West och Greenwich Village

Jullov utan jul eller nyår, bara det däremellan, ställer stora krav på en femårings mamma. Första dagen gick an. Vi klämde in en kort playdate i parken, lite kreativt arbete med julklappspenslarna och annat vardagspyssel. 

Dag nummer två innebar TV-koma hos femåring och rastlöshet hos mamma. Snabbt bestämdes det därför att det var dags för en tur till Manhattan. Plan 1 var att ta tåget in till stan, kanske besöka American Girl Store och därefter träffa maken/pappan för en drink alternativt middag. Dessbättre blev det Plan 2.

Restaurang bokades i Greenwich Village och parkering i Chelsea. Att köra bil till Manhattan kan ta allt från 30-90 minuter beroende på trafik och för att ta det säkra före det osäkra begav vi oss iväg i god tid. Ett erfaret drag visade sig. 

I bilen söderut mot Manhattan slog det mig vad skönt det är att bege sig till västra sidan, då behöver jag inte krångla mig över till andra sidan. I nästa sekund tar jag fel avfart och svänger österut, mot östra stranden av Manhattan. Vad tänkte jag? Hur kunde jag ta fel väg, när jag visste exakt vart jag skulle? Konsekvensen blev trafikstockning genom en av de värsta knutarna norr om Manhattan, George Washington Bridge.

Summan av detta snedsteg visade sig sluta på en försening om 15 minuter, vilket inte är så mycket att gnälla över. Väl framme på rätt sida, öppnade sig en glittrande Hudson River och en fantastisk skyline vid horisonten. Sinnet är förlåtande när allt löser sig och solen skiner.

Därefter körde jag fel ytterligare en gång, men det ingår i denna stad och fick inga större konsekvenser. När väl bilen var säkert inlämnad till parkeringsvakten (jag älskar valet parking) tog vi en kaffe och lite snacks på The Diner i korsningen 9th Avenue och 14th Streeet. Därefter mötte vi Magnus och tog en shoppingrunda runt W 14th Street. Jag kan verkligen rekommendera en tur i dessa kvarter. Fantastiska butiker, inte mycket folk och allmänt trevlig atmosfär.

Innan middag på tapasrestaurangen Alta på 10th Street, tog vi en drink på favoritstället 5 Ninth. En riktig New York City-injektion på 2008 års näst sista dag.

President Clinton

Efter att ha strosat runt på The Metropolitan Museum en timme slår vi oss ner i salen med antika statyer för att vila en stund. Jag sitter djupt förskunken i en guidebok över New York City och försöker hitta något extra trevligt ställe att äta lunch på. 

Mannen vid min vänstra sida, som jag knappt har noterat, puttar plötsligt försiktigt på mig och säger med låg röst: "Om du tittar till höger nu kommer du att få se förre President Clinton." Jag tittar omedelbart åt det håll han försynt pekar och ser mycket riktigt ett stort sällskap passera genom den stora salen. "Där är han, med vitt hår och blå kostym", säger den uppmärksamme mannen. Några glimtar får vi av den förre Presidenten innan han försvinner bakom några pelare, tillsammans med sitt stora följe och omgiven av lika många turister försedda med kameror. 

När President Clinton försvunnit fortsätter jag att prata med den trevlige äldre mannen på min vänstra sida. Han är en pensionerad läkare från Cleveland, Ohio, numera bosatt i New York. Han ger mig tips på platser vi bör besöka innan vi flyttar tillbaka till Sverige. Vi diskuterar de kulturella skillnaderna mellan Sverige och USA och vi pratar om hur de mörka vintrarna påverkar oss.

Den största behållningen efter vårt muséebesök den dagen är inte konsten, inte President Clinton utan ett oanspråkslöst samtal med en värdig äldre herre.

Släktmiddag

Vad våra ingifta amerikanska släktingar egentligen tycker om inlagd sill, gravlax, Janssons Frestelse, griljerad skinka, nubbe, snapsvisor och långdans kommer vi troligen aldrig att få veta. På amerikanskt positivt vis tyktes de uppskatta vår exotiska svenska julmiddag på Annandagen. 

Svensk julmat är så långt ifrån amerikansk mat man kan komma och jag är imponerad av att alla tycktes smaka på det mesta. Att för en gång skull få vara på hemmaplan och inte vara novisen var en skön och för tillfället ovanlig känsla.

Undrar om de vågar sig hit på en midsommarfest?

New York Aquarium

Trots att USA inte har officiella religiösa helgdagar är det mesta stängt på juldagen. New York Aquarium är emellertid aldrig stängt och är det någon dag då det passar att åka dit är det juldagen. Då är det nämligen inte så många andra där.

Vi tog därför bilen tvärs igenom hela Manhattan denna soliga juldag och begav oss till Coney Island, Brooklyn. Omständigheterna var perfekta, ingen trafik, klarblå himmel och cirka fem plusgrader. Väl framme kunde vi välja och vraka bland alla lediga parkeringsplatser och inne på akvariet hade vi snabbt identifierat de övriga tio familjerna som var där samtidigt som oss. Mycket fler var det inte. Vi kunde även konstatera att vi sannolikt var de enda kristna besökarna denna juldag. 

Den stora behållningen på akvariet var enligt Olivia den 20 minuter långa sjölejonuppvisningen. Även vi vuxna var imponerade av sjölejonens smidighet, kroppskontroll och kapacitet. Uppvisningen skedde utomhus och trots att vi befinner oss i slutet av december värmde solen skönt.

På vägen hem passerade vi stadsdelen Park Slope i Brooklyn och intog lunch på ett bagel café, vilket var det enda öppna stället vi kunde hitta.

Vi avslutade juldagen på ett mer traditionellt vis med dessert och kaffe hos vår "extended family" i Briarcliff Manor. 

Julafton

Tänk att vi var tvungna att flytta till New York för att få en vit jul. Efter helgens snöstorm har vi haft minusgrader flera dagar och snön har blivit liggande. Man kallar det snöstorm här, men det är inte storm på riktigt. Snö som faller i stora mängder kallas för snöstorm oavsett om det blåser samtidigt eller inte. 

Vi har valt att fira svensk jul med det enda amerikanska inslaget att barnen dessutom har fått några klappar i sin strumpa vid spisen. Men eftersom vi umgås med kusinerna på julaftons morgon och inte på juldagen får barnen tömma sina strumpor redan på julaftons morgon.

Den hemrimmade julskinkan blev faktiskt god och inte så grå i färgen som jag befarade. Förutom julskinka hade vi Abba-sill, gravad lax, rökt lax, köttbullar, prinskorv, andra korvar, revbensspjäll, rödkål, grönkål och västerbottenost. Jag tror att vi lyckades få ihop ett äkta svenskt julbord och det smakade riktigt bra.

På kvällen kom tomten på besök, på svenskt vis. Olivia konstaterade efteråt att tomten var mycket lik pappa men hon ville inte förstöra magin genom att erkänna för sig själv att det faktiskt var hennes pappa bakom masken.

Familjen Paulsson d.ä. har anammat den franska traditionen att dricka champagne och äta ostron på kvällen, något vi har tagit efter. När man har ätit ett rejält svenskt julbord på dagen, är det perfekt med något lättare och uppfriskande på kvällen.

Dan före dan

Efter en småstressig morgon kommer vi till slut iväg klockan åtta. Tio minuter efter i tidschemat. Magnus, jag, Olivia, badkläder och 24 cupcakes slänger oss in i bilen och beger oss av till vårt första stopp, Tarrytown Hotel. Där överlämnar vi Olivia samt badkläder och åker snabbt vidare till nästa anhalt, Springhurst. 

Eftersom det är sista dagen innan jullovet (här kallas det inte jullov, men jag säger det ändå) har barnen i Olivias klass fest idag. Vi har trots detta beslutat att Olivia ska få vara ledig för att umgås med sina kusiner istället. Tidigt i höstas anmälde jag mig till att leverera efterrätt till dagens fest och det får jag naturligtvis göra oavsett om mitt barn är där eller inte. 

Sagt och gjort, cupcakes avlämnade och vi anländer precis i lagom tid till tågstationen i Dobbs Ferry för att hinna med 9.03-tåget till Grand Central Station. Vi har nu en halvtimme på oss att vila lite efter denna rushiga morgon.

Väl inne i stan kan vi trappa ner tempot lite. Vårt mål för dagen, förutom att bara umgås på Manhattan, är att köpa julklappar till Olivia och varandra. Magnus förslag är att vi inte ska smyga med vad vi köper, utan hittar vi en sak vi tycker om, kan den andra köpa det i julklapp. Jag tycker egentligen inte att det är ett bra förslag. Överraskningsmomentet i julklappar tilltalar mig, men å andra sidan är det så svårt att hitta en bra julklapp till Magnus att jag köper förslaget.

Vi hinner med en klockbutik, FAO Swartz, kaffe, Barneys, lunch på ett ganska kasst ställe i Soho och en Boss-butik innan det är dags att åka hem igen. Jag hittar vad jag vill ha på Boss. En röd stickad klänning i silke och cashmere. Underbart material och nedsatt till halva priset. Det blir Magnus julklapp till mig. Magnus hittar bara en mössa, men den tycker han är för pluttig som julklapp och det slutar med att han inte får någon julklapp alls. 

När vi kommer hem på eftermiddagen har Magnus systers familj plus Olivia redan kommit hem till oss. Vi äter gulash, klär granen och tillagar den färdigrimmade skinkan. Barnen gör dessutom s'mores av marshmallows de grillat i öppna spisen. 

Newark

Måndagen den 22 december flög Filippa och Rasmus till Sverige för att fira jul. Hela den resterande familjen var med i bilen till Newarks flygplats för att säga adjö. Trafiken flöt bra och vi kom fram i god tid. Barnen checkade in och begav sig av på egen hand mot säkerhetkontrollen. 

Efter det smidiga avlämnandet bestämde vi oss för att ta en sväng förbi IKEA som ligger 1,6 miles från flygplatsen (ca 2,6 km). För ett ögonblick glömde vi bort att begreppet "svänga förbi" inte existerar inom New York-området. Det tog oss cirka 40 minuter att köra dessa 2,6 kilometer på grund av en trafikolycka. 

Att "svänga förbi" IKEA är i och för sig alltid svårt eftersom man (i alla fall jag som inte är någon IKEA-proffs) måste gå igenom hela varuhuset oavsett hur lite man än ska köpa. Vi fick i alla fall tag på två fristående klädhängare vilket vi har saknat sedan vi började använda jackor samt prinskorv och annat smått och gott till julen.

Tre timmar efter att vi lämnat Newarks flygplats kom vi hem igen och kunde ta emot Magnus syster med familj som just anlänt. De kommer att fira jul med oss men bor på hotell i grannstaden. Tillsammans inledde vi julfirandet med hämtpizza.

Latke Party

I dag söndag är det första dagen på den judiska högtiden Hanukkha. Våra judiska grannar firade detta genom att bjuda in vänner, grannar och bekanta på Latke Party. 

Latke är potatispannkakor stekta i olja. Under Hanukkha ska det mesta stekas i olja för att hedra den olja som räckte i åtta dagar. Till dessa potatispannkakor serverades brisket och apple sauce. Som efterrätt fick vi friterade munkar, vilket också hör till traditionen.

På denna tillställning samlades alla våra grannar som vi har stött på i andra sammanhang. Även barnen träffade kompisar från skolan. Vi fick dessutom chansen att lära känna nya människor i grannskapet och andra mera långväga.

Vår granne A berättade att han hade träffat Filippa på tåget från Manhattan när hon hade varit inne i stan i veckan med sin vän M. En annan granne kände igen Filippa från hissen på tågstationen samma dag. Den sociala kontrollen är vattentät i ett litet samhälle som detta. Alla känner alla och beröringspunkterna är oändliga. 

Oj vad jag kommer att sakna denna småstad ett stenkast från Manhattan.

Snögubbe och pulkåkning

För första gången sedan vi flyttade in i detta hus har Olivia frivillig tillbringat två och en halv timme ute i trädgården. 15 centimeters snö krävdes det för att Olivia skulle inse vad man har en trädgård till. 

Olivia och Rasmus har åkt pulka, byggt snögubbe och snögrotta. Snö har den fantastiska och oväntade egenskapen att den totalt eliminerar en åldersskillnad på nio år.

Aimee Mann

När väl snön hade börjat falla under fredagen, slutade det inte. Till kvällen, när jag, Magnus och Filippa begav oss av med bilen till Tarrytown, låg ett vitt täcke över hela Dobbs Ferry. 

I New York existerar inte vinterdäck utan istället kör man väldigt långsamt eller inte alls. Trots halverad hastighet men tack vare mindre trafik lyckades vi ta oss till Tarrytown i god tid. 

Vi parkerade bilen framför våra vänners hus, lämnade av Filippa som barnvakt, hämtade upp våra vänner och begav oss till en portugis-brasiliansk restaurang på Main Street.

I Tarrytown hade man varit generös med saltet och vägarna bestod mer av snömodd än av snö, trots ett par minusgrader. Inramningen för kvällens huvudattraktion, Aimee Mann's Christmas Show, var ändå perfekt. 

Vi hann precis med vår middag innan det var dags att bege sig tvärs över gatan till Tarrytown Music Hall. Aimee Manns musik är ganska likriktad och skulle nog bli enahanda som enda inslag på en konsert. Uppblandat med ett flertal gästartister och även filmsnuttar blev dock kvällen mycket underhållande och stämningsfull. 

Extra underhållande var mannen brevid Magnus som skrattade oavbrutet med ett skratt som taget ur Mupparna eller något annat icke verkligt.

Snow day

Halv sex på morgonen ringer vår hemtelefon. En automatisk telefonsvarare meddelar att skolan är stängd idag på grund av snöoväder. Magnus går upp och tittar ut. Inte en snöflinga i sikte. Vi somnar om.

En halvtimme senare är det dags för Magnus att gå upp. Själv ligger jag kvar i sängen en stund till, men ansluter till frukost trots att jag inte har några barn att få iväg till skolan. När Magnus går till jobbet halv åtta ser vi fortfarande inte någon nederbörd.

Jag är lite besviken att skolan är stängd just idag. Vi var bjudna på frukost i skolan för att fira att Filippa har blivit vald till Student of the month. Hennes lärare i Creative Writing har nominerat henne och vi är naturligtvis oerhört stolta. Förhoppningsvis blir det en ny frukost och hoppeligen blir det inte på tisdag när Filippa är i Sverige.

Nu är klockan snart 11 på förmiddagen och vi ser stilla snöflingor falla till backen. Magnus har rapporterat från Manhattan att där har snöfallet intensifierats. Det blir kanske snöstorm idag i alla fall.

Kalyustan's

Risproblemet är löst. På 123 Lexington Avenue ligger en butik som heter Kalyustan's. De har alla gryner och risvarianter som finns i hela världen. En annan fördel är att den ligger nära Magnus jobb. Han var därför där i går och köpte vad han trodde var round grain rice, men visade sig vara något helt annat (Kodri seeds). Inte helt lätt att välja när man har 200 olika rissorter att välja mellan. Han har lovat att gå tillbaka idag och göra ett nytt försök.

På vägen hem passerade Magnus även en kryddbutik i Grand Central Station för att höra om de hade salpeter. Det hade de inte men de visste en butik som hade - Kalyustan's på 123 Lexington Avenue. 

Till alla New York-bor kan jag därför nu meddela: är det någon ingrediens ni saknar, prova Kalyustan's.

Svensk julmat

Vi får en grå skinka i år. Sodium nitrate är inget som saluförs i butikerna i Westchester. I alla fall inte i de fem olika affärena jag har besökt. Nu ligger skinkan i sin saltlake utan salpeter. Men jag tror att det ligger i tiden med grå skinka. Ser lite ekologiskt ut.

Som ett sista försök funderar jag på att svänga förbi Hardware store och höra med dem. Salpeter används tydligen även som konstgödsel. Men Magnus tycker att det verkar livsfarligt att köpa något i en Hardware store som ska användas i mat.

Samtidigt som jag for runt efter salpeter, letade jag även efter ris att koka risgrynsgröt på. Grötris är rundkornigt och allt ris jag hittade är långkornigt. Det enda jag hittade som påminner om grötris är arborioris, men det verkar lite väl lyxigt att koka risgrynsgröt på arborioris. Nu ska försöka få Magnus att köpa "round grain rice" i en skum affär på Lexington Avene i stan som tydligen har det mesta i risväg. Får se om han gör det.

Mina nästa projekt är köttbullar, Janssons Frestelse och kola. Som tur var kom jag ihåg att be Magnus köpa med sig flytande glykos från Sverige. Annars hade jag fått bege mig ut på en ny, troligen lika fruktlös, turné.

Det är inte lätt att laga svensk julmat här i USA.

Snö

Häromdagen hade vi 16 grader och idag har vi snö. Tyvärr är det för varmt för att snön kommer att ligga kvar någon längre tid, men vi får njuta av det snöbeklädda landskapet så länge det varar.

Nu ska jag bege mig till Whole Foods för att köpa en halv färsk skinka. Den ska sedan rimmas i en vecka och bli lagom klar till jul. Huruvida skinkan blir rosa eller inte beror på om jag hittar någon som vet vad salpeter är. Enligt ordboken ska det heta Sodium nitrate på engelska. 

Hemmapappa

När Olivia kom hem från skolan igår ville hon ha picknick i parken. Eftersom vi hade 16 grader varmt ute, kunde jag inte annat än att gå med på hennes önskan. Vi packade en matsäck och tog bilen ner till lekplatsen precis vid Hudson River. 

Som vanligt var det förhållandevis tomt i parken, men där fanns faktiskt ett barn till med sin pappa. En pappa i parken med sitt barn en måndag eftermiddag är ingen vanlig syn. Pappan visades sig vara något så ovanligt som en hemmapappa. Sonen var nu 4,5 år och han hade varit hemma med honom sedan han föddes. Innan han började sin karriär som hemmaman hade han varit författare och nu när sonen var lite större hade han återigen tagit upp skrivandet.

Vi hamnade snabbt i många intressanta samtal om skor i Irak, despotiska ledare i Ryssland och miljöförstöring i världen. Som tur var fanns barnen där och kunde distrahera oss när vi tenderade att bli alltför domedagsfokuserade. 

Ännu en vanlig dag i förorten med ännu ett ovanligt möte.

På is i Bryant Park

Söndag morgon tog jag och barnen (Magnus är i Sverige) bilen in till Manhattan för att åka skridskor i Bryant Park. Vad jag vet finns det tre utomhusrinkar på Manhattan öppna för allmänheten, Rockefeller Center, Central Park och Bryant Park. 

För att undvika såväl bil- som rinkköer var vi tidiga. Kvart i tio på söndagsmorgonen överlämnade jag bilnycklarna till Icon Parking på 43:e gatan mellan 2:a och 3:e Avenyn. Därifrån promenerade vi tio minuter till Bryant Park.

Trots att klockan inte ens var tio på morgonen var skridskorinken redan full av folk. Att åka skridskor i New York City är inte som i Kungsträdgården där man kliver ut på isen var som helst, så länge man har skridskor på sig. Trots att det är gratis att åka i Bryant Park (vilket det inte är i Rockefeller Center eller Central Park) måste man passera en säkerhetsvakt och sedan gå till kassan för att få ett grönt band om handleden. Hela denna stora organisation, trots att det är gratis inträde. Ibland förstår jag mig inte på systemen här. Men man är bra på att skapa arbetstillfällen.

Eftersom vi hade egna (oslipade) skridskor med oss, var det bara att byta om på fötterna och bege sig ut i trängseln. Olivia har inte kommit så långt i sin skridskokarriär så min tid i rinken gick mest åt att hålla henne på fötter. Efter ett tag flöt det ganska bra, dock inte särskilt fort. Trots detta var det en skön känsla att snurra runt på isen bland alla skyskrapor och lyssna på Frank Sinatra.

Ett roligt inslag på isen var Skate Guards. När Olivia ramlade och blev ledsen, tog det cirka 2 sekunder innan vi hade en Skate Guard hos oss som kontrollerade att allt var bra. Finns det Skate Guards i Kungsträdgården? Inte när jag var där senast i alla fall.

Lucia i Svenska Skolan

Luciafirandet är en stor sak för de flesta utlandssvenskar. Antagligen för att vi är så gott som ensamma om vår tradition. Lucia liksom midsommar passar dessutom bra för oss sekulariserade svenskar. Två helt oreligiösa högtider. Sankta Lucia är i och för sig ett helgon, men eftersom vi är protestanter och inte har helgon har det inget med vår religon att göra. 

Efter fredagens uppvisning i Springhurst var det dags för luciafirande med Svenska skolan på lördagen. Luciatåget var en salig blanding av dagisuppvisning och ett mer seriöst försök. Publiken fyllde på i sången efter bästa förmåga och det var riktigt stämningsfullt. Några av de större barnen framförde stolt adventsrim på bruten svenska. 

Efteråt serverades kaffe med dopp och mina lusselängder med mandelmassa var mycket goda om jag får säga det själv. I samband med fikat delades det ut julklappar till alla barnen. Vi föräldrar hade fått i uppdrag att ta med oss en julklapp med namnlapp till vårt eget barn. Katastrofen höll på att bli ett faktum när jag insåg att det där med julklapp hade jag helt glömt bort. Som tur var fanns det extra julklappar för försumliga föräldrar och Olivia fick en klapp även hon.

 

Piff har flyttat in

För tredje gången har vi fått in en jordekorre i vårt hem och den här gången bestämde han sig för att flytta in. 

I går kväll, precis när Olivia hade somnat och jag skulle få en liten stund för mig själv framför en feelgoodfilm på Hallmark, dök han upp igen, Piff. Alltid från samma plats i matsalen, varför jag nu börjar förstå att han har en egen ingång bakom vårt vitrinskåp. 

Jag for upp ur soffan, ropade på Rasmus (som var hemma en fredagkväll eftersom han har utegångsförbud) och vi började med vårt vanliga motningsarbete. Som två vallhundar med en envis fårskock arbetade vi in den lilla ekorren i köket. Precis när han närmade sig ytterdörren, hittade han en betydligt varmare och trevligare plats - det inbyggda elementet. Han pressade sig in och parkerade. 

Länge försökte vi locka, banka och peta ut honom ur sin nya boning, men han ville inte komma fram. Det slutade med att vi tömde köket på allt ätbart, förutom två äppelbitar som vi lämnade som bete, stängde alla dörrar och gick och la oss.

I morse hade han gnagt lite på de två äppelbitarna, varför vi vet att han har krypit omkring i vårt kök under natten. Om han fortfarande finns kvar bakom elementet i dag vet jag inte. Troligen gör han det och nu är det nog dags att kontakta vår hyresvärdinna.

Lucia i Springhurst

Det har regnat i 24 timmar och molnen hänger nedanför trädtopparna. Trots att solen går upp runt halv åtta, är det mörkt när jag och tre barn sätter oss i bilen tio över åtta på morgonen. 

I Dobbs Ferrys stora korsning, där stadens två bensinmackar ligger, hoppar de två stora barnen ur bilen för att promenera de sista fem minuterna till skolan. Jag och Olivia fortsätter till Olivias skola, Springhurst Elementary School.

På grund av det kraftiga regnet är vissa vägar avstängda, vilket vållar problem för skolbussarna. Alla barnen kommer därför inte i tid, men framåt kvart i nio är hela klassen på plats. Endast en flicka är frånvarande. Hon missade skolbussen och hennes mamma har ingen bil. Därför kommer hon inte till skolan idag.

Hela klassen samlas på mattan i en ring och jag berättar om Sverige. Ingen vet var Sverige ligger, de flesta känner inte ens till Europa. Men å andra sidan kan de heller inte berätta vad USAs huvudstad heter, men någon vet att Bush bor där. 

De får veta att Sverige inte har en President, men däremot en Kung, utan makt. På Europakartan visar jag att Sverige ligger nästan så nära Nordpolen som man kan komma och vi noterar hur litet Europa är på kartan, trots sin stora andel av världshistorien.

Efter den korta Sverigelektionen lämnar jag och Olivia klassrummet. I korridoren trär vi på oss våra Lucialinnen, röda band och glitter. Olivia får vara Lucia och jag är tärna. När klassrummet är nedsläckt träder vi in i klassrummet, sjungandes på Natten går tunga fjät. Alla barnen sitter lika stilla och tysta som ljusen i Olivias luciakrona. Effekten av det mörka klassrummet, våra vita särkar och tända ljus, är över förväntan.

Vår korta uppvisning är snabbt avklarad och Olivia delar ut Lussekatter till alla barn och vuxna. Vi sätter oss åter på mattan och jag har högläsning ur boken "Christmas in Noisy Village" (Jul i Bullerbyn). Skolan månar om sitt oberoende, men utestänger inte traditionerna. Istället bejakar man alla, helst via föräldrarnas engagemang. 

Barnen uppskattar Astrid Lindgrens berättelse om en jul för länge sedan. Efteråt får de räcka upp handen och berätta vad de tycker bäst om i sagan. Alla vill delta och det är tydligt att de verkligen har lyssnat på historien. 

Pepparkakshus

Pepparkakshus kan se ut på många sätt och i Olivias skola görs de av mjölkkartonger och graham crackers. 

Innan produktionen påbörjas får alla barnen noggranna instruktioner av fröken. Inte peka på någon annan med plastkniven, inte slicka bort överbliven icing från fingrarna, absolut inte slicka på plastkniven men däremot får man gärna berömma varandras verk samt smaka en godisbit. 

Alla barn får varsin liten mjölkkartong (cirka 2 dl), sex graham crackers och icing att limma med. Sedan är det bara att sätta igång.

Efter att kexen kommit på plats har barnen en stor låda med olika sorters godis att välja på för utsmyckning. Excessen visar inga gränser. Där finns rosa tuggummin, gröna gelégranar, chokladbitar, skittles, herseys kisses mm mm. Våra svenska pepparkakshus framstår precis så återhållsamma som det folk de representerar.

Alla barnen sitter på sina platser och arbetar flitigt med sina små hus. De väljer omsorgsfullt den enda godisbit de får äta. Att inte lyda fröken är lika otänkbart som att ta av sig skorna i klassrummet.

Balettuppvisning

Olivia har haft avslutning med sin balett och som vanligt avslutades terminen med uppvisning för föräldrarna. Vi har ganska tråkiga erfarenheter av Olivia och dansavslutningar och jag var lite orolig för att hon skulle bryta ihop även denna gång.

Sammanbrottet var nära strax innan avfärd till dansen, men efter lite lirkande lyckades jag få den nervösa primadonnan på fötter igen. 

Troligen tyckte alla närvarande föräldrar att deras barn var bäst i klassen, men bara en hade rätt - jag. Ingen ballerina var lika uppmärksam, rak i ryggen och vacker som den lilla älvan i knallrosa dansdräkt.

Mitt i föreställningen blev det ett litet avbrott när en av elevernas lillasyster började kräkas hejdlöst, men "the show must go on" och flickorna fortsatte med sin dans som om inget hade hänt.

Saffran

Jakten på klassisk svensk jul har börjat och vägen är ganska slingrig. Jag har lovat att lussa i Olivias klass (hur hände det?) på fredag och tänkte då bjuda på lussebullar. Dessutom har jag anmält mig till att ta med lussebullar på Svenska skolans lussefirande på lördag. 

Lätt som en plätt tänkte jag och begav mig till affären för att köpa saffran. Men där gick jag bet. Ingen saffran i vår Stop & Shop, inte heller på A&P i grannstaden. Lätt panikslagen ringde jag till Stew Leonard's men inte heller de hade saffran.

I Tarrytown finns en underbar liten mataffär som säljer allt som är gott och bara det. Om någon har saffran borde det vara de, tänkte jag och ringde för att kontrollera. 

Först förstod han inte alls vad jag sa. Jag till och med bokstaverade och förklarade hur det såg ut. Efter en stund utbrast han: "Saffron, you mean. Of course we have saffron." Men jag sa ju det. Hur fel kan man uttala "saffron"? Nu vet jag i alla fall vart jag ska åka, men det får bli i morgon.

Utegångsförbud

Min son har utegångsförbud och jag tror att han är stolt över det. När jag åkte iväg till Köpenhamn berättade jag för min svärmor att mina underbara tonåringar minsann sköter sig själva. De kommer hem i tid och vet vad som gäller. 

Nu vet jag bättre. Inte vet jag vad som for i Rasmus, men tydligen trodde han att han var ensam hemma hela helgen, utan någon att rapportera till. Fredag natt klockan 12 får Filippa tag på honom hos en kompis och han meddelar att han sover borta. Att jag har sagt att han alltid måste fråga i förväg om han ska sova borta, var helt bortblåst.

Nästa gång han dök upp var klockan 1 natten efter. Då hade han i och för sig ringt hem under dagen och meddelat att han skulle komma hem klockan åtta. Min stackars svärmor var naturligtvis orolig och redo att ringa polisen.

Nu är det utegångsförbud resten av terminen och han verkar inte särskilt ledsen för det. Snarare stolt, som sagt. Får se hur länge det håller i sig.

Westchester Chamber Music Society

Tidigt i höstas bokade jag biljetter till en konsert som Westchester Chamber Music Society anordnade. Självklart var det via min kulturella granne som detta skedde. Konserten ägde rum den 7 december. Egentligen var det en serie konserter men jag tyckte att det räckte med att besöka en. Magnus skulle också med var det meningen.

Sedan hände det sig att jag åkte till Köpenhamn just den helgen, men eftersom planet landade klockan tre på söndagen kunde jag fortfarande gå på konsterten. 

Sagt och gjort, efter att ha suttit på ett flygplan i nio timmar, flyguss i 50 minuter och pendeltåg i 40 minuter begav jag mig direkt till en synagoga i Rye för att lyssna på en kvartett från S:t Petersburg spela Schubert och ett par ryska tonsättare som jag inte vågar skriva ut namnen på utan att titta i programmet (risken för felstavning är 100 procent) och det orkar jag inte hämta. Eftersom Magnus inte var hemma, följde istället min svärmor med på konsterten. Våra kära kulturella grannar körde oss alla, vilket jag var mycket glad för.

Trots det sämsta av förutsättningar uppskattade jag verkligen konsterten. Det var intimt, avskalat och uppfriskande. Det trodde jag aldrig när jag satt på tåget hem och bara ville krypa upp i soffan hemma.

Söndag

Vi lämnar alla Köpenhamn samma tid och delar därför taxi till Kastrup. Denna gång lyckas jag köpa till mig en uppgradering till Economy Extra för 10 000 bonuspoäng. Det är det värt för extra benutrymme. 

När jag sitter i gaten och väntar på att gå ombord på planet, kommer en av SAS-kvinnorna ut och ropar mitt namn. Jag får naturligtvis för mig att de har kommit på att jag har gjort något fel och inte alls är berättigad till uppgradering. Istället meddelar hon att hon har hittat en bättre plats till mig. Istället för att sitta i mitten av tre, får jag en gångplats.

Vad gör att så fort man höjer sig lite över massorna, så ökar servicen med 300 procent? Hade jag inte uppgraderat finns det inte en människa på SAS som hade brytt sig om vilken plats jag hade haft i kabinen. Nu gör hon sig besväret att ge mig en ännu bättre plats, utan att jag har bett om det. Självklart klagar jag inte, utan är bara tacksam över denna extra service.

Lördag

Efter ytterligare en fyra timmars frukost beger vi oss med bussen till Christianias julmarknad. Ingen av oss svenskar har någonsin varit i Christiania och vi är nyfikna på hur en hippiejulmarknad ter sig. Jag kanske är liberal i mina åsikter, men när det kommer till yttre attribut är jag inte någon bohème. Trots detta är det kul att strosa inne i den stora hangaren proppad med små stånd där prylar säljs som har sett likadana ut sedan sjuttiotalet. 

Trots rökförbudet inne på marknadsområdet ser vi en och annan smygrökare av små hemrullade saker i stånden. I en antipolisiär miljö som Christiania, vem skulle kunna säga till den som felar?

På kvällen äter vi en femrätters middag på Vespa (hette det så?) och avslutade kvällen på N's kvarterskrog. 

Ankomst

Troligen sov jag två timmar på planet även om det kändes som om jag var vaken hela tiden. Trots detta känner jag mig ganska pigg nu när jag sitter i ankomsthallen och väntar på Stockholmsflyget. De andra anländer cirka en timme efter mig. Lagom för att skriva en stund och dricka världens dyraste kaffe. 

Eftersom dollarkursen var på sex svenska kronor då vi flyttade till USA är det den kursen jag ständigt använder för att räkna om priser. För mig har det ingen praktisk betydelse att dollarn numera är värd 8,35 kronor eftersom jag bara har dollar. 35 DKK för en cappuccino känns då som ett rån. 50 SEK för en kaffe! I NYC betalar man sällan mer än 4 dollar och med min kurs blir det 24 svenska kronor. Det här blir en dyr resa.

Vi blir fyra tjejer som hoppar in i taxin på Kastrup för att bege oss till Thyrasgade på Nørrebro där vår värdinna bor. Den sjätte medlemmen i resesällskapet har inte lyckats återhämta sig från influensan och fick stanna hemma i sängen. Maximal otur. När vi väl kommer fram till vår tillfälliga boning känns det som tur i oturen att vi bara blev fem. Var skulle den sjätte ha sovit? N's lägenhet är verkligen inte stor.

Efter en fyra timmar lång frukost promenerar vi in till centrala Köpenhamn. Jag vet inte i vilken gång i ordningen vi besöker Köpenhamn i denna konstellation, men det är tillräckligt många för att vi inte känner ett behov av sightseeing. Vi strosar, provsitter oxchair på Illum Bolighus, konstaterar att C som vanligt leder shoppingligan och dricker vin. 

Kvällen avslutas med middag hemma hos N och vi befinner oss återigen tillbaka till 1996 när vi för första gången begav oss till N i Köpenhamn.

Avresa

För att ta sig till flygplatsen i Newark, NJ, från Dobbs Ferry utan bil, tar man tåget till Grand Central Station, promenerar cirka fyra minuter till Bryant Park där flygbussen avgår till Newark. 

Sannolikheten att man under de fyra minuterna på 42:a gatan ska träffa någon man känner måste vara mycket nära noll. Men ibland händer det osannolika och jag springer på en Skanska-kollega till Magnus på väg till flygbussen. Känslan är overklig, när vi står på gatan och pratar om nästa helgs glöggfest i Connecticut.

I väntan på bussen samtalar jag med två herrar som väntar på andra bussar. Vardagen blir aldrig tråkig, när man ständigt möter alla dessa udda men trevliga människor. 

Den ena mannen får inte ihop att jag är svensk (extra förvirrande eftersom jag är på väg till Danmark). Utifrån min "accent" hade han gissat på irländsk eller liknande. Smickrande på sätt och vis, samtidigt bekräftas det jag hela tiden har misstänkt. Någon amerikan blir jag aldrig. Varenda gång jag träffar på mina brittiska bekanta i Dobbs Ferry (jag känner faktiskt tre) märker jag hur jag tenderar att vrida vokalerna lite ytterligare åt det brittiska hållet.

På vägen ut till Newark passerar flygbussen ett fängelse. När jag närmar mig fängelset spanar jag som alltid frenetiskt för att se så mycket som möjligt. Det är precis samma makabra beteende som när jag åker tåget från de Gaulles flygplats till Paris och intensivt spanar över planket för få en glimt av de tragiska zigenarlägrena på andra sidan. Bäst att aldrig dryfta detta för en psykolog.

Förberedelser

Pass, resebekräftelse, visapetition, hörlurar, europeisk laddare, svenskt bankkort är framlagt. Dags att stryka vita skjortan och packa resväskan.

I morgon bär det av till Danmark. Enligt väderprognosen ser det ut att bli ungefär som här. Runt 39 grader Fahrenheit och sol. Helt OK så länge det inte blåser, vilket det sällan gör här. Troligen mer i Danmark.

Hur sex kvinnor i 40-årsåldern roar sig i Köpenhamn återkommer jag till, så snart jag har en internetuppkoppling. Denna gång reser jag inte utan datorn.

Saks och Tapas

Farmor är här för att ta hand om barnen när jag åker till Köpenhamn och Magnus till Stockholm i helgen. I går tog jag därför chansen att få strosa lite på egen hand på Manhattan, utan att ha någon tid att passa. 

Mitt mål var att bege mig till Lord & Taylor och shoppa lite till mig själv och kanske även titta på lite julklappar. 

Att anlända till Grand Central Station är en ynnest. Denna tågstation är så vacker och intressant att den är värd ett besök i sig. I går var där dessutom ett juljippo som innebar att projicerade bilder cirkulerade på väggarna i stora hallen som ett gigantiskt kalejdoskop samtidigt som cirkusmusik spelades. Ljusshowen kallas också Kaleidoscope och var mycket uppiggande.

När jag kom ut från stationen bestämde jag mig för att ta en sväng upp på Fifth Avenue innan Lord & Taylor. Det blev ett besök på Barnes & Noble och därefter Saks. 

Att kliva in på Saks och sedan tro att man ska hinna med något annat den dagen är att totalt lura sig själv. Nu har de dessutom super-design-rea och jag slog till på en Ralph Lauren-kofta för $170, som hade kostat $590. Ett riktigt fynd alltså, om man gillar Ralph Lauren och cashmere (vem gör inte?). 

Därefter provade jag åtta par byxor och insåg att det där med att äta nog är överskattat och något jag ska sluta med. Några byxor köptes inte.

När jag väl kom ut ifrån Saks (efter att ha avverkat 15 procent av butiken) var det nästan mörkt och jag insåg att Lord & Taylor bara var att glömma. Det får bli en annan gång. Istället svepte jag in på Banana Republic och köpte en tröja.

Från Rockefeller Plaza tog jag tunnelbanan ner till 34:e gatan för att hälsa på min man i sitt nya kontor i Empire State Building. Efter att ha scannat mina shoppingbagar fick jag komma med upp till 33 våningen där de har sin nya arbetsplats. Det kan låta högt, men jag tror inte ens att det är halva huset. Utsikten är ändå fantastisk. 

Kvällen avslutade vi på en modern tapasrestaurang i East Village, Degustation Wine & Tasting Bar. Restaurangen har inga bord, utan endast cirka 20 platser runt baren. Perfekt om man vill spana in de andra gästerna och fantisera om vilka de är, var de bor, vilken nationalitet de har mm. Såväl maten som vinet var underbart gott och jag rekommenderar verkligen ett besök.

Den osynlige rörmokaren

Hur många gånger kan en rörmokare boka in en tid och sedan utebli? När börjar det bli pinsamt att återkomma för att boka in en ny tid?

I samband med att vi flyttade in i huset bestämde vår hyresdam med den lokale rörmokaren att några saker behövde åtgärdas. Han kom en gång och konstaterade snabbt att han behövde komma tillbaka för att åtgärda problemen. 

Eftersom läckorna inte har varit av akut natur och det inte är vårt hus, har jag inte varit drivande i plummer-frågan. Bollen har legat hos hyresdamen och rörmokaren. Minst tre-fyra gånger har rörmokaren ringt och sagt att han ska komma, men inte dykt upp. Mellan varje gång går det cirka en månad och snart har vi bott i huset i sex månader.

Nu har vi identifierat en betydligt allvarligare läcka och den gode rörmokaren är återigen inkallad. Det ska bli spännande att se om han dyker upp någon dag.