Fife

Men en automatväxlad Audi lämnar vi Edinburghs flygplats och beger oss nordost. Målet är Fife's nordöstra hörn där fiskhamnarna ligger på rad med lagom distans från kommersen runt St Andrews.

Vårt första stop är för lunch i Buckhaven. En alldeles vanlig skottsk by utan speciellt mycket charm. En restaurang finns inte, bortsett från Fish & Chips över disk. något vi överväger tills vi hittar stans trevligaste café. Där serveras enklare rätter med starkt fair trade fokus i genuint enkel miljö. Det får det bli.

Nästa stopp är Pittenweem, en fiskehamn med betydligt mer tjuskraft än Buckhaven. Naturligtvis finns där ett underbart litet cafë med egentillverkad choklad och gott kaffe. Något förvånade blir vi när det visar sig att flickan bakom disken pratar småländska.

Sen eftermiddag anländer vi till slut till Anstruther där vi tänker tillbringa natten och efter en stunds sökande hittar vi ett B&B som visar sig vara en riktigt pärla, Crichton House. Vi hinner inte mycket mer än att ta igenom oss en stund på rummet innan det är dags för middag nere i hamnen.

Skottland

I morgon åker mannen och jag till Skottland i tre dagar. Vi landar i Edinburgh 12.20 och sedan har vi inte bokat någonting. Det kan bli hur bra som helst, eller precis tvärtom.

Planen är att vi ska hyra en bil (inte heller förbokad så det kanske spricker redan där) och sedan åka norrut. En natt vid kusten och en natt i bergen har vi tänkt. Men vad som helst kan hända. Det var länge sedan jag reste så oplanerat men just här och nu känns det helt rätt. Vi får se om jag känner likadant i morgon.

Kiwi

Lilla O har lärt mig att äta kiwi med skalet på. Ingen annan jag känner gör det, men jag kan intyga att det smakar riktigt gott. Det är precis som krusbär fast mer. Köttets syrlighet gifter sig perfekt med den lugna, neutrala smaken i skalet. Som potatisen till sillen ungefär.

Förutom att det är minst lika gott blir kiwin betydligt mer lättäten. Bara att skölja och äta. Inga fler knivar, skedar eller potatisskalare. Berätta gärna om ni vågar testa!

Förråd

Ända sedan vårens husvisning i Silverdal har vi ett förråd hos City Self Storage där vi har samlat både det ena och det andra. Att det inte är de mest nödvändiga ting som befinner sig där är nog underförstått.

För att skapa eld i baken på oss själva har vi sagt upp förrådet från den 30 april och det är hög tid att ta tag i bråten. Den här helgen har vi hämtat sex kartonger, två barstolar, en byrå och lite annat smått och gott. Barnen var helgens vinnare eftersom det var främst deras prylar som låg i kartongerna. Bland annat en gedigen Mangasamling .

En trist konsekvens av helgens hårda arbete är att min bil, som äntligen har befriats från fyra sommardäck, nu ockuperas av en IKEA-byrå som befinner sig i gränslandet mellan ÅVC och Blocket.

Emma

Äntligen hittade jag något att titta på Svt Play. Inte för att det händer ofta att jag letar,  men häromdagen gjorde jag det och då fann jag något i min smak. På långfredagen sändes första avsnittet av fyra av Jane Austens Emma. En relativt ny BBC-version till på köpet.

I dag letade jag förgäves i tv-tablån för att se när det var dags för avsnitt nummer två. Konstigt att sända en serie mer sällan än en gång i veckan, tänkte jag när jag inte hittade något. På svtplay hittade jag förklaringen. Avsnitt nummer två sändes i dag på eftermiddagen klockan 14.30. Det är bara att inse att jag inte har samma tv-smak som resten av svenska folket.

Önska i P2

Eftersom det är påsklov tar vi det lite lugnare på morgonen än vanligt. En konsekvens av detta är att jag hinner börja lyssna på Önska i P2 redan i bilen. Detta radioprogram lyssnar jag ofta på i efterhand när jag väl är på jobbet eftersom jag tycker att det kan vara lagom bakgrundsmusik i arbetet.

Just denna morgon påminns jag om en annan gång då jag lyssnade på samma program. Det var i samband med att min mamma hade blivit sämre och det spelades en mycket speciell och vacker version av Mozarts requem. Det jag minns är att det var dragspel inblandat och att det var mycket känslosamt. Kan man önska något som tidigare har spelats i Önska i P2, tänker jag flyktigt innan jag är framme vid jobbet och får stänga av bilradion.

Väl på plats kopplar jag upp datorn och inspirerad som jag är, fortsätter jag att lyssna på samma radioprogram. Mitt hjärta nästan stannar när det första jag får höra är en dragspelsversion av Mozarts requem. Ibland händer saker som man inte vill förstå, bara ta del av.

Annandag Påsk

Ett par minuter i tio var vi framme vid Hazeliusporten och hann bara ställa oss i den korta kön som bildats innan vi fick komma in. Som vanligt tog vi bergbanan upp även om det säkerligen tar längre tid, men eftersom det ingår i vårt årskort är det svårt att låta bli.

Pliktskyldigast avverkade vi nya fina Lill-Skansen vid ankomsten. Bäst att passa på innan anstormningen kommer en timme senare. Även sälarna och renarna hann vi med i väntan på att Petissan öppnade klockan elva men efter kaffet och syltkakorna kunde det riktiga äventyret börja, det som vi hade kommit för.

Först ut var Skånegården. Där bjöds på Skånskt 1920-tal med äggpickning och uppdukad påsklunch. Därefter besökte vi Oktorpsgården och halländskt 1870-tal. Där fick vi lära oss att på Långfredagen åt man minsann endast salt sill med så lite vatten till som möjligt. Långfredagen skulle nämligen inte vara något munter dag.

På Bergsmansgården från 1600-talet stannade vi länge och lärde oss om lin, spinnrockar och ädla metaller. Därefter var det naturligt att besöka Älvrosgården med Skansens enda vävstol och dagen till ära även spelmän.

Innan avfärd hann vi även med ett besök i Stadskvarteren, denna gång hos Järnhandlaren och Konsum.

Min yngsta dotter Lilla O och jag är riktiga Skansennördar och vi har lärt oss att detta är något vi inte delar med alla andra. Våra besök bör därför ske med oss två allena och utan stress. Alla föräldrar bör dela något speciellt med sina barn. Med min stora dotter har jag bland annat Jane Austen och med min lilla har jag Skansen. Min son och jag och ännu inte riktigt hittat vår grej än, men det gör vi nog snart.

Påskdag

Efter en intensiv Påskafton har vi haft en desto lugnare Påskdag. Trots att jag vet att man ibland behöver ta det lugnt, känns det nästan opassande att inte hitta på något hela tiden. Detta löste vi genom att sortera pennor, papper och annat smått och gott på Lilla O:s skrivbord. Vi tycker båda att det är så tråkigt att vi inte kan göra klart allt på en gång. Ibland måste vi ta en paus och göra något annat.

På kvällen var jag tillsammans med båda mina döttrar på bio och såg Hotel Marigold. En riktigt feel-good film som självklart passade mig bättre än döttrarna, speciellt den yngsta av dem. Min stora dotter har en komplex personlighet som rymmer såväl nördig fantasy som intellektuell romantik. Även den yngre är emellertid bred i sin filmsmak. Efter alla filmer hon har fått utstå tillsammans med sina obarmhärtiga föräldrar har hon till slut gett upp. Lika bra att gilla läget, helt enkelt.

Nu har jag avslutat kvällen i soffan med det sista påskgodiset och jag lovar härmed, dyrt och heligt, att det inte blir något mer godis på länge. Nu är det dags att återgå till mitt normala liv med någorlunda sund livsföring.

Påskafton

Vår familj har varit tunn på traditioner. Jag tror att det kan vara ett resultat av alltför stor och splittrad familjekonstellation, men det kan också bara vara en läggningsfråga. Det senaste året har jag och mina systrar skapat fler egna traditioner, nu när mamma inte finns hos oss längre. Trots att vi egentligen inte hade några förut.

I dag har vi haft påsklunch och fastän varken min man eller tre av min storasysters barn var närvarande var vi elva vid bordet. Ganska lagom många i vårt stora kök, även om jag vet att vi hade fått plats med fler om så hade varit.

Förutom att äta, lekte vi lekar. Ingen gång har vi så roligt tillsammans som när vi leker. Vid dessa tillfällen spelar det ingen roll att min systerdotter fyller 23 år i höst och min systerson fem. Alla leker med samma inlevelse och hetta. En sanning med modifikation kanske, min lillasyster spelar nog i en egen liga.

Långfredag

Maken är i Laos en vecka för att hälsa på sin pappa. För att jag inte ska känna mig alltför ensam, trots alla barn jag stundtals har omkring mig, har jag bjudit ner min syster några dagar. Våra ambitioner för helgen sträcker sig till att umgås och laga god mat. Inte vilken mat som helst dock, eftersom min syster har satt sig själv på sträng LCHF-diet.

Ett av alternativen för dagen var Skansen, men när vi tittade ut i morse och såg snöblandat regn i luften valde vi istället Cosmonova. Där såg vi filmen Born to be wild, om orangutanger i Indonesien och elefanter i Kenya. Två av varandra oberoende damer startade för många år sedan två liknande inrättningar där målsättningen har varit att rädda föräldralösa djur tillbaka till naturen. Mycket tankeväckande, vackert och intressant.

Efter föreställningen uppsökte vi vår mammas minneslund som ligger i närheten av Naturhistoriska Riksmuseet. Ingen av oss har tidigare varit där av olika skäl. Främsta skälet för oss båda har nog varit att vi inte har trott att vi ska hitta vår mamma där. Inte på en plats som inte är förknippad med några som helst minnen eller känslor. Vi insåg båda att vi hade haft rätt. Visst är det en vacker plats, men vår mamma fanns inte mer där än hon finns med oss varje dag.

Högläsning

Av en händelse har Lilla O och jag återupptagit högläsning innan sängdags. Det började med underbara Konstiga djur av Lotta Olsson och sedan har vi bara fortsatt. Lilla O läser en hel del på egen hand så det är inte hennes läsning som behöver uppmuntras. Snarare är det det känslan av samhörighet som lockar.

Böckerna vi läser väljs med omsorg. Många böcker läses bäst på egen hand av en åttaåring, till exempel serierna om Tre tjejer av Petter Lidbeck eller Hotell Gyllene Knorren av Måns Gahrton och Johan Unenge. En högläsningsbok måste fylla mer än bara stunden.

Just nu läser vi Våffelhjärtat av Maria Parr och det är en perfekt högläsningsbok - rolig, underfundig, tänkvärd och sorglig. Dessvärre har vi bara fem kapitel kvar och därefter börjar återigen jakten på en värdig efterträdare. Den här gången blir det tufft att hitta något som matchar.

Ett tips vi fick senast på biblioteket, samtidigt som vi blev rekommenderade Våffelhjärtat, var Tove Jansson. Inte det Mumintroll vi läser i glassiga bilderböcker eller ser på TV, utan ursprunget, där vemodet dryper efter boksidorna och knyttet tröstar sig med vackra snäckor. Det kanske är dags att återupptäcka Filifjonkor och Hemuler.

"Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!"
Sista versen ur Vem ska trösta knyttet av Tove Jansson

Inspiration

I bloggsammanhang är det det torftigt att jobba. Minst åtta timmar om dagen utgår som inspirationskälla. Inte för att det inte händer något på jobbet utan för att jag anser det etiskt och moraliskt omöjligt att hänga ut min arbetsplats offentligt. Man kan säkert slänga in juridiskt där också.

Eftersom jag tillbringar nästan åtta timmar om dygnet i sängen, kvarstår därmed åtta timmars inspiration om dagen. Åtta timmar låter ju inte så tokigt. Men vad gör jag med dessa åtta timmar som är värt att reflektera kring?

Två timmar morgonbestyr och en timme restid, där händer ärligt talat inte mycket nytt. Jag skulle i och för sig kunna skriva ett inlägg om dagen om Stockholmstrafiken, men hur kul skulle det vara egentligen? Risken är stor att det skulle vara rätt gnälligt.

Dagens bästa stund händer inte alla dagar, men åtminstone nästan tre av fem. Det är min och makens morgoncappuccino på Brunkebergs Bageri. Mellan klockan 8.10 och 8.30 brukar vi pressa in detta andrum innan dagen börjar. Det kan jag faktiskt återkommer till senare.

Kvarstår gör kvällarna men inte händer det mycket inspirerande i hemmets lugna vrå. Jag får kanske börja hitta på om det ska bli något skrivet. Eller åtminstone skarva lite.

Ovanligt tomt

Det är lördag eftermiddag och vi promenerar genom Vasaparken på väg till vårt helgfik, Café Como. Klockan är två på eftermiddagen och på fotbollsplanen i parken rör sig en person. Inte en person, utan en person. Att se endast en person röra sig över fotbollsplanen i Vasaparken en eftermiddag måste vara helt unikt.

När vi en stund senare passerar lekparken och varenda gunga hänger spöklikt tom, börjar vi ifrågasätta om vi är de enda i hela Stockholm som inte vet att det är farliga utsläpp i området.

Men så är det inte. Den enda förklaringen är vädret. Hela Stockholm har ställt om sig till vår så när vintern kommer tillbaka bojkottas vädret. Inte ens luttrade svenskar går med på vad som helst i väderväg.

Återuppstånden

Nu är jag tillbaka igen, om det råkar vara någon där ute som har saknat mig. Jag antar att min lilla tappra skara läsare har gett upp helt nu och det har jag full förståelse för.

Som vanligt är det jobbet som har ätit upp min tid. Inga resor denna gång dock. Det börjar nästan kännas konstigt att inte ha suttit i ett flygplan på ett par veckor. Tur att jag har en privat resa till Skottland inplanerad inom synhåll.

Om jag ska behålla den här bloggen måste jag skärpa mig och eftersom jag behöver skriva har jag inget val. Det kommer inte att bli ett inlägg om dagen, det kan jag inte lova, men minst tre i veckan borde jag klara.