, men i dag med Harlem - 125th Street som slutstation. Eftersom det är en timme kvar innan rundturen på Apollo Theater börjar hinner vi med en kaffe på Settepani innan. Ett mycket civiliserat vattenhål i en annars ganska ruffig omgivning.

Det är första gången jag besöker Harlem och jag är förvånad över hur annorlunda allting är mot övriga Manhattan. Här lyser turisterna med sin frånvaro och andelen vita på gatorna är markant liten. Eftersom klockan är tio på förmiddagen känner vi oss inte på något sätt otrygga, men jag hade inte känt mig lika säker klockan tio på kvällen.

När vi kommer fram till Apollo Theater strax före klockan 11, inser vi att dagens rundtur är förbokad. Eller rättare sagt, man är alltid tvungen att förboka rundturer på vardagarna och då för minst 20 personer. Dagens grupp består av 75 seniors (12:e klass) från en High School på Long Island tillsammans med några av sina lärare.

Vi hör oss för om vi inte kan få smita med i gruppen, nu när vi ändå är där. När guiden får höra att vi är från Sverige, låter han oss hänga på, för 16 dollar per person. Har vi åkt så långt bara för att besöka Apollo Theater i Harlem, är det klart att det finns rum för oss. Att vi bor i Westchester County, cirka 25 minuter bort, tycker vi inte är nödvändig information.

Gruppen samlas i teaterns salong och vi slår oss ner i bänkarna. Guiden berättar för eleverna att tre svenskor är med familjen i dag (han benämner ständigt gruppen som "familjen" och vi är alla hans bröder och systrar) och vi vinkar käckt. Efter en lång, men mycket underhållande föreläsning om teaterns historia är det dags för Amateur Night. 

"Ni har nu tre minuter på er att skrapa ihop tio stycken nummer att framföra här på scenen. Deltagande är frivilligt och ni får vara i vilka konstellationer ni vill." 

Ett himla tjatter börjar bland eleverna. På äkta amerikanskt vis uppvisas inga som helst tveksamheter. Samtidigt kommer en av lärarna fram till oss och frågar om vi vill köra bakom henne när hon framför She's a Lady. Självklart vill vi det. Doa och svänga på höfterna är vi ganska bra på.

Första numret är Michelle. En liten flicka med stor röst som framför "I wanna hold your hand" med den bravur att till och med teatermedarbetarna letar sig fram ur sina gömmor för att lyssna. Därefter kommer rap, bugg, African-american step dance, Thriller-dans, Mercy och naturligtvis Tom Jonettes.

Så gick det till när jag stod på Apollo Theater's scen i Harlem. Samma scen som Stevie Wonder, Michael Jackson, Ella Fitzgerald, Billie Holiday, James Brown, Chris Rock, Adam Sandler mm mm började sina karriärer på.

Skolgymnastik

För att arbeta spenderar jag inte mycket tid på jobbet. Om det är så här det är att vara fristående konsult, är det nog det jag ska satsa på när vi flyttar tillbaka till Sverige igen. Denna morgon har jag spenderat två timmar på gymmet och eftersom jag inte har varit där så mycket som jag borde de senaste veckorna, var det riktigt jobbigt. 

Men solen skiner och svensk som jag är, ska solstrålar tas till vara. Därför har jag tagit en promenad ner till Bò Café där jag nu sitter och skriver samtidigt som jag intar lunch och kaffe.

På onsdagar har Olivia Phys Ed, eller Gym class som det kallas till vardags. Då är det bra om barnen har ändamålsenliga kläder på sig redan på morgonen, eftersom något ombyte inte sker. Jag vet inte vid vilken ålder barnen börjar byta om i skolan, Filippa och Rasmus gör det. Duscha gör däremot ingen. Jag skriver det igen: barnen duschar inte efter gymnastiken i skolan.

När jag började skolan var det obligatoriskt att duscha efter gymnastiken redan från första klass. Obligatoriskt är förresten inte rätt ord, inkvisition ligger närmare. Ve den som inte hade med sig handduk och gick in i duschen efter avslutad klass. De som försökte smita in på toaletterna och tvätta av sig i handfatet, blev genast tillrättavisade och utkommenderade i duschen. Än värre för dem som inte ens tvättade sig på toaletten.

Tänk vad mycket de amerikanska barnen förskonas från, genom att slippa detta förfarande. Inga hysteriska anfall i tjejernas duschrum när killarna upptäcks hänga som klasar utanför för att få en glimt genom ventilen. Ingen förnedring för dem som är först och sist i puberteten. 

Numera behöver i och för sig inte killarna spana på tjejerna i duschen. De kan hitta avsevärt mer att titta på, på internet. Förnedringen har också tagit andra former, ibland av betydligt mer bestående karaktär än några glimtar i duschen. 

Det intressanta är egentligen vad skillnaden beror på. Är vår fanatism runt duschandet efter gymnastiken en rest av fattigdomssverige? Är det ett sätt att bevisa att vi numera minsann är ett rikt och modernt land som inte tillåter smuts av någon form? Beror den amerikanska modellen på att de vill utnyttja hela klassen till gymnastik och inte slösa bort tid till något barnen kan göra hemma efter skolan? Eller har det något att göra med den amerikanska rädslan för nakenhet?

Vissa frågor går nog inte att svara på, men kan vara intressanta i sig.

Busstop

Såsom jag tidigare har berättat är vi fyra familjer som varje vardagmorgon möts klockan åtta vid vägkorsningen Oliphant Avenue och Palisade Avenue, för att lämna över våra barn till skolbussen. Förutom Olivia och jag är det den kanadensiska mamman med sin son C, juristfamiljen med sina döttrar A och S samt reklam- och bokförläggarfamiljen med sonen M. 

C är äldst i församlingen. Jag tror att han går i andra eller tredje klass. A och M går i kindergarten såsom Olivia. Lilla S är bara tre år och får inte åka med i bussen. A och M är kompisar sedan långt tillbaka och brukar ägna morgnarna åt att driva sina föräldrar till vansinne. Antingen genom att försinna in i A's trädgård, som ligger precis vid bushållplatsen eller genom att praktisera karate på varandra.

Nästan varje morgon utspelas ett stort drama mellan systrarna A och S. A vägrar att ge sin syster en kram innan hon kliver på bussen. Föräldrarna (de lämnar alltid båda två) brukar också få vara utan ömhetsbetygelser, så det är egentligen inget personligt. För S är det emellertid mycket kränkande med stora scener som resultat.

I morse blev S som vanligt lämnad utan någon kram, men det passerade utan någon större dramatik. Jag stod kvar en stund efter att bussen hade åkt och pratade med S's mamma. Vid mina fötter står plötsligt en liten treårig flicka med stora blå ögon och fantastiska korkskruvar - "Can I have a hug?"

Självklart får S en stor kram och jag vill nästan inte släppa den lilla sötnosen. Fortfarande är jag alldeles varm i hjärtat av denna underbara start på dagen.

Insnöad arbetsdag

Redan igår kväll fick vi meddelande om att skolorna skulle vara stängda idag på grund av snöstorm. Själv hade jag ett möte med mitt nya jobb klockan 9 ute på Long Island, men bestämde med Filippa och Rasmus att de skulle ta hand om Olivia. 

När klockan ringde 6.15 hade det slutat snöa, men på marken låg ett nästan tio centimeter vitt täcke. Några minuter låg jag och funderade på hur framkomligheten såg ut på vägarna och kom fram till att det brukar vara ganska OK när man väl kommer ut på de stora vägarna. De saltar mycket generöst och har oftast många plogbilar ute.

Jag tog mig därför samman, klädde på mig och gick ut och skottade vår långa uppfart. Halvvägs fick jag ett meddelande på telefonen (som vanligt har jag för låg volym på mobilen och hör inte när det ringer) där min chef berättade att mötet var inställt. De vi skulle träffa på Long Island kom inte ut med sina bilar. Jag ställde omedelbart ifrån mig snöskoveln och gick in för att läsa min bok istället.