Åter hemma efter att ha avlämnat Olivia på bussen bestämmer jag mig. Det blir ingen Total Body Conditioning idag. Jag åker till skolan med nya kläder istället. Ska min dotter sjunga på scen om den amerikanska flaggan ska hon vara klädd som en. Det är det minsta vi kan göra för att hedra det här landet där vi har trivts så bra.
Olivia blir lättad när jag kommer till klassrummet med ombytet. Hon smiter direkt in på toaletten för att byta om och hinner precis lagom ut för att vara med på The Pledge och nationalsången. Då kommer de. Tårarna. När jag ser Olivia bland sina söta klasskamrater och sin fantastiska fröken, med handen på hjärtat och blicken på den amerikanska flaggan, börjar det bränna bakom ögonlocken. Rinner gör tårarna när alla barnen klämmer i allt vad de kan i den amerikanska nationalsången. Inte för att jag har blivit så djupt amerikansk att jag blir rörd till tårar av att höra The Pledge of Allegiance, utan för att vi trivs så bra här i vår lilla stad.
Eftersom jag ändå är på plats tycker fröken att jag kan stanna kvar under uppvisningen också. Egentligen är inte föräldrarna inbjudna, men om jag håller mig i bakgrunden är det inga problem. När jag står längst bak och trycker kommer en annan mamma förbi och frågar om det är OK att hon tittar på. Helt OK så länge vi håller oss i bakgrunden, meddelar jag. Mamman går och ställer sig längre bort och då slår det mig. Det måste vara hon. Den hemska mamman som skällde ut mig så förfärligt för tio månader sedan. Helt säker är jag inte, men varför skulle jag ha kommit att tänka på henne annars? I vilket fall låter jag det hela bero, även om jag har god lust att säga något. Om det är moget eller fegt vet jag inte.
4 comments:
Jag bävar inför sommarkonserten vi skall på på fredag. Barnen har övat och övat på flera sånger och det är nedräkning och väldig förväntan från Sidneys håll. Jag kommer behöva ett gäng näsdukar, det är jag säker på!
Kram
Jag är så förbaskat trött på att gråta. Så fort jag går ut, och även hemma numer, gråter jag. Det finns en miljard anledningar att gråta tydligen... Ett axplock: för att jag tror att det är sista gången jag besöker eller gör något här, för att barnen får så gulliga avskedsbrev av sina kamrater, för att skolan är så bra, för att amerikanska flaaggan är snyggare än den svenska, för att källaren är full av flyttlådor (packade dessutom), för att Stockholm känns så beige jämfört med NYC och kanske mest för att livet i paradiset snart är över... /My
Jag försöker komma på något käckt att pigga upp dig med, My, men jag kommer faktiskt inte på någonting. Nu kom jag på en sak - vi kan starta en bokklubb i Sverige och prata om jättesvåra intellektuella saker.
Ses i morgon! Kram
Underbart att läsa - tårarna var inte långt borta på mormor heller! Men en sak måste jag få fram betr. Mys kommentar om Stockholm - det är ingen beige stad utan helt fantastisk. Visserligen regnar det nästan varje dag men Mälardrottningen står där stolt och otroligt vacker!
Post a Comment