Kyla på 41:a breddgraden

Fredag morgon var kylig, omkring ±0, men solig och inte alltför blåsig. Perfekt för en morgonpromenad, ansåg jag. Om denna åsikt var jag mycket ensam i Dobbs Ferry. 

När jag tar mina morgonpromenader på vårt promenadstråk, Croton Aqueduct, brukar jag alltid träffa på åtminstone sju, åtta andra. Några är ute och går med hunden, andra joggar eller promenerar som jag. I dag mötte jag en huttrande man med hund. 

När temperaturen närmar sig minusgrader, plockar jag fram en varma jacka, skor, handskar och mössa och går utan att tänka efter en andra gång. Så funkar det inte här. Om inte kläderna funkar för dagens väder, är det vädret det är fel på, inte kläderna och man stanner helt enkelt inne.

Men det är faktiskt inte så konstigt att vi ser på kyla på olika sätt. Stockholm ligger runt den 60:e breddgraden. På samma nivå befinner sig S:t Petersburg, Helsingfors och Anchorage (61:e om man ska vara exakt). Dobbs Ferry ligger på 41:e breddgraden, tillsammans med Neapel, Barcelona och Korea.

Delade erfarenheter är som osynliga trådar som slingrar sig över hela jorden. Två storstadsbor på var sin sida av världen kan ha mer gemensamt än en storstadsbo och en bonde i samma land. I andra sammanhang är det ålder eller profession som förbinder människor, oavsett geografisk tillhörighet.

Våra geografiska rötter förenar oss på andra sätt än yrke eller ålder. Vi svenskar höjer på ögonbrynet när vi ser en huttrande engelsman komma springande över gatan, endast iförd kavaj och möjligtvis halsduk. Vi, liksom ryssar, finnar och Alaskabor har lärt oss nyttan av fodrade kängor, dunjackor och yllemössor. Med undantag för tonåringar som av någon anledning alltid gör revolt genom att frysa vintertid. 

Jag vet att jag har skrivit om detta förut, men jag kunde inte låta bli att ta upp det igen. Tanken att jag har präglats av såväl mörka och kalla vintrar, som sommarsolstånd, tilltalar mig på något naturromantiskt vis.