Nu är vi iväg

Filippas pojkvän kommer till Tarrytown på tisdagsmorgonen för att säga adjö innan vi åker. Jag känner deras smärta. Att vara ung innebär att det ibland inte finns någon annan lösning än att skiljas åt, trots att kärleken är stark.

Bilresan till Charlottesville, Va tar över åtta timmar, inklusive ett stopp. Resan skulle kunna vara spännande då vi passerar såväl Baltimore som Washington D.C, men det enda vi ser är fyr-filiga motorvägar. Först när vi bara har cirka tio mil kvar till målet minskar trafiken och antalet filer. I och för sig fortfarande två i vardera riktningen.

Vi stannar på The Maryland House för att äta lunch. Stället ser riktigt inbjudande ut från utsidan. En stor nästan ståtlig byggnad i tegel som påminner om en officiell byggnad i en mellanstor stad. Innanför är det som vilken food court som helst. Någon sa nyligen att på rastplatserna får man ett bra tvärsnitt av den amerikanska befolkningen. Det stämmer nog bra.

Trots tung trafik nästan hela vägen kom vi fram i tid till middagen och kusinerna fick även en chans att leka innan det var dags att sova.