Familjedrama

I söndags återberättade Olivia en historia en pojke i hennes klass hade berättat en vecka tidigare. Pojkens pappa hade kommit hem sent en kväll efter att ha varit ute och druckit vin och öl och av någon anledning varit så arg att han hade slagit sönder hela köket. Polisen hade kommit och en polis hade tagit hand om mamman och den andra polisen hade tagit hand om pappan. Sedan kunde de inte bo i huset på flera dagar eftersom de inte hade några saker i köket.

Exakt så berättade Olivia och vi föräldrar stod med gapande munnar. När hände detta? Hur mår pojken nu? Vem berättade detta, pojken eller fröken? Vi hade en mängd frågor, men kunde bara få svar på en bråkdel. Olivia var hur lugn som helst och tyckte egentligen inte att det var en stor grej. Det hela hände ju förra veckan, så det var jättelänge sedan.

Mamman träffar jag ibland på gymmet och nu tänker jag på vad jag ska säga till henne när jag träffar henne. Ska jag låtsas som ingenting eller ska jag visa att jag vet? Det var faktiskt hon som hade uppmuntrat sin son att berätta om incidenten i skolan. 

Jag tycker att det var bra att pojken berättade om händelsen, om det kändes bra för honom. Här i USA har jag fått en känsla av att man ofta vill dölja hemskheter längre för sina barn (t ex genom pip på TVn) än vad vi gör i Sverige. Jag kan tänka mig att vissa föräldrar reagerade på sina barns nya insikter om vuxenlivet.