Avresa

För att ta sig till flygplatsen i Newark, NJ, från Dobbs Ferry utan bil, tar man tåget till Grand Central Station, promenerar cirka fyra minuter till Bryant Park där flygbussen avgår till Newark. 

Sannolikheten att man under de fyra minuterna på 42:a gatan ska träffa någon man känner måste vara mycket nära noll. Men ibland händer det osannolika och jag springer på en Skanska-kollega till Magnus på väg till flygbussen. Känslan är overklig, när vi står på gatan och pratar om nästa helgs glöggfest i Connecticut.

I väntan på bussen samtalar jag med två herrar som väntar på andra bussar. Vardagen blir aldrig tråkig, när man ständigt möter alla dessa udda men trevliga människor. 

Den ena mannen får inte ihop att jag är svensk (extra förvirrande eftersom jag är på väg till Danmark). Utifrån min "accent" hade han gissat på irländsk eller liknande. Smickrande på sätt och vis, samtidigt bekräftas det jag hela tiden har misstänkt. Någon amerikan blir jag aldrig. Varenda gång jag träffar på mina brittiska bekanta i Dobbs Ferry (jag känner faktiskt tre) märker jag hur jag tenderar att vrida vokalerna lite ytterligare åt det brittiska hållet.

På vägen ut till Newark passerar flygbussen ett fängelse. När jag närmar mig fängelset spanar jag som alltid frenetiskt för att se så mycket som möjligt. Det är precis samma makabra beteende som när jag åker tåget från de Gaulles flygplats till Paris och intensivt spanar över planket för få en glimt av de tragiska zigenarlägrena på andra sidan. Bäst att aldrig dryfta detta för en psykolog.