I dag åker svärmor hem till Sverige och i morgon kommer min ex-make med familj på besök. Jag har exakt 28 timmar på mig att tvätta och städa inför nästa besök. Därför sitter jag just nu på vårt favoritcafé i Dobbs Ferry, Bó Cafe, och fikar. Ensam.Nu ska jag erkänna något fånigt. Jag jagas fortfarande av den galna mamman.
Det är ungefär som när jag var här för tio år sedan. Vi hade lämnat ranchen i Montana och åkt vidare mot Colorado. Någonstans på vägen såg vi en ranch där vi kunde rida. Eftersom det hade varit dåligt med galopp på ranchen i Montana hörde vi oss för innan, om det erbjöds annat än bara skritt på ridturen. Det gjorde det, fick vi veta. Vi betalade därför och begav oss av. I skritt. På en åker.
Vi hade tillbringat fem timmar om dagen i en vecka på hästryggen, omgivna av den mest fantastiska natur man kunde tänka sig. Nu ville vi ha lite action. I stället fick vi stilla skritt på en trist åker.
Eftersom vi hade hört oss för innan, klagade vi naturligtvis och begärde pengarna tillbaka. Då möttes vi av en galen man som skrek och bråkade på oss. I dag kommer jag inte riktigt ihåg allt han sa, men det var mycket obehagligt. Vi hade i två veckors tid mötts av fantastiskt trevliga människor och hade innan detta en genuint positiv bild av amerikanen. Nu var det som om en mask slets av och amerikanens rätta jag visades sig. Aldrig hade jag bemötts på detta sätt i Sverige. Jag vet att en person inte ska representera ett helt folk. Rationellt vet jag det. Men känslan är en annan.
Precis så känner jag nu. Vakande studerar jag de amerikanska mammorna och undrar om de kommer att slita av sig sin mask och blotta sitt rätta jag så fort jag gör ett litet misstag.
1 comment:
Visst är det hemskt när något så "trivialt" biter sig fast i huvudet (och hjärtat). Men jag tror att du har mött din ranson av galna amerikanska morsor. Mentalvården är väl där precis som här eftersatt, en anledning till att det springer galningar lösa där man minst anar det.
Post a Comment