Bal

Till och med sonen har fått på sig fracken efter konstens alla regler och tillsammans med 250 studenter samt 30 föräldrar och alumni anländer vi till AF-Borgen i Lund. Själv har jag dammat av den enda långklänning jag har, som även senast användes i Lund men den gången på bröllop.

All den studentikosa verksamhet som jag själv inte deltog i som student på Handelshögskolan på 80-talet tar Lilla Stora F igen under sin tid i Lund. För henne är en bal på slottet vardagsmat. Jag kan inte minnas när jag senast drog på mig högtidsdräkt förutom på enstaka frackbröllop.

Jag har fått den äran att sitta vid honnörsbordet tillsammans med Kuratel, hedersgäster och proffsalumni. Stämningen är hög och mina jämnåriga bordskamrater blir överlyckliga när de då och då blir tystade av de vaktande marskalkerna.

Så är det dags för Quratorn att hålla tal och min lilla, späda, söta dotter kliver upp på scenen. Vägen fram kantas av uppmuntrande applåder och hejarop. Högst av alla klappar och ropar den stolta mamman. Lilla Stora F håller ett underbart professionellt tal med fokus på vikten av att göra det som är rätt och att använda sitt engagemang till positiv förändring. Talet avslutas med stående ovationer och jag är så stolt att jag tror att jag ska spricka.

Lund

Jag lämnar ett New York med 16 grader celsius och underbart solsken och anländer till ett regnigt Lund där termometern säger sju grader men det känns som två. Klockan är strax efter 8:30 när jag kliver av tåget men min kropp säger 2:30 och vill inget annat än att krypa ner i en säng.

Framme på hotellet ber jag om att få checka in och ursäktar min tidiga ankomst med att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Hotellreceptionisten ser kanske tröttheten i min blick och uppgraderar mig till ett tillgängligt dubbelrum för bara 100 kronor natten. Rummet visar sig vara ett mycket rymligt hörnrum med utsikt över Bantorget och Klostergatan. Jag lyder min kropp och kryper ner i sängen ett par timmar för att klara mig fram till kvällen.

Framåt lunch anländer stora barnens pappa och vi beger oss tillsammans till Stora Lilla F som förbereder för fullt helgens stora händelse på Blekingska Nationen. Vi hinner med en kaffe tillsammans innan vi inser att vi är mer i vägen än sällskap.

På eftermiddagen möter vi upp Sonen för att säkerställa att alla frackdelar finns på plats inför morgondagens bal. När skjorta, väst, fluga, skor och hängslen är införskaffade har vi bara en kort vila innan kvällens middag. Sonen kommenterar muntert hur konstigt och ovanliga orden känns - på middag med sin mamma och pappa. En konstellation som faktiskt aldrig har funnits i sonens medvetande eftersom vi varit skilda sedan han var sex månader gammal.

Klockan 21:30 beger sig Sonen vidare till nattliga festligheter i Malmö och jag tycker att det känns precis lagom att gå och lägga sig, trots att min kropp borde tycka annorlunda.

Födelsedagsfirande

Min födelsedag inföll i år på en lördag, vilket ger tillfälle till att bli firad hela dagen. För min del började det traditionsenligt med te och presenter på sängen och därefter kaffe på Antoinette's. Efter kaffet var det dags för min första present, massage hos vårt lokala spa.

Är man som jag, stel som ett kassaskåp är det där med massage en blandad upplevelse. Speciellt eftersom maken vet hur stel jag är och hade beställt deep tissue massage åt mig. Trots att jag kände mig lite mörbultad efteråt, var helhetskänslan övervägande positiv.

Medan jag och maken var på spa hade Lilla O bakat en tårta som vi intog efter lunch. Sen eftermiddag begav vi oss in till stan för att äta mat och gå på opera, dagens andra upplevelsepresent. Kvällens föreställning var Jenufa, med musik av Leoš Janáček. Jag visste ingenting om denna tjeckiska opera innan, men den visade sig vara över förväntan. Vacker musik och gripande historia. Inte den vanliga man-möter-kvinna-kvinnan-dör-historien.

En perfekt födelsedag helt enkelt.

Dagen efter

Jag vaknar innan klockan ringer med en obestämbar oro i magen och först efter några sekunder kommer jag på varför. Ungefär som när man vaknar efter att drabbats av en personlig tragedi och första stunden inbillar sig att allt bara är en dröm. Och helst bara vill ligga kvar i den tanken hela dagen utan att behöva konfronteras med sanningen.

En internationell tragedi kan ibland vara lättare att hantera än en personlig sådan, så jag kommer upp ur sängen. Vår morgon rullar därefter på lite tyngre än vanligt och efter att ha hunnit med morgonkaffe på Antoinette's, lämnat av maken vid tåget och dottern på skolan, möter jag upp en vän för att promenera till veckans yogapass.

När alla har kommit på plats i yogasalen med mattor, filtar och klossar, kommer vår yogainstruktör in med rödgråten blick. Utan att riktigt se på oss, ber hon oss att sätta oss på våra mattor och inleda klassen. Med sprucken röst berättar hon om den stora sorg hon känner och att vi alla kan ta tillfället i akt att söka styrka inifrån oss själva och från varandra.

I den tysta yogasalen, bestående av 15 kvinnor i olika åldrar, uppstår en känsla av kollektiv sorg som både smärtar och stärker. Många gråter öppet och även jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Statistiskt sett borde cirka 30 procent av deltagarna i klassen vara glada idag, men min känsla är att församlingen inte är representativ för populationen i våra Rivertowns.

Innan den avslutande meditationen på den för övrigt mycket intensiva yogaklassen, uppmanar instruktören oss till några minuters kontemplation där vi med stängda ögon, högt kan uttrycka ord som gestaltar vad vi känner. Ord som Love, Peace, Grateful, Strength studsar i rummet och för en tillknäppt svensk är hela upplevelsen surrealistisk men fantastisk på samma gång.

Under promenaden hem börjar det regna och efter flera dagar av solsken känns det som om även våra högre makter gråter idag.