Broadway

I morse hade jag fortfarande inte hört något från bilmekaniken och jag började få neurotiska tankar om att jag lämnat bilen till fel person. I mitt inre spelades en inte alltför lustig film upp, där jag försöker förklara för Magnus att vi inte har någon bil längre, eftersom jag gett bort den till en söt liten kille nere på Broadway (den går faktiskt hela vägen från Manhattan ut till oss).

Resolut tog jag därför en promenad ner till verkstan efter morgonkaffet. För att det skulle framstå som om jag hade en ursäkt till min morgonpromenad tog jag med mig våra biblioteksfilmer som skulle återlämnas.

Så fort jag närmade mig verkstan kunde jag se att vår bil stod på parkeringen och jag kunde pusta ut. Den lille söte killen berättade att han hade ringt mig igår, men blivit avbruten och därför inte lämnat något meddelande. Vi hade haft tur. Endast två av de sex spikarna hade gjort hål i däcket och han hade kunnat laga hålen utan att behöva byta däcket. $15 ville han ha för besväret. Han fick $20, men det kändes ändå som om jag lurade honom. Han borde lära sig att ta betalt. Nu finns det väl många Corporate Finance-konsulter lediga som kan lära honom hur man gör?

På biblioteket lånade jag en bok med världens 500 bästa dikter. Nu ska här läsas poesi. En svart fläck i min hjärna ska målas i kulörta färger. Än så länge har jag i alla fall tagit ur boken ur väskan.

Om Broadways bilmekaniker är billig är teaterbiljetterna på samma gata desto dyrare. $670 kostade våra biljetter för hela familjen till Billy Elliot som jag bokade idag. Hade jag bokat de dyraste biljetterna hade det gått på cirka $1600. Är det bara turister som är beredda att betala dessa hutlösa priser, eller är det något man gör även som New York-bo? Det är något jag måste undersöka.