1:a advent

Första advent i Dobbs Ferry pryds av ett tunt täcke våt snö draperad över naturen. Snöandet byts sakta ut mot regn allteftersom morgonen blir till dag, men små högar av blötsnö stannar kvar och hjälper till att skapa en liten känsla av jul. 

Redan klockan 11 på förmiddagen beger sig Magnus ner till stationen i Dobbs Ferry för att plocka upp en före detta kollega från Svt, som flyttade till Brooklyn samtidigt som vi flyttade hit, samt hennes man och tre barn. 

Barnen är 4, 2 och 0 (1 månad) år. Samma stund som de kliver in genom dörren, försvinner alla (inte den nyfödda) upp för trappan med Olivia. Därefter ser vi dem endast när vi ropar ner dem för lunch och andra aktiviteter och det är motvilligt.

Vid lunchtid strilar regnet, jämnt och taktfast, men inte värre än att vi genomför vår adventsbarbeque och grillar utomhus. Vi och vi, det blir Magnus som få förse sig med regnjacka, halsduk och paraply och grilla de mest underbara hamburgare.

Kronan på vårt adventsfirande är pepparkaksbak med deg efter klassiskt svenskt recept. Våra små gäster äter mer deg än vad som hamnar på plåten, men huset fylls ändå av en fantastisk julig doft och det blir kakor så det räcker till oss alla.

Strax innan våra Brooklyn-vänner ska bege sig hem, får vi ytterligare besök av vänner från Tarrytown. Min Svt-kollegas man är nämligen arbetskamrat med mannen i Tarrytown-familjen och de vill hinna hälsa på den nyblivna tre-barnsfamiljen när de ändå är i krokarna. Alla känner alla i vår svenska New York Community.

Jag vet nog att den som läser detta tänker: bläh så fantastiskt mysigt de har då, försöker hon vara någon form av Wahlgren-familj, eller... Därför kan jag lägga till att jag har ryggskott och har hasat runt som en nyförlöst tvillingmamma hela dagen. Inte rakt igenom rosenrött alltså.

Nerbäddad

Ute är det klarblå himmel med en temperatur runt tio grader. Alla utom jag har tagit bilen in till Manhattan för att shoppa, strosa och insupa Manhattan denna varma dag som varken är höst eller vinter. 

Själv ligger jag nerbäddad, snorig och eländig. Nu har jag tittat på alla avsnitt av Private Practice, Grey's Anatomy och snart även hunnit i kapp med Brothers & Sisters. Tack och lov för att ABC finns på webben. Fast jag skulle mycket hellre vilja tillbringa dagen inne i stan med min familj, istället för att ta del av andras skruvade liv på TVn.

Thanksgiving

Nu har vi firat vår första amerikanska Thanksgiving med alla de rätta ingredienserna. Egentligen skulle jag bara vilja skriva om hur sjuk jag är och vilken enorm ansträngning det var att låtsas vara frisk när vi var borta middag. Men eftersom ingen önskar ta del av andras krämpor, tänker jag inte ägna denna blogg åt min influensa, trots att det är det enda som känns viktigt just nu.

Vi var bjudna till Magnus systers svåger på Thanksgiving. De bor bara 15-20 minuter från oss, vilket är fantastiskt nära i denna stad. Vårt värdpar hade ansträngt sig för att göra middagen så klassisk som möjligt för vår skull, vilket vi uppskattade (även jag under den perioden de amerikanska supertabletterna verkade).

Det enda avvikande inslaget var att barnen grillade marshmallows i den öppna spisen och gjorde s'mores. Eftersom det var ett så superamerikanskt avvikande inslag, kändes det helt OK. S'mores görs av grillade marshmallows som pressas mellan två kex tillsammans med en bit choklad. Jag har själv inte smakat, men det verkar väldigt gott. 

Det enda jag saknade var det jag har sett på TV, när alla runt bordet får säga vad de är tacksamma för. Jag tror att vi alla i familjen hade sagt att vi är tacksamma för att vi har fått det här året i USA och allt vi lär oss varje dag om denna främmande kultur.

I dag är det Black Friday, vilket innebär superrea i alla affärer. Vi hade tänkt ta en tur till Manhattan men istället ligger jag nedbäddad i sängen och ojar mig.

Thanksgivinglunch

I morgon är det Thanksgiving och överallt i USA pågår förberedelser för denna, förhållandevis, okommersiella högtid.

Olivias klass har i dag haft Thanksgivinglunch, iscensatt av driftiga lärare och föräldrar. Alla som hade möjlighet bidrog med kalkon, cornbread, mashed potatoes, cranberry sauce, pumpkin pie mm mm.

Lunchen började med att barnen spelade upp en pjäs om de första pilgrimmerna som kom till USA med båten Mayflower. Barnen hade förberett sig genom att göra klassiska huvudbonader från pilgrimmernas tid. 

Efter skådespelet var det dags för Thanksgivinglunch. Mitt bidrag var Raw selleri sticks. Något jag hade valt med omsorg. Betydligt svårare att misslyckas med, än Cornbread och Pumpkin pie. Speciellt när man som jag aldrig tidigare har varit på en Thanksgivingmiddag.

En av flickorna blev ledsen för att hennes föräldrar inte var där och jag fick en flashback från alla de gånger jag inte har varit med, på grund av att jobbet har gått före. Jag känner mig privilegierad som kan delta utan att behöva känna press från annat håll.

Nya vyer

Vår djungel har försvunnit och kvar står höga spretiga trädstammar med kala grenar. I och med detta har vi även fått grannar. Klart att vi hade grannar förut också, men då såg vi dem inte. Nu ser vi hur nära alla andra hus egentligen ligger.

En positiv effekt är att vi förutom våra grannar, även ser Hudson River. Stor och intagande flyter den mellan Dobbs Ferry och de branta klipporna Palisades, alldeles utanför vårt sovrumsfönster.

Denna naturens metamorfor har naturligtvis föregåtts av att en gigantisk mängd löv har lämnat grenarna och istället lagt sig på marken. 

Lövröjning är i Dobbs Ferry som snöröjning är i norra Sverige. Förutom att det här oftast är någon annan än husägaren som står för arbetet. Dagligen har vi kunnat se och höra dessa enormt högljudda lövblåsarmaskiner i trädgårdarna. 

Nu är de flesta löven bortfraktade och gatorna är sopade. Staden är redo för att fira Thanksgiving, Hanukkah och jul.

Nystädat

Ett nytt kapitel har börjat för mig här i USA. Jag ska förhoppningsvis börja jobba halvtid. Än så länge är inte mitt arbetstillstånd klart, men så fort det är det ska jag hjälpa till på ett svenskt företags ekonomiavdelning. 

De behöver någon med svensk redovisningserfarenhet och det har jag. Mina arbetstider kommer att vara förhållandevis fria och jobbet kommer att kunna utföras till viss del hemifrån. Jag behöver behöver alltså inte avsäga mig hela min nuvarande frihet.

En förutsättning för att att jag ska börja jobba är en städerska, vilket redan är ordnat. Min städning har skett skvättvis varje dag. På så sätt har det känts som om jag städar hela tiden, vilket naturligtvis inte är sant. Nu blir det städning sex timmar varje måndag och det bästa av allt är att det inte är jag som gör det. 

Mrs M var här i går för första gången och det känns underbart. Hela förmiddagen (förutom en timme på gymet) ägnade jag åt att plocka undan saker som låg på fel plats, byta lakan i barnens sängar och tvätta alla handdukar. På eftermiddagen anlände min hjälte och städade hela huset. 

I dag är allt rent och undanplockat och jag kan ägna mig åt att skriva blogg, maila och förbereda mig för mitt nya jobb. 

Chanting

På min yogaklass hummar vi, eller vad man kan kalla det för på svenska. På engelska heter det chanting och det låter lite bättre. I slutet av varje klass, när vi sitter med benen i kors, händerna på knäna och handflatan uppåt, då låter vi. Egentligen är det bara en ljudsatt utandning, men en väldigt lång sådan.

Rättare sagt, jag har trott att det bara är en ljudsatt utandning. Nu har jag surfat på internet och insett att "chanting" inom yoga är en hel vetenskap. "Nervous about chanting the wrong thing?" frågar man på en hemsida. Jag hade ingen aning om att vi gjorde något annat än ett läte. Nu inser jag att jag måste börja tänka på vad vi "sjunger".

Alla är jätteduktiga på att låta och sången har en oförklarlig positiv effekt. Det låter som om man har klivit in ett munkkloster någonstans i Indien. Jag tror att även jag låter, även om jag inte hör till de mer högljuda. Det är svårt att tänka sig sådan kraft i mässandet på ett yogapass på SATS. Men där kanske jag har fel.

Barnkalas

Sedan Olivia började i kindergarten i september har hon varit på tre barnkalas. I går var hon på kalas på The Maritime Aquarium i Connecticut. Såsom allt annat, är barnkalasen lite större och mera påkostade här än i Sverige.

På The Maritime Aquarium fick barnen klappa krabbor, ostron och stingrockor. De fick titta på hajar, sköldpaddor och knallfärgade grodor. Även vi föräldrar fick gå med runt och det var riktigt roligt. 

Efter rundturen bjöds det på pizza och tårta dekorerad med djuphavsmotiv. Alla kalas avslutas, inte som i Sverige med en liten godispåse, utan med en Goody bag till alla små gäster. Denna Goody bag innehåller diverse onödiga leksaker. De svenska godispåsar är naturligtvis lika onödiga, men de försvinner åtminstone av sig själva efter ett par timmar.

Om några veckor kommer vi att få ett tackkort där värdinnan tackar Olivia för att hon kom till kalaset och för den fina presenten. Vi brukar inte skicka tackkort för att vi har fått komma på festen, vilket troligen ses som ett etikettsbrott.

Kyla på 41:a breddgraden

Fredag morgon var kylig, omkring ±0, men solig och inte alltför blåsig. Perfekt för en morgonpromenad, ansåg jag. Om denna åsikt var jag mycket ensam i Dobbs Ferry. 

När jag tar mina morgonpromenader på vårt promenadstråk, Croton Aqueduct, brukar jag alltid träffa på åtminstone sju, åtta andra. Några är ute och går med hunden, andra joggar eller promenerar som jag. I dag mötte jag en huttrande man med hund. 

När temperaturen närmar sig minusgrader, plockar jag fram en varma jacka, skor, handskar och mössa och går utan att tänka efter en andra gång. Så funkar det inte här. Om inte kläderna funkar för dagens väder, är det vädret det är fel på, inte kläderna och man stanner helt enkelt inne.

Men det är faktiskt inte så konstigt att vi ser på kyla på olika sätt. Stockholm ligger runt den 60:e breddgraden. På samma nivå befinner sig S:t Petersburg, Helsingfors och Anchorage (61:e om man ska vara exakt). Dobbs Ferry ligger på 41:e breddgraden, tillsammans med Neapel, Barcelona och Korea.

Delade erfarenheter är som osynliga trådar som slingrar sig över hela jorden. Två storstadsbor på var sin sida av världen kan ha mer gemensamt än en storstadsbo och en bonde i samma land. I andra sammanhang är det ålder eller profession som förbinder människor, oavsett geografisk tillhörighet.

Våra geografiska rötter förenar oss på andra sätt än yrke eller ålder. Vi svenskar höjer på ögonbrynet när vi ser en huttrande engelsman komma springande över gatan, endast iförd kavaj och möjligtvis halsduk. Vi, liksom ryssar, finnar och Alaskabor har lärt oss nyttan av fodrade kängor, dunjackor och yllemössor. Med undantag för tonåringar som av någon anledning alltid gör revolt genom att frysa vintertid. 

Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag kunde inte låta bli att ta upp det igen. Tanken att jag har präglats av såväl mörka och kalla vintrar, som sommarsolstånd, tilltalar mig på något naturromantiskt vis.  

Lös tand

Olivia var hemma från skolan igår på grund av förkylning. När vi sitter i soffan och läser, säger hon plötsligt att hon har något vasst bakom nedre framtanden. Jag tittar efter och ser att hon har fått en ny tand. Utan att den gamla mjölktanden har blivit lös.

Vi funderar ett tag på vad vi ska ta oss till. Vi har ännu inte tagit kontakt med någon tandläkare här och att ringa vem som helst bara för att ställa en fråga, kändes inte aktuellt. Amerikanska tandvården är dessutom lite mer drastisk än den svenska. Jag antar att de hade dragit ut mjölktanden omedelbart.

Det blir därför ett samtal till Eastmansinstitutet. Trygga, hederliga, svenska folktandvården. De kanske inte levererar de snyggaste tänderna, men de är i alla fall äkta, rena och hela. Damen som svarade i telefon berättade att tandläkarna brukar rekommenderar att man vickar 100 gånger om dagen på tanden i detta läge. Då kommer den att bli lös.

Lätt som en plätt. Olivia började vicka och en timme senare var tanden lös. Nu, ett dygn senare är den ännu lösare och det är bara en tidsfråga innan min lilla tjej har tappat sin första tand. 

Förutom tanddrama fick vi även kvartalsbetyg från High School igår. För Rasmus innebär det hans första betyg någonsin. Filippas betyg var så bra att jag nästan började gråta när jag läste brevet. Rasmus har varit taktisk och givit sig själv förbättringsmöjligheter. 

En kofta

Filippa undrade i morse om jag hade en tunn kofta att låna ut till henne. Det skiljer i och för sig cirka 3 storlekar mellan oss, men koftor är något av min specialitet, så någon borde det finnas.

Eftersom jag ännu inte riktigt har förstått mig på min egen ordning i garderoberna, dök jag planlöst in och letade. Efter en stund kom jag ut med en perfekt kofta till Filippa.

En svart, tight, tunn kofta med flera fina detaljer - diskret krage, klädda knappar

och snygg bård i framkanten. Trots att den var lite stickig, något vi båda är mycket känsliga för, tyckte Filippa att koftan var perfekt.

Från början var det min mormors kofta. Jag fick den för cirka 10 år sedan, medan hon fortfarande levde. Samtidigt fick jag även två svarta kjolar och en dräkt. Jag vet inte hur gamla kläderna är, men jag har aldrig sett min mormor bära dem. De ser ut att tillhöra en annan tid, men är ändå tidlösa. 

Min mormor var inte rik, det är därför inga fina märkeskläder jag har fått ärva. Ändå har de en fantastisk kvalitet som aldrig går ur tiden. Koftan är helt utan noppor, alla sömmarna är intakta och den svarta färgen är fortfarande lika svart som den dagen den tillverkades.

I dag är denna kofta, som min mormor köpte för kanske 50 år sedan, i en high school utanför New York. Kanske min mormor köpte den under sina år i Buenes Aires, eller var det något min morfar köpte med sig från sina resor? Den kan lika gärna vara från en enkel butik i Vällingby Centrum, jag har ingen aning. 

Kommer något jag köper idag att bäras av mina barns barnbarn? Jag tror inte det.

Lunchbjudning

Av olika skäl var två av de yrkesarbetande föräldrarna som lämnar vid skolbussen lediga från jobbet i dag. En av mammorna och en av papporna. Jag tog chansen och bjöd in alla fyra på lunch (barnen också). Skolan stängde nämligen tidigare idag på grund av utbildning för lärarna.

Jag bjöd på en helsvensk lunch med hemrullade köttbullar, potatismos och lingonsylt. De amerikanska barnen gillade inte potatismosen men faktiskt lingonsylten. Felix Lingonberry finns att köpa i den vanliga livsmedelsaffären i grannstaden. Svindyr, men oumbärlig.

Till dessert blev det smulpaj med svensk vaniljsås till. Till och med vårt te är privatimporterat från Sverige. En av gästerna undrade om vi inte åtminstone skulle prova amerikansk mat, men jag försäkrade att vi hade gjort det.

Barnen lekte förhållandevis bra på övervåningen medan vi diskuterade barnuppforstran, anställningstrygghet och drickskultur (inte dryckes).

Därefter var det dags för Olivias första simlektion på New York Sports Club. Det gick strålande.

Galaplanering

Ikväll har det varit möte med Dobbs Ferry School Foundation. Vi var tio personer som samlades hemma hos en av medlemmarna för att planera nästa års Fundraising Gala.

Jag har aldrig känt mig så tyst i hela mitt liv. Jag, som oftast annars har en åsikt och gärna uttrycker den, bidrog inte med någonting på hela kvällen. 

Min erfarenhet av liknande evenemang är obefintlig, jag vet inte vad som är attraktivt för en amerikan att bjuda på i en auktion eller vilka objekt som brukar förekomma. 

Jag vet inte vilka företag i närområdet som kan vara intresserade av att sponsra evenemang, vad folk vill ha på sig när de går på fest i Dobbs Ferry eller hur man uttrycker klädsel i en engelskspråkig inbjudan.

Inte sedan jag försökte åka snowboard i Åre för sju år sedan har jag känt mig lika bortkommen och grön.  Men jag biter mig ihärdigt fast. Det känns som om jag har större talang för att anordna en gala än att åka snowboard.

Helg på Manhattan

När katten är borta dansar råttorna på bordet och för min del innebär det att mannen är bortrest och jag har tillbringat såväl fredag som lördag kväll på Manhattan.

Fredagen tillbringade jag tillsammans med några före detta kollegor som var på besök i New York City. Eftersom Rasmus skulle vara barnvakt på lördagkvällen, sov Olivia över hos våra svenska vänner i Tarrytown på fredagkvällen. Tonåringarna fick klara sig själva, de är ändå aldrig hemma en fredagkväll. 

De fick båda tusen förmaningar om att inte dra hem massa kompisar. Jag såg framför mig hur det skulle vara stor fest i vårt hus när jag kom hem och att någon skulle blir alkoholförgiftat, med följden att jag skulle bli stämd och hamna i fängelse resten av mitt liv. 

Allt gick emellertid bra. Jag hade en mycket trevlig kväll ute och barnen skötte sig, åtminstone så vitt jag vet. Tyvärr hade jag nog lite för trevligt på fredagkvällen och vaknade med huvudvärk på lördagsmorgonen. En huvudvärk som dessvärre inte riktigt gick över på hela lördagen.  

Lördag kväll var det äntligen dags för The Metroplitan Opera. Eftersom Magnus fortfarande befinner sig i Sverige hade jag kallat in ersättare i form av en annan Skanskafru i grannskapet. Vi började kvällen med en drink på Mandarin Oriental Hotel innan vi gick vidare till operan.

Trots min huvudvärk var företällningen precis så fantastisk som jag hade föreställt mig. Allt var perfekt. Sångarna, orkestern, scenografin, publiken och miljön. Jag tror till och med att jag lyckades gråta med hedern i behåll. 

Det är nog dags att boka nästa operabesök redan nu. 

Pumpkin Bread

Nu har jag bakat mitt första Pumpkin Bread, näst intill från ax till limpa. I alla fall vad avser pumpan. Den som ännu inte har vågat göra något mer matnyttigt med sin pumpa efter att Halloween är över, får här lite tips. 

Tvätta pumpan och skär den i två halvor. Ta bort alla kärnor och trådar från pumpans innandöme. Lägg halvorna på en plåt med skalet uppåt och baka dem i 160 graders varm ugn i cirka en timme. Skrapa därefter bort köttet från skalet och kör det i en mixer. Köttet ska bli som en varmgul aprikoskräm.

Denna kräm kan sedan användas till soppor, bröd eller annat gott. Jag har än så länge bara försökt mig på brödbak.

Recept Pumpkin Bread

Blanda ihop följande i en stor skål:

7 dl socker

1,5 tsk salt

1 tsk kanel

1 tsk muskot

2 tsk bikarbonat

Mixa ihop:

1,6 dl vatten

2,4 dl rapsolja

4,8 dl pumpkinsås

8 dl mjöl

4 ägg

Tillsätt de torra ingredienserna till mixern och blanda alltihop väl.

Smöra och mjöla tre små brödformar (amerikansk storlek, min svenska rymmer halva smeten). Häll upp smeten i formarna och baka i 180 grader i cirka 1 timme. Testa med en provsticka att brödet är torrt.

Brödet är i min mening mer som en kaka än som bröd. Jag har ännu inte rett ut i vilket sammanhang amerikanarna äter sitt pumpkin bread. Själv brukar jag ta en bit till kaffet.

Antoinette's

I dag har jag haft en första date med min nya svenskspråkiga amerikanska väninna. Det var mycket trevligt. Vi träffades på ett café i grannstaden Hastings-on-Hudson. 

Jag visste inte om att detta café fanns. Det ligger långt från huvudgatan, mitt bland bostadshus. Redan flera meter ifrån caféet strömmade det ut ett tjatter utan dess like. Det lät som en engelsk pub klockan sex en fredagkväll. Väl inne kändes det mer som en italiensk barista en fredagmorgon. Jag som inte trodde att det fanns ett riktigt café i Hastings. 

Min vän K bodde i Sverige i åtta år men flyttade därifrån för 18 år sedan. Svenskan satt ändå perfekt och det säger jag inte bara för att jag har lovat att lämna ut adressen till denna blogg. Det var jättekul att utbyta kulturella erfarenheter och jämföra våra iakttagelser om de svenska kontra det amerikanska. 

Vi hade massor att prata om och jag ser fram emot att få höra ännu mer framöver om den roman K skriver om Gustav III. Och att få läsa den.

Lekar

Nu till frågan alla föräldrar ställer sig med jämna mellanrum. Varför köper vi överhuvudtaget leksaker till våra barn, när det är helt andra saker som är roliga att leka med?

Under flera timmar igår sysselsatte sig Rasmus, 14 år och Olivia, 5 år med en kartong, modell större. En av aktiviteterna gick ut på att stänga in Olivia i kartongen (med cykelhjälm på huvudet) för att Rasmus sedan skulle putta omkring kartongen i hela hallen såsom en stor tärning. 

Synd att de är så fula bara. Kanske kan vara en affärsidé, att göra snygga kartonger att sälja bara som de är.

Nya bud

Saker blir aldrig som man har tänkt sig. Det är en sak jag har lärt mig vid 43 års ålder. 

Vi flyttade till USA med avsikten att bo här ett tag, åtminstone tre-fyra år. Nu har Magnus blivit VD på Skanska Financial Services AB. Det företag där han har varit anställd de senaste sex åren. I Solna, i Sverige. Detta innebär att han kommer att pendla mellan USA och Sverige fram till sommaren. Sedan bär det hem till Sverige igen för hela familjen, med allt vårt bohag.

Jag är naturligtvis mycket glad för Magnus skull. Och stolt.

Det är bara det att jag har ingen lust att flytta hem. Om någon har undgått det, så trivs jag väldigt bra här. 

Det är 12 november idag och vi har fortfarande knappt börjat använda jacka. Här pratar man med varandra, fast man aldrig har setts tidigare. Vi bor i en liten småstad där alla känner alla, men med 35 minuter till världens häftigaste metropol.

Nu kommer jag njuta varje dag jag har kvar här och försöka se det positiva i att flytta hem. Till exempel att vi kommer närmare familj och vänner. Förutom de vi lämnar här.

En kvinna på gymet frågade mig idag vad jag tycker är bäst och sämst med USA. Till middagen frågade jag barnen detsamma. Det här är våra svar:

Rasmus

Sämst är att momsen läggs på efteråt på varorna.

Bäst är att man sticker ut bara för att man är svensk.

Filippa

Sämst är den onyttiga maten.

Bäst är alla trevliga människor och skolsystemet.

Olivia

Sämst är att man inte kan läsa de engelska skyltarna (jag visste inte att hon kunde läsa de svenska).

Bäst är att våra grannar har så många hundar och katter.

Kina

Sämst är att jag inte behärskar språket till 100 procent och att det finns så många fattiga människor.

Bäst är alla trevliga människor och klimatet.

När vi flyttar hem om sju-åtta månader ska jag göra en ny undersökning och se om vi tycker annorlunda. 

Födelsedag

Som ensamstående mamma med småbarn, är det vansinnigt trist att fylla år. Ingen som sjunger för en på morgonen och inga paket.

Med tonårsbarn i huset är det en helt annan sak. Jag har i och för sig en man numera också, men han är i Sverige hela veckan och kan inte bidra så mycket.

Barnen hade planerat morgonen i detalj. Olivia fick inte komma till min säng på natten, eftersom jag då skulle bli väckt i förtid när hon gick upp. Istället fick hon gå till Filippas säng och sova där. Vilket hon också gjorde.

Halv sju kom de till min säng, med presenter, frukost och sång. Allt jag kunde önska. 

Efter att barnen kommit iväg till skolan begav jag mig av för ett danspass på gymet. Därefter hann jag knappt med en dusch och en kopp kaffe innan det var dags för min present till mig själv, en ansiktsbehandling. Innan det var dags att hämta Olivia vid skolbussen hann jag dessutom med en lunch hemma hos en svensk kompis i Tarrytown. Det blev riktigt körigt ett tag.

På kvällen hade Filippa och Rasmus handlat middag som de lagade. Jag kunde bara sitta i soffan och sippa på lite vin. 

Jag har helt fantastiskt duktiga barn.

Perspektiv

"Let the Northern Lights Erase your name" är en bok av Vendela Vida som jag precis har läst (tack till min kära svägerska för lånet av alla böcker). Den handlar om en amerikansk kvinna som i vuxen ålder får reda på att hennes amerikanska pappa inte är hennes riktiga pappa. Hennes riktiga pappa är istället en same från finska Lappland.

För att söka sanningen beger sig bokens huvudperson till Lappland där större delen av boken utspelar sig. Jag har mycket liten erfarenhet av Lappland. För 15 år sedan var jag fyra dagar i Riksgränsen, det är allt. Aldrig har jag pratat med en same eller på annat sätt satt mig in i deras liv.

Trots detta fanns det saker i boken jag hakade upp mig på, för att jag tyckte att jag visste bättre. 

I Helsingfors hittar hon en telefonkatalog där alla människor i hela Finland får rum. Det kan inte vara sant. De är fem miljoner människor i Finland. Inte ens Stockholms en miljon människor får plats i samma telefonkatalog. 

Huvudrollsinnehavaren gör en skoterutflykt där övernattning ingår. Övernattningen sker i en stuga med personal. När de ska åka därifrån säger skoterguiden att det är kutym att ge personalen dricks när man åker. Hur nordiskt är det? Sen när lämnar vi dricks till någon annan än servitrisen på restaurangen, om ens det?

Författarinnan har besökt Lappland betydligt fler gånger än jag. Hon har verkligen gjort sin research för boken. Finland och Lappland är inte mitt hemland, men det är mycket närmare än man kan tro när man befinner sig i Stockholm. När en utomstående ska redogöra för någon annans hemland, blir det alltid lite fel. Den verkliga känslan saknas.

Jag kopplar detta till mina egna iakttagelser och kommentarer om det land där vi nu befinner oss. De är och förblir ur mitt perspektiv. Lite sneda och vinda och troligtvis ur en amerikans synvinkel helt tokiga. Om vi bodde här i tjugo år till och jag gick tillbaka och tittade på vad jag har skrivit, skulle jag kanske också skratta. Aldrig tror jag att man får samma perspektiv till ett land, som den som har vuxit upp där.

Måndag morgon

Folk frågar vad jag gör på dagarna och jag har alltid så svårt att svara på frågan. Så mycket, men samtidigt så lite.

Denna måndag morgon började med att jag förberedde veckans meny och skrev en inköpslista inför dagens matvarushopping. Därefter tog jag en promenad på Old Croton Aqueduct. 

Det var en underbar höstdag med strålande solsken. Lite kyligare än på länge men redan klockan nio på morgonen värmde de solstrålar som lyckas tränga sig igenom träden. Vårt promenadstråk är strålande vackert just nu. Marken är täckt av gula löv och i bakgrunden skymtar Hudson River och färggrant Pallisades. 

I vanliga fall brukar jag lyssna på WNYC när jag promenerar, men eftersom jag ligger i hårdträning inför lördagens operaföreställning, lyssnade jag på Madame Butterfly i dag. Det gick uruselt. Först började jag nästan gråta bara för att musiken var så vacker, sen började jag tänka på sonen och då började sånär ulka. Jag är nog ett hopplöst fall.

Efter promenaden hängde jag upp tvätt innan det var dags för dagens yogapass.

Jag har verkligen en talang för det här med att vara hemmafru.

Överraskning

På onsdag är det min födelsedag och eftersom Magnus kommer att vara bortrest hela veckan skulle detta firas i lördags istället. Med en överraskning. 

Lördag morgon kom och jag hörde mig för när överraskningen skulle börja. Skulle jag vara beredd på en heldag eller bara till kvällen? Det där med överraskningar är inte riktigt min mans styrka, så han passade på att meddela planen för dagen. Klockan fem skulle vi ta en drink på Rainbow Room, denna bar i Rockefeller Center som vi blev nekade tillträde till i somras på grund av Magnus gymnastikskor. Därefter skulle vi gå ut och äta, men var någonstans hade han ännu inte bestämt.

För att komma in på Rainbow Room får man inte ha gymnastikskor, jeans eller t-shirt. Detta är lättare sagt än gjort för en 14-årig pojke. Vi började hysteriskt gå igenom vårt utbud på skor och byxor. Till slut bestämde vi oss för att köpa nya skor till Rasmus på Manhattan och att svarta jeans nog var OK. Skjortor har han flera av, efter höstens skjort- och slipstvång på matchdagarna.

Därefter var det dags att bestämma restaurang och att boka parkering. Hur det kom sig att jag satt med detta i knät, när det var min överraskning, vet jag inte men så blev det.

Väl på väg in till Manhattan, finklädda till tänderna, restaurang och parkering bokad, slog det mig - vädret är ju uruselt! Hur kul är det att gå på Rainbow Room när det enda man ser är dimma och regn? Inte alls kul. Det var fortfarande några timmar kvar tills det var dags att gå dit, så vi bestämde oss för att hoppas på det bästa.

Vi parkerade bilen och begav oss av i regnet till The Museum of Modern Art för ett litet besök innan drinken. Där var det vansinnigt mycket folk. Antagligen extra mycket folk på grund av regnet.

När vi kom ut därifrån regnade det lika mycket som innan och dimman hängde tungt mellan skyskraporna. Inget Rainbow Room idag heller således. Det blev en hälften så dyr drink i Hell's Kitchen istället, i närheten av kvällens restaurang.

Osso Buccon på restaurangen var i alla fall fantastiskt god.

Mrs T

Den här bloggen hade jag tänkt ägna åt New York Botanical Garden. Istället tänker jag berätta om min granne Mrs T. Det är hon som tar med mig till alla vackra platser. 

Denna sjuttioåriga dam är pensionerad psykolog, men arbetar fortfarande ett par dagar i veckan. Hon är medlem i varenda kulturinstutition som finns i New York City med omnejd, New York Botanical Garden, Wave Hill, The Metropolitan Museum, The Metropolitan Opera mm mm.

Hon sitter i styrelsen för League of Women Voters of Westchester, en mycket gammal förening från den tiden då kvinnor precis hade fått rösträtt. Denna förening arbetar med att främja demokratiska processer, informera ungdomar och sätter sig in i särskilda sakfrågor.

Vid Thanksgiving och Jul brukar de bjuda in utländska studenter till sitt hem, för att de ska få ta del av de amerikanska traditionerna och inte behöva tillbringa helgen ensamma.

Varje kväll lyssnar hon och hennes man på nyheter på franska för att bibehålla sin franska. Frankrike är nämligen ett land de älskar. De älskar överhuvudtaget att resa och har besökt alla typer av länder och kulturer. Nu senast var de två veckor på Island. På 60-talet reste de till Scandinavien, där de köpte alla sina möbler. Dessa scandinaviska möbelklassiker pryder fortfarande deras hem, vilket står i stark kontrast till det mörka, tunga möblemanget i andra amerikanska hem.

Hon har haft flertalet konversationspartners, ibland i utbyte (franska), ibland bara som ett stöd (japanska).

När borgmästarens (som är en vän till familjen) dotter i grannstaden råkade ut för en allvarlig cykelolycka, turades vännerna om att laga mat till den drabbade familjen. De ville att familjen skulle få bra, hemlagad mat i sin svåra stund.

Det här är bara ett litet axplock ur denna intressanta kvinnas liv. Vi säger att amerikaner är ytliga, men hur djup framstår jag i relation till detta? När bidrog jag till att förbättra livet för någon annan än mig själv och min familj senast? 

Avundsvärd

Ibland anser jag mig själv vara en avundsvärd person. När jag promenerar ner till stationen en molnig, men annars skön, novembermorgon för att ta tåget in till Manhattan och fika med mina vänner, då infinner sig den känslan. Trots att det är november är det 15 grader ute och totalt vindstilla. 

Marken är full av löv i alla höstens färger, men lika mycket tycks sitta kvar på träden. Hela Dobbs Ferry sprakar av färger.

Känslan förstärks ytterligare när vi tar tunnelbanan ner till Spring Street och kulminerar inne på Balthazar när vi beställer in kaffe- och terunda nummer två, bara för att det regnar ute. Vi övervägde om det var OK att beställa in vin klockan 11 på förmiddagen, men vårt svenska förnuft tog överhanden. Nästa gång tror jag att vi lämnar förnuftet hemma.

Även på eftermiddagen när jag klockan två hämtade Olivia vid bussen och vi gick ut och sopade löv, bara för syns skull, kom känslan tillbaka. Vi behöver inte sopa löven, det gör trädgårdsmästarna med sina lövblåsarmaskiner. Men Olivia ville så gärna och det var skönt väder ute, så varför inte?

Det är inte dumt att vara avundsvärd ibland.

McCain

Det var inte min avsikt att fara med osanning, men så har skett. Olivia kom idag hem från skolan och berättade att hennes bästa kompis E hejade på McCain i valet. Eftersom denna familj inte bor långt ifrån oss, stämmer inte min utsago att vi bor i ett heltäckande Obama-område. 

Olivia som är en inbiten Obamaanhängare, berättade för E att Obama tycker att pappor ska vara mer med sina barn. Detta och det att USA aldrig har haft en brun president tidigare, anser hon vara de främsta anledningarna till att rösta på Obama. Vi har försökt införa begreppet African-American istället för brun, men det går sådär.

I somras uttalade sig Obama om frånvarande pappor. Detta har etsat sig fast hos Olivia och hon har drivit frågan som ett mantra under hela valrörelsen. Obama syftade på helt frånvarande pappor. De som inte tar sitt ansvar såsom fäder överhuvudtaget. Olivia har dragit in samtliga pappor i debatten.

Valvaka

Ingen i hela världen missade nog att det var val här i USA i går. Här i Dobbs Ferry var skolorna stängda på grund av att de använde lokalerna som vallokaler. Samtidigt utnyttjades dagen till Parent/teacher conferences. 

Att på nära håll få följa det viktigaste amerikanska valet på mycket länge, har naturligtvis varit faschinerande. Om inte annat bara för att försöka förstå varför detta val betraktats som så viktigt. 

Vi var inbjudna på två valvakor. I våra kvarter behöver ingen oroa sig för att råka bjuda in någon på valvaka som visar sig hålla på en annan kandidat än man själv gör. McCain-skyltarna lyser med sin frånvaro i trädgårdarna. 

Vi beslutade oss för att börja kvällen hos Rasmus skolkamrats föräldrar några kvarter härifrån och därefter avsluta hos våra grannar mittemot. I båda sällskapen fanns det flera som hade tillbringat de senaste dagarna i Pennsylvania som volontärer. New York State och Pennsylvania samarbetar i kampanjarbetet och eftersom New York-bor inte behöver övertygas (62 procent till Obama) lades all energi på Pennsylvania. Vilken glädje det blev när det visade sig att Pennsylvania hade valt Obama med siffrorna 55 procent mot 44 procent.

Spänningen var naturligtvis stor, även om alla var ganska övertygade om att Obama skulle vinna. Slutresultatet kunde inte avslöjas innan röstningen hade avslutats på västkusten men prick klockan 11 avslöjades det - Obama hade valts till USAs 44 president.

Obamas segertal kommer självklart att gå till historien. Ytterligare ett tal att analyseras på retorikkurser. Även McCains tal fick väl godkänt av våra demokratiska vänner. "Om han hade talat så här under kampanjen hade han kanske vunnit" var omdömet. 

Jag försökte höra mig för, varför just detta val var så viktigt. "Därför att klyftan mellan de två kandidaterna aldrig varit större", svarade någon. "Därför att det bara är 40 år sedan svarta fick rösträtt och nu har vi möjlighet att få vår första svarta president", svarade en annan. Självklart spelade den finansiella krisen, krigen i Irak och Afganistan och missnöjet med Bush in. Alla ville ha en förändring, men i olika riktingar.

Nu återstår det att se hur stor förändringen blir.

Yoga

Varje måndag förmiddag går jag på yoga. I alla fall om inget annat inträffar. Jag verkligen älskar och hatar det på samma gång. I början av passet är det så skönt att stretcha kroppens samtliga delar på alla möjliga olika sätt. Ungefär efter 20 minuter in i passet börjar smärtan. Kanske inte smärta på riktigt, men hiskligt jobbigt är det. 

Kroppen ska vridas och bändas i alla möjliga riktiningar, samtidigt som man ska stå med benen i 90 graders vinkel. Varje gång känner jag mig som ett barn som inte har gjort min hemläxa. Om jag gjorde detta varje dag, skulle det inte alls vara så här jobbigt. En dag i veckan är på tok för lite. 

Den här övningen ska jag göra varje morgon när jag vaknar, tänker jag alltid när det är något extra jobbigt. Då kommer det att gå lätt som en plätt nästa gång. 

Än så länge har jag inte gjort en enda hemuppgift.

Zoo

Djuren i vår trädgård har blivit alldeles tokiga. Jag vet inte om det är på grund av Halloween eller för att det börjar bli kallar på nätterna, men denna helg har vi fått bära ut fem syrsor och en jordekorre. 

Syrsor, som här kallas crickets, är vanliga i källaren, men tidigare har vi inte haft dem inne i huset. Att de kom in just i helgen, kan bero på de få (två) tillfällen jag stod med dörren öppen och delade ut godis. Kanske att de då drogs till ljuset och värmen och snabbt skuttade in. 

Våra syrsor har mycket lite med Benjamin Syrsa att göra. De är grå, fula och vissa är stora som källarspindlar. Att döda dem är inget alternativ, dels för att jag inte tycker om att döda djur och dels för att de är alldeles för stora för att krossas under en flugsmällare. Vi jagar dem därför med en burk. Magnus uppgift är att blända dem med en ficklampa medan jag stoppar burken över dem. De är snabba som blixten så det är inte helt enkelt.

Jordekorren hittade vi i filten i TV-rummet. På något sätt hade den tagit sig in, hittad en tomat i köket att gnaga på och därefter gosat in sig i vår mysiga yllefilt. Jag hittade den när jag och Olivia skulle vika ihop filten på lördagsmorgonen. Den låg där platt som en planka och i några sekunder försökte jag komma på om det var ett av Olivias mjukisdjur, eller om den var riktig. Sedan sprang den i väg och jag förstod att den var i allra högsta grad riktig. 

Vi har ju fått lite rutin på att jaga ut jordekorrar ifrån TV-rummet, så vi använde oss av samma metod som sist. Den här rackaren hade emellertid fått smak på det ljuva livet här inne och ville absolut inte springa ut. Men till slut lyckades vi i alla fall mota ut den, mycket motvilligt från hans sida.