Frantic

Såväl fredag som lördag kväll har jag och Olivia vältrat oss i filmer. Med Magnus i Sverige och tonåringar på drift, finns det inte mycket annat för oss att göra. Olivia tittar på svenska filmer på datorn med hörlurar och jag tittar på stora TV:n utan hörlurar.

Ikväll har jag sett Frantic av Roman Polanski. När jag såg den på bio 1988 tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Nu kan jag konstatera att jag fortfarande tycker att det är en bra film, men vissa saker ser jag på ett annat sätt i dag. 

Betty Buckley som spelar Harrison Fords fru i filmen, ser ut att vara minst fem år äldre än sin man. Egentligen är det tvärtom. Harrison Ford är fem år äldre än Betty Buckley. I dag ser vi inte så grå och trista kvinnor på film. Jag tror att anledningen till att hon ser så mycket äldre ut än honom, är för att i dag är vi vana vid att alla kvinnliga skådespelare är max 35 år, medan männens ålder skiftar.

Emmanuelle Seigner, som spelar den utflipprade Michelle, har höfter. När försvann höfterna på kvinnorna i filmens värld? Varför måste alla kvinnor på film numera inte bara vara smala, utan dessutom ha höfter som en pojke?

Männen noterade jag inte lika stor skillnad på. Harrison Ford är i och för sig befriande klumpig, vilket man inte ser så ofta. Det var nog unikt även 1988, då han var mitt i sin Indiana Jones-era. Poliserna är i och för sig ännu klumpigare, vilket gör att Harrison Ford till slut ändå framstår som en hjälte.

Dagens reflektion blir att det är nyttigt att ta en titt i backspegeln ibland för att se sin egen samtid i ett klarare ljus.