Ankomst

Troligen sov jag två timmar på planet även om det kändes som om jag var vaken hela tiden. Trots detta känner jag mig ganska pigg nu när jag sitter i ankomsthallen och väntar på Stockholmsflyget. De andra anländer cirka en timme efter mig. Lagom för att skriva en stund och dricka världens dyraste kaffe. 

Eftersom dollarkursen var på sex svenska kronor då vi flyttade till USA är det den kursen jag ständigt använder för att räkna om priser. För mig har det ingen praktisk betydelse att dollarn numera är värd 8,35 kronor eftersom jag bara har dollar. 35 DKK för en cappuccino känns då som ett rån. 50 SEK för en kaffe! I NYC betalar man sällan mer än 4 dollar och med min kurs blir det 24 svenska kronor. Det här blir en dyr resa.

Vi blir fyra tjejer som hoppar in i taxin på Kastrup för att bege oss till Thyrasgade på Nørrebro där vår värdinna bor. Den sjätte medlemmen i resesällskapet har inte lyckats återhämta sig från influensan och fick stanna hemma i sängen. Maximal otur. När vi väl kommer fram till vår tillfälliga boning känns det som tur i oturen att vi bara blev fem. Var skulle den sjätte ha sovit? N's lägenhet är verkligen inte stor.

Efter en fyra timmar lång frukost promenerar vi in till centrala Köpenhamn. Jag vet inte i vilken gång i ordningen vi besöker Köpenhamn i denna konstellation, men det är tillräckligt många för att vi inte känner ett behov av sightseeing. Vi strosar, provsitter oxchair på Illum Bolighus, konstaterar att C som vanligt leder shoppingligan och dricker vin. 

Kvällen avslutas med middag hemma hos N och vi befinner oss återigen tillbaka till 1996 när vi för första gången begav oss till N i Köpenhamn.