För att söka sanningen beger sig bokens huvudperson till Lappland där större delen av boken utspelar sig. Jag har mycket liten erfarenhet av Lappland. För 15 år sedan var jag fyra dagar i Riksgränsen, det är allt. Aldrig har jag pratat med en same eller på annat sätt satt mig in i deras liv.
Trots detta fanns det saker i boken jag hakade upp mig på, för att jag tyckte att jag visste bättre.
I Helsingfors hittar hon en telefonkatalog där alla människor i hela Finland får rum. Det kan inte vara sant. De är fem miljoner människor i Finland. Inte ens Stockholms en miljon människor får plats i samma telefonkatalog.
Huvudrollsinnehavaren gör en skoterutflykt där övernattning ingår. Övernattningen sker i en stuga med personal. När de ska åka därifrån säger skoterguiden att det är kutym att ge personalen dricks när man åker. Hur nordiskt är det? Sen när lämnar vi dricks till någon annan än servitrisen på restaurangen, om ens det?
Författarinnan har besökt Lappland betydligt fler gånger än jag. Hon har verkligen gjort sin research för boken. Finland och Lappland är inte mitt hemland, men det är mycket närmare än man kan tro när man befinner sig i Stockholm. När en utomstående ska redogöra för någon annans hemland, blir det alltid lite fel. Den verkliga känslan saknas.
Jag kopplar detta till mina egna iakttagelser och kommentarer om det land där vi nu befinner oss. De är och förblir ur mitt perspektiv. Lite sneda och vinda och troligtvis ur en amerikans synvinkel helt tokiga. Om vi bodde här i tjugo år till och jag gick tillbaka och tittade på vad jag har skrivit, skulle jag kanske också skratta. Aldrig tror jag att man får samma perspektiv till ett land, som den som har vuxit upp där.
No comments:
Post a Comment