En kofta

Filippa undrade i morse om jag hade en tunn kofta att låna ut till henne. Det skiljer i och för sig cirka 3 storlekar mellan oss, men koftor är något av min specialitet, så någon borde det finnas.

Eftersom jag ännu inte riktigt har förstått mig på min egen ordning i garderoberna, dök jag planlöst in och letade. Efter en stund kom jag ut med en perfekt kofta till Filippa.

En svart, tight, tunn kofta med flera fina detaljer - diskret krage, klädda knappar

och snygg bård i framkanten. Trots att den var lite stickig, något vi båda är mycket känsliga för, tyckte Filippa att koftan var perfekt.

Från början var det min mormors kofta. Jag fick den för cirka 10 år sedan, medan hon fortfarande levde. Samtidigt fick jag även två svarta kjolar och en dräkt. Jag vet inte hur gamla kläderna är, men jag har aldrig sett min mormor bära dem. De ser ut att tillhöra en annan tid, men är ändå tidlösa. 

Min mormor var inte rik, det är därför inga fina märkeskläder jag har fått ärva. Ändå har de en fantastisk kvalitet som aldrig går ur tiden. Koftan är helt utan noppor, alla sömmarna är intakta och den svarta färgen är fortfarande lika svart som den dagen den tillverkades.

I dag är denna kofta, som min mormor köpte för kanske 50 år sedan, i en high school utanför New York. Kanske min mormor köpte den under sina år i Buenes Aires, eller var det något min morfar köpte med sig från sina resor? Den kan lika gärna vara från en enkel butik i Vällingby Centrum, jag har ingen aning. 

Kommer något jag köper idag att bäras av mina barns barnbarn? Jag tror inte det.